Archive for January, 2013

Jagutveckling och samverkan kring komplexa samhällsfrågor

Friday, January 25th, 2013

Jag har ägnat en hel del tid på sistone åt att läsa och bearbeta en, som jag tycker, mycket viktig doktorsavhandling, Verna DeLauers The Mental Demands of Marine Ecosystem-Based Management: A Constructive Developmental Lens. Verna DeLauer har använt sig av en av de mest kända teorierna om vuxenutveckling, Robert Kegans, för att få en djupare förståelse av skillnaderna i hur personer som är engagerade i ett arbete för att utveckla strategier för att hantera en mycket komplex samhällsfråga förhåller sig till sin roll.

I delstaten Massachusetts stiftades 2008 en lag som heter Oceans Act. Syftet med lagen var att det ska utvecklas en “ekosystembaserad förvaltning” av kustnära vatten i delstaten. Bakgrunden är att det finns många olika intressen kring havsresurser: turism/rekreation, fiskeri, transporter, miljövård, bevarande av känslig flora och fauna, etc. Hittills har de olika områdena hanterats var och en för sig av de aktörer som har ett direkt intresse i förvaltningsfrågorna. Det finns ett starkt behov av att utveckla ett helhetsperspektiv på havsresursförvaltningen (“ekosystembaserad förvaltning”), eftersom det som händer inom ett område, t.ex. utsläppstillstånd, påverkar andra områden, t.ex. havsalger eller turism. Vad man då gjorde var att starta “Massachusetts Ocean Partnership” (MOP, som numera heter SeaPlan). Man satte samman en arbetsgrupp med ca. 40 representanter för många olika intressentgrupper: fiskerinäringen, andra näringslivsaktörer, miljöorganisationer, andra ideella organisationer med anknytning till havet,  forskning, statliga myndigheter, stadsförvaltning och konsultföretag. Rätt förutsättningslöst satte man igång att under ledning av en facilitator prata om hur man skulle kunna utveckla samverkansformer och komma överens om en strategi för havsresursförvaltning.

Verna DeLauer använde denna process som fallstudie i sin doktorsavhandling. En av utgångspunkterna är att produktivt deltagande i ett så komplext arbete kräver en hel del personlig kompetens eller kapacitet av de individer som medverkar (därav första ledet i avhandlingens titel: The mental demands of …). Verna DeLauer försökte sig på att formulera de personliga kapaciteter som hon bedömer behövs när man tar sig an denna typ av mycket komplexa samhällsfrågor:

  • Kapacitet att formulera och förstå många och komplexa variabler, snarare än att följa med i en ytlig jargong. (Innefattar också att prioritera gemensamma mål över individuella.)
  • Kapacitet att ta personligt ansvar och ägarskap, snarare än att förlita sig på yttre auktoriteters instruktioner och mandat.
  • Kapacitet till empati med konkurrerande sektorer och individerna som utgör dem, snarare än att bara driva egna organisationens intressen.
  • Kapacitet att hantera flera perspektiv samtidigt, snarare än att bara agera utifrån ett perspektiv.
  • Förtrogenhet med ambivalens, snarare än att fly från osäkerhet/ambivalens.
  • Kapacitet att reflektera över och differentiera mellan konsekvenser för förvaltning inom alla berörda sektorer, snarare än att bara ta rikta uppmärksamheten mot vad som behöver göras i den egna sektorn.

Verna DeLauer vill få en djupgående förståelse av hur de personer som deltar i ett arbete av denna karaktär ser på sitt uppdrag och hur de förhåller sig i sin roll som deltagare i en grupp bestående av företrädare för mycket olikartade intressen och synsätt. Hon bjöd in alla 41 medlemmarna i arbetsgruppen att delta i en intervjubaserad studie, varav 22 tackade ja. Med dessa 22 genomförde hon två olika typer av intervjuer. Den första intervjun var en “subjekt-objektintervju,” enligt den metodik Robert Kegan och hans kollegor utvecklat för att “mäta” individers jagutvecklingsstadium (se vidare nedan). Den andra intervjun handlade om deltagarnas syn på den process att utveckla en strategi för havsresursförvaltning som de deltog i. Utöver intervjuerna deltog hon som observatör i 11 möten. Dessa möten spelades dessutom in och användes som kompletterande empiri.

Jag går här inte djupare in på de stadier i jagutveckling som Robert Kegans teori beskriver, utan gör bara en mycket kortfattad beskrivning. Kegan menar att det finns tre tydliga stadier i vuxnas jagutveckling (och ett par stadier till under barndomen). Det socialiserade jaget kännetecknas av att individen är väl medveten om att han eller hon är en del av ett socialt sammanhang och är beroende av att i rimlig grad leva upp till de förväntningar och konventioner som finns i denna sociala omgivning (från auktoriteter, kollegor, bekanta, etc.). Däremot finns ännu inget stabilt och konsistent eget inre system av övertygelser och värderingar, eller en differentierad och stabil jagidentitet. Det socialiserade jaget kännetecknas därför av en betydande osjälvständighet i relation till de synsätt, värdesystem, roller och processer som det möter i olika sociala situationer. Det självförfattande jaget kännetecknas däremot just av att det bildats ett sådant inre system av värderingar, övertygelser, synsätt, preferenser, självbilder, etc. Detta inre system upplevs som självvalt och det kan användas som en inre kompass som gör det möjligt att själv kritiskt värdera vad andra tycker, tänker och vill och till att orientera sig i olika situationer på ett självständigt sätt. Det självtransformerande jaget är inte så vanligt förekommande i sin fullt etablerade form, men en minoritet av den vuxna befolkningen har ändå vissa inslag av en självtransformerande hållning. Den viktigaste definierande egenskapen i det självtransformerande jaget är en stark processorientering: man upplever sig själv som någon som befinner sig i ständigt fortgående förändring, man ser kunskap som något som en fortgående upptäcktsresa där man hela tiden lär nytt och omvärderar det gamla, och man ser även organisationer och samhällsstrukturer som något som måste befinna sig i förändring för att kunna anpassa sig till de förändringar som sker i förutsättningar.

Kegan och hans kollegor har utvecklat en analysmetodik där man med hjälp av en manual kan koda intervjuer och få fram var någonstans i jagutvecklingsprocessen en individ befinner sig. De flesta uppvisar en viss blandning av olika jagutvecklingsstadier, Kegans metodik möjliggör rätt fina distinktioner, där det finns fyra delsteg mellan varje “helt” jagutvecklingsstadium. När Verna DeLauer kodat de 22 intervjuerna visade det sig att 5 deltagare kodades som huvudsakligen socialiserat jag, 5 i övergång mellan socialiserat och självförfattande jag, 8 som självförfattande jag, samt 4 som självförfattande med viss andel självtransformerande jag.

Analyserna av dels intervjuerna om arbetet i gruppen, dels transkriptioner av mötesdiskussioner ledde fram till att Verna DeLauer identifierade 8 teman, som blir hennes “analytiska kategorier:”

  • Connection to affiliation
  • Reactive or self-authoring
  • Capacity for self-reflection
  • Perception of other
  • Responsibility and change
  • Change in decision-making
  • Understanding the process
  • Individual roles

Det handlar alltså mycket om att se närmare på hur dessa personer förhåller sig till att de dels är representanter för en viss intressentgrupp, dels nu är medlemmar av en grupp som ska integrera många olika intressen. I avhandlingen redovisar hon, ett tema i taget, skillnaderna i hur personer på olika jagutvecklingsstadier ser på sin egen roll, på processen de deltar i, på andra deltagare; hur de agerar i gruppen; och hur de resonerar om hela problematiken kring ekosystembaserad förvaltning.

Jag tycker hennes resultat är mycket relevanta att sätta sig in i, om man på något sätt har med hanteringen av komplexa samhällsfrågor att göra. Resultaten är i synnerhet relevanta, förstås, för process- och projektledare i initiativ som syftar till att utveckla, implementera och leda strategier för hantering av komplexa samhällsfrågor (t.ex. om sociala problem, integration, miljöfrågor, samhällsplanering, utvecklingsvisioner, samverkan mellan myndigheter, etc., etc.). De är också högst relevanta för oss som är handledare/coacher, ledarutvecklare, samhällsentreprenörer, aktivister eller chefer i strategiska roller. Med flera . . . Det handlar om att förstå skillnaderna i hur människor fungerar, för att kunna utforma ledarskap och arbetssätt i komplexa frågor så att processerna blir så effektiva och produktiva som möjligt och så att resultaten motsvarar det som är möjligt att uppnå.

Häromdagen ledde jag en utbildningsdag där halva dagen ägnades åt att presentera och reflektera kring Verna DeLauers forskningsresultat. Inför detta seminarium bearbetade jag DeLauers avhandling och gjorde en sammanfattning av de mönster hon identifierade i sitt material. I stället för att behandla varje tema för sig och där redovisa skillnaderna mellan stadierna, så gjorde jag samlade beskrivningar av hur personer på tre stadier (jag utelämnade DeLauers karakteristik av de som befann sig i övergången mellan socialiserat och självförfattande jag, eftersom det mest handlade om att beskriva hur dessa personer vacklade mellan de två handlingslogikerna) förhöll sig till fem olika teman.

Denna sammanfattning finns i en separat pdf-fil som du kan ladda ner och avnjuta HÄR.

Jag fick mycket inspiration av Verna DeLauers avhandling och tänker mig att använda hennes ansats som en del i en undersökningsstrategi i egen forskning framöver (om jag lyckas få finansiering till det). Jag tycker det är mycket angeläget att utveckla kunskap och förståelse som hjälper oss (=samhället) att bli bättre på att hantera angelägna komplexa samhällsfrågor. Då måste vi förstå var det finns svagheter i kapaciteterna och vad som kan göras för att utveckla de kapaciteter som behövs. Kontakta mig gärna om du/ni har tankar och idéer kring detta . . .

Referenser

DeLauer, V. G. (2009). The Mental Demands of Marine Ecosystem-Based Management: A Constructive Developmental Lens, Proquest, Doctoral dissertation, University of New Hampshire, Umi Dissertation Publishing.

Kegan, R. (1994). In over our heads. The mental demands of modern life, Cambridge (Mass.): Harvard University Press.

Lahey, L., E. Souvaine, R. Kegan, R. Goodman, S. Felix (1988). A Guide to the Subject-Object Interview: Its Administration and Interpretation, Cambridge: Subject-Object Research Group.