Fem medvetenhetsnivåer i politiken . . .

Ett av mina absoluta hjärteområden sedan jag började få upp ögonen för medvetandeutveckling som förklaringsansats är samspelet mellan medvetandestrukturer/jagutvecklingsnivåer å ena sidan, och hur människor, rörelser, organisationer och samhället i stort hanterar samhällsfrågor å andra sidan. Det var mitt intresse för detta tema som gjorde att läsningen av Ken Wilbers bok “Up from Eden” var en så omvälvande upplevelse för mig i mitten på 1980-talet att jag fortfarande håller på att utforska konsekvenserna av ett sådant perspektiv.

Jag kommer nog att fåfängt sträva efter att greppa området i resten av mitt liv och fortsätta att av och till lämna små reserapporter (se min publikationslista).

I höstas höll jag ett halvdagsseminarium under rubriken Fem nivåer i politikers utveckling, som syftade till att ge en introduktion till ett vuxenutvecklingsperspektiv på politik, d.v.s. hur vi hanterar samhällsfrågor. Jag har just förstått att man enkelt kan infoga länkar till filer i en blogg, så detta blogginlägg är helt enkelt en liten introduktion till det kortfattade skriftliga underlag jag satte ihop till seminariet. Är du nyfiken, så varsågod att bekanta dig med modellen:

5 nivåer i politisk kompetens

Befinner du dig i ett sammanhang där du tror att det skulle kunna vara spännande att ordna ett seminarium/en föreläsning kring detta tema är du välkommen att kontakta mig.

Evidensbaserade metoder

Jag tycker förstås det är en god sak att intressera sig för om de metoder vi använder oss av är verksamma eller inte. Allt oftare ställs krav på att man ska kunna visa, genom systematiska studier, att metoder verkligen fungerar. Ett uppenbart problem med att ställa krav på evidensbasering är att det gjorts så lite studier på många metoder (vilket i sig är skruttigt) och att det verkligen inte finns ett överflöd av hugade finansiärer av seriösa utvärderingar (som ju ofta kräver mycket tid att genomföra om studierna ska bli vetenskapligt stringenta).

Men jag är mer bekymrad över en annan problematik. Jag vill illustrera vad jag är ute efter med ett exempel från mitt eget område.

Ett par gånger har jag blivit kontaktad av studenter som velat skriva uppsatser om metodik för att hantera arbetsplatskonflikter. Idén är, vid första påseendet, god: Vet vi egentligen vilka metoder som fungerar bra för att lösa arbetsplatskonflikter? Borde man inte faktiskt systematiskt jämföra olika metoder och se vilken som är bäst? Men när man börjar titta lite närmare på frågeställningen blir det mer komplicerat. Visst finns det en del metoder för konflikthantering som föreskriver hur man ska göra och i vilken ordning man ska göra det. Den mest kända är nog medling, som ju finns i flera varianter, men ofta med en tydlig struktur. Det finns också konsulter som erbjuder en viss bestämd metodik, som t.ex. Jan Atle Andersen (tredagarsinternat enligt vissa principer), tysken Christoph Thomann (också en strukturerad grupp-process i vissa steg) eller konsulter som alltid intervjuar all berörd personal, gör en kartläggning, återrapporterar den och lämnar förslag till åtgärder. Borde man inte kunna samla in information om framgångsfrekvensen och jämföra olika metoder?

De allra flesta som arbetar professionellt med konflikthanteringsuppdrag i arbetsplatskonflikter har dock inget standardförfarande som de alltid använder. De säger att de “jobbar processorienterat.” Frågar man vidare hur de brukar göra, får man rätt svävande svar: “det beror på . . .”

Anledningen är egentligen enkel: arbetsplatskonflikter kan vara olika varandra på väldigt många sätt. Vad som är en lämplig metod för att hantera en arbetsplatskonflikt beror bl.a. på:

– Hur många som är inblandade

– Hur djupt eskalerad konflikten är

– Vilka typer av sakfrågor det handlar om

– Om det finns djupa skador på förtroendet mellan parterna eller inte

– Om det är en het eller kall konflikt

– Om konflikten är symmetrisk eller asymmetrisk

– Vilken inställning berörda parter har till att bearbeta svårigheterna

– Huruvida orsakerna till konflikten finns att söka hos enskilda individer, i olika synsätt i sakfrågor, i kommunikationsproblem och/eller i brister i organisationen

– Etc., etc.

Med tanke på alla dessa variabler så har jag svårt att se det meningsfulla i att göra övergripande jämförande studier av vilken konflikthanteringsmetod som är bäst. Vad gör man då? En strategi vore att identifiera några olika huvudtyper av konflikter och sedan jämföra vilken metod som är bäst för en viss typ. Men med tanke på att förutsättningarna varierar på så många sätt, är även denna strategi av tveksamt värde. Och ju fler olika konflikttyper vi identifierar, desto större problem får vi att samla in tillräckligt många fall för att vi ska kunna få rimlig validitet och reliabilitet i de statistiska analyserna.

Kravet på evidensbaserade metoder är, som jag ser det, vettigt när det finns tydligt avgränsbara syndrom, där variationen inom syndromet inte är så stor att den i nämnvärd grad påverkar hur effektiv metoden är. Men hur blir det när i stort sett varje enskilt fall är unikt, d.v.s. har sin alldeles egna särskilda kombination av olika omständigheter? Då blir det svårt eller omöjligt att tillämpa god hantverkssed för hur man gör utvärderingar av metoders effektivitet.

Jag och min kollega Pia har gjort en ingående studie av arbetssättet på fritidsgården Mixgården i Hammarkullen. Vi tror att det arbetssätt personalen vid Mixgården utvecklat är ett bra sätt att främja en positiv utveckling för de ungdomar som deltar i verksamheten, vilket bl.a. kan leda till att färre hamnar i kriminella livsstilar. Visst vore det fantastiskt om det fanns en evidensbaserad metodik för hur man arbetar med ungdomar så de hamnar på bra spår i livet? Men hur utvärderar man det? Om arbetet sträcker sig över flera år och handlar om att bygga förtroende i relationer, ha dialoger om värderingar, visa hur man genom uthållighet kan bli riktigt bra på nya färdigheter?

Vad jag skrivit hittills löser inte problemet: vi borde verkligen vara mer omsorgsfulla med att se efter om de metoder vi använder, som ibland slukar mycket resurser i form av tid, engagemang och pengar, verkligen fungerar. Men det finns nog inte heller här någon quick fix [suck].

OK, det blev en rätt lång blogg denna gång. Hoppas poängen gick fram ändå. Det finns anledning till viss eftertanke när man ställer upp krav på att det ska finnas evidens för att de metoder man betalar för är verksamma. Ibland är det helt enkelt omöjligt att skapa sådan evidens. . . Och att bara använda metoder som det finns evidens för kan i värsta fall bli som att leta efter bilnycklarna nära gatlyktan, inte för att det var där man tappade dem, utan för att det är där det finns tillräckligt med ljus för att se marken.

Härskartekniker

Jag är inte riktigt bekväm med begreppet “härskartekniker.” Visserligen tycker jag det är väldigt bra att det finns ord som synliggör beteenden som får destruktiva konsekvenser, men begreppet har en inbyggd tolkning av vad det är som försiggår som jag tycker är bekymmersam. Som jag ser det syftar kategorin “härskartekniker” till att beskriva beteenden som leder till att personer och perspektiv blir marginaliserade, exkluderade, nedtryckta, tystade, osynliggjorda, uteslutna från inflytande och erkännande. Problemet ligger inte i den ändan, d.v.s. konsekvenserna. Det som är problematiskt är att begreppet “härskartekniker” frammanar bilden av någon som är i en maktposition och använder tekniker i syfte att behålla makt över andra, värna om egna (orättfärdiga) privilegier och kunna styra och ställa med sakfrågor och personer.

Jag vet mycket väl att det finns personer som är på det klara med vad de gör när de använder olika härskartekniker: de vet att de blockerar andra från inflytande. Men det finns två aspekter av det som försiggår kring dessa beteenden som man skulle kunna säga blir osynliggjort av själva begreppet härskartekniker. Det ena är, förstås, att beteendena inte sällan är helt omedvetna, oreflekterade. När manliga makthavare inte tillmäter det kvinnor säger samma betydelse som det deras manliga kompisar säger är de ofta helt omedvetna om vad som pågår. Detta gör inte konsekvenserna mindre problematiska: det är synnerligen viktigt att se till att detta beteende upphör, för det skadar ofta verksamheten och de personer som blir marginaliserade. Men om vi använder begreppet “härskartekniker” så ligger det väldigt nära till hands att vi ser beteendena som avsiktligt manipulativa och därmed gör de personer som beter sig på detta vis till moraliskt förkastliga personer som man bör avslöja och bekämpa. Jag tror inte det är ett vidare produktivt sätt att komma till rätta med de oönskade konsekvenserna av “härskartekniker.”

Den andra aspekten är att begreppet härskartekniker inte alls pekar på en som jag tror väldigt viktig faktor i sammanhanget: de inblandades egna berättelser om vad det är som pågår. De som “använder härskartekniker” ser i allmänhet inte det de gör i termer av att de försöker härska över andra. De har helt andra sorters berättelser pågående. Dessa berättelser handlar om vad som är bäst för verksamheten, vem som är kompetent och mindre kompetent, vem som brukar ha bra förslag, vem som är lämplig för en viss roll och vem som nog inte är det, o.s.v. Återigen: konsekvenserna av att dessa berättelser ser ut som de gör kan bli att man inte lyssnar på alla, att man bromsar vissa och främjar andra, etc. Men de som gör det tror ofta själva att de tjänar ett gott syfte: det ska bli bra resultat. De tror att de själva är rätt personer att styra processer så att utvecklingen går i rätt riktning. De skulle alltså inte alls känna igen sig i ordet “härskartekniker” som beteckning på vad de gör.

Ska vi få “härskarna” att reducera sin användning av härskartekniker, så tror jag det är mycket bättre att fokusera på de negativa konsekvenser dessa beteenden har, än att tillskriva utövarna nedriga motiv. Fast . . . å andra sidan, det kanske finns en viss kraft i beskyllningen att använda härskartekniker som kan skaka om en och annan, så det finns säkert en plats för detta språkbruk också . . . 🙂

Kommunikationsnivåer

Jag skulle gärna vilja ha en bra modell över kommunikationsnivåer, som kan tydliggöra vad man kommunicerar och och vad man inte kommunicerar om i t.ex. en ledningsgrupp eller en arbetsgrupp. Det finns givetvis ett antal modeller, men jag har en känsla av att det skulle gå att vidareutveckla dem. En av de modeller jag stött på används i gestaltkretsar. Själv har jag den från Barbro Curman, jag vet inte varifrån den kommer från början. Denna modell har fyra nivåer: Klichénivån, Saknivån, Indirekt personlig nivå och Jag och Du, här och nu. Den är lagom enkel att använda för många sammanhang där man helt enkelt vill visa på möjligheten att öppna upp samtalet så att vi kan prata om det som berör oss personligen. Men den skaver lite, tycker jag, jag ska försöka förklara varför.

En annan, mer komplex modell är Paul Moxnes KONI-modell. Den bygger dock på erfarenheter från psykoterapigrupper och behöver byggas om en del om den ska fungera väl i t.ex. arbetslivets kommunikationssituationer.

Förmodligen är det inte så särskilt meningsfullt att försöka konstruera en allmängiltig modell över kommunikationsnivåer. Vad som är relevanta nivåer att ha med varierar beroende på sammanhanget. Det blir väldigt olika om vi talar om kommunikationen vid ett ledningsgruppsmöte, i en löneförhandling, i ett medarbetarsamtal, i en kärleksrelation, vid bardisken eller i fikarummet på jobbet.

Den där Indirekt personliga nivån i gestaltmodellen tycker jag är väldigt intressant. Jag tolkar den som att den handlar om att tala om de bilder man gjort sig av hur andra (inte närvarande) människor är, respektive vad man tycker om dessa andra. Det som gör att det är ett steg att ta till denna nivån från Saknivån, när vi talar och argumenterar kring sakförhållanden i t.ex. arbete och politik, är, tror jag, att vi ger oss ut på hal is på ett vis. När vi talar om för andra vilka bilder vi har av en tredje person och vad vi tycker om denna så rapporterar vi om personliga bedömningar vi gjort som vi mestadels inte kan leda i bevis. Vi tycker att någon är snacksalig, omständlig, slarvig, eller för den delen kompetent, attraktiv eller mogen. Det här är omdömen som vi hela tiden fäller, men vi berättar inte om dem för vem som helst, när som helst. På ett styrelsemöte, t.ex. märker man nog att det är att gå över en gräns när man börjar prata om någons personliga lämplighet för en viss roll baserat på ens intryck av personen, snarare än formella meriter. I en del grupper håller man sig borta från den sortens samtal, medan man i andra grupper hela tiden pratar i sådana termer. Skillnaden kan vara stor. Den Indirekt personliga nivån innebär att man säger saker som man inte kan backa upp med fakta. Ofta undviker man att prata på denna nivå om man inte har en mer personlig relation med de som är närvarande.

I och för sig, slår det mig nu när jag skriver, finns det nog en intressant vuxenutvecklingsaspekt av detta. Personer som helt saknar perspektivmedvetenhet, d.v.s. inte alls är medvetna om att de gör tolkningar hela tiden, utan tror att de ser verkligheten precis som den är, de känner nog inte av gränsen mellan Saknivån och den Indirekt personliga nivån så tydligt. De är inte riktigt medvetna om att de skulle kunna avkrävas argument som stödjer deras omdömen och tyckanden . . .

Det där med att vara mer försiktig med vem man öppnar upp den Indirekt personliga nivån är, gissar jag, något som blir aktuellt först i det jagutvecklingspsykologin kallar för det sena konventionella jagutvecklingsstadiet (E6, Conscientious, i Jane Loevingers modell).

Jag slirar lite fram och tillbaka, märker jag, och tänker i takt med att jag skriver. Hur som helst så tror jag det finns utrymme för att utveckla begreppsapparaten kring det här med kommunikationsnivåer en hel del. Förmodligen finns det väl någon som gjort det redan. Tips, någon?

//P.S. Jag borde också nämnt Eva Grundelius kommunikationskarta i sammanhanget, som ju också syftar till att visa på kommunikationsnivåer. Den är väl värd att fundera kring, men jag tycker inte riktigt jag har begripit principen i den än. //

Om man inte …: 1. Introduktion

En av de största insikterna jag fått i mina utforskningar av hur människors föreställningsvärldar fungerar är att man ofta når en bättre förståelse av varför människor tycker och agerar som det gör genom att analysera vad de inte tänker på än genom att studera hur de tänker på. Det är alltså många gånger inte vad folk tänker som är avgörande, utan vad som lyser med sin frånvaro i deras sätt att tänka om ett ämne.

Jag satte denna tanke i system i forskningsprojektet Att varsebli, tolka och hantera konflikter på arbetsplatsen, genom att bygga upp ett (alltför komplicerat) analytiskt ramverk som synliggör skillnader i medvetenhet. Grundtanken fortsätter arbeta i mig av och till: när jag läser vad folk skriver, lyssnar till hur de argumenterar, så är detta ibland en nyckel till att förstå varför de resonerar som de gör. Hur blir det t.ex. om man inte ägnar minsta tanke åt att människor har sin egen inre värld, med bl.a. en personlig föreställningsvärld vars egenskaper kan variera i det oändliga. Om man inte uppmärksammar denna föreställningsvärld, då ser man inte andra människors föreställningsvärld som en orsak till att de beter sig som de gör. Man ser helt enkelt inga rimliga förklaringar till t.ex. att en del människor är “dåliga föräldrar.” Om man inte ser orsakerna, då ligger det nära till hands att helt enkelt fördöma dessa “dåliga föräldrar.” “Föräldrarna måste ta sitt ansvar” blir en replik som inte behöver någon uppföljning. Man ser inte att det finns en massa omständigheter som gör det svårt för en del föräldrar att vara goda föräldrar. Följaktligen börjar man heller inte tänka på vad som behöver göras för att skapa bättre förutsättningar för de som är dåliga föräldrar att bli bättre föräldrar, respektive kompensera för den ogynnsamma uppväxtmiljö en del barn har genom åtgärder i förskola, skola, etc. Det stannar vid “de måste ta sitt ansvar.”

Jag har tänkt mig att av och till skriva en blogg på temat “Om man inte …” Jag har nämligen samlat på mig en lista med en lång rad olika teman som människor ibland inte alls uppmärksammar. Jag har också funderat mycket på vilka konsekvenser detta får i konflikter och för folks inställningar till samhällsfrågor. Stay tuned . . .

Lojong: When the world is filled with evil, transform all mishaps into the path of bodhi

[För en bakgrund till Lojong, se första Lojongkommentaren.]

En av sakerna jag gillar med Lojongsystemet är det tar hela grejen med andlighet rakt in i livets svåra situationer. Det är väl (jämförelsevis) ingen konst att odla välvilja och att stilla sinnet från en massa destruktiva tankar och känslor när man sitter i ett tyst rum och mediterar. Men Lojong är designat för att arbeta med sig själv när man är mitt i allt som pågår i ens liv.

“När världen är full av ondska, förvandla alla motgångar till uppvaknandets väg:” Nå, i sådana här sammanhang får språket gärna vara lite högtidligt. Men meningen är nog så jordnära: När det känns för jävligt, då är det ett bra tillfälle att se efter hur jag kan förhålla mig till det som händer runtomkring mig och i min själ, så att jag tar vara på tillfällena för transformation.

Det finns en mängd naiva och idealiserande föreställningar om “andligt uppvaknande,” “upplysning” och heliga människor som går ut på att man ska nå ett tillstånd av oändlig frid, visdom, insikt och fläckfri godhet. Men jag tycker det finns också många kloka och jordnära andliga traditioner som inte siktar mot en tillvaro bortom den vanliga mänskliga tillvaron, utan handlar om att vakna upp mitt i en vanlig vardag. Att utveckla en allt mer stabil förmåga att bevittna alla de processer som pågår i den egna själen innebär inte att man tar avstånd från känslor, värderingar, tankar, viktiga relationer, etc. Det handlar, som jag förstår det, mer om att ha ett centrum inom sig, vittnessjälvet, som kan se och konstatera vilka tankar och tolkningar hjärnan producerar, vilka känslor och tyckanden som väcks i kroppen och vilka begär och fantasier som ständigt uppkommer. Inte för att bli av med dem, det är ju där själva livet pågår, utan för att vinna en viss frihetsgrad. Mina tankar, känslor, reaktioner är sällan på liv och död, men det kan kännas så. Att ha en viss förankring i en vittnesposition ger möjlighet att själv navigera, snarare än att kastas hit och dit av vindar och strömmar.

Det är spännande att se hur de österländska erfarenheterna av flera tusen års utforskande av det mänskliga medvetandets natur och utvecklingsmöjligheter tas tillvara och omformas till synsätt, metoder och värden som vi kan ha stor nytta av i det postmoderna samhället. Se t.ex. Åsa Nilsonnes och Anna Kåvers böcker om dialektisk beteendeterapi och acceptans. Man kan faktiskt se deras böcker som en bruksanvisning för hur man kan arbeta med denna Lojongslogan, även om de har fokus på människor som verkligen är plågade av svåra känslor och saknar en stabil jagstruktur.

För den som är intresserad av att läsa mer om vittnessjälvet i vardagen rekommenderar jag också min egen text Brist på självinsikt: En viktig orsak till elakartade konflikter. Jag tycker fortfarande att den är bland det viktigaste jag skrivit (fast titeln är inte så bra . . .).

Lojong: Always maintain only a joyful mind

[För en bakgrund till Lojong, se första Lojongkommentaren.]

Av alla Lojongslogans så är nog den här den värsta: Upprätthåll alltid ett glädjefyllt sinnestillstånd. Första gången jag läste den så påminde den mig om en stor skylt som fanns utanför kassorna på varuhuset Billhälls vid Stigbergstorget i Göteborg i mitten på 1980-talet. “Var glad, så blir allting lättare” stod det. Jag hånskrattade åt det och tyckte det var ohyggligt naivt, kitschigt och närmast en förolämpning gentemot människor som är i svåra livslägen. “Stoppa dina sorger i en gammal säck.” Men jag kan inte värja mig mot det denna Lojongslogan påminner om. Det finns faktiskt en möjlighet att arbeta på sitt eget sinnestillstånd. Man kan visserligen inte sätta på och stänga av sina känslor hur som helst. Men man kan sträva efter att upprätthålla en positiv, välvillig och glädjefylld sinnesstämning.

I en av de första böckerna jag läste av Chögyam Trungpa (minns inte vilken just nu) så talar han om hur lätt det är att bli fast i en “poverty mentality,” d.v.s. i en upplevelse av att ha brist på det goda i livet: för lite kärlek, för lite sex, för lite fritid, för lite pengar, för lite livsglädje, o.s.v. Trungpas budskap var hårt: Sluta med det. Du kan i stället fokusera på vad du kan ge till andra människor. Ersätt fattigdomsmentaliteten med en generositetsmentalitet, tyckte Trungpa. Chockerande.

“Always maintain only a joyful mind.” Jag misslyckas ofta jämmerligen med att leva efter denna slogan. Men jag tycker i princip att det är en God Sak att jobba på. Både för min egen skull och för andras väl.

En intressant insikt när jag försöker jobba  med denna uppgift är att jag i vissa lägen inte vill. Knepigt. Varför vill man inte sträva efter ett glädjefullt sinnestillstånd? Nä, jag vill tycka synd om mig själv i fred . . .

Perspektivmedvetenhet

“Perspektivmedvetenhet” är ett av mina absoluta favoritbegrepp. Det pekar mot en av de riktigt betydelsefulla aspekterna av vuxenutveckling, ett slags färdighet som långt ifrån alla vuxna människor i vårt samhälle har i nämnvärd grad. Perspektivmedvetenhet står för en aktiv medvetenhet om att alla människor, inklusive man själv (hemska tanke . . .), ser och tolkar verkligheten genom ett perspektiv som har vissa egenskaper. Det är egenskaperna i perspektivet som styr vad det är jag uppmärksammar, vilka frågor jag ställer mig, vad jag tycker om det ena och det andra och hur jag agerar i olika frågor och situationer. I den mån man utvecklat perspektivmedvetenhet vet man att man själv och andra hela tiden tolkar det som händer: det finns ingen “sann” bild av verkligheten. Perspektiven blir “variabler,” d.v.s. jag vet att jag skulle kunna se och uppleva världen annorlunda än jag gör om jag var uppväxt i en annan kultur, var präglad av andra livserfarenheter, hade haft andra föräldrar, hade gått en annan utbildning, hade hamnat i andra sociala kretsar, etc., etc.

De som saknar perspektivmedvetenhet reflekterar inte över det egna tolkandet. De tycker ofta att de ser verkligheten som den är. Jag har rätt och ni har fel. Personer med en svagt utvecklad perspektivmedvetenhet är ofta rätt ointresserade av andra synsätt än det egna. De ser inte poängen med att sätta sig in i andras perspektiv. De tycker att dialoger är slöseri med tid, eftersom de inte har med sig en aktiv medvetenhet om att de själva kan upptäcka helt nya och viktiga infallsvinklar genom att ta del av hur andra ser och tolkar. Utan perspektivmedvetenhet går det trögt att skapa lärande organisationer, och vi blir mycket sämre på att ta hand om problem och utveckla bra verksamheter än vi skulle kunna vara.

Mycket skulle vara annorlunda i samhälle och organisationsliv om det fanns en  mer välutvecklad perspektivmedvetenhet bland oss vuxna . . .

Så att hitta vägar att främja en större perspektivmedvetenhet i samhället är, tycker jag, en synnerligen meningsfull och värdig uppgift att arbeta med. Vårt pågående forskningsprojekt om TIP, The Integral Process for Complex Issues, är ett bidrag, men det finns många, många sätt att arbeta med temat.

[För er där ute som är bekanta med Ken Wilbers böcker och “integral teori”: perspektivmedvetenhet är ett begrepp som täcker en stor del av betydelsen i Wilbers begrepp “visionslogik.” Jag har mer eller mindre slutat använda ordet “visionslogik” och föredrar “perspektivmedvetenhet”.]

Expertsyndromet

Ordet “expertsyndromet” bygger på bl.a. Bill Torberts, Bill Joiners och Stephen Josephs forskning och utvecklingsarbete kring skillnader i grader av medvetenhet hos ledare och medarbetare. Att agera som en “expert” innebär i denna modell att man har fullt fokus på att utföra sitt eget hantverk väl, men bara i begränsad grad uppmärksammar den komplexitet, det större sammanhang, de parter som berörs och de perspektivskillnader som finns runt omkring de omedelbara konkreta uppgifter experten är upptagen av.

“Experten” får sin självkänsla av att vara den som är bra på att sköta sitt hantverk och sätter därför en ära i att själv kunna leverera lösningar på problem. Experten noterar inte riktigt att alla aktörer ser aktuella frågor inifrån perspektiv som har väldigt olika egenskaper. Experten tenderar att ta sitt eget perspektiv för givet som det självklara sättet att tolka situationen.

Det finns mycket att säga om expertsyndromet, som inte riktigt får plats i en bloggtext. Men när man väl fått syn på fenomenet kan det vara rätt nedslående att se expertsyndromet i aktion i våra myndigheter, förvaltningar och andra organisationer. En organisation befolkad av personer som är fångna i expertsyndromet blir en organisation där man har fokus på rätt kortsiktiga, konkreta frågor. Man orkar inte riktigt med att hålla en stadig kompassriktning utifrån de övergripande strategiskt viktiga frågorna som t.ex. utveckling av kapaciteten att hantera komplexa samhällsfrågor. Vi får ett fokus på “quick fixes” som ska uppvisa handlingskraft, men där man inte kollar av vilka som berörs av frågan och borde konsulteras, vad som redan gjorts och vad man lärt av det, vilka långsiktiga konsekvenser man behöver ta hänsyn till, hur den enskilda frågan hänger ihop med de fundamentala övergripande samhällsfrågorna och -trenderna, etc., etc.

Vi får organisationer där ledningen helt enkelt tappar bort att arbeta strategiskt, därför att alla är fullt upptagna med sin egen lilla bit. Vi får också organisationer där det finns ett stort ointresse, t.o.m. motstånd och misstro, inför de aktörer som har annorlunda perspektiv än det egna. Man för inte dialoger för att få en rikare förståelse för vad som bör göras och hur det kan göras, utan vidtar en mängd okoordinerade åtgärder av kortvarig verkan, som ger en ryckighet i verksamheten. Förvaltningen består av en mängd stammar som var och en har sina egna sedvänjor och trosföreställningar. När de ska samverka med varandra vacklar de fram och tillbaka mellan god vilja och revirförsvar.

Min bild av svenska samhället är att det finns alltför få ledare och sakkunniga som har den grad av bred och flexibel medvetenhet som behövs för att hantera samtidens många utmaningar. Det behövs människor som har en skolad uppmärksamhet som alldeles spontant scannar av hur den enskilda frågan hänger ihop med den stora bilden, vilka aktörer som berörs av ett visst initiativ och hur de tänker, vilka perspektiv som behöver konsulteras för att man verkligen ska kunna agera på ett klokt sätt och inte minst vilka reaktioner och processer som går igång i en själv och hur man tar ansvar för att hantera dessa på ett professionellt sätt. Ack ja.

Rasisters föreställningsvärld

När jag läser de mest föraktfulla, rasistiska och aggressiva diskussionsinläggen på Flashback så försöker jag förstå mig på hur skribentens föreställningsvärld fungerar. En av de viktigaste färdigheter jag i egenskap av forskare börjat utveckla är att få syn på vad som inte finns med i människors resonerande när de pratar om t.ex. samhällsfrågor. Det är ju lätt att se att rasister gör svepande generaliseringar. Men varför? En som jag tycker rätt bestickande förklaring är att de i ytterst liten utsträckning varseblir (1) individuella skillnader, (2) varierande omständigheter, och (3) orsakssammanhang som förklarar  fenomen som misshandel och mord. Om det visar sig att en somalier eller arab begått ett brott, så är etniciteten på förövaren för rasisten en fullt tillfredställande och uttömmande förklaring till att brottet ägde rum. Det finns inget intresse för att försöka förstå varför den där somaliern eller araben gjorde det. Jag menar att det här har med förförståelse att göra, d.v.s. vilka sorters förväntningar man har om hur världen och människorna fungerar. I rasistens föreställningsvärld räcker det med förklaringen att gärningsmannen var en s.k. “kulturberikare.” Det finns inte en förväntan om att det kan vara meningsfullt att söka lite längre för att hitta förklaringar, t.ex. i uppväxtförhållanden, social situation, identifikationer, subkulturer, etc. Rasisten föraktar den typen av resonemang, de ses som försök att ursäkta brottet. Jag menar att rasisten tänker så därför att rasisten inte varseblir att människor har komplexa inre strukturer, vars egenskaper kan variera på många olika sätt. När man inte ser att människors beteende har en mängd begripliga orsaker, då ser man heller inte några som helst hinder för att alla människor ska kunna veta hut och bete sig anständigt. De som bär sig illa åt gör det för att de är illvilliga, onda, mindervärdiga, etc. I den mån man inte ser bakomliggande orsaker är det fritt fram att döma och förakta.

Föreställningarna om vad man ska göra åt problemen styrs helt och hållet av att uppmärksamheten är så ytterligt smal. Ser man inte individuella skillnader, så finns heller ingen  anledning att anpassa åtgärderna efter sådana skillnader. Släng ut dem allihop. Ser man inte bakomliggande orsaker, så finns det heller ingen anledning att försöka åtgärda de bakomliggande orsakerna. Det enda som framstår som förnuftigt är att vidta kraftfulla åtgärder för att sätta stopp för symptomen: deportera dem.

Eftersom rasisterna inte förväntar sig och därmed inte heller reflekterar över psykologiska och sociala orsakssammanhang så är rasisternas resonemang kring vad som bör göras åt problemen också tämligen befriade från reflektioner om möjliga konsekvenser för samhället av sådana förslag som att alla ska beväpna sig och göra processen kort med “hudingarna.”

Det finns säkert en hel del vetenskapliga analyser av rasistiska föreställningsvärldars egenskaper, jag har inte direkt letat efter sådana än så länge. Men jag gissar att de mest befattat sig med organiserad rasism och dess diskurser. Jag är mest intresserad av vardagsrasismen, som ju kommer till väldigt tydligt uttryck på sådana platser som Flashback. Jag återkommer när jag kommit lite längre . . .