Archive for June, 2013

Forskningen om stadier i vuxnas jagutveckling vilar på stabil empirisk grund

Saturday, June 15th, 2013

I förra veckan var jag opponent vid en disputation vid NTNU i Trondheim. Avhandlingen, skriven av Camilla Fikse, handlade om ledares upplevelse av utveckling och lärande. Det ur min synvinkel viktigaste bidraget i avhandlingen är att Camilla använt en annorlunda metod för att utforska olikheter i ledares kompetensprofiler, med en vuxenutvecklingsansats som grund. För två veckor sedan deltog jag i ESRADs (European Society for Research on Adult Development) konferens i Freiburg. Ett av de mest intressanta inslagen i den konferensen var en kvällsföreläsning av två holländska forskare, Erik van Rossum och Rebecca Hamer, som under flera decennier studerat människors föreställningar om lärande och utbildning och utvecklat en empiriskt grundad stadiemodell omfattande sex välbeskrivna stadier.

Dessa två erfarenheter, så nära inpå varandra, drog min uppmärksamhet till det faktum att forskningen om jagutvecklingens mönster, i form av beskrivning av olika stadier eller faser i utvecklingen, faktiskt står på en mycket solid empirisk grund eftersom i stort sett samma mönster har visat sig i forskning som använt många olika undersökningsstrategier.

Den förmodligen viktigaste av jagutvecklingsforskningens pionjärer och förgrundsgestalter var ju Jane Loevinger, psykometriker. Hon gick mycket grundligt tillväga och utvecklade efter flera decenniers forskning en modell omfattande nio jagutvecklingsstadier. Väldigt mycket forskning har bedrivits på grundval av Loevingers teoribildning, inkluderande olika typer av validitetsstudier. Samtidigt är det så att den datainsamlingsmetod som Loevinger byggde hela sin forskning på har klara begränsningar (mer om det snart). Därför är det betydelsefullt om forskare som använder andra typer av metoder kommer till liknande resultat. Det är i detta sammanhang huvudsakligen intressant med induktiva metoder, d.v.s. metoder som söker mönster i empiriska data på ett sätt som är väldigt öppet för upptäckandet av nya mönster. Mindre intressant är forskning som använder redan färdiga modeller och bara mäter vilka kategorier undersökningsdeltagarna passar in i.

Men som sagt, en rad olika induktiva undersökningsstrategier har lett till fram till mycket likartade resultat. Här är en rad prominenta exempel:

– Jane Loevinger och hennes kollegor använde meningskompletteringstest (Sentence Completion Tests). Man ger deltagarna ett formulär med ett rätt stort antal påbörjade meningar (i standardversionen 36 stycken), som deltagaren uppmanas avsluta på det sätt de själva vill. Exempel på sådana meningar är: ” När jag blir kritiserad -“, ” Jag är -“, ” Ibland önskade han/hon att -“. Genom att noggrant studera vilka typer av svar som brukar förekomma tillsammans så fann Loevinger karakteristiska mönster som helt klar också (vilket också bekräftas av longitudinell forskning) representerade en utvecklingssekvens.

– Robert Kegan och hans kollegor använde i stället en intervjumetod (subjekt-objektintervjuer) som bjöd in till samtal kring deltagarnas egna upplevelser. I inledning på intervjun får deltagaren tio pappkort med var sitt ord på, som t.ex. Conflict, Anger, Success, Torn. Deltagaren får lite tid på sig att associera till egenupplevda situationer med utgångspunkt från orden. När själva intervjun börjar får deltagaren välja en incident eller situation av de som kommit upp, och berätta om denna. Intervjuaren ställer sedan fördjupande frågor för att få fram mer inblick i deltagarens sätt att konstruera sitt jag i relation till olika typer av sociala situationer. Kegans jagutvecklingsteori har en annan karaktär än Loevingers, men det finns mycket tydliga paralleller mellan de båda stadiemodeller.

– Lawrence Kohlberg studerade inte jagutveckling, utan det moraliska resonerandets utveckling. De stadier han fann i sin forskning har dock också slående likheter med jagutvecklingsforskarnas stadier. Kohlberg använde en undersökningsstrategi som byggde på ett standardiserat scenario, en kort berättelse om en mans moraliska dilemma. Undersökningsdeltagarna fick ta del av denna berättelse, sedan följde en intervju där intervjuaren ställer en rad frågor om vad deltagaren tycker är rätt och fel att göra i dilemmascenariet och varför.

– Clare W. Graves undervisade i psykologi på ett college i New York. Han lät sina studenter skriva essäer på temat: vad kännetecknar en sund vuxen människa? Han anlitade ett antal olika personer att läsa alla essäerna och försöka sortera dem i ett begränsat antal högar av essäer som liknade varandra. Detta gjordes i en rad omgångar, och ledde så småningom till att Graves formulerade en rätt omfattande stadiemodell med fokus på värdesystem. Graves modell har ett antal särskiljande drag jämfört med Loevingers och Kegans modeller, men likheterna är också slående.

– Erik J. van Rossum och Rebecca Hamer använde en liknande metod som Clare W. Graves. De var starkt influerad av fenomenografin, som den utvecklades av Ference Marton och Roger Säljö vid Göteborgs universitet. De lät minst tusen personer skriva kortfattade essäer om vad lärande och utbildning innebär, vad som kännetecknar en bra lärare, m.m. Sedan sökte man på ett så förutsättningslöst sätt som möjligt efter karakteristiska mönster i essäerna, d.v.s. om det gick att identifiera likheter och olikheter mellan deltagarnas sätt att konstruera sina föreställningar. Arbetet resulterade i en stadiemodell omfattande sex väl belagda stadier (samt mer spekulativa stadier därefter).

– Camilla Fikse använde en metod kallas Q-sortering. Den går ut på att man med utgångspunkt från ett visst tema, i hennes fall ledarskap, formulerar ett rätt stort antal påståenden som ska väljas så att de representerar många olika möjligheter för hur personer kan uppleva temat. I Camillas undersökning användes 48 utsagor. Det är en komplicerad historia hur man gör urvalet av påståenden, metodfrågorna kring detta finns inte utrymme för att gå djupare in i här. Camilla hade från början ett intresse för vuxenutvecklingsaspekter av ledarskap, och valde därför påståenden med stöd i Bill Joiners och Stephen Josephs bok Leadership agility, som beskriver ett antal stadier i ledares utveckling, med grund i jagutvecklingsteori. Q-sorteringen går till så att undersökningsdeltagarna får 48 kort, vart och ett med ett påstående. Sedan instrueras de att sortera dessa kort och lägga ut dem på golvet enligt ett särskilt mönster med ett föregivet antal platser ordnade i en skala från minus 5 till plus fem. Minus fem betyder “minst likt mig” och plus fem betyder “mest likt mig”. Deltagaren måste alltså ordna korten i rader där varje kort måste vägas mot de andra korten: är detta kortet mer eller mindre likt mig än det andra? När alla (i Camillas fall 65 personer) genomfört Q-sorteringen görs en faktoranalys av hela materialet, vilket innebär att man letar efter karakteristiska mönster av samvariation i hur olika personer sorterat korten. I Camillas fall ledde analysen till fyra faktorer med ett antal personer i varje faktor. De karakteristiska sätten att sortera korten i de fyra faktorerna liknar på ett mycket slående sätt de fyra jagutvecklingsstadier som är vanligast bland vuxna, enligt Loevingers, Cook-Greuters, Torberts och andra forskning. Camillas studie bekräftar alltså, med en metod som starkt reducerar forskarens eget inflytande över vilka mönster som hittas i datamaterialet, de mönster som tidigare forskning funnit, fast med andra tillvägagångssätt i studierna. Camilla kompletterade den statistiska analysen med djupintervjuer av ett mindre antal personer som representerade de fyra faktorerna, för att få en kvalitativt rikare inblick i deras sätt att uppleva ledarskap och sin egen utveckling som ledare.

– Per Sjölander har utvecklat en metod för att identifiera mönster i värdesystem genom ett frågeformulär med ett begränsat antal frågor som undersökningsdeltagarna ska ta ställning till. Svaren analyseras med statistisk mönsterigenkänningsteknik som, liksom Q-sorteringen som beskrevs ovan, starkt reducerar forskarens möjligheter att läsa in sina egna förutfattade meningar i datamaterialet. Pers resultat pekar också karakteristiska mönster i värdesystem som stämmer väl med tidigare stadiemodeller för jagutveckling.

– Själv har jag bl.a. använt ett vuxenutvecklingsperspektiv i forskning om olikheter i hur vuxna människor varseblir, tolkar och hanterar arbetsplatskonflikter. Jag och min dåvarande kollega Titti Lundin intervjuade 84 personer, som fick berätta om en arbetsplatskonflikt de själva upplevt. Intervjumetodiken var utformad för att i så lite utsträckning som möjligt styra deltagarnas berättelser. Intervjuerna analyserades sedan med fokus på vilka aspekter av konflikten som fanns med respektive inte fanns med i berättelserna. De mönster vi hittade stämmer mycket väl med de mönster som beskrivs av Loevinger, Kegan, Torbert med flera.

Det finns många fler exempel, de som presenteras ovan var de som låg närmast till hands för mig.

*****************

Som jag ser det innebär det faktum att en rad forskare med olikartade undersökningsstrategier har funnit väldigt likartade mönster, som låter sig ordnas i stadier som klart har karaktären av en utvecklingssekvens, att det finns väldigt starka skäl att se förekomsten av igenkännbara utvecklingsmönster bland vuxna som empiriskt bevisad. Detta borde få stora och genomgripande konsekvenser på en rad områden. Det gäller givetvis vidare forskning inom sådana områden som lärande, pedagogik, coaching, ledarutveckling, behandlingsarbete av olika slag, gruppdynamik, konfliktforskning, etc., etc. Själv är jag mycket intresserad av vad skillnader i jagutveckling betyder i politiska processer, för organisationskulturer och organisationsförändringar och i olika typer av samhälligt förändringsarbete. Det finns en mycket stor potential för mycket meningsfull kunskapsutveckling inom detta forskningsområde, den empiriska forskningen är trots allt fortfarande jämförelsevis begränsad. I förlängningen borde kunskap om vuxenutveckling användas inom många olika områden i samhället: utbildning, ledarskap, organisationsutveckling, socialt arbete, politisk bildning och så vidare, och så vidare ….