Archive for the ‘Medvetenhet i samhällslivet’ Category

Fantasianalys av Donald Trumps installationstal

Saturday, January 21st, 2017

För länge sedan (femton år sedan eller så) intresserade jag mig för det exotiska området “psykohistoria”. En portalfigur inom detta område var Lloyd DeMause, som med en psykoanalytisk grundansats försökte tolka de omedvetna kollektiva processer som han menade hade stor påverkan på amerikansk (och alla andra länders) politik. Det finns en hel del indikationer på att DeMause inte var/är riktigt psykiskt frisk, men hans böcker och artiklar var uppfriskande oortodoxa och provocerande i en positiv mening. Hans huvudmetod var “fantasianalys” av framför allt politiska tal och karikatyrteckningar. Fantasianalys av transkriberade tal går till på det sättet att man går igenom texten och plockar fram alla ord och formuleringar som har en känsloladdning eller utgör metaforer. Man tar bort allt annat så bara dessa formuleringar blir kvar. I synnerhet ska man leta efter formuleringar som innehåller starka känslor, refererar till kroppen och har en påtaglig symbolik. Man ska också ta bort (1) alla subjekt och objekt, d.v.s vem eller vilka som uttrycken refererar till, och (2) alla negationer. Syftet är att vaska fram de känslolägen och fantasibilder som omedvetet genomsyrar talarens världsbild. DeMause tänkte sig att talaren omedvetet artikulerar hela kollektivets (samhällets) fantasiprocess, så det handlar inte bara om en individs omedvetna känslor och fantasier.

Detta är givetvis synnerligen subjektivt och när man försöker göra något slags sammanhängande tolkningar av vad det är för fantasikonstruktioner som under ytan präglar och kanske motiverar talarens verklighetsuppfattning är man ute på mycket, mycket svag is. Men jag har inte glömt bort metodiken, för den är samtidigt fascinerande. Eventuellt kan man genom fantasianalyser faktiskt se en del mönster man annars inte skulle ha sett.

Jag lyssnade på radio på Trumps installationstal igår. Idag laddade jag ner talet och provade på att göra en fantasianalys enligt DeMause och hans kollegors metodregler (se referens sist). Resultat finns i nedan länkad fil:
Trump inauguration speech fantasy analysis

Kanske ger denna övning inte så mycket mer än man kan utläsa bara genom att läsa talet rakt av. När jag tolkar budskapet går jag inte uteslutande på de framvaskade orden och uttrycken utan också på dramaturgin i talet som helhet. Så här blir min tolkning:

Amerikanska folket har lämnats i sticket av härskarna, som dragit egen fördel och berikat sig medan folket lämnats därhän till fattigdom, arbetslöshet, kriminalitet, förfall och smärta. Nu ska slakten på Amerika stoppas och folket ska beskyddas. Genom patriotism och lojalitet ska enighet skapas, fienden ska förgöras och det ska skapas välstånd, framgång, segrar, styrka, storhet och säkerhet. 

En del av retoriken är inte så originell, så som betonandet av nationell enighet och löftet om att allt ska bli bättre. Men här framträder förstås ett kärndrama som nog ser väldigt annorlunda ut än om det varit Hillary Clintons installationstal som utsatts för samma process. Läs gärna igenom filen som länkas ovan, det är intressant att se känslo- och fantasiinnehållet i talet isolerat från resonemangen.

En nyckelformulering (som inte syns med fantasianalysens regler) är att makten nu ska ges till folket. Personligen tror jag att Trump ser det så att han själv förkroppsligar det försummade amerikanska folket och dess intressen och att han menar att när han själv får makten så innebär det att folket nu fått makten. Det finns ju inga tecken på att han avser att göra några radikala förändringar i hur makten är fördelad och vem som fattar politiska beslut.

Förmodligen har det aldrig varit så svårförutsägbart som nu vad en ny amerikansk president kommer att ta sig för. Eftersom han säger så lite av substans så blir sökandet efter något slags underliggande logik mer angeläget. Det är svårt att bedöma om fantasianalys har något vettigt att bidra med, men man kan alltid testa ….

*********************************************
Elovitz, P. H., Lawton, H., Luhrmann, G. (1985). ‘On Doing Fantasy Analysis’, The Journal of Psychohistory. 13(2).
En uppenbarligen scannad och OCRad version finns i skrivande stund här:
http://www.geocities.ws/kidhistory/ja/onfa.htm

Pedagogik för att främja perspektivmedvetenhet

Sunday, October 2nd, 2016

Jag har haft förmånen att under ett antal år följa Eva Ohlssons utvecklingsarbete för att förebygga hedersrelaterat hot och våld och främja integration. Jag är djupt imponerad av Evas sätt att driva detta arbete, som inleddes i slutet av 1990-talet. I den nuvarande fasen handlar projektet i hög grad om att utbilda personal på förskolor, grundskolor, socialtjänst, hälsovård och andra inrättningar i hur man kan inleda och föra dialoger om värderingsfrågor med föräldrar som kommit till Sverige från samhällen som är mycket olika det svenska. Det finns väldigt mycket att säga om bakgrunden och problemställningarna kring detta, men det ska jag inte göra nu. Den som är intresserad är varmt välkommen att läsa mer i den rätt omfattande utvärdering jag gjort av projektet (se länk längst ner).

Frågorna kring skillnader i syn på barnuppfostran, flickors och kvinnors rättigheter och många andra värdeladdade frågor är komplexa och det finns djupa meningsskiljaktigheter om hur man ska se på dem och inte minst arbeta med dem. I vilken mån ska svenska samhället lägga sig i hur föräldrar med en annan kulturell bakgrund än den svenska uppfostrar sina barn och lever sina liv? Hur kan vi ha respekt för kulturella och religiösa skillnader samtidigt som vi värnar om de rättigheter som barn och vuxna har i det svenska samhället?

Ett inslag i det kompetensutvecklingsprogram Eva Ohlsson har utvecklat är att främja deltagarnas medvetenhet om och förmåga att använda sig av flera olika tolkningsperspektiv. Det finns många olika perspektiv som gör anspråk på att ha viktiga saker att säga om problematiken kring hedersrelaterat tvång och våld (HRV) respektive integration. I utvärderingen jag gjorde häromåret beskrev jag nio sådana perspektiv som hörs i debatten och som finns representerade bland de som har olika roller inom området. Det HRV-kritiska perspektivet menar att det är högst problematiskt att över huvud taget använda begreppet hedersrelaterat våld. Kulturperspektivet söker förklaringar och åtgärder i skillnader i kulturella normer och föreställningar. Det socialpsykologiska perspektivet betonar de mekanismer som är kopplade till att vara flykting eller immigrant i ett främmande samhälle. Könsmaktperspektivet ser just könsmaktordningen som det centrala problemet man måste ta itu med. Det familjesystemiska perspektivet ser hedersrelaterat våld i termer av ett dysfunktionellt familjemönster, som man behöver bearbeta. Individualpsykologiska perspektiv söker orsaker och åtgärder i enskilda individers psykologiska problematik, traumatiseringar och beteenderepertoarer. Mänskliga rättigheter-perspektivet ser hela problematiken som en fråga om att värna de mänskliga rättigheter som gäller alla människor. Det narrativa perspektivet riktar blicken mot individers och gruppers föreställningsvärldar som förklaringar till problem och som något som kan behöva bearbetas. Slutligen förespråkar det intersektionella perspektivet att man måste uppmärksamma flera olika typer av maktordningar, kopplat till kön, klass, etnicitet och sexuell läggning. Använder man sig uteslutande av ett av dessa perspektiv så riskerar man att missa både viktiga förklaringar och möjliga åtgärder som osynliggörs av det fokus perspektivet har.

Eva har med tiden utvecklat en pedagogik för att främja deltagarnas medvetenhet om dessa olika perspektiv, förståelse för deras potentiella bidrag och förmåga att röra sig mellan perspektiven (och inte bara ta ställning utifrån ett enda perspektiv).

Jag intervjuade Eva nyligen om hur hon byggt in träning i perspektivmedvetenhet i sina utbildningar. Det handlar fortfarande om ett utvecklingsarbete som inte alls är utmognat, men ansatsen är mycket lovande. Jag är personligen väldigt intresserad av detta, eftersom jag är övertygad om att våra samhällen behöver betydligt mer av perspektivmedvetenhet för att klara av de utmaningar vi ställs inför på många områden: integration, främlingsfientlighet, samhällskonflikter, klimatförändringar, folkhälsa, kriminalitet, etc., etc.

Inom det område Eva jobbar med spelar förekomsten av olika perspektiv en mycket påtaglig roll och leder ibland till samarbetssvårigheter och spänningar, t.ex. mellan företrädare för olika professioner och roller. Vi behöver, menar jag, tillgång till de olika tolkningsperspektivens bidrag för att kunna arbeta så verksamt som möjligt med angelägna samhällsutmaningar.


Så här gör Eva:

  1. Hon går igenom de nio ovan nämnda perspektiven med deltagarna och förklarar hur vart och ett av perspektiven resonerar om problematiken kring hedersrelaterat våld och tvång. För att kunna göra det måste hon använda ett språk som inte är för abstrakt och teoretiskt. Begrepp som ”intersektionell” och ”narrativ” ligger för långt från det språk de flesta är förtrogna med, så Eva har sökt sig fram till ”namn” på perspektiven som är mer intuitivt begripliga. Hon använder sig av nedanstående bild, som ger en översikt över alla perspektiven. Denna bild återkommer hon till vid åtskilliga tillfällen. När hon går igenom perspektiven bemödar hon sig om att tala om vart och ett av dem så att alla kan känna att ja, det finns nog något där som man kan tycka är vettigt och relevant.

perspektivvandring-till-thomas-pptx

  1. Det räcker absolut inte med att gå igenom perspektiven vid ett tillfälle. Eva gör samma genomgång vid ett andra kurstillfälle och återkommer till figuren och perspektiven i många sammanhang vid senare tillfällen.
  1. Eva använder också övningar som syftar till att bli förtrogna med perspektiven och reflektera över dem. En sådan är att presentera ett antal fiktiva citat på repliker som man skulle kunna höra i personalrummet på en skola eller annan arbetsplats. Deltagarna får sedan gissa vad det är för perspektiv som ligger bakom respektive citat. En annan övning är att presentera ett scenario, en berättelse om en incident där det hänt något som kan tolkas som att ett barn med invandrarbakgrund löper risk att inskränkas i de rättigheter barnet enligt svenska lagar har. Deltagarna i utbildningen får sedan diskutera vad som kan ligga bakom och hur man som personal borde agera i fallet. En tredje övning är att utgå från ett scenario där man ställs inför ett dilemma, t.ex. att SIDA ska finansiera ett skolbygge i Afghanistan. De lokala parterna kräver att det ska finnas en mur tvärs genom skolan som skiljer pojkar och flickor från varandra. Ska man gå med på det eller inte? Det går att bygga på ett sådant scenario med en rad omständigheter som innebär äkta moraliska dilemman där deltagarna måste rannsaka sina egna värderingar och sätt att resonera. Hur man tar ställning beror i hög grad på vilket eller vilka perspektiv man framför allt använder sig av.
  1. Ett ytterligare inslag i främjandet av perspektivmedvetenhet är att fråga deltagarna om det är något av perspektiven de känner starkt för och tycker är viktigt. Detta leder till engagerade samtal och synliggör att deltagarna har olika favoritperspektiv. Samtidigt stödjer det förmågan att reflektera över de olika perspektivens egenskaper, fokus och kanske också begränsningar.
  1. Olika utbildningstillfällen behandlar olika teman, där Eva ofta hänvisar till forskningsresultat. Vid varje tillfälle är Eva noga med att visa upp bilden på alla perspektiven och peka ut vilket eller vilka perspektiv som kommer att behandlas idag. Detta förebygger att det blir ofruktbara debatter kring vad som saknas, eftersom man vet att man just detta tillfälle fördjupar sig i ett visst perspektiv, vilket inte innebär att man ser detta perspektiv som det riktiga och alla andra som ointressanta eller felaktiga.
  1. När deltagare under de samtal som förs vid utbildningstillfällena blir väldigt engagerade och kanske med stark känsloladdning driver en viss ståndpunkt sätter Eva ord på vilket perspektiv det är som talar, t.ex. ”nu hör jag att du är en stark företrädare för kulturperspektivet”. Denna typ av kommentarer stödjer deltagarna i att få viss distans till perspektiven. Det är perspektiv som talar, medan vi som människor kan röra oss in och ut ur perspektiv och få insikt om hur perspektiven förhåller sig till varandra. Ibland driver deltagare sina uppfattningar väldigt hårt. Det är inte meningsfullt att gå in i debatt och argumentera emot i sådana lägen, utan mer verkningsfullt att benämna vad det är för perspektiv som talar och bjuda in till att höra vilka andra perspektiv det finns i frågan.
  1. När gruppen diskuterar konkreta dilemman och svåra situationer som man ställs för i den egna verksamheten så uppmuntrar Eva deltagarna att inkludera så många perspektiv som möjligt i försöken att dels förstå förutsättningar och orsakssammanhang, dels prata sig fram till lämpliga förhållningssätt.
  1. Ett ytterligare inslag i utbildningen är att gruppen får en dilemmasituation som kräver samråd mellan företrädare för olika roller och professioner, t.ex. en rektor, en socialsekreterare, en skolpsykolog, en kurator och en person som riskerar att bli utsatt för hedersrelaterat hot och våld. Deltagarna får sedan genomföra ett rollspel där de får spela en annan roll, med ett annat perspektiv, än den de normalt har.

 

Erfarenheterna så här långt är att detta arbete på ett genomgripande sätt kan vidga deltagarnas sätt att uppfatta och resonera om svårhanterade situationer. Alla är inte lika mottagliga för pedagogiken, men för många deltagare har utbildningen inneburit mycket stora förändringar.


 

Den pedagogik Eva utvecklat för att främja perspektivmedvetenhet är förstås starkt präglad av det speciella tema och de speciella ramar som hennes projekt handlar om. Jag tänker dock på det så att det här arbetet på sätt och vis befinner sig i en utvecklingsfront. Vi behöver utveckla fler pedagogiska ansatser inom många olika arenor i samhället för att kunna bli klokare och mer effektiva i hur vi (som samhälle) hanterar komplexa och svårlösta samhällsutmaningar. Det finns en hel del andra ansatser för att stärka perspektivmedvetenhet, t.ex. att analysera värdepolariteter (”polarity management”) och att arbeta med grund i narrativ teori, d.v.s. att rikta fokus mot olika berättelser och reflektera över deras egenskaper (t.ex. i John Winslades ”narrative mediation”). Jag kommer säkert att komma tillbaka till temat i framtida bloggtexter.

 


Länkar:

Processinriktad värdegrundsdialog – med barnen i centrum. Utvärdering av ett projekt för att främja integration och förebygga hedersrelaterat våld

Projektet Bygga Broar

Kvinnors väg till egenmakt (empowerment)

Saturday, February 28th, 2015

Jag arbetar med en mindre studie som ska dra lärdomar av ett flerårigt projekt som syftar till att utveckla en metodik för att  stödja ett gott föräldraskap för föräldrar som invandrat till Sverige från samhällen som är mycket olika det svenska. Det handlar om hur man kan bygga relationer till främst kvinnor som har haft mycket begränsade möjligheter till skolgång, har ofullständiga svenskakunskaper och som befinner sig i utanförskap i förhållande till det svenska samhället. Det är en svår uppgift att vara en förälder som kan vara ett gott stöd för barnen, som hamnar i spänningsfältet mellan flera kulturer. Det sätt att uppfostra barn man är van vid från hemlandet fungerar inte längre som förut när barnen möter en helt annan verklighet i förskolan, skolan och på andra håll i svenska samhället. Kvinnorna kommer ofta från en social miljö genomsyrad av starkt patriarkala mönster, med traditionella könsroller och en underordnad ställning för kvinnor.

Det finns ju inte en bra svensk motsvarighet till det engelska ordet “empowerment”. Ett ord som “egenmakt” har inte samma lyskraft. Hur skapa gynnsamma förutsättningar för att kvinnor med den ovan beskrivna bakgrunden ska kunna skaffa sig de kunskaper och insikter och det självförtroende som behövs för att de ska kunna värna om sina behov, stödja sina barn i deras integrationsprocess, samt själva etablera sig i det svenska samhället på goda villkor?

När jag lyssnar till Eva Ohlssons erfarenheter av fem års samarbete med en grupp kvinnor från Mellanöstern, Nordafrika och Somalia så kom jag att tänka på den klassiska studien Womens’ ways of knowing, ursprungligen publicerad 1986. Den modell för kvinnors väg att finna sin egen röst och utveckla självständig kompetens att navigera i en komplex tillvaro som författarna till studien formulerade känns mycket relevant även för dessa kvinnor med bakgrund som invandrare från samhällen mycket olika det svenska. Jag tog mig därför tid att på svenska göra en sammanfattning av modellen. Kanske har det krupit in en eller annan formulering som strikt sett inte kommer från boken, men i stort sett tror jag att jag göra modellen rättvisa (även om boken behandlar en rad spännande teman som jag inte tagit med här).

*********************************

Kvinnors väg till kunskap

I den klassiska studien Womens’ ways of knowing (Belenky et al., 1997) intervjuade fyra amerikanska forskare 135 kvinnor med olika social bakgrund och i olika åldrar för att studera skillnader i kvinnors förhållande till sig själva som kunskapande personer. Resultatet blev en beskrivning av fem olika positioner, bland annat kännetecknade av att kvinnorna i de olika positionerna i mycket olika grad hade tillgång till sin egen självständiga röst och tillit till sin egen förmåga att besitta giltig kunskap.

 

Tystnad (Silence)

I denna position fanns kvinnor som saknade tilltro till att de själva hade en röst värd att lyssna på för andra. De upplevde sig själva som okunniga och beroende av skydd och av andras kunnande. De saknade också ord för att tala om sig själva och vad de tycker och tänker. Det de upplevde att de kunde var begränsat till sådant de hade praktisk erfarenhet av att kunna göra. De saknade redskap för att självständigt ta ställning till olika frågor. Upplevelsen av sig själv som okunnig och oförmögen att själv lösa problem innebar ett starkt beroende av andra: ens man, ens föräldrar och andra äldre släktingar, andra auktoriteter som t.ex. religiösa ledare.

De kvinnor som befann sig i denna position hade vuxit upp i mycket torftiga sociala miljöer, med stora inslag av bristande föräldraskap och ofta även fysisk och psykisk misshandel. Som barn och ungdomar hade kvinnorna hade blivit behandlade som okunniga och oförmögna och hade följaktligen inte kunnat bygga upp en självbild som kapabla och värda att lyssna på. De auktoriteter som fanns i deras tillvaro utfärdade befallningar, men gav aldrig några förklaringar. Kvinnorna upplevde sig därför helt beroende av auktoriteter vars önskemål var oförutsägbara och nyckfulla. Blind lydnad blir då en viktig strategi för att klara sig. I den amerikanska studien berättade många av kvinnorna som hade erfarenheter av denna position att de upplevde att ord huvudsakligen fungerade som vapen. Ord användes för att trycka till andra och när man själv sade något riskerade man att detta väckte aggressivitet hos andra.

Dessa kvinnor saknade också ett språk för att tala om inre erfarenheter, som t.ex. att beskriva hur de själva tänkte och kände eller hur de upplevde att de själva var som personer. De talade huvudsakligen i termer av vad de gjorde (alltså konkreta beteenden) och vad andra sa och gjorde. De saknade förmåga att abstrahera, vilket innebar att de hade svårt att dra slutsatser från gjorda erfarenheter för att kunna överföra dessa till andra sorters situationer.

 

Mottagen kunskap (Received knowledge)

Kvinnor i positionen mottagen kunskap upplevde sig själva som personer som hade kunskap, men denna kunskap var något som de fått av yttre auktoriteter: föräldrar, lärare, experter, religiösa ledare eller skrifter. De förväntade sig att det alltid finns något som är riktigt och sant, det gäller bara att konsultera rätt auktoritet. De hade svårt att tolerera motstridiga uppfattningar och menade att det bara är en uppfattning som kan vara riktig i en viss fråga. Kunskap sågs i termer av sant eller falsk, rätt eller fel. Lärande uppfattades som en fråga om att ta emot, komma ihåg och kunna återge den kunskap man får av auktori­teter. Kvinnor som fanns i denna position saknade tillit till sin egen förmåga att självständigt bilda sig uppfattningar och bidra med dem i samtal med andra. I stället sökte de sig (omedvetet) fram till konsensus, d.v.s. ”den riktiga uppfattningen”, i olika frågor genom att anpassa sig till de mest auktoritativa rösterna i deras sociala omgivning. De var rädda för att hamna i situationer där de yttrade avvikande uppfattningar i relation till gruppen. I positionen mottagen kunskap är man därför obenägen att över huvud taget yttra sig om man inte själv känner sig helt trygg i att man har fått lära sig sanningen och det riktiga från andra.

Dessa kvinnor sökte efter åsiktsgemenskap med andra, betonade likheter med andras erfarenheter och uppfattningar och mådde bra av att få bekräftelse på att andra tänkte och kände som de själva. Att uppleva att man själv tänker och tycker som andra blir en bekräftelse på att man har hittat rätt, vilket ger en känsla av trygghet. I den mån man har avvikande uppfattningar tenderar man att bli osäker på sig själv och att hålla inne med det man tänker och känner.

I positionen mottagen kunskap förväntar man sig att lärare och andra auktoriteter ska tala om vad som är sant och riktigt. Man blir frustrerad och irriterad om den man uppfattar som en auktoritetsperson inte gör det, utan vill höra vad var och en tänker och tycker. Det finns inte en föreställning om att det naturliga är att man själv ska känna efter eller resonera sig fram till en självständig uppfattning.

De amerikanska kvinnor som ingick i studien och fanns i positionen mottagen kunskap hade ofta uppfattningen att de själva borde ägna sig åt att ge andra människor omsorg och för egen del vara så osjälviska som möjligt. Att lära sig nya saker var en god sak huvudsakligen om det bidrog till att de i högre grad kunde stödja andra. Att kunna ge god omsorg till andra var för dessa kvinnor därför också en viktig källa till självkänsla.

Benägenheten att se kunskap som något som kommer utifrån gällde också kvinnornas egen självbild. I den mån de talade om hur de själva var som personer handlade det om vad andra sagt om dem, inte deras egna tankar och slutsatser om deras personlighet. De var alltså starkt beroende av vilka speglingar människor i deras omgivning gav dem.

 

Subjektiv kunskap (Subjective knowledge)

Kvinnorna i denna position hade upptäckt att de själva kunde vara auktoriteten som avgör vad man ska tro på och inte. De kände att de kunde lyssna till sin egen inre röst för att avgöra vad de tyckte var rätt och riktigt. Övergången från positionen mottagen kunskap till subjektiv kunskap innebar för kvinnorna också en övergång från en relativt statisk och passiv roll till en aktiv och drivande. De var inte längre beroende av att leva upp till omvärldens föreställningar, utan tillerkände sig själva rätten och förmågan att söka sina egna vägar. Men även om de inte längre förväntade sig att någon yttre auktoritet skulle kunna tala om vad som är riktigt, så hade de fortfarande en förväntan om att det finns rätt och fel, sant och falskt. I denna position är det dock kvinnan själv som är auktoriteten som avgör vad som är sant och riktigt för henne.

Subjektiv kunskap innebär ett relativistiskt synsätt som går ut på att var och en måste komma fram till vad man själv tror på. Man kan inte förlita sig på att det finns någon annan som kan avgöra vad som är rätt och fel. Dock saknade dessa kvinnor kognitiva redskap för att kunna resonera sig fram till slutsatser genom att väga argument för och emot. De egna uppfattningarna vilade i hög grad på egen intuition, subjektiv upplevelse och magkänsla. Dessa kvinnor var också skeptiska till auktoriteter av alla slag, även mot sådana som menar att man måste använda sig av logik och argument för att komma fram till hållbar kunskap. Deras position var att man måste känna efter vad som stämmer för en själv. De kunde ibland kraftfullt värja sig när andra begärde av dem att de skulle komma med hållbara argument för sina uppfattningar. De menade att den egna inre rösten är mer att lita på än experter och logiska argument. Kvinnorna som intog denna position hade en avsevärd grad av självtillit och upplevde sig i stånd att självständigt göra val i livet. De var också optimistiska angående sin egen framtid.

I den amerikanska undersökningen hade många kvinnor i positionen subjektiv kunskap en bakgrund i att ha varit i en underordnad och missaktad roll i förhållande till män och andra auktoriteter. Vid någon tidpunkt i livet hade de dock fått nog, hittat en egen inre styrka och brutit upp för att gå sin egen väg i livet. För många av dem hade det varit betydelsefullt att de hade haft en eller flera kvinnor, ofta äldre än dem själva, som kunnat fungera som förebilder och människor att verkligen kunna prata med om olika teman.

 

Procedurbaserad kunskap (Procedural knowledge)

Övergången från en subjektiv till procedurbaserad kunskapssyn hänger ihop med upptäckten (ofta genom högre utbildning) att det finns metoder för att komma fram till kunskap, i kombination med en insikt om att intuition och magkänsla inte alltid har rätt. I många frågor finns det goda skäl att kritiskt pröva om det finns hållbara argument för den ena eller andra uppfattningen. Man kan behöva leta efter relevanta fakta, pröva om det finns alternativa förklaringar som är lika eller mer giltiga och söka efter vilka kriterier som bör användas för att bedöma sannolikheter och giltighet. Vem som helst kan komma fram till giltig kunskap om man bara använder ändamålsenliga metoder för att skapa och pröva kunskap. Kunskap är då inte längre subjektiv i den meningen att den är personlig. Man kan ifrågasätta om något är rätt eller fel och det kan finnas mer eller mindre stöd för en uppfattning. Även auktoriteter kan ha fel och man kan kräva av dem att de ska kunna leverera goda argument för sina uppfattningar. I denna position är det meningsfullt att diskutera med varandra för att komma fram till slutsatser.

Med en procedurbaserad kunskapssyn följer också en insikt i att man kan behöva söka förståelse för orsakssammanhang och möjliga konsekvenser. Snarare än att lita till fasta trosföreställningar, externa auktoriteter eller vad den egna intuitionen säger om vad som är rätt och riktigt, måste man här söka egen förståelse för relevanta omständigheter för att kunna dra hållbara slutsatser. När den procedurbaserade kunskapssynen har fördjupats finns också en förståelse för att man kan komma fram till uppfattningar på olika sätt. Det faller sig då naturligt att bli intresserad av hur andra kommit fram till sina synsätt: ”Hur tänker du nu?”. Annorlunda uppfattningar än den egna är inte något man måste värja sig emot.

En viktig aspekt av procedurbaserad kunskap är den starkt ökade benägenheten att verkligen lyssna till hur andra ser saker, med en vilja att förstå hur de tänker och varför de kommit till de uppfattningar de har.

 

Konstruerad kunskap (Constructed knowledge)

Denna position kännetecknas av en syn på kunskap som beroende av utgångspunkter, begrepp och sätt att resonera. Kunskap är därför inte en korrekt avbild av en objektiv verklighet, utan resultat av tolkningar som är gjorda enligt olika spelregler, där själva spelreglerna också påverkar vilken form kunskapen tar. Vilka frågor man ställer och vilka svar man finner beror på vilka egenskaper det sammanhang man befinner sig i har. Man är alltid inbäddad i en kontext med unika drag som påverkar vad man ser och inte ser. Man själv är en högst aktiv ingrediens i kunskapandet, genom att de egna utgångspunkter och den egna livshistorien färgar in hur man söker kunskap. Personer i denna position är också medvetna om att verkligheten är så komplex att alla försök att formulera slutsatser om den obevekligen är förenklingar. Kunskap är därför provisorisk. Med nya insikter, andra perspektiv och andra metoder så inser man att man behöver formulera om kunskapen. Här finns en stark förmåga att tolerera och uppskatta olikartade synsätt utan att känna sig hotad av svårförenligheten mellan uppfattningar.

I en föreställningsvärld där man ser kunskap som konstruerad utifrån varierande kontexter är det naturligt att vara ödmjuk och öppen för olikartade tolkningsmöjligheter. Benägenheten att fälla omdömen är svag. Utifrån denna position är olikartade synsätt något som stimulerar och ger möjlighet till nya upptäckter. Konstruktivister är intresserade av att få insikt i mönstren för hur de själva och andra resonerar för att bättre förstå styrkor och begränsningar i olika perspektiv.

Med en konstruktivistisk kunskapsuppfattning är det naturligt att vilja och kunna föra äkta dialoger, kännetecknade av intresse för andras sätt att resonera, en önskan att dela med sig av det egna synsättet utan att försöka övertyga andra om det är riktig och en vilja till ett gemensamt upptäckande av nya insikter.

 

En utvecklingsresa

Modellen beskriver i schematisk form en utvecklingsresa bestående av flera komponenter. En av dessa handlar om att finna sin egen röst och utveckla tillit till att man självständigt kan bilda sig uppfattningar om vad man tror på och företräda dem inför andra. En annan komponent är frigörelsen från underordning under yttre auktoriteter och framväxten av en allt starkare självkänsla och tillgång till en egen röst. En tredje komponent är utvecklingen av en allt större förmåga att själv utveckla förståelse för orsakssammanhang och därmed en bättre förmåga att använda det egna omdömet för att hantera olika livsfrågor och lösa problem. Modellen ger en beskrivning av en utvecklingsväg som möjliggör ett aktivt gestaltande av en egen livsväg. Förståelsen av kunskap och hur kunskap skapas är intimt förknippad med upplevelsen av sig själv som en person som kan möta omvärlden med en självständig röst och vilja.

Undersökningen påbörjades i slutet av 1970-talet och publicerades 1986. Mycket har hänt i det amerikanska och de europeiska samhällena sedan dess, inte minst vad gäller kvinnors ställning i familj och samhälle. När undersökningen gjordes genomsyrades stora delar av det amerikanska samhället av patriarkala mönster, där män i högre grad än idag konsekvent var överordnade och kvinnor underordnade. Många invandrarkvinnor kommer från sociala miljöer som i ännu högre grad än det amerikanska samhället på 1970- och 80-talen präglas av patriarkala strukturer. Det finns därför anledning att anta att de mönster som beskrivs i boken Womens’ ways of knowing kan vara relevanta även för dem.

**********************

Belenky, M., B. Clinchy, N. Goldberger, & J. Tarule (1997). Women’s ways of knowing: The development of self, voice and mind, New York: Basic Books. (Ursprungligen publicerad 1986.)

 

 

Medvetenhetsprofiler hos konfliktparter

Saturday, October 4th, 2014

Här följer ett utdrag ur min bok Handbok i konflikthantering för organisationskonsulter och personalspecialister, som nu kan beställas t.ex. här.

Parternas medvetenhetsprofiler [4]

Det finns en mycket omfattande forskning om mönster för skillnader i medvetenhet och vuxnas jagutveckling. Det skulle föra alldeles för långt att här försöka göra denna forskning rättvisa. I stället ska jag använda en mycket förenklad och schematisk modell som beskriver tre olika medvetenhetsprofiler: en tidigt konventionell, en sent konventionell och en postkonventionell medvetenhetsprofil. [5] Risken med så förenklade modeller är att de tas på för stort allvar och därmed skymmer den enorma variationsrikedom som finns bland oss människor. Fördelen är att en schematisk modell kan peka på vissa vanliga mönster och därmed göra det lättare att uppmärksamma och förstå hur människor fungerar.

Budskapet här är att förutsättningarna för konsulten att kunna involvera parterna i en fruktbar konfliktlösningsprocess är mycket olika om parterna tänker, känner och agerar utifrån olika medvetenhetsprofiler. De tre medvetenhetsprofiler som schematiskt beskrivs nedan syftar till att ge bilder av de mönster en medlare kan möta, samt att visa på några väsentliga skillnader i hållning som kan uppstå om parterna rör sig från en tidigare medvetenhetsprofil till en senare.

Personer som uppvisar en tidigt konventionell medvetenhetsprofil kännetecknas av:

  • Att de reagerar på konflikter med att fälla omdömen, snarare än att söka efter förklaringar och orsaker.
  • Att de i stort sett saknar perspektivmedvetenhet: de är inte medvetna om att deras 
egna uppfattningar och synsätt är tolkningar som de själva gjort utifrån ett begränsat urval information, och som de själva försett med innebörd utifrån deras berättelser, förmodanden och värdeomdömen.
  • Att de uppfattar andra människor mest i termer av fasta, värdeladdade egenskaper. De förväntar sig inte att det finns bakomliggande orsaker, förklaringar, mekanismer och personlighetsstrukturer som man kan söka förstå och hitta sätt att hantera.
  • Att de inte varseblir relationer som något som man genom sitt eget förhållningssätt kan förändra i positiv (respektive negativ) riktning.
  • Att de inte har en stabil uppsättning värderingar i form av principer som bör gälla oavsett vem som är inblandad och oavsett vilka känslor och reaktioner man själv råkar ha. Den egna berättelsen tar överhanden över allmängiltiga värden.
  • Att de inte tydligt differentierat mellan å ena sidan de åtaganden en professionell roll innebär och å andra sidan personliga subjektiva reaktioner, känslor, åsikter, sympatier och antipatier.

Dessa karakteristiska mönster får som konsekvens att man i konflikter är benägen att ta för givet att man själv har rätt och att motparten har fel och att det därför inte finns någon vits med dialog eller medling. När de som har en tidigt konventionell medvetenhetsprofil yttrar sig i och om konflikten gör de det ofta i form av omdömen om andra och om händelser. De är inte benägna att förvänta sig att man genom att prata igenom en situation kan få nya insikter som leder till att man kan lösa saker eller förändra relationer. Det de vill ska hända är att det blir klart för alla att motparten har gjort fel och har fel och att de själva ska få rätt.

I konflikthantering där parterna fungerar enligt en tidig konventionell medvetenhetsprofil är risken stor att parterna är ovilliga att tala direkt med varandra och öppet formulera hur de ser situationen. Kommer ett samtal ändå till stånd är risken stor att det domineras av anklagelser, skuldbeläggningar, ovillkorliga krav och värdeomdömen i största allmänhet.

Man kan därför inte utan vidare utgå från att en medling eller gruppmedling kommer att kunna fungera. Kanske är de inblandade bara beredda (i alla fall till att börja med) att tala om konflikten i enrum. En gemensam konfliktbearbetning (gruppmedling) behöver kanske föregås av enskilda samtal där medlaren förbereder parterna genom att låta dem avreagera sig och genom att väcka ett antal frågor som får parterna att öppna sig för att det kanske inte är precis så som de hittills trott, utan det kan finnas anledning att lyssna på vad den andra parten har att säga. Medlaren behöver också ha beredskap (och skaffa sig mandat) för att mycket aktivt bistå parterna i att översätta anklagelser och omdömen till jagbudskap om känslor, reaktioner, önskemål och behov.

Personer som agerar utifrån en sen konventionell medvetenhetsprofil kännetecknas av:

  • Att de har relativt stabila värderingar i form av allmängiltiga principer som de tillmäterbetydande giltighet: rättvis behandling, rätt att få sin sak hörd, att det ska finnas sakliga grunder för beslut, att tolerans för olikheter i rimlig utsträckning är något man bör efter- sträva, etc. En medlare kan få gehör hos parterna när värderingar av detta slag åberopas.
  • Att de i princip är medvetna om att det finns förklaringar i form av orsak-verkansamband till det som händer och det olika människor gör, tycker och känner (även om de
i stridens hetta lätt glömmer bort detta).
  • Att de har övertygelser och uppfattningar som ofta är relativt tydligt artikulerade och som stöds av argument som personen uppfattar som giltiga och rimliga. Detta innebär att de i många frågor är beredda att stå för vad de tycker och tänker i öppen kommunikation.
  • Att de reagerar på konflikter genom att driva sina egna uppfattningar genom aktivt handlande, t.ex. argumentation.
  • Att de har en begynnande perspektivmedvetenhet i den meningen att de är medvetna om möjligheten att det finns information de inte känner till och att de kan ha feltolkat saker som sagts eller gjorts. De är därför i allmänhet beredda att lyssna till andras förklaringar och argument.
  • Att de har en tydlig och stabil föreställning om vad professionella roller innebär, så att de principiellt sett är beredda att försöka hålla isär sina subjektiva reaktioner och vad deras roll kräver.

I konflikthantering med personer med en sen konventionell medvetenhetsprofil kan medlaren förvänta sig att parterna med lämpligt stöd är beredda att stå för sina uppfattningar, synsätt och önskemål genom att formulera dessa öppet. Parterna kan vidare förväntas ha förståelse för, acceptera och vara villiga att försöka efterleva spelregler för hur man ska kommunicera med varandra, så som att avstå från personangrepp, tala i jagbudskap, låta varandra prata till punkt, avstå från att tillskriva den andra dolda motiv, etc. Parterna tillerkänner varandra rätten att ha egna uppfattningar, intressen och behov som de värnar om, även när de själva tycker att motparten har fel i sak. De ser det därför som naturligt att man förhandlar sig fram till överenskommelser som syftar till att balansera olika parters intressen.

Om parterna i en konflikt fungerar enligt en sen konventionell medvetenhetsprofil är förut- sättningarna gynnsamma för att man ska kunna använda gruppmedlingsmetodik utan större förberedelser (om inte konflikten är kraftigt eskalerad). 
Personer som har en postkonventionell medvetenhetsprofil kännetecknas av:

  • Att de förväntar sig att det finns mycket som de inte har inblick i, som mycket väl kunde 
innebära att de själva reviderar sin syn på det som hänt och det som bör hända, genom 
att höra vad motparten har att säga.
  • Att de är väl medvetna om att det som händer i konflikter ofta till betydande del kan 
förklaras av systemiska omständigheter (t.ex. organisationens egenskaper) och inte bara 
med motpartens personegenskaper eller skillnader i intressen och synsätt.
  • Att de har en etablerad perspektivmedvetenhet: de vet om att deras egen bild är en 
tolkning de själva gjort på grundval av ofullständig information och genom filtret av 
den egna berättelsen.
  • Att de har lätt för att förstå att man i konflikter kan bli fången i vissa mönster, i en 
växelverkan i relationen, där det inte är relevant att fördela skuld, utan att ta sig ur 
destruktiva mönster.
  • Att de har en beredskap för att allmängiltiga principer inte alltid fungerar, utan att det 
kan vara nödvändigt att hitta unika lösningar som är anpassade efter situationens särskilda omständigheter.

I konflikthantering med personer med postkonventionell medvetenhetsprofil kan medlaren räkna med att parterna är villiga att undersöka såväl sin egen roll i konflikten, som den dynamik som uppstått p.g.a. systemiska förhållanden eller vissa relationsmönster. Utforskande dialoger välkomnas ofta, även sådana som innebär att man skärskådar egna omedvetna mönster. Medlaren bör dock vara försiktigt med att bli alltför pedagogisk och styrande och måste vara beredd på att deltagarna har egna synpunkter på och frågor kring medlarens arbetssätt.

Skillnader i medvetenhetsprofiler får konsekvenser för alla delar av det mänskliga psyket: kognition, känslor, motivation/vilja, beteende och identifikationer (hur en person definierar sig själv och vilket kollektiv man tillhör). Följaktligen kan också medvetenhetsarbete i olika grad fokuseras på dessa olika domäner och syfta till att påverka konfliktparternas sätt att tänka, tolka och känna, respektive omvärdera vad de vill och hur de ser sig själva i relation till omvärlden. Detta tema kommer att behandlas ingående i kapitel 3.

 

[4] Detta tema behandlas mycket mer ingående i kapitel 3, eftersom just arbete med medvetenhetsprofiler är,
som jag ser det, kärnan i processinriktade konflikthanteringsuppdrag. I kapitel 3 diskuteras också olika typer av förklaringar till skillnader i medvetenhetsprofiler: stress, jagutveckling, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och grad av socialt stöd.

[5] Jag inser att de läsare (=de allra flesta) som inte är insatta i vuxenutvecklingsteori kan uppfatta beteckningarna ”tidigt konventionell,” ”sent konventionell,” och ”postkonventionell” som obskyra och klumpiga. Jag väljer dock att använda dessa namn ändå, i brist på bättre och som en bugning och hänvisning till den omfattande forskning som finns om vuxenutveckling (se t.ex. Loevinger, 1976; Kegan, 1982; 1994; King & Kitchener, 1994).

 

Dialektiska tankeformer: nödvändiga för att hantera en komplex verklighet

Sunday, November 10th, 2013

Jag har i en tidigare bloggtext (En dialektisk världsbild) skrivit om Michael Basseches analys of dialektiska tankeformer. Jag tycker faktiskt att den ansatsen, som vidareutvecklats av Otto Laske, Iva Vurdelja och Jan De Visch, är en mycket lovande och värdefull ansats för att uppmärksamma, förstå och stödja den sorts problemlösningsstrategier som behövs när man som person eller organisation står inför mycket komplexa frågor. Det handlar om vilka sorters frågor man ställer, vad man reflekterar över och vad som vägs in när man väljer hur man ska hantera problem och visioner. Ju mer komplexa roller, desto mer relevanta (och nödvändiga) blir de dialektiska tankeformerna.

Men hur hitta ett bra pedagogiskt format för att tala om detta, så att ledare, förändringsagenter, politiker, aktivister och alla andra som har eller tar ansvar för komplexa frågor verkligen kan ta till sig och använda detta värdefulla perspektiv? De som står mitt i praktiken har inte tid (och ofta inte intresse av) att läsa de böcker och artiklar som finns och som ofta kräver att man tar sig tid att sätta sig in i en ovan begreppsapparat (dessutom på engelska). Jag har inte hittat svaret på den pedagogiska frågan än, men jag tror den är angelägen att arbeta med. Jag sätter mycket hopp till min amerikanska kollega Iva Vurdelja, som arbetar intensivt med att utveckla bra former för att i handledning och utbildningar stödja medvetenheten om och kompetensen att använda dialektiska tankeformer.

Under tiden så länkar jag här till två pdf-filer som jag gjorde i samband med ett seminarium jag höll i januari i år. Seminariet lockade inte så många deltagare, vilket väl var en tydlig signal till mig att jag inte alls har hittat ett bra sätt att kommunicera värdet med denna ansats. Hur som helst, ta gärna en titt på detta material, det ger en glimt av vad dialektiska tankeformer är, och vilken nytta man kan ha av en sådan ansats.

Den första filen, Frågor för dialektiskt tänkande, ger exempel på dialektiskt orienterade frågor att ställa sig själv och andra (som ledare, som handledare/coach, som processledare/facilitator), kring de fyra kategorierna Process, Kontext, Relationer och Transformation.

Den andra filen, Översiktsblad P-K-R-T, beskriver typiska tankeformer inom de fyra kategorierna, samt pekar på konsekvenserna av att inte använda dialektiska tankeformer.

Få se om jag framöver kan komma på ett välfungerande sätt att göra denna ansats intressant och lättbegriplig för de som behöver den.

Forskningen om stadier i vuxnas jagutveckling vilar på stabil empirisk grund

Saturday, June 15th, 2013

I förra veckan var jag opponent vid en disputation vid NTNU i Trondheim. Avhandlingen, skriven av Camilla Fikse, handlade om ledares upplevelse av utveckling och lärande. Det ur min synvinkel viktigaste bidraget i avhandlingen är att Camilla använt en annorlunda metod för att utforska olikheter i ledares kompetensprofiler, med en vuxenutvecklingsansats som grund. För två veckor sedan deltog jag i ESRADs (European Society for Research on Adult Development) konferens i Freiburg. Ett av de mest intressanta inslagen i den konferensen var en kvällsföreläsning av två holländska forskare, Erik van Rossum och Rebecca Hamer, som under flera decennier studerat människors föreställningar om lärande och utbildning och utvecklat en empiriskt grundad stadiemodell omfattande sex välbeskrivna stadier.

Dessa två erfarenheter, så nära inpå varandra, drog min uppmärksamhet till det faktum att forskningen om jagutvecklingens mönster, i form av beskrivning av olika stadier eller faser i utvecklingen, faktiskt står på en mycket solid empirisk grund eftersom i stort sett samma mönster har visat sig i forskning som använt många olika undersökningsstrategier.

Den förmodligen viktigaste av jagutvecklingsforskningens pionjärer och förgrundsgestalter var ju Jane Loevinger, psykometriker. Hon gick mycket grundligt tillväga och utvecklade efter flera decenniers forskning en modell omfattande nio jagutvecklingsstadier. Väldigt mycket forskning har bedrivits på grundval av Loevingers teoribildning, inkluderande olika typer av validitetsstudier. Samtidigt är det så att den datainsamlingsmetod som Loevinger byggde hela sin forskning på har klara begränsningar (mer om det snart). Därför är det betydelsefullt om forskare som använder andra typer av metoder kommer till liknande resultat. Det är i detta sammanhang huvudsakligen intressant med induktiva metoder, d.v.s. metoder som söker mönster i empiriska data på ett sätt som är väldigt öppet för upptäckandet av nya mönster. Mindre intressant är forskning som använder redan färdiga modeller och bara mäter vilka kategorier undersökningsdeltagarna passar in i.

Men som sagt, en rad olika induktiva undersökningsstrategier har lett till fram till mycket likartade resultat. Här är en rad prominenta exempel:

– Jane Loevinger och hennes kollegor använde meningskompletteringstest (Sentence Completion Tests). Man ger deltagarna ett formulär med ett rätt stort antal påbörjade meningar (i standardversionen 36 stycken), som deltagaren uppmanas avsluta på det sätt de själva vill. Exempel på sådana meningar är: ” När jag blir kritiserad -“, ” Jag är -“, ” Ibland önskade han/hon att -“. Genom att noggrant studera vilka typer av svar som brukar förekomma tillsammans så fann Loevinger karakteristiska mönster som helt klar också (vilket också bekräftas av longitudinell forskning) representerade en utvecklingssekvens.

– Robert Kegan och hans kollegor använde i stället en intervjumetod (subjekt-objektintervjuer) som bjöd in till samtal kring deltagarnas egna upplevelser. I inledning på intervjun får deltagaren tio pappkort med var sitt ord på, som t.ex. Conflict, Anger, Success, Torn. Deltagaren får lite tid på sig att associera till egenupplevda situationer med utgångspunkt från orden. När själva intervjun börjar får deltagaren välja en incident eller situation av de som kommit upp, och berätta om denna. Intervjuaren ställer sedan fördjupande frågor för att få fram mer inblick i deltagarens sätt att konstruera sitt jag i relation till olika typer av sociala situationer. Kegans jagutvecklingsteori har en annan karaktär än Loevingers, men det finns mycket tydliga paralleller mellan de båda stadiemodeller.

– Lawrence Kohlberg studerade inte jagutveckling, utan det moraliska resonerandets utveckling. De stadier han fann i sin forskning har dock också slående likheter med jagutvecklingsforskarnas stadier. Kohlberg använde en undersökningsstrategi som byggde på ett standardiserat scenario, en kort berättelse om en mans moraliska dilemma. Undersökningsdeltagarna fick ta del av denna berättelse, sedan följde en intervju där intervjuaren ställer en rad frågor om vad deltagaren tycker är rätt och fel att göra i dilemmascenariet och varför.

– Clare W. Graves undervisade i psykologi på ett college i New York. Han lät sina studenter skriva essäer på temat: vad kännetecknar en sund vuxen människa? Han anlitade ett antal olika personer att läsa alla essäerna och försöka sortera dem i ett begränsat antal högar av essäer som liknade varandra. Detta gjordes i en rad omgångar, och ledde så småningom till att Graves formulerade en rätt omfattande stadiemodell med fokus på värdesystem. Graves modell har ett antal särskiljande drag jämfört med Loevingers och Kegans modeller, men likheterna är också slående.

– Erik J. van Rossum och Rebecca Hamer använde en liknande metod som Clare W. Graves. De var starkt influerad av fenomenografin, som den utvecklades av Ference Marton och Roger Säljö vid Göteborgs universitet. De lät minst tusen personer skriva kortfattade essäer om vad lärande och utbildning innebär, vad som kännetecknar en bra lärare, m.m. Sedan sökte man på ett så förutsättningslöst sätt som möjligt efter karakteristiska mönster i essäerna, d.v.s. om det gick att identifiera likheter och olikheter mellan deltagarnas sätt att konstruera sina föreställningar. Arbetet resulterade i en stadiemodell omfattande sex väl belagda stadier (samt mer spekulativa stadier därefter).

– Camilla Fikse använde en metod kallas Q-sortering. Den går ut på att man med utgångspunkt från ett visst tema, i hennes fall ledarskap, formulerar ett rätt stort antal påståenden som ska väljas så att de representerar många olika möjligheter för hur personer kan uppleva temat. I Camillas undersökning användes 48 utsagor. Det är en komplicerad historia hur man gör urvalet av påståenden, metodfrågorna kring detta finns inte utrymme för att gå djupare in i här. Camilla hade från början ett intresse för vuxenutvecklingsaspekter av ledarskap, och valde därför påståenden med stöd i Bill Joiners och Stephen Josephs bok Leadership agility, som beskriver ett antal stadier i ledares utveckling, med grund i jagutvecklingsteori. Q-sorteringen går till så att undersökningsdeltagarna får 48 kort, vart och ett med ett påstående. Sedan instrueras de att sortera dessa kort och lägga ut dem på golvet enligt ett särskilt mönster med ett föregivet antal platser ordnade i en skala från minus 5 till plus fem. Minus fem betyder “minst likt mig” och plus fem betyder “mest likt mig”. Deltagaren måste alltså ordna korten i rader där varje kort måste vägas mot de andra korten: är detta kortet mer eller mindre likt mig än det andra? När alla (i Camillas fall 65 personer) genomfört Q-sorteringen görs en faktoranalys av hela materialet, vilket innebär att man letar efter karakteristiska mönster av samvariation i hur olika personer sorterat korten. I Camillas fall ledde analysen till fyra faktorer med ett antal personer i varje faktor. De karakteristiska sätten att sortera korten i de fyra faktorerna liknar på ett mycket slående sätt de fyra jagutvecklingsstadier som är vanligast bland vuxna, enligt Loevingers, Cook-Greuters, Torberts och andra forskning. Camillas studie bekräftar alltså, med en metod som starkt reducerar forskarens eget inflytande över vilka mönster som hittas i datamaterialet, de mönster som tidigare forskning funnit, fast med andra tillvägagångssätt i studierna. Camilla kompletterade den statistiska analysen med djupintervjuer av ett mindre antal personer som representerade de fyra faktorerna, för att få en kvalitativt rikare inblick i deras sätt att uppleva ledarskap och sin egen utveckling som ledare.

– Per Sjölander har utvecklat en metod för att identifiera mönster i värdesystem genom ett frågeformulär med ett begränsat antal frågor som undersökningsdeltagarna ska ta ställning till. Svaren analyseras med statistisk mönsterigenkänningsteknik som, liksom Q-sorteringen som beskrevs ovan, starkt reducerar forskarens möjligheter att läsa in sina egna förutfattade meningar i datamaterialet. Pers resultat pekar också karakteristiska mönster i värdesystem som stämmer väl med tidigare stadiemodeller för jagutveckling.

– Själv har jag bl.a. använt ett vuxenutvecklingsperspektiv i forskning om olikheter i hur vuxna människor varseblir, tolkar och hanterar arbetsplatskonflikter. Jag och min dåvarande kollega Titti Lundin intervjuade 84 personer, som fick berätta om en arbetsplatskonflikt de själva upplevt. Intervjumetodiken var utformad för att i så lite utsträckning som möjligt styra deltagarnas berättelser. Intervjuerna analyserades sedan med fokus på vilka aspekter av konflikten som fanns med respektive inte fanns med i berättelserna. De mönster vi hittade stämmer mycket väl med de mönster som beskrivs av Loevinger, Kegan, Torbert med flera.

Det finns många fler exempel, de som presenteras ovan var de som låg närmast till hands för mig.

*****************

Som jag ser det innebär det faktum att en rad forskare med olikartade undersökningsstrategier har funnit väldigt likartade mönster, som låter sig ordnas i stadier som klart har karaktären av en utvecklingssekvens, att det finns väldigt starka skäl att se förekomsten av igenkännbara utvecklingsmönster bland vuxna som empiriskt bevisad. Detta borde få stora och genomgripande konsekvenser på en rad områden. Det gäller givetvis vidare forskning inom sådana områden som lärande, pedagogik, coaching, ledarutveckling, behandlingsarbete av olika slag, gruppdynamik, konfliktforskning, etc., etc. Själv är jag mycket intresserad av vad skillnader i jagutveckling betyder i politiska processer, för organisationskulturer och organisationsförändringar och i olika typer av samhälligt förändringsarbete. Det finns en mycket stor potential för mycket meningsfull kunskapsutveckling inom detta forskningsområde, den empiriska forskningen är trots allt fortfarande jämförelsevis begränsad. I förlängningen borde kunskap om vuxenutveckling användas inom många olika områden i samhället: utbildning, ledarskap, organisationsutveckling, socialt arbete, politisk bildning och så vidare, och så vidare ….

Studier av kapacitet att hantera komplexa samhällsfrågor

Tuesday, February 12th, 2013

Vi har just fått en längre artikel publicerad i Integral Review som sammanfattar reflektioner och slutsatser från nio studier vi genomfört under de senaste sju-åtta åren: The Spectrum of Responses to Complex Societal Issues: Reflections on Seven Years of Empirical Inquiry. Det sammanhållande temat kretsar kring frågan om hur vi i samhället kan bli bättre på att hantera angelägna och komplexa samhällsfrågor. Vi har både sökt djupare förståelse för de individuella kapaciteter som är nödvändiga, och för hur man genom att använda särskilda metoder och skicklig processledning kan stödja grupper att bli mer effektiva i utvecklingen av strategier för svårlösta, komplexa frågor. Nyckelord är bl.a. förändringsagenter, “scaffolding”, samhällsentreprenörskap, komplexitetsmedvetenhet och dialektiska tankemönster.

Här är artikelns engelska sammanfattning:

Abstract: This article offers conclusions and reflections based on nine empirical studies carried out over the last seven years on how increased capacity to manage complex social issues can be scaffolded. Our focus has been on the role of meaning-making structures and transformations in individual and collective efforts to skillfully manage complex issues. We have studied capacities for managing complex issues both in terms of scaffolding group efforts through structured methods and facilitation and in terms of individual skills. Our action research gave us insights into the variability in scaffolding needs: groups are different in terms of the participants’ meaning-making patterns, which means that methods and facilitation techniques should be adapted to the particular conditions in each case. We discuss variables describing group differences and offer a preliminary typology of functions that may need to be scaffolded. In a second major part of the article, we report on our learning about individual societal change agency. We offer a typology of four types of societal entrepreneurship and discuss in more detail the properties of dialectical meaning-making in societal change agency.

Direktlänk till artikeln:
The Spectrum of Responses to Complex Societal Issues: Reflections on Seven Years of Empirical Inquiry

Jagutveckling och samverkan kring komplexa samhällsfrågor

Friday, January 25th, 2013

Jag har ägnat en hel del tid på sistone åt att läsa och bearbeta en, som jag tycker, mycket viktig doktorsavhandling, Verna DeLauers The Mental Demands of Marine Ecosystem-Based Management: A Constructive Developmental Lens. Verna DeLauer har använt sig av en av de mest kända teorierna om vuxenutveckling, Robert Kegans, för att få en djupare förståelse av skillnaderna i hur personer som är engagerade i ett arbete för att utveckla strategier för att hantera en mycket komplex samhällsfråga förhåller sig till sin roll.

I delstaten Massachusetts stiftades 2008 en lag som heter Oceans Act. Syftet med lagen var att det ska utvecklas en “ekosystembaserad förvaltning” av kustnära vatten i delstaten. Bakgrunden är att det finns många olika intressen kring havsresurser: turism/rekreation, fiskeri, transporter, miljövård, bevarande av känslig flora och fauna, etc. Hittills har de olika områdena hanterats var och en för sig av de aktörer som har ett direkt intresse i förvaltningsfrågorna. Det finns ett starkt behov av att utveckla ett helhetsperspektiv på havsresursförvaltningen (“ekosystembaserad förvaltning”), eftersom det som händer inom ett område, t.ex. utsläppstillstånd, påverkar andra områden, t.ex. havsalger eller turism. Vad man då gjorde var att starta “Massachusetts Ocean Partnership” (MOP, som numera heter SeaPlan). Man satte samman en arbetsgrupp med ca. 40 representanter för många olika intressentgrupper: fiskerinäringen, andra näringslivsaktörer, miljöorganisationer, andra ideella organisationer med anknytning till havet,  forskning, statliga myndigheter, stadsförvaltning och konsultföretag. Rätt förutsättningslöst satte man igång att under ledning av en facilitator prata om hur man skulle kunna utveckla samverkansformer och komma överens om en strategi för havsresursförvaltning.

Verna DeLauer använde denna process som fallstudie i sin doktorsavhandling. En av utgångspunkterna är att produktivt deltagande i ett så komplext arbete kräver en hel del personlig kompetens eller kapacitet av de individer som medverkar (därav första ledet i avhandlingens titel: The mental demands of …). Verna DeLauer försökte sig på att formulera de personliga kapaciteter som hon bedömer behövs när man tar sig an denna typ av mycket komplexa samhällsfrågor:

  • Kapacitet att formulera och förstå många och komplexa variabler, snarare än att följa med i en ytlig jargong. (Innefattar också att prioritera gemensamma mål över individuella.)
  • Kapacitet att ta personligt ansvar och ägarskap, snarare än att förlita sig på yttre auktoriteters instruktioner och mandat.
  • Kapacitet till empati med konkurrerande sektorer och individerna som utgör dem, snarare än att bara driva egna organisationens intressen.
  • Kapacitet att hantera flera perspektiv samtidigt, snarare än att bara agera utifrån ett perspektiv.
  • Förtrogenhet med ambivalens, snarare än att fly från osäkerhet/ambivalens.
  • Kapacitet att reflektera över och differentiera mellan konsekvenser för förvaltning inom alla berörda sektorer, snarare än att bara ta rikta uppmärksamheten mot vad som behöver göras i den egna sektorn.

Verna DeLauer vill få en djupgående förståelse av hur de personer som deltar i ett arbete av denna karaktär ser på sitt uppdrag och hur de förhåller sig i sin roll som deltagare i en grupp bestående av företrädare för mycket olikartade intressen och synsätt. Hon bjöd in alla 41 medlemmarna i arbetsgruppen att delta i en intervjubaserad studie, varav 22 tackade ja. Med dessa 22 genomförde hon två olika typer av intervjuer. Den första intervjun var en “subjekt-objektintervju,” enligt den metodik Robert Kegan och hans kollegor utvecklat för att “mäta” individers jagutvecklingsstadium (se vidare nedan). Den andra intervjun handlade om deltagarnas syn på den process att utveckla en strategi för havsresursförvaltning som de deltog i. Utöver intervjuerna deltog hon som observatör i 11 möten. Dessa möten spelades dessutom in och användes som kompletterande empiri.

Jag går här inte djupare in på de stadier i jagutveckling som Robert Kegans teori beskriver, utan gör bara en mycket kortfattad beskrivning. Kegan menar att det finns tre tydliga stadier i vuxnas jagutveckling (och ett par stadier till under barndomen). Det socialiserade jaget kännetecknas av att individen är väl medveten om att han eller hon är en del av ett socialt sammanhang och är beroende av att i rimlig grad leva upp till de förväntningar och konventioner som finns i denna sociala omgivning (från auktoriteter, kollegor, bekanta, etc.). Däremot finns ännu inget stabilt och konsistent eget inre system av övertygelser och värderingar, eller en differentierad och stabil jagidentitet. Det socialiserade jaget kännetecknas därför av en betydande osjälvständighet i relation till de synsätt, värdesystem, roller och processer som det möter i olika sociala situationer. Det självförfattande jaget kännetecknas däremot just av att det bildats ett sådant inre system av värderingar, övertygelser, synsätt, preferenser, självbilder, etc. Detta inre system upplevs som självvalt och det kan användas som en inre kompass som gör det möjligt att själv kritiskt värdera vad andra tycker, tänker och vill och till att orientera sig i olika situationer på ett självständigt sätt. Det självtransformerande jaget är inte så vanligt förekommande i sin fullt etablerade form, men en minoritet av den vuxna befolkningen har ändå vissa inslag av en självtransformerande hållning. Den viktigaste definierande egenskapen i det självtransformerande jaget är en stark processorientering: man upplever sig själv som någon som befinner sig i ständigt fortgående förändring, man ser kunskap som något som en fortgående upptäcktsresa där man hela tiden lär nytt och omvärderar det gamla, och man ser även organisationer och samhällsstrukturer som något som måste befinna sig i förändring för att kunna anpassa sig till de förändringar som sker i förutsättningar.

Kegan och hans kollegor har utvecklat en analysmetodik där man med hjälp av en manual kan koda intervjuer och få fram var någonstans i jagutvecklingsprocessen en individ befinner sig. De flesta uppvisar en viss blandning av olika jagutvecklingsstadier, Kegans metodik möjliggör rätt fina distinktioner, där det finns fyra delsteg mellan varje “helt” jagutvecklingsstadium. När Verna DeLauer kodat de 22 intervjuerna visade det sig att 5 deltagare kodades som huvudsakligen socialiserat jag, 5 i övergång mellan socialiserat och självförfattande jag, 8 som självförfattande jag, samt 4 som självförfattande med viss andel självtransformerande jag.

Analyserna av dels intervjuerna om arbetet i gruppen, dels transkriptioner av mötesdiskussioner ledde fram till att Verna DeLauer identifierade 8 teman, som blir hennes “analytiska kategorier:”

  • Connection to affiliation
  • Reactive or self-authoring
  • Capacity for self-reflection
  • Perception of other
  • Responsibility and change
  • Change in decision-making
  • Understanding the process
  • Individual roles

Det handlar alltså mycket om att se närmare på hur dessa personer förhåller sig till att de dels är representanter för en viss intressentgrupp, dels nu är medlemmar av en grupp som ska integrera många olika intressen. I avhandlingen redovisar hon, ett tema i taget, skillnaderna i hur personer på olika jagutvecklingsstadier ser på sin egen roll, på processen de deltar i, på andra deltagare; hur de agerar i gruppen; och hur de resonerar om hela problematiken kring ekosystembaserad förvaltning.

Jag tycker hennes resultat är mycket relevanta att sätta sig in i, om man på något sätt har med hanteringen av komplexa samhällsfrågor att göra. Resultaten är i synnerhet relevanta, förstås, för process- och projektledare i initiativ som syftar till att utveckla, implementera och leda strategier för hantering av komplexa samhällsfrågor (t.ex. om sociala problem, integration, miljöfrågor, samhällsplanering, utvecklingsvisioner, samverkan mellan myndigheter, etc., etc.). De är också högst relevanta för oss som är handledare/coacher, ledarutvecklare, samhällsentreprenörer, aktivister eller chefer i strategiska roller. Med flera . . . Det handlar om att förstå skillnaderna i hur människor fungerar, för att kunna utforma ledarskap och arbetssätt i komplexa frågor så att processerna blir så effektiva och produktiva som möjligt och så att resultaten motsvarar det som är möjligt att uppnå.

Häromdagen ledde jag en utbildningsdag där halva dagen ägnades åt att presentera och reflektera kring Verna DeLauers forskningsresultat. Inför detta seminarium bearbetade jag DeLauers avhandling och gjorde en sammanfattning av de mönster hon identifierade i sitt material. I stället för att behandla varje tema för sig och där redovisa skillnaderna mellan stadierna, så gjorde jag samlade beskrivningar av hur personer på tre stadier (jag utelämnade DeLauers karakteristik av de som befann sig i övergången mellan socialiserat och självförfattande jag, eftersom det mest handlade om att beskriva hur dessa personer vacklade mellan de två handlingslogikerna) förhöll sig till fem olika teman.

Denna sammanfattning finns i en separat pdf-fil som du kan ladda ner och avnjuta HÄR.

Jag fick mycket inspiration av Verna DeLauers avhandling och tänker mig att använda hennes ansats som en del i en undersökningsstrategi i egen forskning framöver (om jag lyckas få finansiering till det). Jag tycker det är mycket angeläget att utveckla kunskap och förståelse som hjälper oss (=samhället) att bli bättre på att hantera angelägna komplexa samhällsfrågor. Då måste vi förstå var det finns svagheter i kapaciteterna och vad som kan göras för att utveckla de kapaciteter som behövs. Kontakta mig gärna om du/ni har tankar och idéer kring detta . . .

Referenser

DeLauer, V. G. (2009). The Mental Demands of Marine Ecosystem-Based Management: A Constructive Developmental Lens, Proquest, Doctoral dissertation, University of New Hampshire, Umi Dissertation Publishing.

Kegan, R. (1994). In over our heads. The mental demands of modern life, Cambridge (Mass.): Harvard University Press.

Lahey, L., E. Souvaine, R. Kegan, R. Goodman, S. Felix (1988). A Guide to the Subject-Object Interview: Its Administration and Interpretation, Cambridge: Subject-Object Research Group.

Från ingen till långtgående perspektivmedvetenhet

Thursday, June 21st, 2012

Perspektivmedvetenhet är medvetenhet om att vi alla uppfattar världen genom perspektiv, och att dessa perspektiv har sina egna egenskaper som i hög grad avgör vad vi uppmärksammar och inte och vilken mening det vi uppfattar får för oss. Perspektivmedvetenhet har alltså att göra med graden av medvetenhet om vårt eget tolkande. En stark perspektivmedvetenhet innebär att man uppfattar perspektiv som variabler, d.v.s. som något som kan variera på olika sätt. Mitt eget perspektiv skulle kunna vara annorlunda än det är på olika sätt. Med en sådan medvetenhet är det svårt att ta sitt eget perspektiv på riktigt blodigt allvar och tro att det egna synsättet är det riktiga synsättet. Man blir därför mer nyfiken på hur världen ser ut utifrån olika perspektiv och man reflekterar gärna över vad det är som gör att olika perspektiv är olika och vad som finns att lära av dessa olikheter.

Ingen är född med en stark perspektivmedvetenhet, den måste utvecklas. Det finns en hel del forskning som visar hur denna utveckling går till (eller i alla fall kan gå till, det finns säkert olika varianter), men forskarna använder inte just begreppet perspektivmedvetenhet i sina modeller och slutsatser. Patricia King och Karen Kitchener talar om development of reflective judgment, utveckling av reflekterande omdöme. Deanna Kuhn skriver om the skills of argument. Belenky, Clinchy, Goldberger och Tarule studerade kvinnors förhållande till lärande och kunskap, women’s ways of knowing.

Jag har utifrån ovan nämnda forskning satt ihop kortfattade beskrivningar av fem olika nivåer av perspektivmedvetenhet. Dessa schematiska nivåbeskrivningar ska inte tas alltför bokstavligt, de är bara konstruktioner, men de kan tjäna syftet att peka ut några aspekter som kan utgöra relevanta skillnader i vuxnas grader av medvetenhet om sitt eget tolkande, sitt eget förhållande till vad kunskap och sanning är och helt enkelt perspektivmedvetenhet.

1. Absolutistisk syn
På denna nivå finns ingen perspektivmedvetenhet alls: ”Jag vet det för jag har sett det/hört det.” Personer som har en absolutistisk syn på sanning och kunskap utgår från att det de ser är sant, de lägger inte märke till att det alltid finns en tolkningsprocess inblandad. De uppmärksammar inte möjligheten till felkällor och alternativa förklaringar. De uppmärksammar ibland inte heller variationer, d.v.s. att företeelser inte alltid är likadana, utan att omständigheter varierar och dessa variationer spelar en roll. I så fall har de en stark tendens att generalisera och fälla svepande omdömen. Personer med en absolutistisk syn påstår och tycker mycket, utan att se behov av att stödja sina uppfattningar med argument (evidens). De ser inte något behov av att kritiskt pröva underbyggnaden av uppfattningar utan är säkra på att de har rätt. Deanna Kuhn visar empiriskt att de som har den svagaste kritiska reflektionen är de som är säkrast på att de har rätt. Hon beskriver det också så att dessa personer tenderar att resonera i form av s.k. ”skript”: konkreta eller generaliserade berättelser. Med ”konkret berättelse” menar Kuhn att dessa personer menar att något de själva varit med om eller hört om räcker som bevis för att de har rätt i en fråga. Det räcker med ett enda fall för att de ska ”veta” hur något hänger ihop. ”Generaliserade berättelser” är när någon har en bestickande beskrivning av hur något går till (t.ex. elever misslyckas i skolan därför att deras föräldrar inte hjälper dem med läxläsningen). Att beskrivningen är bestickande är för dessa personer tillräckligt för att de ska vara säkra på att det är just på detta vis. Att det kan finnas andra förklaringar eller att det kan vara olika i olika fall funderar man inte över.

Personer med en absolutistisk syn uppmärksammar inte möjligheten att det kan finnas:
– Andra data.
– Alternativa förklaringar
– Evidens som kan verifiera eller falsifiera uppfattningar
– Tolkningsprocesser
– Perspektiv

2. Osäker absolutistisk syn
Med en osäker absolutistisk syn tror man fortfarande att absolut kunskap finns, men man kanske inte har den än. Det kan finnas felkällor i informationen och det är möjligt att man kan sakna viss information. Med denna syn kan man se att det kan finnas ett behov av att redovisa och granska källor. Även dessa personer resonerar i form av ”skript”: konkreta eller generaliserade berättelser.

Personer med en osäker absolutistisk syn uppmärksammar inte möjligheten att det finns:
– Alternativa förklaringar
– Evidens som kan verifiera eller falsifiera uppfattningar
– Tolkningsprocess
– Perspektiv

3. Subjektivistisk syn
En subjektivistisk syn uppkommer bl.a. när man ser att det finns mycket information, mer än kanske någon enskild person kan känna till och ha överblick över. Olika individer har tillgång till olika uppsättningar information, omständigheter varierar. Kunskap är därför osäker. Då får man finna sig i att var och en har sin egen övertygelse. Vad som är sant för mig är inte nödvändigtvis sant för dig, men ingen kan säkert veta vem som har rätt.  Även här sker resonemangen i hög grad i form av ”skript”: konkreta eller generaliserade berättelser.

Personer med en subjektivistisk syn uppmärksammar inte möjligheten att det finns:
– Evidens som kan verifiera eller falsifiera uppfattningar
– Tolkningsprocess
– Perspektiv

4. Rationalistisk syn
En rationalistisk syn bygger på en medvetenhet om att det kan finnas olika rimliga förklaringar och att man därför måste se efter vad som talar för respektive emot en viss förklaring. Slutsatser kan vara felaktiga. Det kan finnas alternativa orsakssamband. Man måste kritiskt granska om argumenten för uppfattningars riktighet är hållbara. Man söker efter procedurer som gör det möjligt att värdera rimligheten i uppfattningar, särskilt genom att granska evidens (data, relevant information, argument). Med en rationalistisk syn resonerar man med hjälp av argument, men vanligen inbäddad i ett perspektiv.

Personer med en rationalistisk syn uppmärksammar inte möjligheten att det finns:
– Perspektiv

5. Konstruktivistisk syn
Med en konstruktivistisk syn uppmärksammar man att olika personer tolkar information på olika sätt, bl.a. därför att de använder olika kriterier på vad som är relevant och giltig kunskap. Tolkningarna är beroende av hur tolkningsprocessen går till, vilket beror på egenskaperna i det perspektiv tolkaren har. Andra tolkningar och perspektiv är möjliga, därför måste man jämföra och värdera vilka tolkningar som är rimligast. Tolkningar måste betraktas som provisoriska, det kan ju hända att man så småningom upptäcker att perspektiv med andra egenskaper ger förklaringar som är bättre i något avseende.

Personer med en konstruktivistisk syn resonerar i form av rimlighetsbedömningar, jämför perspektiv.

Källor:
BELENKY, M., B. CLINCHY, N. GOLDBERGER, & J. TARULE (1997) Women’s ways of knowing: The development of self, voice and mind, New York: Basic Books. (Originally published in 1986.)
KING, P. M. & KITCHENER, K. S. (1994) Developing Reflective Judgment: Understanding and Promoting Intellectual Growth and Critical Thinking in Adolescents and Adults, Jossey Bass.
KUHN, D. (1991) The skills of argument, Cambridge University Press.

Konsulters egna förändringsteorier

Saturday, June 2nd, 2012

I går eftermiddag träffades ett 20-tal organisationskonsulter från Göteborg med omnejd till en av våra återkommande reflektionshalvdagar, denna gång med temat “våra egna förändringsteorier.” Tanken var att skapa utrymme för att reflektera gemensamt kring vilka föreställningar vi själva har om hur önskade förändringar kommer till stånd i de uppdrag vi arbetar med. Jag kan tycka det är lite förskräckande att så många goda, engagerade människor i världen lägger ned så mycket kraft och tid på att bidra till en bättre värld i litet och stort, utan att grundligt ha reflekterat över hur det egna tänket om vad som är verksamt egentligen ser ut. Vi har alla våra föreställningar om vad det är som behöver hända för att t.ex. en organisation, en grupp, en medarbetare eller en chef ska fungera bättre och uppfylla sina syften. Vi har säkert mestadels goda grunder för att arbeta som vi gör, t.ex. därför att våra arbetssätt bygger på långvarig erfarenhet av vad som fungerar och inte fungerar. Men vad är det som säger att det inte också finns alternativa strategier, eller att vi skulle kunna komplettera och utveckla våra insatser?

Perspektivmedvetenhet: att vara medveten om att vi alla har perspektiv som har en rad egenskaper, och att de egenskaper våra perspektiv har styr vad vi varseblir, vilka frågor vi ställer, vad vi tror om vad som fungerar och hur vi tolkar det som händer. Är vi inbäddade i ett visst perspektiv på ett oreflekterat sätt så lägger vi inte märke till att perspektivet också har blinda fläckar: aspekter vi inte uppmärksammar, problem vi inte ser, oönskade konsekvenser vi inte var förberedda på. Stark perspektivmedvetenhet innebär att vi uppmärksammar och är intresserade av olika sorters perspektiv, och att vi tillägnar oss en viss förmåga att använda flera perspektiv, eller i alla fall komplettera det egna favoritperspektivet med insikter som blir tydliga när man tar på sig andra glasögon.

Inför seminariet igår satte jag ihop ett blad med utgångspunkt från två inspirationskällor. Den ena är Ken Wilbers kvadrantmodell, som ju syftar till att hjälpa oss att se på vilka sätt perspektiv är olika varandra, men samtidigt belyser samma tema från olika utgångspunkter. Sådana modeller blir alltid schematiska, och det finns en risk att man tar dem på alltför stort allvar. Men de kan också hjälpa oss att sätta igång reflektionen. Den andra inspirationskällan är en text av Ilana Shapiro om förändringsteorier i fredsbyggande projekt.

Jag länkar till bladet här: Konsulters förändringsteorier. Kanske kan det vara en utgångspunkt för egenreflektion eller samtal med kollegor kring hur dina/era egna förändringsteorier ser ut.