Om värdekonflikter

Ordet “värdekonflikt” används här för att beteckna konflikter som har sina rötter i människors djupaste övertygelser, värdesystem, världsbilder, identiteter, tros­föreställningar och liknande. Ett närliggande begrepp är “moraliska konflikter,” som pekar mot att det ofta finns spänningar kring vad som är rätt och fel, ont och gott i dessa konflikter. Beteckningen “värdekonflikt” är egentligen lite missvisande, eftersom dessa konflikter många gånger inte handlar om mot­stridiga värden, utan snarare om motstridiga trosföreställningar om hur man bäst uppnår eftersträvansvärda värden. Vi kan vara helt överens om att det är bra med frihet och rättvisa, att människor helst ska slippa lida, att det ska gå bra för våra barn i livet, etc., men vi kan ha djupgående meningsskiljaktigheter om hur vi bäst bär oss åt för att förverkliga dessa värden.

En karakteristisk egenskap hos värdekonflikter är att utsikterna att verkligen lösa menings­motsättningarna många gånger är små. Vi vet redan från början att ingen av parterna kommer att lyckas övertyga den andra parten om riktigheten i det egna perspektivet. Vi kan förvänta oss att skillnaderna i värdesystem eller övertygelser i stort sett kommer att finnas kvar. Konflikthantering i värde­konflikter handlar därför sällan om att uppnå samförstånd om synsätt, utan om hur man ska kunna ha fungerande relationer och kanske samarbeta fastän det finns djupgående skillnader i värderingar och synsätt.

Eftersom värdekonflikter ofta berör våra övertygelser om rätt och fel, bra och dåligt, så finns det en risk att parterna blir moraliskt upprörda av varandras åsikter, inställningar och agerande. Den moraliska upprördheten kan leda vidare till förlorad respekt och fördömanden, vilket bäddar för konflikteskalation som kan leda till bruten kontakt och förbittrad kamp om makten över vilken ordning som ska råda.

Givetvis kan det i värdekonflikter ibland vara möjligt att uppnå en verklig trans­formation av en eller flera parters världsbild, övertygelser, tros­före­ställningar, etc., så att värdekonflikten upplöses eller i alla fall blir mindre polariserad. Ett sätt att gå i den riktningen är att parterna i värdekonflikten, när de har förstått vilka värden andra parter månar om, överväger om de kan lägga till fler värden i sitt eget värdesystem, utan att detta behöver inkräkta på egna övertygelser.

I de fall då skillnaderna i värderingar och perspektiv med all sannolikhet kommer att bestå är det dock ofta viktigt att fokusera på:

1.    att främja parternas förmåga att bibehålla, återupprätta och stärka respekten för varandra, trots att den andra parten kanske tycker och gör saker som man verkligen anser är moraliskt fel. Här är ett antal ansatser som kan vara verksamma:

a) Formulera vilka värden det är man värnar om i ord, så att dessa blir mer begripliga för andra.

b) Arbeta med förmågan att känna respekt även när man ogillar konsekvenserna av andras beteende.

– Förstå bakgrunden (kartlägg rötter till värden)

– Söka behoven bakom beteenden: Vad värnar man om? (det universellt mänskliga)

– Söka och formulera de farhågor parterna har

– Fokusera på det man kan respektera

c) Underlätta för andra att kunna respektera sig själv (var respektfull, tillförlitlig, ärlig)

2.    Att arbeta för att parterna använder så konstruktiva (icke-destruktiva) beteenden som möjligt i förhållande till varandra, så att konflikten inte urartar. Parterna kan behöva överväga om det faktiskt är möjligt att besluta sig för att leva med värdekonflikten. När de fattat ett sådant beslut kan de exempelvis träffa överenskommelser om vilka beteenden man inte ska använda gentemot varandra, för att undvika okontrollerad konflikt­eskalation.

3.    Att söka överenskommelser om vilken ordning som ska råda, utan att man kommer överens om huruvida denna ordning är i alla avseenden “riktig.” Man kan exempelvis fatta beslut om vilka regler för beteende, beslutsfattande, säkerhet, självbestämmande, etc. som ska gälla i den arena parterna befinner sig, så att det blir möjligt att tolerera varandra, samexistera fredligt och kanske till och med samarbeta fast man har djupa skillnader i värderingar.

4.    Arbeta med parternas sätt att relatera till den befintliga värdekonflikten så att den inte får alltför stora proportioner. Man kan exempelvis medvetet fokusera på andra aspekter av motparten, av relationen, eller samman­hanget man befinner sig än just de delar där man är oense. Värdekonflik­ten försvinner inte, men den blir bara en mindre del av en större helhet, vilket innebär att det blir lättare att tolerera den.

Om ingen av dessa strategier hjälper och om situationen är ohållbar p.g.a. spänningarna, så blir “lösningen” ofta att hålla parterna separerade från varandra.