Forskningen om stadier i vuxnas jagutveckling vilar på stabil empirisk grund

I förra veckan var jag opponent vid en disputation vid NTNU i Trondheim. Avhandlingen, skriven av Camilla Fikse, handlade om ledares upplevelse av utveckling och lärande. Det ur min synvinkel viktigaste bidraget i avhandlingen är att Camilla använt en annorlunda metod för att utforska olikheter i ledares kompetensprofiler, med en vuxenutvecklingsansats som grund. För två veckor sedan deltog jag i ESRADs (European Society for Research on Adult Development) konferens i Freiburg. Ett av de mest intressanta inslagen i den konferensen var en kvällsföreläsning av två holländska forskare, Erik van Rossum och Rebecca Hamer, som under flera decennier studerat människors föreställningar om lärande och utbildning och utvecklat en empiriskt grundad stadiemodell omfattande sex välbeskrivna stadier.

Dessa två erfarenheter, så nära inpå varandra, drog min uppmärksamhet till det faktum att forskningen om jagutvecklingens mönster, i form av beskrivning av olika stadier eller faser i utvecklingen, faktiskt står på en mycket solid empirisk grund eftersom i stort sett samma mönster har visat sig i forskning som använt många olika undersökningsstrategier.

Den förmodligen viktigaste av jagutvecklingsforskningens pionjärer och förgrundsgestalter var ju Jane Loevinger, psykometriker. Hon gick mycket grundligt tillväga och utvecklade efter flera decenniers forskning en modell omfattande nio jagutvecklingsstadier. Väldigt mycket forskning har bedrivits på grundval av Loevingers teoribildning, inkluderande olika typer av validitetsstudier. Samtidigt är det så att den datainsamlingsmetod som Loevinger byggde hela sin forskning på har klara begränsningar (mer om det snart). Därför är det betydelsefullt om forskare som använder andra typer av metoder kommer till liknande resultat. Det är i detta sammanhang huvudsakligen intressant med induktiva metoder, d.v.s. metoder som söker mönster i empiriska data på ett sätt som är väldigt öppet för upptäckandet av nya mönster. Mindre intressant är forskning som använder redan färdiga modeller och bara mäter vilka kategorier undersökningsdeltagarna passar in i.

Men som sagt, en rad olika induktiva undersökningsstrategier har lett till fram till mycket likartade resultat. Här är en rad prominenta exempel:

– Jane Loevinger och hennes kollegor använde meningskompletteringstest (Sentence Completion Tests). Man ger deltagarna ett formulär med ett rätt stort antal påbörjade meningar (i standardversionen 36 stycken), som deltagaren uppmanas avsluta på det sätt de själva vill. Exempel på sådana meningar är: ” När jag blir kritiserad -“, ” Jag är -“, ” Ibland önskade han/hon att -“. Genom att noggrant studera vilka typer av svar som brukar förekomma tillsammans så fann Loevinger karakteristiska mönster som helt klar också (vilket också bekräftas av longitudinell forskning) representerade en utvecklingssekvens.

– Robert Kegan och hans kollegor använde i stället en intervjumetod (subjekt-objektintervjuer) som bjöd in till samtal kring deltagarnas egna upplevelser. I inledning på intervjun får deltagaren tio pappkort med var sitt ord på, som t.ex. Conflict, Anger, Success, Torn. Deltagaren får lite tid på sig att associera till egenupplevda situationer med utgångspunkt från orden. När själva intervjun börjar får deltagaren välja en incident eller situation av de som kommit upp, och berätta om denna. Intervjuaren ställer sedan fördjupande frågor för att få fram mer inblick i deltagarens sätt att konstruera sitt jag i relation till olika typer av sociala situationer. Kegans jagutvecklingsteori har en annan karaktär än Loevingers, men det finns mycket tydliga paralleller mellan de båda stadiemodeller.

– Lawrence Kohlberg studerade inte jagutveckling, utan det moraliska resonerandets utveckling. De stadier han fann i sin forskning har dock också slående likheter med jagutvecklingsforskarnas stadier. Kohlberg använde en undersökningsstrategi som byggde på ett standardiserat scenario, en kort berättelse om en mans moraliska dilemma. Undersökningsdeltagarna fick ta del av denna berättelse, sedan följde en intervju där intervjuaren ställer en rad frågor om vad deltagaren tycker är rätt och fel att göra i dilemmascenariet och varför.

– Clare W. Graves undervisade i psykologi på ett college i New York. Han lät sina studenter skriva essäer på temat: vad kännetecknar en sund vuxen människa? Han anlitade ett antal olika personer att läsa alla essäerna och försöka sortera dem i ett begränsat antal högar av essäer som liknade varandra. Detta gjordes i en rad omgångar, och ledde så småningom till att Graves formulerade en rätt omfattande stadiemodell med fokus på värdesystem. Graves modell har ett antal särskiljande drag jämfört med Loevingers och Kegans modeller, men likheterna är också slående.

– Erik J. van Rossum och Rebecca Hamer använde en liknande metod som Clare W. Graves. De var starkt influerad av fenomenografin, som den utvecklades av Ference Marton och Roger Säljö vid Göteborgs universitet. De lät minst tusen personer skriva kortfattade essäer om vad lärande och utbildning innebär, vad som kännetecknar en bra lärare, m.m. Sedan sökte man på ett så förutsättningslöst sätt som möjligt efter karakteristiska mönster i essäerna, d.v.s. om det gick att identifiera likheter och olikheter mellan deltagarnas sätt att konstruera sina föreställningar. Arbetet resulterade i en stadiemodell omfattande sex väl belagda stadier (samt mer spekulativa stadier därefter).

– Camilla Fikse använde en metod kallas Q-sortering. Den går ut på att man med utgångspunkt från ett visst tema, i hennes fall ledarskap, formulerar ett rätt stort antal påståenden som ska väljas så att de representerar många olika möjligheter för hur personer kan uppleva temat. I Camillas undersökning användes 48 utsagor. Det är en komplicerad historia hur man gör urvalet av påståenden, metodfrågorna kring detta finns inte utrymme för att gå djupare in i här. Camilla hade från början ett intresse för vuxenutvecklingsaspekter av ledarskap, och valde därför påståenden med stöd i Bill Joiners och Stephen Josephs bok Leadership agility, som beskriver ett antal stadier i ledares utveckling, med grund i jagutvecklingsteori. Q-sorteringen går till så att undersökningsdeltagarna får 48 kort, vart och ett med ett påstående. Sedan instrueras de att sortera dessa kort och lägga ut dem på golvet enligt ett särskilt mönster med ett föregivet antal platser ordnade i en skala från minus 5 till plus fem. Minus fem betyder “minst likt mig” och plus fem betyder “mest likt mig”. Deltagaren måste alltså ordna korten i rader där varje kort måste vägas mot de andra korten: är detta kortet mer eller mindre likt mig än det andra? När alla (i Camillas fall 65 personer) genomfört Q-sorteringen görs en faktoranalys av hela materialet, vilket innebär att man letar efter karakteristiska mönster av samvariation i hur olika personer sorterat korten. I Camillas fall ledde analysen till fyra faktorer med ett antal personer i varje faktor. De karakteristiska sätten att sortera korten i de fyra faktorerna liknar på ett mycket slående sätt de fyra jagutvecklingsstadier som är vanligast bland vuxna, enligt Loevingers, Cook-Greuters, Torberts och andra forskning. Camillas studie bekräftar alltså, med en metod som starkt reducerar forskarens eget inflytande över vilka mönster som hittas i datamaterialet, de mönster som tidigare forskning funnit, fast med andra tillvägagångssätt i studierna. Camilla kompletterade den statistiska analysen med djupintervjuer av ett mindre antal personer som representerade de fyra faktorerna, för att få en kvalitativt rikare inblick i deras sätt att uppleva ledarskap och sin egen utveckling som ledare.

– Per Sjölander har utvecklat en metod för att identifiera mönster i värdesystem genom ett frågeformulär med ett begränsat antal frågor som undersökningsdeltagarna ska ta ställning till. Svaren analyseras med statistisk mönsterigenkänningsteknik som, liksom Q-sorteringen som beskrevs ovan, starkt reducerar forskarens möjligheter att läsa in sina egna förutfattade meningar i datamaterialet. Pers resultat pekar också karakteristiska mönster i värdesystem som stämmer väl med tidigare stadiemodeller för jagutveckling.

– Själv har jag bl.a. använt ett vuxenutvecklingsperspektiv i forskning om olikheter i hur vuxna människor varseblir, tolkar och hanterar arbetsplatskonflikter. Jag och min dåvarande kollega Titti Lundin intervjuade 84 personer, som fick berätta om en arbetsplatskonflikt de själva upplevt. Intervjumetodiken var utformad för att i så lite utsträckning som möjligt styra deltagarnas berättelser. Intervjuerna analyserades sedan med fokus på vilka aspekter av konflikten som fanns med respektive inte fanns med i berättelserna. De mönster vi hittade stämmer mycket väl med de mönster som beskrivs av Loevinger, Kegan, Torbert med flera.

Det finns många fler exempel, de som presenteras ovan var de som låg närmast till hands för mig.

*****************

Som jag ser det innebär det faktum att en rad forskare med olikartade undersökningsstrategier har funnit väldigt likartade mönster, som låter sig ordnas i stadier som klart har karaktären av en utvecklingssekvens, att det finns väldigt starka skäl att se förekomsten av igenkännbara utvecklingsmönster bland vuxna som empiriskt bevisad. Detta borde få stora och genomgripande konsekvenser på en rad områden. Det gäller givetvis vidare forskning inom sådana områden som lärande, pedagogik, coaching, ledarutveckling, behandlingsarbete av olika slag, gruppdynamik, konfliktforskning, etc., etc. Själv är jag mycket intresserad av vad skillnader i jagutveckling betyder i politiska processer, för organisationskulturer och organisationsförändringar och i olika typer av samhälligt förändringsarbete. Det finns en mycket stor potential för mycket meningsfull kunskapsutveckling inom detta forskningsområde, den empiriska forskningen är trots allt fortfarande jämförelsevis begränsad. I förlängningen borde kunskap om vuxenutveckling användas inom många olika områden i samhället: utbildning, ledarskap, organisationsutveckling, socialt arbete, politisk bildning och så vidare, och så vidare ….

4 Responses to “Forskningen om stadier i vuxnas jagutveckling vilar på stabil empirisk grund”

  1. Jag har en djupfråga angående de undersökningar Du refererar till: Hur tar de hänsyn till att vi är olika personligheter? D v s hur gör forskarna för att försäkra sig om att de inte blandar ihop jagutvecklingsstadier/nivåer med personlighetsdrag?

    Eller uttryckt på ett annorlunda sätt: Har de antagit att vi (den mänskliga populationen) INTE är uppdelade i olika personligheter vilka samspelar med varandra? Alternativt att olika personligheter saknar relevans/betydelse för undersökningarna? (Vilket jag i så fall tror är ett stort misstag, en felkälla som har stor påverkan på undersökningarna).

    Så som jag förstår det, har vi både olika jagfunktionsnivåer och är samtidigt uppdelade i ett antal olika personlighetstyper – d v s vi får en matris om vi ska beskriva olika beteenden/funktionsnivåer.

    Eller för att bli konkret. Det verkar t.ex. finnas stora överlappningar mellan Jane Loevingers nio stadier och de nio personlighetstyperna i Enneagrammet. (Loevinger – Enneagram: 1 Presocial – Reformer, 2 Impulsive – Helper, 3 Self-Protective – Achiever, 4 Conformist – Loyalist, 5 Self-aware – Investigator, 6 Conscientous – Enthusiast, 7 Individualistic – Individualist, 8 Autonomous – Challenger, 9 Integrated – Peacemaker).

    Så hur skiljer dessa forskare mellan å den ena sidan personlighetsdrag som färgar alla jag-utvecklingsstadier (konkret uttryckt i t.ex. Don Risos niogradiga djupskala till Enneagrammet) respektive å den andra sidan jag-utvecklingsstadier som är allmängiltiga för alla personligheter?

    De metoder du redovisar ger mig intrycket att man inte skiljer mellan dessa två dimensioner. Och jag blir ännu mer osäker när jag vet att tolkningarna av informanernas svar styrs av forskarens personlighet. Utan dialog med informanten (med endast skriftliga enkäter) vet man ju inte om forskaren tolkar informanten rätt – och utifrån informantens personlighet – (dvs så som informanten menar) eller om det är forskarens personlighet som projiceras på informantens svar.

    Det här är jättesvåra frågor – men helt avgörande för om vi lyckas förstå hur vi människor fungerar. Hoppas jag har kunnat göra begripligt vad jag frågar efter 🙂

  2. thomas.jordan says:

    Hej Eva. Jagutvecklingsforskare har mig veterligen inte gjort några seriösa försök att studera samband mellan jagutvecklingsstadier och personlighetstyper, i alla fall inte vad gäller enneagrammodellen. Det finns säkert massor av intressanta infallsvinklar på detta, som skulle kunna undersökas och leda till meningsfulla insikter. Som jag ser det finns det mycket starka argument för att se de jagutvecklingsstadier som Loevinger och andra beskriver som just stadier i en sekvens som går från mindre till mer differentierade jagstrukturer, snarare än som olika typer i en horisontell personlighetstypologi. Men kunskapen om hur personlighetstyper och utvecklingsstadier relaterar till varandra är mycket svag. Angående problematiken med att tolka den avsedda innebörden i skriftliga enkäter så är det förstås något som forskare som Loevinger försökt utveckla strategier för att hantera, bl.a. genom att göra statistiska analyser av hur olika typer av svar samvarierar med varandra och genom att reducera tolkningen till ett absolut minimum.
    Ett problem att närmare utforska dina frågeställningar är nog att riktiga människor sällan så entydigt kan stoppas in i renodlade typer, utan har mer eller mindre starka inslag av flera typer i sin profil, eller? Om så är fallet blir det säkert metodmässigt svårt att studera samband mellan personlighetstyper och jagutvecklingsstadier. Men det finns som sagt säkert intressanta teman att gräva i …

  3. Hejsan!
    Du skriver: “Som jag ser det finns det mycket starka argument för att se de jagutvecklingsstadier som Loevinger och andra beskriver som just stadier i en sekvens som går från mindre till mer differentierade jagstrukturer, snarare än som olika typer i en horisontell personlighetstypologi.”

    Och då vill jag bli ännu tydligare med att jag försöker förespråka ett dubbelt perspektiv – ett både- och, inte ett antingen/eller. Ett perspektiv där vi måste lära oss skilja mellan såväl utvecklingsgsstadium som personlighetstyp.

    Jag är lika övertygad som Du om att vi genomgår utvecklingsstadier från bebis till ålderdom. Vill också påminna om Ken Wilbers stora tabell i “Integral Psychology” (s. 197-217) där han försöker jämföra vad runt 50 tänkare & tankesystem (såväl i öst som väst och under flera århundraden) har sagt angående detta och dra parallellerna.

    Och om vi nu – vilket jag påstår – även är olika personlighetstyper, som är lika robusta, detekterbara och förutsägbara som jagutvecklingsstadierna, då blir de metoder som du beskriver i blogginlägget problematiska. Som jag förstår det kan dessa metoder lika gärna användas för att upptäcka skillnaderna mellan personlighetstyper – så länge vi studerar vuxna människor. Och då kvarstår min fråga om risken att man blandar ihop de två dimensionerna.

    Så min fråga är: OM vi i själva verket har att göra med en matris, där vi kan sätta personlighetstyperna horisontellt och jagutvecklingsstadierna verktikalt – hur vet man då – med de metoder du beskriver – om de skillnader som upptäcks mellan grupperna ska hänföras till den horisontella axeln (d v s beror på skillnad i personlighetstyp) eller till den vertikala axeln (d v s visar skillnad i jagutveckling)?

    Och nu kommer min huvudpoäng: Enneagrammet (i Don Risos version) är en sådan matris med nio personlighetstyper gånger nio jagfunktionsnivåer = 81 rutor. Och när man – i likhet med vad jag har gjort i drygt tio år – har använt den matrisen för att förstå hur människor fungerar och beter sig i vardagslivet och hur de bör bemötas för att resultatet ska bli konstruktivt – då blir det väldigt svårt att gå tillbaka till ett system som endast har den ena dimensionen, d v s jagutvecklingsstadierna (och helt bortser från personlighetens inverkan på beteendet). Som van Enneagramanvändare är det sedd genom personlighetsdragen som jagutvecklingen/jagfunktionen blir tydlig och konkret.

    För det andra blir det lite svårt för mig att känna tilltro till en forskning som sannolikt i praktiken undersöker personlighetsdrag (vilket är en direkt följd av hur undersökningsmetoderna verkar vara utformade), men när samma forskning samtidigt förnekar att personlighetsdrag skulle ha betydelse för hur resultaten bör tolkas.

    Och för det tredje tänker jag att om en forskare tror att det bara finns en viss/vettig/riktig tolkning av vad informanternas språkliga utsagor betyder – då är risken mycket stor att resultatet säger lika mycket om forskares personlighetstyp som det gör om det som skulle studeras = informanternas utvecklingsnivåer (och personlighetstyper). När vi ser hur Enneagrammet är verksamt i vardagen förstår vi att det alltid finns nio olika sätt att tolka en abstrakt/vag/icke konkret språklig utsaga som är lika vettiga (d v s ligger på samma jag-utvecklingsnivå).

    Jag vet inte om jag har lyckats göra mig förstådd? Vi tycks vara överens om att det finns stora metodproblem och att det här är väldigt svåra – men viktiga – saker att undersöka.

    Och jag tvivlar starkt på att det går att förenkla den här typen av undersökningar så mycket att man helt bortser från inverkan av personlighetstyp – och samtidigt få ett tillförlitligt resultat. Och om människan är så komplicerad att det inte går att negligera inverkan av personlighetstyp – då måste vi försöka hitta bättre metoder och göra större systematiska studier, hellre än att tro på resultat som kan vara vilseledande….

  4. thomas.jordan says:

    Eva och jag fortsatte (av praktiska skäl, jag var på resa) denna diskussion per e-post. Är någon intresserad kan ni säkert få ta del av den.

Leave a Reply