Archive for October, 2016

Pedagogik för att främja perspektivmedvetenhet

Sunday, October 2nd, 2016

Jag har haft förmånen att under ett antal år följa Eva Ohlssons utvecklingsarbete för att förebygga hedersrelaterat hot och våld och främja integration. Jag är djupt imponerad av Evas sätt att driva detta arbete, som inleddes i slutet av 1990-talet. I den nuvarande fasen handlar projektet i hög grad om att utbilda personal på förskolor, grundskolor, socialtjänst, hälsovård och andra inrättningar i hur man kan inleda och föra dialoger om värderingsfrågor med föräldrar som kommit till Sverige från samhällen som är mycket olika det svenska. Det finns väldigt mycket att säga om bakgrunden och problemställningarna kring detta, men det ska jag inte göra nu. Den som är intresserad är varmt välkommen att läsa mer i den rätt omfattande utvärdering jag gjort av projektet (se länk längst ner).

Frågorna kring skillnader i syn på barnuppfostran, flickors och kvinnors rättigheter och många andra värdeladdade frågor är komplexa och det finns djupa meningsskiljaktigheter om hur man ska se på dem och inte minst arbeta med dem. I vilken mån ska svenska samhället lägga sig i hur föräldrar med en annan kulturell bakgrund än den svenska uppfostrar sina barn och lever sina liv? Hur kan vi ha respekt för kulturella och religiösa skillnader samtidigt som vi värnar om de rättigheter som barn och vuxna har i det svenska samhället?

Ett inslag i det kompetensutvecklingsprogram Eva Ohlsson har utvecklat är att främja deltagarnas medvetenhet om och förmåga att använda sig av flera olika tolkningsperspektiv. Det finns många olika perspektiv som gör anspråk på att ha viktiga saker att säga om problematiken kring hedersrelaterat tvång och våld (HRV) respektive integration. I utvärderingen jag gjorde häromåret beskrev jag nio sådana perspektiv som hörs i debatten och som finns representerade bland de som har olika roller inom området. Det HRV-kritiska perspektivet menar att det är högst problematiskt att över huvud taget använda begreppet hedersrelaterat våld. Kulturperspektivet söker förklaringar och åtgärder i skillnader i kulturella normer och föreställningar. Det socialpsykologiska perspektivet betonar de mekanismer som är kopplade till att vara flykting eller immigrant i ett främmande samhälle. Könsmaktperspektivet ser just könsmaktordningen som det centrala problemet man måste ta itu med. Det familjesystemiska perspektivet ser hedersrelaterat våld i termer av ett dysfunktionellt familjemönster, som man behöver bearbeta. Individualpsykologiska perspektiv söker orsaker och åtgärder i enskilda individers psykologiska problematik, traumatiseringar och beteenderepertoarer. Mänskliga rättigheter-perspektivet ser hela problematiken som en fråga om att värna de mänskliga rättigheter som gäller alla människor. Det narrativa perspektivet riktar blicken mot individers och gruppers föreställningsvärldar som förklaringar till problem och som något som kan behöva bearbetas. Slutligen förespråkar det intersektionella perspektivet att man måste uppmärksamma flera olika typer av maktordningar, kopplat till kön, klass, etnicitet och sexuell läggning. Använder man sig uteslutande av ett av dessa perspektiv så riskerar man att missa både viktiga förklaringar och möjliga åtgärder som osynliggörs av det fokus perspektivet har.

Eva har med tiden utvecklat en pedagogik för att främja deltagarnas medvetenhet om dessa olika perspektiv, förståelse för deras potentiella bidrag och förmåga att röra sig mellan perspektiven (och inte bara ta ställning utifrån ett enda perspektiv).

Jag intervjuade Eva nyligen om hur hon byggt in träning i perspektivmedvetenhet i sina utbildningar. Det handlar fortfarande om ett utvecklingsarbete som inte alls är utmognat, men ansatsen är mycket lovande. Jag är personligen väldigt intresserad av detta, eftersom jag är övertygad om att våra samhällen behöver betydligt mer av perspektivmedvetenhet för att klara av de utmaningar vi ställs inför på många områden: integration, främlingsfientlighet, samhällskonflikter, klimatförändringar, folkhälsa, kriminalitet, etc., etc.

Inom det område Eva jobbar med spelar förekomsten av olika perspektiv en mycket påtaglig roll och leder ibland till samarbetssvårigheter och spänningar, t.ex. mellan företrädare för olika professioner och roller. Vi behöver, menar jag, tillgång till de olika tolkningsperspektivens bidrag för att kunna arbeta så verksamt som möjligt med angelägna samhällsutmaningar.


Så här gör Eva:

  1. Hon går igenom de nio ovan nämnda perspektiven med deltagarna och förklarar hur vart och ett av perspektiven resonerar om problematiken kring hedersrelaterat våld och tvång. För att kunna göra det måste hon använda ett språk som inte är för abstrakt och teoretiskt. Begrepp som ”intersektionell” och ”narrativ” ligger för långt från det språk de flesta är förtrogna med, så Eva har sökt sig fram till ”namn” på perspektiven som är mer intuitivt begripliga. Hon använder sig av nedanstående bild, som ger en översikt över alla perspektiven. Denna bild återkommer hon till vid åtskilliga tillfällen. När hon går igenom perspektiven bemödar hon sig om att tala om vart och ett av dem så att alla kan känna att ja, det finns nog något där som man kan tycka är vettigt och relevant.

perspektivvandring-till-thomas-pptx

  1. Det räcker absolut inte med att gå igenom perspektiven vid ett tillfälle. Eva gör samma genomgång vid ett andra kurstillfälle och återkommer till figuren och perspektiven i många sammanhang vid senare tillfällen.
  1. Eva använder också övningar som syftar till att bli förtrogna med perspektiven och reflektera över dem. En sådan är att presentera ett antal fiktiva citat på repliker som man skulle kunna höra i personalrummet på en skola eller annan arbetsplats. Deltagarna får sedan gissa vad det är för perspektiv som ligger bakom respektive citat. En annan övning är att presentera ett scenario, en berättelse om en incident där det hänt något som kan tolkas som att ett barn med invandrarbakgrund löper risk att inskränkas i de rättigheter barnet enligt svenska lagar har. Deltagarna i utbildningen får sedan diskutera vad som kan ligga bakom och hur man som personal borde agera i fallet. En tredje övning är att utgå från ett scenario där man ställs inför ett dilemma, t.ex. att SIDA ska finansiera ett skolbygge i Afghanistan. De lokala parterna kräver att det ska finnas en mur tvärs genom skolan som skiljer pojkar och flickor från varandra. Ska man gå med på det eller inte? Det går att bygga på ett sådant scenario med en rad omständigheter som innebär äkta moraliska dilemman där deltagarna måste rannsaka sina egna värderingar och sätt att resonera. Hur man tar ställning beror i hög grad på vilket eller vilka perspektiv man framför allt använder sig av.
  1. Ett ytterligare inslag i främjandet av perspektivmedvetenhet är att fråga deltagarna om det är något av perspektiven de känner starkt för och tycker är viktigt. Detta leder till engagerade samtal och synliggör att deltagarna har olika favoritperspektiv. Samtidigt stödjer det förmågan att reflektera över de olika perspektivens egenskaper, fokus och kanske också begränsningar.
  1. Olika utbildningstillfällen behandlar olika teman, där Eva ofta hänvisar till forskningsresultat. Vid varje tillfälle är Eva noga med att visa upp bilden på alla perspektiven och peka ut vilket eller vilka perspektiv som kommer att behandlas idag. Detta förebygger att det blir ofruktbara debatter kring vad som saknas, eftersom man vet att man just detta tillfälle fördjupar sig i ett visst perspektiv, vilket inte innebär att man ser detta perspektiv som det riktiga och alla andra som ointressanta eller felaktiga.
  1. När deltagare under de samtal som förs vid utbildningstillfällena blir väldigt engagerade och kanske med stark känsloladdning driver en viss ståndpunkt sätter Eva ord på vilket perspektiv det är som talar, t.ex. ”nu hör jag att du är en stark företrädare för kulturperspektivet”. Denna typ av kommentarer stödjer deltagarna i att få viss distans till perspektiven. Det är perspektiv som talar, medan vi som människor kan röra oss in och ut ur perspektiv och få insikt om hur perspektiven förhåller sig till varandra. Ibland driver deltagare sina uppfattningar väldigt hårt. Det är inte meningsfullt att gå in i debatt och argumentera emot i sådana lägen, utan mer verkningsfullt att benämna vad det är för perspektiv som talar och bjuda in till att höra vilka andra perspektiv det finns i frågan.
  1. När gruppen diskuterar konkreta dilemman och svåra situationer som man ställs för i den egna verksamheten så uppmuntrar Eva deltagarna att inkludera så många perspektiv som möjligt i försöken att dels förstå förutsättningar och orsakssammanhang, dels prata sig fram till lämpliga förhållningssätt.
  1. Ett ytterligare inslag i utbildningen är att gruppen får en dilemmasituation som kräver samråd mellan företrädare för olika roller och professioner, t.ex. en rektor, en socialsekreterare, en skolpsykolog, en kurator och en person som riskerar att bli utsatt för hedersrelaterat hot och våld. Deltagarna får sedan genomföra ett rollspel där de får spela en annan roll, med ett annat perspektiv, än den de normalt har.

 

Erfarenheterna så här långt är att detta arbete på ett genomgripande sätt kan vidga deltagarnas sätt att uppfatta och resonera om svårhanterade situationer. Alla är inte lika mottagliga för pedagogiken, men för många deltagare har utbildningen inneburit mycket stora förändringar.


 

Den pedagogik Eva utvecklat för att främja perspektivmedvetenhet är förstås starkt präglad av det speciella tema och de speciella ramar som hennes projekt handlar om. Jag tänker dock på det så att det här arbetet på sätt och vis befinner sig i en utvecklingsfront. Vi behöver utveckla fler pedagogiska ansatser inom många olika arenor i samhället för att kunna bli klokare och mer effektiva i hur vi (som samhälle) hanterar komplexa och svårlösta samhällsutmaningar. Det finns en hel del andra ansatser för att stärka perspektivmedvetenhet, t.ex. att analysera värdepolariteter (”polarity management”) och att arbeta med grund i narrativ teori, d.v.s. att rikta fokus mot olika berättelser och reflektera över deras egenskaper (t.ex. i John Winslades ”narrative mediation”). Jag kommer säkert att komma tillbaka till temat i framtida bloggtexter.

 


Länkar:

Processinriktad värdegrundsdialog – med barnen i centrum. Utvärdering av ett projekt för att främja integration och förebygga hedersrelaterat våld

Projektet Bygga Broar

Nyttan av konfliktvägledningssamtal

Saturday, October 1st, 2016

Jag hade nyligen två konfliktvägledningssamtal med en person som verkligen kommit i kläm ordentligt i en organisationskonflikt. Konfliktvägledningssamtal kan vara särskilt betydelsefulla i konflikter där man hamnat i underläge och blivit bemött på ett sätt som inneburit att man känner sig maktlös, orättvist behandlad och där andra parten vägrar att försöka reda ut svårigheterna. I ett sådant läge finns det ofta två relativt oberoende komponenter. Den ena är att det förmodligen finns olösta sakfrågor som man verkligen skulle vilja komma någon vart med. Den andra komponenten är att man mår dåligt av det man varit med om. Det handlar ofta om starka och olikartade känslor, t.ex. ilska, förtvivlan och oro. Inte sällan har det som hänt under konflikten allvarligt ifrågasatt ens egen självbild. Man kan tvivla på sitt eget värde, sin kompetens och om man är en människa som är värd att bli respekterad och omtyckt

I det här aktuella fallet handlade det om en person som har en ovanligt god förmåga att reflektera över sig själv (vilket dock inte gör en immun mot att hamna i djup känslomässig kris i en svår konflikt). Efter det andra konfliktvägledningssamtalet vi hade fick jag ett rätt långt brev, där personen skrivit ned vad konfliktvägledningssamtalet betytt för henne. Hon formulerade så tydligt den nytta samtalen gjort för henne att jag frågade henne om lov att återge de centrala delarna av brevet i en bloggtext. Jag tror att det hon skrev kan bidra till att förstå både vilken nytta man kan ha av att få prata igenom en konfliktupplevelse med någon som har kompetens att föra sådana samtal och vilka kvaliteter det är i konfliktvägledningssamtalet som verkar stödjande och läkande för den process personen befinner sig i. Hon gav mig det tillstånd jag bad om, så här är en nedredigerad och delvis parafraserad version av brevet jag fick.

* * * * * *

För det första så uppskattar jag att du är så seriös och lyssnar på ett djupgående sätt. Detta får mig att känna att jag är värd att ta på allvar och att det jag går igenom är värt att lyssna på och förstå på ett djupare sätt. Det betyder att jag inte behöver censurera vad jag säger eller vara orolig att känna mig bortgjord av dina reaktioner på den kamp jag utkämpar. Jag känner mig inte tokig, dum eller gnällig när jag pratar med dig. I stället kan jag ta mig själv på allvar igen, så som du bryr dig och tar mig på allvar. Detta hjälper mig att reflektera på ett djupare sätt och även öppna mig för det sårbara och känsliga temat om hur det jag varit med om nu aktiverat ett gammalt trauma från tidigare i livet, då jag utsattes för utfrysning, skuldbeläggning och maktmissbruk. Denna erfarenhet av att ha blivit tystad, förnedrad och osynliggjord är svår att stå ut med, men har också medfört en känslighet och kompetens att stödja andra i liknande situationer.

För det andra så uppskattar jag verkligen din förmåga att vara så flexibel och flerdimensionell när du samtalar med mig. Till exempel kan vi röra oss från den konkreta listan på saker som jag måste ta itu med, till att utforska mina plågsamma tankefigurer kring det som hänt, till att reflektera över bristen på rättsligt och moraliskt skydd och genomtänkta procedurer för konflikthantering i svenska arbetslivet. Att vi rörde oss mellan dessa nivåer hjälper mig att sätta allting i perspektiv och kunna utveckla mer överblick och insikt.

För det tredje uppskattade jag verkligen möjligheten att utforska konflikter som fenomen. Jag fick en djup aha-upplevelse kring temat medvetenhet: hur båda mina viktigaste motparter i konflikten förmodligen är personer som saknar medvetenhet och inlevelseförmåga och som uppenbarligen i hög grad gör motstånd mot att utveckla en sådan medvetenhet. Jag insåg att jag skulle behövt använda en annan strategi för att nå fram till dem, något som inte alls föresvävade mig medan det pågick som värst.

* * * * *

En allvarlig konflikt kan skaka en människa i hennes grundvalar och utlösa en djupgående personlig kris. Att i det läget få en möjlighet att tillsammans med någon annan få berätta om det man varit med om och få dela konfliktvägledarens kvaliteter av att ta upplevelsen på allvar genom ett lyssnande präglat av omsorg, samt få stöd i att normalisera reaktioner, förstå konfliktmekanismer och sortera i det som behöver göras kan vara mycket betydelsefullt. Jag hoppas verkligen att möjligheterna att få tillgång till kompetent konfliktvägledning kommer att öka framöver. Företagshälsovården kan spela en viktig roll här. Men större företag och organisationer skulle också kunna se över möjligheterna att erbjuda ett sådant stöd i egen regi, så som har blivit allt vanligare i nordamerikanska och tyska företag, högskolor och myndigheter.

Att vara konfliktvägledare kräver inte lika mycket speciella hantverkskunskaper som att vara medlare. Personlig mognad och stabilitet samt god förtrogenhet med samtalsmetodik i kontakten med personer i svåra situationer räcker långt. Vill man ändå förkovra sig om rollen och metodik så rekommenderas dessa böcker:

NOBLE, C. (2011). Conflict Management Coaching: The CINERGY Model, CINERGY Coaching.

JONES, T. S. & R. BRINKERT (2008) Conflict coaching. Conflict management strategies and skills for the individual, Sage Publications.

ROZENTHULER, S. (2012) Life-changing Conversations. 7 strategies for talking about what matters most. Watkins Publishing.

På Youtube finns flera kortare videofilmer om hur en konfliktvägledning (conflict coaching) kan gå till. De är dock mer inriktade på att finna konkreta strategier för att ta itu med en frustrerande situation än att bearbeta en kris som utlösts av en konflikt. Här är två sevärda exempel: