Archive for April, 2010

“Talking to Pretty Women Makes Men Stupid”

Sunday, April 25th, 2010

Häromveckan ögnade jag igenom en dagstidningsartikel på Internet (minns inte var) som refererade till en vetenskaplig studie som lett till slutsatsen att mäns kognitiva förmåga kan försämras påtagligt när de möter en attraktiv kvinna. Jag ögnade igenom den hastigt och fortsatte sedan med annat. Ett par dagar senare poppade artikeln upp i tankarna igen och jag blev lite fascinerad av de möjliga konsekvenserna om det verkligen ligger något i detta. Jag fick nyligen hem boken “The male brain” av Louann Brizendine (författaren till bestsellern “The female brain”), som handlar om hur den manliga hjärnan fungerar, särskilt med avseende på vad könsspecifika hormoner gör med hjärnprocesserna. Så temat sysselsatte mig redan innan jag såg artikeln på nätet. Jag började leta på Internet och hittade så småningom den vetenskapliga artikel som nyheten byggde på (se referens nederst).

Så här lyder artikelns abstract:

The present research tested the prediction that mixed-sex interactions may temporarily impair cognitive functioning. Two studies, in which participants interacted either with a same-sex or opposite-sex other, demonstrated that men’s (but not women’s) cognitive performance declined following a mixed-sex encounter. In line with our theoretical reasoning, this effect occurred more strongly to the extent that the opposite-sex other was perceived as more attractive (Study 1), and to the extent that participants reported higher levels of impression management motivation (Study 2). Implications for the general role of interpersonal processes in cognitive functioning, and some practical implications, are discussed.

Artikeln är kort, bara fyra sidor, och de två undersökningar som gjorts har förstås en mängd begränsningar. Man har använt traditionella socialpsykologiska experimentmetoder, där en grupp studenter (alltså försöksdeltagare i 20-årsåldern) fått göra datorbaserade övningar som är kognitivt krävande och som på olika sätt kombinerats med samtal med personer av samma eller motsatt kön. Slutsatsen av experimenten är alltså att interaktion med en person av motsatta könet kan försämra den kognitiva förmågan och att denna effekt är avsevärt starkare för män än för kvinnor. Effekten på försämringen av de manliga försöksdeltagarnas kognitiva prestation var större när interaktionspartnern upplevdes som attraktiv. Det fanns ingen skillnad i graden av försämring mellan män som hade en fast romantisk relation och de som inte hade det.

Louann Brizendine skriver i boken “The male brain” om hur den ökande testosteronproduktionen hos pojkar i puberteten leder till förändringar i hjärnan som innebär att en stark fascination för kvinnliga kroppsdelar: “This sexual preoccupation is like a large-screen TV in a sports bar – always on in the backgound.” Brizendine menar ungefär att mäns hjärnor är så funtade att de delar av hjärnan som sysslar med att spana in potentiella sexualobjekt går igång av sig själva när det finns kvinnor i närheten. Följaktligen avdelas också en viss andel av hjärnans “processorkapacitet” till denna spaning. Kvinnor spanar naturligtvis också in män, men tesen är att hos män är funktionen “alltid på.”

De holländska forskarnas hypotes när de gjorde sin studie bygger på antagandet att när man möter någon av motsatt kön (om man är heterosexuell, alltså), så vill man göra ett fördelaktigt intryck på den andra personen. De kallar det “impression management.” De menar också att det är en kognitivt krävande uppgift att omsorgsfullt hålla koll på sitt eget beteende så att man gör det önskade fördelaktiga intrycket på den andre. Och när man är sysselsatt med detta blir det helt enkelt inte så mycket hjärnresurser över för annat. De formulerar rätt elegant sin hypotes om vad som händer när man har med en person av motsatta könet att göra: ” […] we propose that such interactions may deplete an individual’s cognitive resources, resulting in poorer cognitive functioning following the interaction.” Denna effekt förväntades vara betydligt större hos män än hos kvinnor, ett antagande som alltså bekräftades av försöken.

Hoppla. Detta bjuder förstås in till en och annan kommentar av karaktären: – Män blir korkade när de ser en snygg kvinna. Så kan man fnissa eller fnysa åt hur simpla män är. Men hur blir det om vi inte stannar vid en lättvindig kommentar, utan tar frågan på allvar?

Jag kan redan höra rösterna som blankt avfärdar påståendet som ohållbart (fel på forskningen, stämmer inte med mina erfarenheter, etc.) och som en dålig undanflykt för manschauvinism. Men tänk om det är sant. Tänk om det verkligen är så att många män fungerar på det sättet. När de har en attraktiv kvinna framför sig, då sugs en icke oväsentlig del av energin i hjärnan upp av processandet av sinnesintrycken av den attraktiva kvinnan och i försöken att själv göra ett gott intryck, med påföljd att det blir mindre kapacitet kvar att processa det som samtalet egentligen skulle handla om.

Om det är så, att många män blir så påtagligt distraherade av närvaron av attraktiva kvinnor att deras kognitiva förmåga kännbart reduceras, vad kan det tänkas få för följder? Är detta en bidragande förklaring till en mängd sociala mönster i samhället? Kanske till och med en liten komponent i förklaringen av könsmaktordningen?

Tänk om många män, helt eller halvt omedvetet, känner på sig att de blir distraherade och mer korkade av närvaron av kvinnor? Om det verkligen är så, kan det vara en bidragande förklaring till att män genom historien velat hålla kvinnor borta från de arenor som handlar om att planera och genomföra komplicerade uppgifter, i arbetsliv och politik? Får män ibland svårigheter i interaktionen med kvinnor därför att deras hjärnprocesser inte riktigt klarar av att samtidigt relatera till kvinnan som kollega och som potentiell sexualpartner? Vilka strategier har män utvecklat för att hantera denna svårighet? Har omedvetna, oreflekterade män svårare med detta, så att det blir antingen/eller? Antingen är kvinnan ett sexualobjekt, och då tar man henne inte på allvar som kollega och likvärd problemlösare, eller också måste man ta till kraftfulla förträngningstekniker för att strypa processandet av kvinnan som potentiell sexualpartner.

Intressanta frågor att fundera på, tycker jag. (Även här kan säkert ett vuxenutvecklingsperspektiv bidra. En man som är mer individuerad, mer reflekterande och har en mer medveten och integrerad relation till sina egna inre processer, är förmodligen mer identifierad med jagprocesser på en högre komplexitetsnivå och mindre utlämnad åt de halv- eller helautomatiska drifterna.)

Referens:

Karremans, J. C., Verwijmeren, T., Pronk, T. M., & Reitsma, M. (2009). Interacting with women can impair men’s executive functioning. Journal of Experimental Social Psychology, 45, 1041-1044.

När systemfrågorna är osynliga för makthavarna

Saturday, April 24th, 2010

Jag vet att det finns en hel del frustrerade samhällsentreprenörer runt omkring i svenska samhället. Det är människor som verkligen känner att en av de mest meningsfulla saker man kan syssla med är att bidra till samhällets förmåga att hantera de samhällsuppgifter som är viktiga för oss människor i allmänhet, eller för särskilda grupper med särskilda omständigheter och behov. Sådana människor finns på många håll i samhället. En del arbetar inom förvaltningar, myndigheter, föreningar, företag och andra etablerade organisationer. Andra driver projekt, startar initiativ eller agerar på andra sätt utanför etablissemanget. De jag tänker på som frustrerade är de som ser behov av att utveckla bättre strategier, kompetenser och strukturer, därför att det befintliga systemet inte fungerar särskilt bra vad gäller vissa samhällsproblem, men befinner sig i en miljö där deras chefer, de politiker som har inflytande och även många kollegor saknar “systemisk komplexitetsmedvetenhet.” [Se gärna figuren som är länkad här.]

“Systemisk komplexitetsmedvetenhet” innebär bl.a. att man förväntar sig att det kan vara betydelsefullt att rikta uppmärksamheten mot de egenskaper som “systemet” har.

Hur är förvaltningen uppbyggd och vilka konsekvenser får den struktur som finns? Vilka värderingar och synsätt genomsyrar organisationen och vad får detta för konsekvenser? Vilka problem faller mellan stolarna, därför förvaltningen är organiserad så att ingen känner sig ansvarig för dessa problem? Hur kan man inrätta nya forum för samverkan, så att man blir bättre på att samordna insatser mellan olika förvaltningar och myndigheter? Vilka kompetenser saknas? Hur kan man förändra klimatet till det bättre? Hur blir vi en lärande organisation?

Dessa frågor handlar om systemiska egenskaper och processer. Många tjänstemän och politiker ser dock inte verksamheten med systemiska glasögon. Det finns en nivå som de inte varseblir, i deras synfält finns i stället en mängd enskilda sakfrågor, uppgifter, uppdrag och avgränsade projekt. De ser inget problem med att dela upp verksamheten i enskilda delar som kan fördelas till mindre enheter. Systemet möter de mest i form av huruvida budgeten går ihop, om siffrorna stämmer, om man uppnår de mål som ställts upp. Kanske möter man ibland systemegenskaperna i form av misslyckanden, arga medborgare/kunder, kriser eller annan negativ återkoppling. Detta leder dock inte till att man verkligen ser över hur systemet fungerar och kunde utvecklas som ett system. Det är i stället enskildheter som åtgärdas: man sparar in, effektiviserar genom rationaliseringar, omplacerar personal eller utfärdar andra instruktioner. Men hela verksamheten behandlas som om allting är en förvaltningsfråga. De övergripande strategiska frågorna blir helt enkelt lämnade därhän.

Ser man inte systemet som ett system, då kommer man heller inte att reflektera över hur man kan arbeta med just systemegenskaper. Det som syns är enskildheter och linjära, konkreta orsakssamband.

Jag tror det behövs en bättre pedagogik kring systemiska frågor. Vi behöver ett ännu bättre språk för att ställa systemiska frågor, beskriva systemegenskaper och resonera om systemiska förändringsprocesser. Systemiska sammanhang behöver synliggöras tydligare för de som bara har en vag medvetenhet om dem och därför inte intresserar sig för strategiska utvecklingsfrågor, fastän det borde ligga i deras uppdrag att göra det.

Lojong: Whatever you meet unexpectedly, join with meditation

Saturday, April 24th, 2010

[För en bakgrund till Lojong, se första Lojongkommentaren.]

Denna slogan betyder ungefär: Vilka oväntade händelser som än inträffar, gör dem till del i meditationen. Lojongsystemet är verkligen uppfordrande. Meditation är ingen behaglig semester enligt Lojong, att söka frid i avskilda, stilla rum. Flera av de slagord Lojong består av är precis avsedda för att finnas i bakhuvudet och påminna om: “Hörrudu, det är just precis nu, nu när du går igång på något som händer i ditt liv, som du har en chans att jobba med dig själv.”

Detta slagord pekar ut händelser då man möter något oväntat, då man blir överraskad och reagerar, som utmärkta tillfällen att använda överraskningseffekten. Det kan vara något obehagligt, något glädjande, eller helt enkelt något ovanligt, konstigt eller bara oväntat som händer. Vad det än är, så sker det ett plötsligt avbrott i de vanemässiga tankebanorna, vardagens upptagenhet med allt som vi fyller upp den med. Lojongkommentarerna uppmanar till att ta vara på detta avbrott i rutinerna och stanna kvar så länge som möjligt i tillståndet av överraskning och förvirring.

Man kan gå ett steg längre och använda de reaktioner som den oväntade händelsen sätter igång inom en som en spegel. Hoppla, där gick det igång en massa saker. Vad säger de om mig och hur mitt jag fungerar? Kan jag bibehålla en viss del av mitt medvetande i en bevittnande position, som inte sugs in i värderandet, utan bara bevittnar vad som pågår?

Vuxenutvecklingsteori och mobbning i arbetslivet

Saturday, April 17th, 2010

I veckan deltog jag i en konferens ordnad av Metodicum på temat Arbetsplatsmobbning – kränkande särbehandling i arbetslivet. Jag var främst nyfiken på hur forskare som Gabriel Oxenstierna, Töres Theorell, Erik Blennberger och Tomas Brytting talar om temat. Jag fick flera gånger under dagen anledning att fundera över vad ett vuxenutvecklingsperspektiv skulle ha att tillföra i hur vi talar om och försöker hantera destruktiva mellanmänskliga processer i arbetslivet. Filosofen Ken Wilber, som ju skrivit mycket om medvetandeutveckling, använder ibland uttrycket “flatland” (ung. slättland) för att beteckna perspektiv som saknar medvetenhet om att skillnader i grader av medvetenhet, jagutveckling och komplexitet i tänkandet ibland är mycket betydelsefulla för att förstå och hantera sociala företeelser. Ordet dök upp i mitt huvud flera gånger under föreläsningarna (som var intressanta och givande, f.ö.).

1. Det talades om “mobbing” och “kränkande särbehandling” som företeelser som man tydligt måste markera är oetiska och otillåtna, men jag saknade en diskussion om hur svårt det är att i det enskilda fallet komma överens om vad som är att beteckna som mobbing/kränkande särbehandling och vad som inte är det. De som agerar på ett sätt som av någon uppfattas som mobbing skulle ju sällan, ens för sig själva, hålla med om att det de gjort är mobbing. De har en helt annan sorts berättelse om det som hänt och hur de själva agerat. Vuxenutvecklingsteorin beskriver hur många vuxna saknar perspektivmedvetenhet, vilket bl.a. innebär att de inte ser sin egen version av det som händer som en subjektiv tolkning, utan tar för givet att deras egen bild av verkligheten är sann. När den ena parten går till en högre chef eller till personalavdelningen och säger att de utsätts för kränkande särbehandling så tycker de själva att de har fullkomligt övertygande bevis för att de blivit systematiskt illa behandlade. Men det är inte så lätt för den som får hela berättelsen i knät att sortera i det man får höra. Den andra parten har en helt annan historieskrivning. Att komma fram till ett avgörande om huruvida det som hänt är att betrakta som kränkande särbehandling är i en del fall mycket svårt (men det finns givetvis också glasklara fall).

2. När det på konferensen talas om etiska principer för bemötande och begrepp som mobbing och kränkande särbehandling så problematiseras inte att det är väldigt olika ställt med människors förmåga att översätta abstrakta principer till den egna vardagsverklighetens situationer. En del personer rör sig väldigt smidigt mellan abstraktionsnivåerna. När de tänker på ett begrepp som “personlig integritet” så har de inga svårigheter att föreställa sig vad det kan innebära när man jobbar i missbruksvården och ska diskutera insatser med en förnekande och aggressiv missbrukare. Men för andra är översättningen mellan abstraktionsnivåer inget som går av sig själv. Ett begrepp som “kränkande särbehandling” blir då bara ett abstrakt begrepp som stannar på nivån att vara ett abstrakt begrepp. Hur den abstrakta principen faktiskt kan se ut i en livs levande vardagssituation är en fråga som man inte reflekterar över.

Personer som själva har lätt att röra sig mellan abstraktionsnivåerna, men inte riktigt ser att just detta är något som inte alla människor kan (eller i alla fall saknar vana och benägenhet att göra), lever i det som Ken Wilber kallar “flatland.” De ser inte riktigt det stora praktiska problemet i att översätta de fina värderingarna till konkreta, unika livssituationer. Tänker jag.

3. En tredje infallsvinkel är att förmågan att i vardagen, i synnerhet i situationer där man blir provocerad och frustrerad, agera i enlighet med etiska principer förutsätter en förmåga som faktiskt inte alla har: att medvetet varsebli egna reaktioner och de egna beteendena i samma stund som de äger rum. Många människor reagerar och agerar utan reflektion. De lägger helt enkelt inte riktigt märke till vad som försiggår i dem själva. De noterar inte att det de själva säger och gör faktiskt är bidragande orsaker till det andra säger och gör. Därmed ser de sig inte riktigt som medskapare till t.ex. konflikter. De reflekterar inte över att de skulle kunnat sagt eller gjort något annat, och att då förloppet skulle blivit annorlunda.

Om man inte uppmärksammar den problematik som ligger i att många människor faktiskt inte har kontakt med sina egna reaktioner och förhållningssätt när de befinner sig i sociala situationer, då ser man heller inte att det finns ett stort pedagogiskt problem i att påverka oönskade attityder och beteenden. Det är inte bara att formulera en värdegrund eller komma överens om normer för hur man ska bete sig mot varandra. Det kan finnas stora och svåröverbryggbara (skojigt ord…) glapp mellan ord och handling.

//Hmm, jag får verkligen brottas med min egen drift att bara skriva saker som är ordentligt genomtänkta och stringent formulerade. Jag tränar på att skriva mer spontant, men det går sådär . . . //