Vuxenutveckling: de “högsta” stadierna

September 10th, 2018

Jag har sedan mitten av 1980-talet följt forskningen om vuxenutveckling. Det finns ett antal olika teoribildningar inom området, med begränsat utbyte mellan skolorna, vilket jag har tyckt varit olyckligt och rätt frustrerande. Jag skulle önska mer av dialog och diskussion om hur vi kan förstå och tolka mönstren för vuxenutveckling, i synnerhet för att undvika att göra våld på hur stora variationerna är genom att försöka reducera utvecklingsmönstren till en eller ett litet fåtal förklarande variabler.

Jag har just fått en resonerande artikel publicerad i tidskriften Integral Review under titeln “Late stages of adult development: One Linear Sequence or Several Parallel Branches?”. Argumentet i texten är att det inte verkar rimligt att man ska kunna beskriva de viktigaste mönstren i de “mest utvecklade” formerna av vuxenutveckling genom att förlita sig på bara ett av de olika teoretiska ramverk som finns. Jag hoppas att utmana företrädare för olika teoribildningar att faktiskt befatta sig med argumenten för att det finns så stor variation i det vi ser som de “högsta” stadierna eller mönstren att det inte går att förklara dem med en enda linjär stadiemodell. Vi behöver, menar jag, ta hänsyn till flera olikartade aspekter av vuxenutveckling och kunna hantera den avsevärda variationsrikedom som jag tycker mig se.

Den här artikeln är mest skriven för de som är riktigt intresserade och något så när insatta i vuxenutvecklingsfältet. Men den kan ev. vara intressant även för de som inte är så pålästa inom området, men har så pass mycket intresse för det att man är villig att läsa och begrunda.

Här är direktlänken till artikeln:

http://integral-review.org/issues/vol_14_no_1_jordan_late_stages_of_adult_development.pdf

Kolla gärna vad som i övrigt finns i senaste numret av Integral Review, där finns en rad intressanta artiklar:

http://integral-review.org/current_issue/vol-14-no-1-aug-2018/

Tal till brudparet

September 3rd, 2018

I somras hade jag det stora nöjet att vara med på min sons bröllop. Som brudgummens far fick jag då tillfället att vara en av rätt många att hålla tal på bröllopsfesten. Sådana tal avspeglar förstås talarens personlighet i hög grad, och mitt var starkt präglat av min egen déformation professionnelle som konfliktspecialist och forskare. Jag lärde mig en del när jag förberedde talet som jag tänker kan vara av intresse för fler än gästerna på festen. Så jag har redigerat bort de mer personliga delarna i början och slutet av talet. Här är kärnan:

//

Jag har som ni vet ägnat 25 år åt hur man kan samarbeta när man vill olika saker, d.v.s. konflikthantering. Mitt fokus har främst varit konflikter i arbetslivet, men i grund och botten finns det stora likheter i vilka utmaningar man ställs inför när man ska leva ihop i en nära relation.

Ett äktenskap har ju, som vi alla vet, en betydande konfliktpotential eftersom det är så mycket som ska samordnas när man lever ihop. När jag har utbildningar riktade till arbetslivet så brukar jag peka på att det på alla arbetsplatser finns teman där människor har önskemål som inte alltid är lätta att få igenom. Jag tar då upp fem typer av teman:

  • Fördelningsfrågor, där det finns olika uppfattningar om vad man ska lägga pengar på, hur man ska fördela arbetsguppgifter och inte minst vad man själv och andra ska lägga tid på.
  • Positionsfrågor: vem som ska ha ett visst ansvars­område, eller vad man ska göra vid en viss tidpunkt.
  • Strukturfrågor: vad man ska ha för slags ansvars­fördelning, rutiner, prioriteringar och organisation.
  • Beteendenormfrågor: hur man vill bli bemött, hur man vill att andra ska genomföra olika göromål.
  • Och slutligen Övertygelsefrågor, som kan handla om djupare liggande värderingar, prioriteringar och övertygelser om vad som fungerar och inte fungerar.

Alla dessa teman finns också i äktenskapet och behöver hanteras. I botten ligger förstås det faktum att vi människor har behov som är viktiga för oss, och vi kan bli frustrerade om våra behov inte blir uppfyllda på det sätt vi önskar oss. Om man ska få en nära relation att fungera väl så är det klokt att ha kontakt med och bry sig om både egna och den andres behov och se till att det finns en god balans.

Som den forskarsjäl jag är så är det naturligt för mig att förbereda ett bröllopstal genom att läsa på om forskning kring lyckliga äktenskap. Jag ska inte gå in på alla metodproblem som finns inom detta fält, utan nöja mig med att plocka fram några tänkvärda resultat. Det finns bl.a. en amerikansk forskare som heter John Gottman som ägnat förtio år åt att forska om äktenskap, kanske känner ni till vad han har att säga. Här är fem intressanta slutsatser:

  • Lyckliga par är lika ofta arga på varandra som olyckliga. Man behöver inte vara balanserad och alltid använda klockrena jagbudskap för att ha en god relation.
  • En stor majoritet av alla par har kvar samma olösta konflikter i decennier, men kan ändå ha bra äktenskap, för att det finns en stor reservoar av positiva faktorer som väger tyngre.
  • Många små positiva kontakter, t.ex. uppskattande kommentarer, beröring, bygger en god relation. Kännetecknande för goda parrelationer är att de positiva kontakterna är mångdubbelt fler än de negativa.
  • De för relationen mest skadliga beteendena är kriti­serande, gå i försvar, stänga av och fälla föraktfulla kom­mentarer.
  • Reparationsbeteenden spelar en viktig roll: små signaler om att man vill återgå till en god relation efter konflikter.

Råd som forskare om lyckliga äktenskap ger är att

  • Se till att skicka många små positiva signaler: upp­skattning, kroppskontakt.
  • Visa aktivt intresse för det som intresserar din partner. Fråga hur dagen varit.
  • Ställ i lagom omfattning upp och gör saker din partner vill, även om det inte intresserar dig själv.
  • Var uppmärksam på hur balansen i kommunikationen er emellan är, det är inget problem om man ibland är arg och frustrerad, om bara normalläget är positiv kontakt.

//

Recension av Anneli Mattsons bok ”Kränkt eller Särbehandlad: KAKS – En modell för utredning av kränkande särbehandling”

August 18th, 2018

För första gången har denna blogg en “gästskribent” :-). Stefan Blomberg, forskare vid Arbets- och miljömedicin i Linköping med inriktning på mobbning i arbetslivet, frågade mig om jag ville publicera hans recension av Anneli Matssons relativt nyutkomna bok ”Kränkt eller Särbehandlad: KAKS – En modell för utredning av kränkande särbehandling”. Det gör jag gärna. Stefan är ju själv en engagerad förespråkare av utredningsmetodiken Faktaundersøkelse, som Anneli erbjuder ett alternativ till. Mycket bra, tycker jag, att det utvecklas en seriös och nyanserad diskussion om metodik för att utreda anmälningar av kränkande särbehandling, där det knappast kan finnas några enkla och tvärsäkra svar på hur man ska göra. Som Stefan också skriver är Annelis bok mycket läsvärd och jag hoppas att alla de som åtar sig uppdrag att utreda ärenden kring kränkande särbehandling/mobbning läser både hennes bok och Stefans egen bok Mobbning på jobbet.

Recensionen kan du läsa via nedanstående länk.

Recension av Anneli Matssons bok KAKS

Tillägg 28.8 2018: Anneli har skrivit en replik på Stefans recension. Den finns att läsa här:

Anneli Matssons replik till Stefan Blombergs recension

Stefan har i sin tur skrivit en replik till repliken:

Replik på Anneli Matssons kritik mot min recension av hennes bok

 

 

Hur kan vi främja integration för de som flytt till Sverige från krigsdrabbade länder? En intervju med Driton Rama.

August 17th, 2018

Om du tycker att integration av de många flyktingar och andra migranter som kommit till Sverige under senare år är en fråga som engagerar dig, då kommer du nog att tycka att den intervju som länkas nedan är intressant och viktig. Intervjun med Driton Rama är hämtad ur en serie intervjuer som vi gjort inom ramen för ett pågående forskningsprojekt, där vi valt ut sex verksamheter i olika delar av landet som använder någon typ av dialogmetodik för att bana väg för integration. Jag själv ser integration som en av de allra viktigaste samhällsfrågor svenska samhället har att hantera (det finns som vi alla vet också andra ödesfrågor). Många olika typer av åtgärder är nödvändiga, i forskningsprojektet fokuserar vi ett delområde: hur vi överbrygger de klyftor som finns i föreställningsvärldar och utgör hinder för en konstruktiv integration.

I  intervjun berättar Driton Rama om den metodik som används i ENIG, Etableringsprogram för nyanlända i grupp. Programmet består av 16 träffar à 2 timmar och genomförs i bl.a. Kristianstads kommun på uppdrag av Arbetsförmedlingen. Programmet riktar sig till utrikesfödda som kommer från krigsdrabbade länder och står långt från integration i arbetsmarknaden, särskilt personer som misslyckats med SFI-kurser och praktik, lider av effekterna av traumatiseringar efter krigsupplevelser och/eller har svårt att tillgodogöra sig kunskap i de konventionella kurser som erbjuds därför att de har mycket låg utbildningsnivå och eventuellt är mer eller mindre analfabeter.

En presentation av Driton Ramas bakgrund återfinns efter intervjun.

Här är länken till intervjun:

Intervju med Driton Rama

Hur ska du rösta i riksdags-, landstings- och kommunalvalen? Ett förslag: använd programteori

August 17th, 2018

9 september 2018 står vi alla inför besluten om hur vi ska rösta (eller låta bli) i valen till de politiska församlingarna på olika nivåer. Det finns många partier att välja på och inte alla av oss är tvärsäkra på hur vi vill rösta. Programteori är ett kunskapsområde som erbjuder stöd för att få större klarhet vid strategival av olika slag (se Funnell & Rogers, referens nedan). Programteori används mest när man vill göra utvärderingar av olika typer av förändringsprojekt, för att bedöma om de strategier som används verkar vettiga och om de fungerar som avsett. Delar av programteorin kan vara mycket klargörande när man ska bestämma sig för vilket/vilka partier man vill stödja i valet.

Det viktigaste bidraget programteori erbjuder är begreppet förändringsteorier, det vill säga hur man föreställer sig de mekanismer (t.ex. politiska beslut om åtgärder) som ska kunna leda till att man uppnår de mål man valt ut som viktiga. Jag har valt ut tre infallsvinklar från programteori och formulerat ett antal frågor man som väljare kan använda sig av:

  • Problemformulering
  • Mål och visioner
  • Förändringsteorier och åtgärdsförslag

När du granskar ett visst parti och överväger om du kan tänka dig rösta på det, kan man med ledning av programteori formulera följande frågor:

Problemformulering

  1. Hur beskriver partiet vilka samhällsfrågor, problem och uppgifter som är viktiga?
  2. Vilka, enligt dig, viktiga samhällsfrågor saknas i partiets budskap? (Jämför med de samhällsfrågor som pekas ut som centrala av andra partier)
  3. Tycker du att partiets problembeskrivning är träffande?
  4. Vilka orsaker pekas ut som förklaringar till de problem som anses angelägna?
  5. Vilka alternativa synsätt på orsakssammanhang finns i samhällsdebatten?
  6. Tror du att partiets syn på orsakssammanhang är träffande, eller saknas viktiga faktorer och sammanhang?
  7. Avspeglar partiets grundläggande värderingar det som är viktigt för dig?

Mål och visioner

  1. Vad vill partiet uppnå inom för dig viktiga områden?
  2. Är dessa mål så konkret formulerade att de kan ses som trovärdiga?
  3. Vilka eftersträvansvärda mål pekar andra partier ut, som lyser med sin frånvaro hos det aktuella partiet?
  4. Finns det mål och visioner som är viktiga för dig, som partiet inte har prioriterat?

Förändringsteorier och åtgärdsförslag

  1. Vilka övertygelser har partiet om mekanismer som kan sättas i arbete för att man ska kunna uppnå de mål och visioner man har? (t.ex. lagstiftning, investeringar, förändringar av regelverk, förändring av resursfördelning för stöd, kontroll, ändring av beskattningsprinciper, etc.)
  2. Beskriver partiet de åtgärder man vill vidta tillräckligt konkret för att man ska kunna göra sin egen bedömning av genomförbarheten?
  3. Vilka invändningar tror du att andra partier har om partiets strategier, särskilt vad gäller (1) möjliga oönskade konsekvenser, (2) hinder som inte beaktats och (3) problem som den föreslagna strategin inte erbjuder lösningar för?
  4. Tror du att de föreslagna strategierna verkligen skulle kunna fungera som det är tänkt, d.v.s. leda till förverkligande av de utpekade målen?

**************************************************

Jag skulle ju önska att politiska journalister pressade partierna att tydligt formulera sina programteorier så att vi kan jämföra deras trovärdighet, t.ex. i frågor som utsatta förortsområden, omställning av klimatpåverkande samhällsföreteelser, folkhälsoproblematik, etc. Om vi kan få klara besked om hur partierna förändringsteorier ser ut och hur de konkret avser att försöka omsätta dessa i praktiken genom olika åtgärder, då får vi större möjligheter att självständigt bedöma trovärdigheten i politiska program. Avgörande är möjligheten att jämföra partiernas förändringsteorier. Först när ett partis förändringsteori inom ett visst politikområde kontrasteras med andra partiers alternativa förändringsteorier uppstår en större överblick över styrkor och svagheter i politiska program. Programteori kan bidra till mer precision i formuleringen av förändringsprogram, och därmed mer informerat ställningstagande till de olika förslag som finns.

**************************************************

Om programteori:

Funnell, S. C., & Rogers, P. J. (2011). Purposeful program theory: Effective use of theories of change and logic models (Vol. 31). John Wiley & Sons.

 

Två typer av kunskap

June 8th, 2018

Det finns tillfällen då det är viktigt att kunna skilja på två olika typer av kunskap. Den ena typen är den vetenskapliga kunskapen. Den har till uppgift att utveckla så giltig, säker och hållbar kunskap som möjligt, där det finns goda argument för att slutsatser och teorier verkligen ger en god bild av verkligheten. Detta är mindre problematiskt i stora delar av naturvetenskapen än det är i samhällsvetenskapen. Inom områden som fysik, kemi och biologi går det ofta att mer entydigt dra slutsatser om vad som är sant och falskt, om man gör lämpliga experiment eller samlar in och analyserar relevanta data. I samhällsvetenskapen är det svårare, därför att vi har att göra med tolkande och handlande varelser i mycket komplexa processer och många av de fenomen samhällsvetenskapen studerar har att göra med individers och gruppers meningsskapande. Men även inom samhällsvetenskapen är det övergripande syftet med kunskap att komma så nära “sann” kunskap som möjligt, även om begreppet “sanning” är betydligt mer problematiskt här än i naturvetenskaperna (och många samhällsvetare skruvar nog på sig inför ordet “sanning” i relation till vetenskaplig kunskap). När vi har anspråk att utveckla vetenskaplig kunskap är vi omsorgsfulla med att granska om det verkligen finns fog för slutsatser och påståenden, t.ex. genom att uppmärksamma det som avviker från generella teoretiska formuleringar och därmed pekar på problem med utsagornas giltighet. Denna noggrannhet är central för vetenskapens uppgift, men leder också till att det är mycket man inte kan uttala sig om och ibland till kunskap som är så specialiserad att den inte är så meningsfull för praktiker.

Den andra typen av kunskap är den praktiska kunskapen.Här är kriteriet på god kunskap att modeller och teorier fyller en funktion för människor som har uppgifter att lösa: problem, arbetsuppgifter, måluppnåelse, tillfredställelse, utveckling, känsla av mening, etc. I idealfallet sammanfaller god vetenskaplig kunskap och god praktisk kunskap. Men i många fall är relationen mellan de båda problematisk. Den goda vetenskapliga kunskapen är inte alltid så användbar för praktiker som står mitt i livet och ska hantera olika situationer. Den goda praktiska kunskapen, å andra sidan, kan vara sådant som verkligen är till nytta för människor att bättre förstå omständigheter och kunna hantera konkreta problem på skickligare sätt, men som inte uppfyller den vetenskapliga kunskapens kvalitetskriterier. Det kan t.ex. handla om att de modeller och teorier som är praktiskt användbara är alltför förenklade och därmed inte gör rättvisa åt verklighetens komplexitet och variationsrikedom, enligt den vetenskapliga kunskapens kvalitetskriterier.

I utvecklingen av samhällsvetenskaplig kunskap måste man många gånger också vara pragmatisk. Om man driver kraven på att göra verklighetens komplexitet rättvisa alltför långt kan man hamna i en position där man avvisar möjligheten att alls generalisera om beständiga mönster och förklaringar. Positionen blir då att varje fall är unikt och måste förstås på sina egna villkor: det finns inga giltiga generaliseringar om mönster.

Vi möter detta spänningsföhållande mellan de två typerna av kunskap väldigt tydligt när det gäller teman som personlighetstyper, jagutvecklingsstadier, grupputveckling, konfliktanalys och kulturella skillnader. I alla dessa fall handlar det om fenomen som är väldigt komplexa, bl.a. för att det är så många variabler inblandade. Varje individ, varje arbetsgrupp, varje konflikt och varje kultur är i någon mening unik och avviker i väsentliga avseenden från egenskaperna i de kategorier som finns formulerade i olika teoretiska modeller, så som personlighetstypologier (MBTI, DiSC, etc.), jagutvecklingsteori (Loevinger, Kegan, O’Fallon), grupputvecklingsmodeller (Tuckman, Wheelan), konflikttypologier (Glasl, Jehn) och dimensioner för kulturella skillnader (Hofstede). Många forskare är därför mycket kritiska till denna typ av modeller, av goda skäl. De gör våld på variationsrikedomen i världen. Samtidigt är modellerna för många praktiker av stort värde, för de tillhandahåller ett språk som gör en uppmärksam på mönster som man annars inte skulle lagt märke till eller reflekterat över.

Mitt budskap är: Avfärda inte den praktiska kunskapens förenklade modeller och svepande generaliseringar, de fyller ofta en mycket önskvärd funktion. Men arbeta för att stärka medvetenheten om att verkligheten för det mesta avviker från modellernas standardiserade kategorier, ibland på verkligt betydelsefulla sätt. Man kan ha stor nytta även av modeller som grovt förenklar verkligheten, om man bara är väl medveten om risker med stereotypisering och förhastade slutsatser.

Introduktion till “att bygga en robust samarbetskultur”

September 16th, 2017

Jag hade en uppdragsgivare som gärna ville anlita mig för att hålla en kortare föreläsning om temat att bygga en robust samarbetskultur. Det fungerade inte med tiderna att vare sig komma till dem, eller vara med via videolänk. Så jag spelade in en video åt dem i stället. Den är 19 minuter och ger en kortfattad introduktion till hur man kan tänka kring att utveckla en strategi för en robust samarbetskultur på en arbetsplats.

Har du någon användning för den, så var så god att använda den. Man ska kunna se den direkt genom att klicka på länken nedan, man kan också ladda ner filmfilen till egen dator.

Kommentarer är förstås välkomna.

http://www.perspectus.se/tj/rosavideo.mp4

Konflikter och mobbning

June 5th, 2017

I förra veckan föreläste jag tillsammans med Stefan Blomberg om konflikthantering och mobbning. Medan Stefan talade tog jag en vända igen och funderade över relationen mellan begreppet konflikt och begreppet mobbning. Sysslar man med konflikter är det ur en synvinkel rätt naturligt att se i alla fall vissa typer av mobbning som en särskild typ av konflikter, förstås då kännetecknad av att den är starkt asymmetrisk.

Samtidigt finns det hos många, inklusive mig själv, ett motstånd mot att se mobbning som ett specialfall av konflikter, och jag grunnade på varför det egentligen är så. Jag tror inte riktigt att det har med rena definitioner att göra, utan mer om “inramningen” man har för begreppen.

När vi talar om mobbning så läggs fokus på förekomsten av otillåtna, moraliskt oacceptabla beteenden. Det blir då radikalt viktigt att sådana beteenden inte ska få förekomma och därmed blir det också mer eller mindre irrelevant att söka efter anledningarna till att någon betett sig på det oacceptabla sättet. Fokus sätts vidare på att förhindra förekomsten av oacceptabla beteenden och på att skydda de som blir utsatta.

När vi talar om konflikter finns nog ofta ett, ofta outtalat, antagande om att konfliktparterna har i någon mån befogade önskemål, alternativt begripliga anledning till att vara frustrerade. Fokus blir då på att få klarhet i vilka båda parters intressen, behov och önskemål är och om möjligt få till stånd en problemlösande dialog eller förhandling för att i möjligaste mån tillgodose de inblandade parternas behov.

Definierar vi mobbning som en särskild sorts konflikt uppstår en spänning mellan de olikartade inramningarna, som inte är synliga i definitionerna av respektive begrepp, men som finns med i de konnotationer begreppen har. Det är nog klokt att fortsätta hålla isär begreppen, i stället för att stoppa in det ena i den referensram som det andra har. Definierar vi en situation som en konflikt, då blir det naturligt att tänka i termer av hur vi kan få parterna att förbättra sin relation, eller lösa sakfrågorna. Definierar vi en situation som mobbning, då handlar det mer om att säkerställa att oacceptabla beteenden inte ska få förekomma. Det gäller att hantera denna spänning med omsorg. Ibland är båda synsätten relevanta för ett och samma fall, vilket kräver extra skicklighet från de som har ansvar att hantera situationen ….

Fantasianalys av Donald Trumps installationstal

January 21st, 2017

För länge sedan (femton år sedan eller så) intresserade jag mig för det exotiska området “psykohistoria”. En portalfigur inom detta område var Lloyd DeMause, som med en psykoanalytisk grundansats försökte tolka de omedvetna kollektiva processer som han menade hade stor påverkan på amerikansk (och alla andra länders) politik. Det finns en hel del indikationer på att DeMause inte var/är riktigt psykiskt frisk, men hans böcker och artiklar var uppfriskande oortodoxa och provocerande i en positiv mening. Hans huvudmetod var “fantasianalys” av framför allt politiska tal och karikatyrteckningar. Fantasianalys av transkriberade tal går till på det sättet att man går igenom texten och plockar fram alla ord och formuleringar som har en känsloladdning eller utgör metaforer. Man tar bort allt annat så bara dessa formuleringar blir kvar. I synnerhet ska man leta efter formuleringar som innehåller starka känslor, refererar till kroppen och har en påtaglig symbolik. Man ska också ta bort (1) alla subjekt och objekt, d.v.s vem eller vilka som uttrycken refererar till, och (2) alla negationer. Syftet är att vaska fram de känslolägen och fantasibilder som omedvetet genomsyrar talarens världsbild. DeMause tänkte sig att talaren omedvetet artikulerar hela kollektivets (samhällets) fantasiprocess, så det handlar inte bara om en individs omedvetna känslor och fantasier.

Detta är givetvis synnerligen subjektivt och när man försöker göra något slags sammanhängande tolkningar av vad det är för fantasikonstruktioner som under ytan präglar och kanske motiverar talarens verklighetsuppfattning är man ute på mycket, mycket svag is. Men jag har inte glömt bort metodiken, för den är samtidigt fascinerande. Eventuellt kan man genom fantasianalyser faktiskt se en del mönster man annars inte skulle ha sett.

Jag lyssnade på radio på Trumps installationstal igår. Idag laddade jag ner talet och provade på att göra en fantasianalys enligt DeMause och hans kollegors metodregler (se referens sist). Resultat finns i nedan länkad fil:
Trump inauguration speech fantasy analysis

Kanske ger denna övning inte så mycket mer än man kan utläsa bara genom att läsa talet rakt av. När jag tolkar budskapet går jag inte uteslutande på de framvaskade orden och uttrycken utan också på dramaturgin i talet som helhet. Så här blir min tolkning:

Amerikanska folket har lämnats i sticket av härskarna, som dragit egen fördel och berikat sig medan folket lämnats därhän till fattigdom, arbetslöshet, kriminalitet, förfall och smärta. Nu ska slakten på Amerika stoppas och folket ska beskyddas. Genom patriotism och lojalitet ska enighet skapas, fienden ska förgöras och det ska skapas välstånd, framgång, segrar, styrka, storhet och säkerhet. 

En del av retoriken är inte så originell, så som betonandet av nationell enighet och löftet om att allt ska bli bättre. Men här framträder förstås ett kärndrama som nog ser väldigt annorlunda ut än om det varit Hillary Clintons installationstal som utsatts för samma process. Läs gärna igenom filen som länkas ovan, det är intressant att se känslo- och fantasiinnehållet i talet isolerat från resonemangen.

En nyckelformulering (som inte syns med fantasianalysens regler) är att makten nu ska ges till folket. Personligen tror jag att Trump ser det så att han själv förkroppsligar det försummade amerikanska folket och dess intressen och att han menar att när han själv får makten så innebär det att folket nu fått makten. Det finns ju inga tecken på att han avser att göra några radikala förändringar i hur makten är fördelad och vem som fattar politiska beslut.

Förmodligen har det aldrig varit så svårförutsägbart som nu vad en ny amerikansk president kommer att ta sig för. Eftersom han säger så lite av substans så blir sökandet efter något slags underliggande logik mer angeläget. Det är svårt att bedöma om fantasianalys har något vettigt att bidra med, men man kan alltid testa ….

*********************************************
Elovitz, P. H., Lawton, H., Luhrmann, G. (1985). ‘On Doing Fantasy Analysis’, The Journal of Psychohistory. 13(2).
En uppenbarligen scannad och OCRad version finns i skrivande stund här:
http://www.geocities.ws/kidhistory/ja/onfa.htm

Pedagogik för att främja perspektivmedvetenhet

October 2nd, 2016

Jag har haft förmånen att under ett antal år följa Eva Ohlssons utvecklingsarbete för att förebygga hedersrelaterat hot och våld och främja integration. Jag är djupt imponerad av Evas sätt att driva detta arbete, som inleddes i slutet av 1990-talet. I den nuvarande fasen handlar projektet i hög grad om att utbilda personal på förskolor, grundskolor, socialtjänst, hälsovård och andra inrättningar i hur man kan inleda och föra dialoger om värderingsfrågor med föräldrar som kommit till Sverige från samhällen som är mycket olika det svenska. Det finns väldigt mycket att säga om bakgrunden och problemställningarna kring detta, men det ska jag inte göra nu. Den som är intresserad är varmt välkommen att läsa mer i den rätt omfattande utvärdering jag gjort av projektet (se länk längst ner).

Frågorna kring skillnader i syn på barnuppfostran, flickors och kvinnors rättigheter och många andra värdeladdade frågor är komplexa och det finns djupa meningsskiljaktigheter om hur man ska se på dem och inte minst arbeta med dem. I vilken mån ska svenska samhället lägga sig i hur föräldrar med en annan kulturell bakgrund än den svenska uppfostrar sina barn och lever sina liv? Hur kan vi ha respekt för kulturella och religiösa skillnader samtidigt som vi värnar om de rättigheter som barn och vuxna har i det svenska samhället?

Ett inslag i det kompetensutvecklingsprogram Eva Ohlsson har utvecklat är att främja deltagarnas medvetenhet om och förmåga att använda sig av flera olika tolkningsperspektiv. Det finns många olika perspektiv som gör anspråk på att ha viktiga saker att säga om problematiken kring hedersrelaterat tvång och våld (HRV) respektive integration. I utvärderingen jag gjorde häromåret beskrev jag nio sådana perspektiv som hörs i debatten och som finns representerade bland de som har olika roller inom området. Det HRV-kritiska perspektivet menar att det är högst problematiskt att över huvud taget använda begreppet hedersrelaterat våld. Kulturperspektivet söker förklaringar och åtgärder i skillnader i kulturella normer och föreställningar. Det socialpsykologiska perspektivet betonar de mekanismer som är kopplade till att vara flykting eller immigrant i ett främmande samhälle. Könsmaktperspektivet ser just könsmaktordningen som det centrala problemet man måste ta itu med. Det familjesystemiska perspektivet ser hedersrelaterat våld i termer av ett dysfunktionellt familjemönster, som man behöver bearbeta. Individualpsykologiska perspektiv söker orsaker och åtgärder i enskilda individers psykologiska problematik, traumatiseringar och beteenderepertoarer. Mänskliga rättigheter-perspektivet ser hela problematiken som en fråga om att värna de mänskliga rättigheter som gäller alla människor. Det narrativa perspektivet riktar blicken mot individers och gruppers föreställningsvärldar som förklaringar till problem och som något som kan behöva bearbetas. Slutligen förespråkar det intersektionella perspektivet att man måste uppmärksamma flera olika typer av maktordningar, kopplat till kön, klass, etnicitet och sexuell läggning. Använder man sig uteslutande av ett av dessa perspektiv så riskerar man att missa både viktiga förklaringar och möjliga åtgärder som osynliggörs av det fokus perspektivet har.

Eva har med tiden utvecklat en pedagogik för att främja deltagarnas medvetenhet om dessa olika perspektiv, förståelse för deras potentiella bidrag och förmåga att röra sig mellan perspektiven (och inte bara ta ställning utifrån ett enda perspektiv).

Jag intervjuade Eva nyligen om hur hon byggt in träning i perspektivmedvetenhet i sina utbildningar. Det handlar fortfarande om ett utvecklingsarbete som inte alls är utmognat, men ansatsen är mycket lovande. Jag är personligen väldigt intresserad av detta, eftersom jag är övertygad om att våra samhällen behöver betydligt mer av perspektivmedvetenhet för att klara av de utmaningar vi ställs inför på många områden: integration, främlingsfientlighet, samhällskonflikter, klimatförändringar, folkhälsa, kriminalitet, etc., etc.

Inom det område Eva jobbar med spelar förekomsten av olika perspektiv en mycket påtaglig roll och leder ibland till samarbetssvårigheter och spänningar, t.ex. mellan företrädare för olika professioner och roller. Vi behöver, menar jag, tillgång till de olika tolkningsperspektivens bidrag för att kunna arbeta så verksamt som möjligt med angelägna samhällsutmaningar.


Så här gör Eva:

  1. Hon går igenom de nio ovan nämnda perspektiven med deltagarna och förklarar hur vart och ett av perspektiven resonerar om problematiken kring hedersrelaterat våld och tvång. För att kunna göra det måste hon använda ett språk som inte är för abstrakt och teoretiskt. Begrepp som ”intersektionell” och ”narrativ” ligger för långt från det språk de flesta är förtrogna med, så Eva har sökt sig fram till ”namn” på perspektiven som är mer intuitivt begripliga. Hon använder sig av nedanstående bild, som ger en översikt över alla perspektiven. Denna bild återkommer hon till vid åtskilliga tillfällen. När hon går igenom perspektiven bemödar hon sig om att tala om vart och ett av dem så att alla kan känna att ja, det finns nog något där som man kan tycka är vettigt och relevant.

perspektivvandring-till-thomas-pptx

  1. Det räcker absolut inte med att gå igenom perspektiven vid ett tillfälle. Eva gör samma genomgång vid ett andra kurstillfälle och återkommer till figuren och perspektiven i många sammanhang vid senare tillfällen.
  1. Eva använder också övningar som syftar till att bli förtrogna med perspektiven och reflektera över dem. En sådan är att presentera ett antal fiktiva citat på repliker som man skulle kunna höra i personalrummet på en skola eller annan arbetsplats. Deltagarna får sedan gissa vad det är för perspektiv som ligger bakom respektive citat. En annan övning är att presentera ett scenario, en berättelse om en incident där det hänt något som kan tolkas som att ett barn med invandrarbakgrund löper risk att inskränkas i de rättigheter barnet enligt svenska lagar har. Deltagarna i utbildningen får sedan diskutera vad som kan ligga bakom och hur man som personal borde agera i fallet. En tredje övning är att utgå från ett scenario där man ställs inför ett dilemma, t.ex. att SIDA ska finansiera ett skolbygge i Afghanistan. De lokala parterna kräver att det ska finnas en mur tvärs genom skolan som skiljer pojkar och flickor från varandra. Ska man gå med på det eller inte? Det går att bygga på ett sådant scenario med en rad omständigheter som innebär äkta moraliska dilemman där deltagarna måste rannsaka sina egna värderingar och sätt att resonera. Hur man tar ställning beror i hög grad på vilket eller vilka perspektiv man framför allt använder sig av.
  1. Ett ytterligare inslag i främjandet av perspektivmedvetenhet är att fråga deltagarna om det är något av perspektiven de känner starkt för och tycker är viktigt. Detta leder till engagerade samtal och synliggör att deltagarna har olika favoritperspektiv. Samtidigt stödjer det förmågan att reflektera över de olika perspektivens egenskaper, fokus och kanske också begränsningar.
  1. Olika utbildningstillfällen behandlar olika teman, där Eva ofta hänvisar till forskningsresultat. Vid varje tillfälle är Eva noga med att visa upp bilden på alla perspektiven och peka ut vilket eller vilka perspektiv som kommer att behandlas idag. Detta förebygger att det blir ofruktbara debatter kring vad som saknas, eftersom man vet att man just detta tillfälle fördjupar sig i ett visst perspektiv, vilket inte innebär att man ser detta perspektiv som det riktiga och alla andra som ointressanta eller felaktiga.
  1. När deltagare under de samtal som förs vid utbildningstillfällena blir väldigt engagerade och kanske med stark känsloladdning driver en viss ståndpunkt sätter Eva ord på vilket perspektiv det är som talar, t.ex. ”nu hör jag att du är en stark företrädare för kulturperspektivet”. Denna typ av kommentarer stödjer deltagarna i att få viss distans till perspektiven. Det är perspektiv som talar, medan vi som människor kan röra oss in och ut ur perspektiv och få insikt om hur perspektiven förhåller sig till varandra. Ibland driver deltagare sina uppfattningar väldigt hårt. Det är inte meningsfullt att gå in i debatt och argumentera emot i sådana lägen, utan mer verkningsfullt att benämna vad det är för perspektiv som talar och bjuda in till att höra vilka andra perspektiv det finns i frågan.
  1. När gruppen diskuterar konkreta dilemman och svåra situationer som man ställs för i den egna verksamheten så uppmuntrar Eva deltagarna att inkludera så många perspektiv som möjligt i försöken att dels förstå förutsättningar och orsakssammanhang, dels prata sig fram till lämpliga förhållningssätt.
  1. Ett ytterligare inslag i utbildningen är att gruppen får en dilemmasituation som kräver samråd mellan företrädare för olika roller och professioner, t.ex. en rektor, en socialsekreterare, en skolpsykolog, en kurator och en person som riskerar att bli utsatt för hedersrelaterat hot och våld. Deltagarna får sedan genomföra ett rollspel där de får spela en annan roll, med ett annat perspektiv, än den de normalt har.

 

Erfarenheterna så här långt är att detta arbete på ett genomgripande sätt kan vidga deltagarnas sätt att uppfatta och resonera om svårhanterade situationer. Alla är inte lika mottagliga för pedagogiken, men för många deltagare har utbildningen inneburit mycket stora förändringar.


 

Den pedagogik Eva utvecklat för att främja perspektivmedvetenhet är förstås starkt präglad av det speciella tema och de speciella ramar som hennes projekt handlar om. Jag tänker dock på det så att det här arbetet på sätt och vis befinner sig i en utvecklingsfront. Vi behöver utveckla fler pedagogiska ansatser inom många olika arenor i samhället för att kunna bli klokare och mer effektiva i hur vi (som samhälle) hanterar komplexa och svårlösta samhällsutmaningar. Det finns en hel del andra ansatser för att stärka perspektivmedvetenhet, t.ex. att analysera värdepolariteter (”polarity management”) och att arbeta med grund i narrativ teori, d.v.s. att rikta fokus mot olika berättelser och reflektera över deras egenskaper (t.ex. i John Winslades ”narrative mediation”). Jag kommer säkert att komma tillbaka till temat i framtida bloggtexter.

 


Länkar:

Processinriktad värdegrundsdialog – med barnen i centrum. Utvärdering av ett projekt för att främja integration och förebygga hedersrelaterat våld

Projektet Bygga Broar