Jag är svensk och uppvuxen i det svenska samhället, som ofta beskrivs ha en konfliktundvikande kultur. Det finns normer, inte överallt, men på många håll, om att man inte ska ställa till med scener, man ska vara behärskad och lösningsinriktad. Många böcker och utbildningar om kommunikation och konflikthantering syftar till att man sansat ska lyssna aktivt och empatiskt, använda jag-budskap och fokusera på att hitta sätt att tillgodose alla parters behov.
Min fru, som jag levt med i över fyrtio år, är från Tyskland. Jag har själv bott i Tyskland i sju år och vistas även nu ofta i Tyskland eftersom min fru, min dotter och vårt äldsta barnbarn bor där. Jag har dessutom under min tid som universitetslärare satt mig in i forskning om kulturella skillnader i kommunikationsmönster. Det kan man säga mycket om, men en vanlig distinktion som görs är mellan “högkontext-” och “lågkontextkommunikation”.
I samhällen med högkontextkommunikation finns det starka normer om att inte ställa till med obehag för andra och särskilt att undvika att andra tappar ansiktet. Man uppfostras till att känna ansvar för andras känsloreaktioner. ”Högkontext” innebär här att man inte uttrycker sig direkt och drastiskt om man behöver säga något som andra kan tänkas reagera på med negativa känslor, utan man lindar in budskapet i indirekta formuleringar och litar på att den andre kan tolka budskapet utan att man behöver vara ”otrevlig”. Det finns en kontext som hjälper en att förstå vad som menas utan att det behöver sägas rakt ut.
I samhällen med lågkontextkommunikation värdesätter man ärlighet om vad man tänker, tycker och känner och uttrycker sig direkt och tydligt, även om det man säger kan vara jobbigt för den andre att höra. Var och en får ta ansvar för sina egna reaktioner. Om du känner dig kränkt av något jag säger till dig så är inte det mitt problem och ansvar, utan det är din sak att hantera dina reaktioner. Resultatet blir mer av rak kommunikation. En positiv sak med detta är att man vet var man har folk. Och har man vuxit upp i en sådan kultur så har man fått mycket träning i att hantera raka budskap. En ibland problematisk sak är dock att friktioner och konflikter lättare kan eskalera och anta destruktiva former.
Hur som helst, jag har länge tänkt att det i de tysktalande länderna, där man värdesätter ärlighet och raka budskap, bör finnas en lite annorlunda inställning till kommunikation i konfliktsituationer än man finner i böcker och utbildningar som genomsyras av ideal om empati, lyssnande, lugn och sans. Jag har länge haft en bok i bokhyllan av den tyske psykologen Frank Naumann som jag egentligen velat befatta mig mer ingående med, men det är först nu jag tagit mig för att gå igenom den mer ordentligt. Det finns två versioner av hans bok om konfliktkommunikation. Den första, som gavs ut 1995, har titeln Miteinander streiten. Die Kunst der fairen Auseinandersetzung, fritt översatt Att bråka med varandra. Konsten att ta itu med meningsskiljaktigheter konstruktivt. Den andra, utgiven 2012, heter Die Kunst des Streitens. Erfolgsstrategien für eine produktive Streitkultur, fritt översatt Konsten att bråka. Framgångsstrategier för en produktiv konfliktkultur. Jag tycker att han representerar väl hur jag har upplevt just tysk konfliktkultur, när den är som mest konstruktiv.
Jag har nedan (med stöd av Claude [AI]) gjort en sammanfattning av Naumanns konfliktsyn och råd:
Mot konfliktfientligheten
I en värld där harmonisökande och konfliktundvikande har hög status, har Naumann ett annorlunda budskap: vi behöver konflikter. I boken Die Kunst des Streitens argumenterar han övertygande för att öppen konflikt är sundare än påtvingad harmoni. Han menar att många kommunikationsutbildningar och självhjälpsböcker fokuserar på hur vi ska bibehålla lugn och sans och trappa ned konflikter så snabbt som möjligt genom att vara sakliga och konstruktiva. Vi tränas i att visa förståelse, hålla tillbaka ilska och inte låta känslorna ta överhanden. Naumann upptäckte att övningar i sådana förhållningssätt ofta lämnade deltagarna med en känsla av att något viktigt saknades.
Problemet med den konfliktfria kommunikationens ideal är att det bygger på en illusion. Vi kan anstränga oss hur mycket vi vill för att dölja våra känslor bakom artiga ord, men vårt kroppsspråk avslöjar oss. Vänliga ord passar illa ihop med knäppta händer och sammanbiten min. Motsägelsen mellan ord och beteende väcker misstro hos motparten.
Faran med undertryckta konflikter
Naumanns kanske viktigaste insikt är att det är farligare att undertrycka en konflikt än att öppet ta den. När meningsskiljaktigheter sopas under mattan försvinner de inte – de fortsätter att pyra under ytan. Den olösta konflikten kan snabbt växa till en destruktiv storbrand.
Naumann citerar psykologen Zimbardo, som har beskrivit hur den typiske “oväntade mördaren” ofta var en lugn och oförvitlig person innan dådet. Det som kännetecknade honom var inte bristande självbehärskning, utan tvärtom en överdriven sådan. Allt hade hopats inom honom – kärlek, hat, rädsla, sorg och befogad ilska. Utan att kunna förmedla vad han kände hade han ingen möjlighet att förändra svåra situationer. Denna uppdämda vrede exploderade slutligen i ett utbrott utlöst av någon obetydlig frustration.
Undertryckta konflikter är också, hävdar Naumann, en av de viktigaste orsakerna till psykosomatiska sjukdomar. Högt blodtryck, hjärtinfarkt, magsår och migrän kan alla vara varningssignaler för inåtvända konflikter. Vissa läkare rekommenderar sina patienter att oftare ge utlopp för sin ilska.
Konflikten som relation
Naumann lyfter fram en förbisedd aspekt av konflikter: de är ett tecken på engagemang. Så länge människor bråkar på ett rättvist sätt visar de intresse för varandra och anstränger sig för att förbättra relationen. Konflikten är ett utmärkt medel mot den stelnade rutinen i ett förhållande.
Öppen och ärlig kommunikation behöver meningskampen. Där människor med olika temperament och intressen möts är konflikter oundvikliga. När ilskan får bryta fram spontant verkar det befriande och signalerar ärlighet till motparten.
Naumanns regler för konstruktivt bråkande
Naumann förnekar inte att konflikter kan vara destruktiva. Det som skiljer konstruktiva konflikter från destruktiva är hur de förs. Här är hans centrala principer:
Ta konflikten tidigt. Låt inte konflikter växa i det fördolda. Klara upp varje misstämning medan den fortfarande är liten – precis som en brand är lättare att släcka i sitt tidiga stadium.
Håll dig till saken. Fokusera på det aktuella problemet, inte på partnerns karaktär. Undvik generaliseringar och anklagelser om det förflutna. Det blir sällan konstruktivt att debattera om sådant som redan hänt.
Sätt dig i motpartens ställning. Innan du säger något, fråga dig om det är möjligt för den andra att svara konstruktivt på det du tänker säga. Om svaret är nej, omformulera.
Träng aldrig in partnern i ett hörn. Den som känner att hon eller han inte har någon chans att göra sig hörd söker andra vägar – intriger, passivt motstånd eller plötsliga svek. Det är viktigare att förstå motpartens oro än att vinna debatten genom skicklig argumentation.
Lyssna aktivt. Det bästa skyddet mot dolda attacker är att verkligen anstränga sig för att lyssna färdigt. Ge inte efter för impulsen att genast komma med motargument. Du vinner både sympati och insikt i varför motparten tycker annorlunda.
Möt ilska med lugn. Det finns få saker som är mer äkta än en människa som tappar behärskningen. Den som rasar ljuger inte – den visar sin sårbarhet. Svara inte med att brusa upp själv, utan ge den andra tillfälle att prata av sig. Utbrott är liksom överdriven tystnad ett tecken på uppdämda reaktioner som behöver en ventil.
Var beredd att förlora. I en saklig konflikt är det inte avgörande vem som vann, utan att det bästa argumentet till slut segrar. Att erkänna att man hade fel är mer värdefullt för relationen än att sträva efter absolut felfrihet. Ännu bättre är förstås om båda kan hitta en lösning där ingen behöver ge sig.
En ny konfliktkultur
Naumann menar att en god konfliktkultur kan förstås som ett civiliserat sätt att hantera meningsskiljaktigheter: att följa principerna för konstruktivt bråkande, att sträva efter jämbördighet mellan parterna även vid stark känslomässig spänning, och att föra diskussionen öppet och ärligt.
Den som däremot ser tystnad och låtsad harmoni för mognad riskerar att konflikterna tillspetsas till det outhärdliga. Att inte få bråka är en farlig källa till plötsliga våldsutbrott.
Under sådana förutsättningar kommer mellanmänskliga relationer att vinna i djup och stabilitet, just för att de har prövats i svåra situationer. Det krävs mer mod och social förmåga att ta konflikter än att hoppas att problemen löser sig själva. Men belöningen – äkta och hållbara relationer – är väl värd ansträngningen.
***
Naumann, F. (2012). Die Kunst des Streitens: Erfolgsstrategien für eine produktive Streitkultur. Anaconda Verlag.
