Archive for August, 2011

Hur är det ställt med förmågan att tänka kritiskt om samhällsfrågor?

Thursday, August 25th, 2011

Jag håller just på att läsa en bok av den amerikanska forskaren Deanna Kuhn. Den heter “The skills of argument” (Cambridge University Press, 1991) och redovisar resultaten av ett mycket ambitiöst forskningsprojekt om hur “vanliga människor” egentligen resonerar om angelägna samhällsfrågor. Forskarna har gjort noga strukturerade intervjuer där deltagarna i undersökningen (160 personer) fått resonera om tre olika problemställningar: (1) Vad orsakar att fängelseinterner återfaller i brottslighet efter de frigivits?; (2) Vad orsakar att barn misslyckas i skolan?; och (3) Vad orsakar arbetslöshet?

Intervjuerna har analyserats mycket noggrant för att vinna kunskap om hur människor egentligen tänker om orsakssammanhang och i synnerhet i vilken mån de reflekterar över hur man kan veta något om orsakerna till de problem som diskuteras. Mycket intressant. Och betänkligt.

Jag ska inte här försöka sammanfatta allt som är intressant och viktigt med denna studie, men jag vill göra en snabböversättning av ett par stycken i det avslutande kapitlet. Då låter det så här:

“Den viktigaste, mest värdefulla typen av kunskap är varken säker bortom alla tvivel eller den slumpartade produkten av personligt tyckande. I stället är den produkten av ett ansträngande kognitivt arbete där möjligheter tänks ut, övervägs och utvärderas och där man når fram till underbyggda slutsatser. Bara en minoritet av den population vi undersökte (mellan 9 och 22% bland de ämnen som undersöktes) uppvisar denna epistemologiska förståelse. Utan en sådan har folk små incitament och liten benägenhet att utveckla de argumentationsfärdigheter som är vår studies främsta fokus.

Det enskilt mest avslöjande resultatet i den epistemologiska kategorin är den höga grad av säkerhet deltagarna anser sig ha vad gäller deras uppfattningar om hur de fenomen de tillfrågats om kan förklaras. Graden av säkerhet är något lägre för det ämne där deltagarna har minst personlig erfarenhet (återfall i brottslighet), men för alla tre ämnena säger sig minst hälften av deltagarna vara säkra eller mycket säkra på att deras teorier om orsaker är riktiga; för skoltemat når denna andel nästan tre fjärdedelar.

De frågor om orsakssammanhang som deltagarna är så säkra att de vet svaren på är dock komplexa frågor där även de experter vi också intervjuade saknar förutsättningar att ha säker kunskap. […] Fångars återfall i brottslighet, barns misslyckande i skolan och arbetslöshet är frågor där experter är överens om att det handlar om komplexa fenomen som tydligt omfattar mångfaldiga och interagerande orsaker och effekter i många riktningar, effekter som dessutom varierar mellan individer och grupper, även om en del vanliga mönster kan urskiljas. Ändå är det bara en liten minoritet av vanliga människor som ser fenomenen på detta sätt. För det mesta så är de säkra på att de “vet” svaren på våra frågor, men i den naiva betydelsen av att aldrig ha reflekterat över om svaren skulle kunna vara annorlunda.” (s. 264-265)

Ack ja. Jag tänker på hur fruktansvärt betydelsefullt det är att barn och ungdomar i skolan (och på andra håll) tränas i att tänka, d.v.s. hur man bildar sig underbyggda uppfattningar om viktiga frågor. Kuhns bok är tjugo år gammal, men jag tror tyvärr inte det har hänt så mycket sedan undersökningen gjordes. Jag misstänker att här finns ett viktigt “förbättringsområde” som kunde ha stor betydelse för våra möjligheter att upprätthålla ett anständigt samhälle där vi klarar av att hantera våra gemensamma problem på ett rimligt skickligt sätt.

På spaning efter mönster bland förändringsagenter

Tuesday, August 16th, 2011

Jag brottas för närvarande med en i mitt tycke väldigt svår uppgift. Jag söker efter en lämplig begreppsapparat och sätt att prata om förändringsarbete i bred mening. Mer precist handlar det om att kunna sätta ord på skillnader i föreställningsvärldar och förhållningssätt hos personer som är engagerade i någon sorts samhällsnyttigt förändringsarbete. Jag och mina närmaste kollegor (Pia Andersson, Anneline Sander, Anna Tiger, Sofia Emanuelsson, m.fl.) har under de senaste åtta åren genomfört ett antal fallstudier som på olika sätt handlar om samhälleligt förändringsarbete. Vi har analyserat egenskaperna i de arbetssätt som över tid utvecklats i en rad verksamheter: Tryggare och Mänskligare Göteborgs kansligrupp, fritidsgården Mixgården, Ung Kultur 116 (ett projekt kring klotter/graffiti i Göteborgs Stad), Hyresgästföreningens i Västra Sverige mobiliseringsarbete bland boende i Hjällbo, Eva Ohlssons arbete med hedersrelaterat våld i Halland och föreningen Fanzingos arbete med att främja ungdomars berättande i media. Vi har också intervjuat ett rätt stort antal enskilda personer om hur de driver förändringsarbete inom sina egna organisationer eller i form av olika projekt.

Jag är en sökande natur, som dras till fenomen som jag (och andra) ännu inte har riktigt förstått. Jag drar mig för att alltför snabbt binda mig till en färdig teori, utan vill vara öppen för att upptäcka mönster och sätta ord på dessa. Många av mina kollegor är mer fokuserade på att pröva och förfina mer stringenta modeller, där det finns väldefinierade begrepp och variabler som man kan använda för att analysera empiriska data och få välsorterad kunskap. Jag är också ute efter att kunna formulera kunskap så välstrukturerat som möjligt, men jag tycker att många teorier och modeller är alltför snäva för att verkligen kunna göra rättvisa åt en komplex och svårfångad verklighet. Här finns alltså en målkonflikt mellan att å ena sidan bibehålla en öppenhet för verklighetens variationer och unika företeelser och å andra sidan faktiskt kunna formulera begrepp och modeller som skapar ordning och översikt och hjälper att förstå orsakssammanhang och mönster med viss stringens.

Att befinna sig mitt i detta spänningsfält mellan kaos och ordning är att varken låta sig uppslukas av kaos och därmed ge upp ambitionen att skapa ordnad kunskap eller välja och lägga fast en diskurs som stänger dörren till de fenomen som inte är beskrivbara med den modell man valt. Det är både jobbigt och stimulerande.

Hur som helst, jag är mitt i ett sökande efter ett språk som kan beskriva relevanta mönster och variationsrikedom så att dessa blir begripliga och därmed lättare att reflektera över och utvecklas i. Jag gjorde under det gångna året ett rätt seriöst försök att skriva ihop en teoretisk referensram för att beskriva egenskaper i samhällsförändringsagenters föreställningsvärldar. Den kommer snart att publiceras i tidskriften Integral Review. När jag nu sitter och analyserar och reflekterar över fallstudier (t.ex. intervjutranskriptioner) så är det inte så enkelt att fånga in de mönster jag tycker mig se i den teoretiska referensramens termer. Jag bollar med tre olika teoretiska modeller (eller vad man nu ska kalla dem för), som alla tre har intressanta och relevanta infallsvinklar att erbjuda, men som inte utan vidare låter sig byggas ihop med varandra. Den modell jag just nu är mest sysselsatt med, därför att den ger mig ett språk för mönster som jag själv tycker är mycket intressanta att bättre förstå, är Michael Basseches teoretiska referensram kring dialektiskt tänkande. Han beskriver en dialektisk föreställningsvärld som genomsyrad av en insikt om betydelsen av processer, relationer, kontext (system/strukturer) och perspektiv inom många olika domäner. Den andra modellen är “medvetenhetskompassen,” baserad på Bill Joiners och Stephen Josephs “leadership agility”-modell. Medvetenhetskompassen sorterar upp medvetenhet genom att beskriva fyra olika domäner att rikta uppmärksamhet mot i t.ex. ledarskap och förändringsarbete: Uppgiften, Kontexten, Intressenter och Själv. Den tredje modellen är en familj av komplexitetsteorier, så som Michael Commons Model of Hierarchical Complexity, Kurt Fischers Skill theory och Elliott Jaques Requisite Organization.

I vårt fallmaterial ser jag att det finns många förändringsagenter som tar sig an uppgiften på ett sätt som väl beskrivs av Michael Basseches dialektiska tänkande: stark processorientering; medvetna sätt att etablera och bygga relationer; kunskapssökande; fokus på att involvera människor i reflektion och utveckling av sina perspektiv; sökande efter hur man kan etablera forum för genuin dialog; ickedömande inför olikartade synsätt och beteenden; välutvecklad insikt i hur alla fenomen är inbäddade i en större kontext som har en rad egna egenskaper och förändringsprocesser.

Jag tror det med hjälp av de tre modeller jag nämnde ovan går att beskriva ett dialektiskt förhållningssätt så pass tydligt att det faktiskt går att göra analyser av t.ex. intervjuer med förändringsagenter och med rimlig grad av stringens bedöma hur stora inslagen av en dialektisk föreställningsvärld är i den intervjuades sätt att resonera och agera. Likaså bör det gå  (fast det är svårare) att beskriva egenskaperna i en föreställningsvärld och agerande hos personer som inte i nämnvärd utsträckning resonerar dialektiskt.

Det mer specifika förståelseproblem jag brottas med just nu är att det verkar finnas betydande skillnader mellan olika personer vad gäller vilka domäner de tillämpar ett dialektiskt förhållningssätt på. Det tycks finnas en del som med stor skicklighet använder sig av ett flertal av ingredienserna i ett dialektiskt förhållningssätt när de arbetar med pedagogiska och andra utvecklande mål i förhållande till vissa målgrupper, som t.ex. ungdomar med sociala problem, men inte i nämnvärd grad använder samma förhållningssätt i kontakten med andra aktörer, som t.ex. myndighetsföreträdare. Formuleringen av mål och uppgifter kan vara rätt smal, t.ex. att stödja en viss målgrupp i att utveckla nya färdigheter och livsvägar (inget fel i det, givetvis, det kan vara synnerligen meningsfullt att fokusera på det sättet). Inom detta verksamhetsfält tillämpas många eller alla aspekter av ett dialektiskt förhållningssätt. Det finns dock andra förändringsagenter som på ett helt annat sätt utvecklar visioner om att bidra till en bredare förändring av hur vissa delar av samhället fungerar. Här handlar det om något som går långt utöver att skickligt utveckla och bedriva en egen välfungerande verksamhet, nämligen att påverka hur andra aktörer och system fungerar. Detta kan man förstås också ta sig an utifrån en dialektiskt verklighetsuppfattning, med (tror jag) beskrivbara karakteristiska drag i hur man formulerar mål och hur man tar sig an utmaningen.

Så jag hoppas att mina ansträngningar att begripa mig på de olika fallstudierna i ljuset av en uppsättning illa integrerade teoretiska modeller så småningom ska resultera i mer klarhet i hur man kan beskriva olika sorters “förändringsagentskap.”