Berättelser vs. principer som kompasser i vardagen

Jag tror att en av de mest svårfångade övergångarna i vuxnas medvetandeutveckling handlar om balansen mellan att tolka sin värld med hjälp av berättelser kontra att tolka sin värld med hjälp av principer. Lite mer högtidligt kan man tala om en berättelsecentrerad kontra en principcentrerad föreställningsvärld. Jag ska försöka förklara vad jag är ute efter genom att återberätta en situation och använda den som illustration.

Jag fick nyligen höra om ett obehagligt morgonmöte på en arbetsplats. Det handlar om en avdelning på ett läkemedelsbolag med ett drygt 20-tal medarbetare, varav 16 var närvarande denna dag. Personalen består av huvudsakligen av två personalkategorier, läkare och icke-läkare, med en betydande statusskillnad sig emellan. Morgonmötet äger rum varje dag och är kort, bara 10-15 minuter. Först informerar avdelningschefen eller hans ställföreträdare, om det finns några viktiga saker att informera om, sedan går man ett raskt varv runt där var och en har tillfälle att ta upp frågor som behöver redas ut. Denna morgon är avdelningschefen bortrest och morgonmötet inleds av hans ställföreträdare, Anna. Det finns inte så mycket att informera om, men under rundan ger en av icke-läkarna, Birgitta, uttryck för sin irritation över att en läkare enligt Birgitta inte förberett vissa dokument tillräckligt noga, med följd att det uppstår ett stort och onödigt extraarbete för Birgitta och hennes kollegor. Birgitta menar att läkarna gör det lätt för sig och bryr sig inte om konsekvenserna för icke-läkarna. Tonen är frustrerad och förebrående och det finns ett påtagligt budskap om att Birgitta (och hennes kollegor) blir illa behandlade av läkarna. Det är inte första gången Birgitta ger uttryck för en känsla av att vara offer för orättvis behandling av läkarna, och flera av kollegorna tycker att Birgittas sätt att beklaga sig är tröttsamt. En av läkarna, Cecilia, är den som förberett dokumenten Birgitta syftar på. Cecilia går i svaromål och menar att hon följt de riktlinjer man kommit överens om för denna typ av dokument. Det uppstår en diskussion mellan Birgitta och Cecilia om vad riktlinjerna egentligen säger. Anna, ställföreträdande chefen, säger inte så mycket. Under diskussionen mellan Birgitta och Cecilia kommer det också kommentarer från andra, delvis direkt riktade till Cecilia men också i form av relativt högljutt tissel några personer emellan. Det är två av de andra läkarna, Daniela och Ellen, samt i viss mån avdelningens sekreterare, Frida, som lägger sig i diskussionen. Daniela, Ellen och Frida är nära förbundna med varandra. De sitter ofta tillsammans och pratar och skrattar på ett av arbetsrummen. Daniela och Ellen har arbetat på avdelningen länge och har mycket åsikter om vad som händer på arbetsplatsen. De ser sig själva som de mest effektiva och kompetenta och menar att flera av deras kollegor är lata, långsamma och mer eller mindre inkompetenta. Mest kritiska är de mot Cecilia och Anna, som båda under lång tid fått ta emot kritiska och sarkastiska kommentarer och ifrågasättanden. Nu på mötet byter de tre menande blickar med varandra, ler försmädligt och kommenterar Cecilias agerande sinsemellan. De fäller också ljudliga kommentarer av karaktären ”– Det här har vi ju pratat om tusen gånger, du måste väl ha begripit vid det här laget hur det ska vara.” Tonen är direkt giftig, ingen som är närvarande kan missta sig på den antagonistiska stämningen riktad mot Cecilia. Anna, som har rollen som mötesledare, vet inte riktigt hur hon ska handskas med situationen, men avslutar mötet med att be några av de inblandade att komma till hennes arbetsrum för att klara ut hur riktlinjerna ska se ut. Efter mötet pratar flera av de som var närvarande om hur obehaglig stämning det var. Ordet ”mobbning” används flera gånger för att beteckna det som pågår.

På denna arbetsplats finns ett antal medarbetare som aldrig talar illa om kollegor, även om de ibland är kritiska mot det ena eller det andra. Men det finns också de som ofta yttrar sig om vissa personer i nedsättande ordalag.

Jag tror att det är på det här viset: Personerna i båda dessa grupper har å ena sidan olika subjektiva reaktioner på kollegors agerande och personlighet. Somliga gillar man, andra tycker man mindre bra om. Några irriterar man sig på, därför att de beter sig på ett sätt man tycker är jobbigt, de gör inte sitt arbete med den kvalitet man tycker är rimlig att förvänta sig, eller de gör saker man tycker är moraliskt felaktiga. Å andra sidan har båda grupperna också en uppsättning värderingar, moraliska principer kring hur man bör bete sig. Det som gör dessa värderingar till principer är just att de ska vara allmängiltiga: de ska gälla alla, alltid, om det inte finns alldeles särskilda skäl för att göra undantag.

Jag tror att det som skiljer de här grupperna åt är att personerna i den ena gruppen är berättelsecentrerade, medan de i den andra gruppen är principcentrerade. De berättelsecentrerade personerna har sina bilder och historieskrivningar av andra människor och av det som händer på, i detta fallet, arbetsplatsen. Birgitta är inbäddad i en berättelse som går ut på att hon blir systematisk förfördelad av de bekväma läkarna, som inte drar sig för att vältra över arbetsbörda på icke-läkarna, som står lägre i rang än de själva. Hon är fången i en förövare-offer-dramaturgi. Allt som händer tolkas i ljuset av denna berättelse, det hon sett och hört broderas ut med hennes egna tolkningar och antaganden, känslor väcks och kommer sedan till uttryck i hennes attityd och agerande. Daniela och Ellen är å sin sida inbäddade i en berättelse som går ut på att de själva är de kompetenta, de som håller verksamheten uppe, medan det finns en rad kollegor (inklusive den ställföreträdande chefen) som är trögfattade, ineffektiva och saknar tillräcklig kompetens för sina positioner. Denna berättelse fyller liksom ut hela synfältet, den är så bestickande att dess logik blir helt dominant.

Skulle man tala med Birgitta, Daniela och Ellen och fråga dem om vad de har för moraliska värderingar kring hur människor bör bete sig mot varandra så skulle man säkert få rätt tydligt artikulerade svar. Men i det dagliga livet tar berättelserna överhand och försätter principerna ur spel. Den inre logiken i berättelserna är för personerna själva så övertygande att den tränger bort föreställningarna om hur man principiellt sett bör agera mot varandra. Principerna gäller liksom inte när man har att göra med personer som burit sig dumt åt, utan där är det det ”faktum” att de andra är inkompetenta/lata/arroganta/o.s.v. som är det avgörande för hur man reagerar.

Hos de principcentrerade personerna är det annorlunda. De har också sina reaktioner, men de känner en stark inre förpliktelse att faktiskt så gott man kan bete sig i samklang med de principer de tycker bör gälla. Även om de personligen är irriterade eller moraliskt upprörda bemödar de sig om att inte ägna sig åt förtal och skvaller, inte bete sig kränkande och respektlöst. De har alltså också sina berättelser, men det finns en motvikt till dem som innebär att de inte bara agerar ut sina åsikter ohämmat.

Nu har jag tagit ett exempel från en arbetsplats och vad som händer där. Men den grundläggande dynamiken kan man lika gärna hitta t.ex. i parrelationer, i diskussioner om kontroversiella samhällsfrågor eller i internationella konflikter. I många domäner blir det betydelsefullt om de inblandade personerna tolkar och agerar huvudsakligen med ledning av sina berättelser, eller om de har en uppsättning värderingar och principer som de konsulterar innan de skrider till handling. Om berättelserna är riktigt övertygande medan principerna känns abstrakta och irreleventa för det drama som just nu utspelar sig, då är principerna inte mycket värda.

Övergången från en renodlat berättelsecentrerad föreställningsvärld till en principcentrerad kan man se avspeglad i jagutvecklingsteorins stadiebeskrivningar, i Jane Loevingers tradition. Den sker, enligt modellen, mellan jagstadierna Self-aware och Conscientious. Det finns i jagutvecklingsteorin minst tre-fyra jagutvecklingsstadier efter Conscientious. Den principcentrerade föreställningsvärlden är alltså inte slutpunkten i vuxenutvecklingen (se t.ex. diskussionen av perspektivmedvetenhet i ett av mina blogginlägg). Givetvis är det också som många har påpekat så att en viss person inte konsistent fungerar på ett enda jagutvecklingsstadium, utan kan slira mellan flera.