Thomas Jordans blog

En av mina absoluta favoritforskare för närvarande är Deanna Kuhn, som flitigt forskar och publicerar om vanliga människors färdigheter i att bilda sig välgrundade (och illa grundade) uppfattningar i olika frågor. Jag har tidigare skrivit om hennes viktiga bok The Skills of Argument (http://blog.perspectus.se/?p=186).

Nu senast fick jag ta del av ett nyskrivet och ännu opublicerat rätt kortfattat bokkapitel med titeln Why do people argue past one another rather than with one another? av Deanna Kuhn och Kalypso Iordanou. Utgångspunkten för texten är den enligt författarnas bedömning låga kvaliteten på det offentliga samtalet (i USA, får man anta) om olika samhällsfrågor.

Författarna börjar med att räkna upp några olika förklaringar som framförts. En sådan förklaring hänvisar till en allmän utveckling av samhällskulturen. Författarna är dock särskilt intresserade av förklaringar på individnivå, d.v.s. varför den enskilda personen uppvisar väldigt förenklade former av resonemang kring viktiga samhällsfrågor. Här pekar de på tre typer av förklaringar som framförts av andra forskare. Den första går ut på att det är känslor som styr hur man tänker om olika frågor. Den andra förklaringen går ut på att vi människor är motiverade att skydda de uppfattningar vi redan har och därför undviker att utsätta oss för synsätt från andra som skulle kunna ifrågasätta de egna uppfattningarna. En tredje förklaring bygger på evolutionsresonemang. Människor ska enligt denna hypotes ha utvecklat färdigheter i argumentation inte för att debattera med andra, utan för att kunna övertala andra och därmed öka chanserna att få gehör för egna intressen. Enligt denna förklaring så syftar inte de former av argumentation vi är utrustade för till att pröva och utveckla argument eller till att komma fram till vad som är sant, utan till att få det vi vill. Kuhn och Iordanou påpekar att dessa möjliga förklaringar inte är ömsesidigt uteslutande, utan snarare kumulativa eller ömsesidigt påverkande.

Men författarna själva är intresserade av en fjärde möjlig förklaring, relaterad till individers färdigheter i att resonera sig fram till slutsatser. De utgår från redan etablerad forskningsbaserad kunskap om att sådana färdigheter uppvisar igenkännbara utvecklingsmönster från tidiga barndomen till vuxenlivet och att vuxna uppvisar stora skillnader i färdigheter i reflektion. I kapitlet fokuserar de på betydelsen av en speciell kognitiv begränsning som är extra problematisk när människor bildar sig uppfattningar i viktiga samhällsfrågor, kopplad till svag benägenhet att överväga ett flertal möjliga orsakssamband (multivariable causation).

Små barn, säger författarna, ser en viss händelse som orsak till ett visst utfall om händelse och utfallet förekommer tillsammans. Senare börjar barn att utbilda en föreställning om orsak och verkan och kan börja utveckla förmågan att resonera sig fram till vilken orsak som är mest sannolik av flera möjliga alternativ genom logiska jämförelser. Dock visar studier att yngre tonåringar har en tendens att peka ut en enskild faktor som orsak till ett visst utfall, även om de själva tidigare uppvisat en förståelse av att andra faktorer också visat sig påverka utfallet. Kuhn och Iordanou hänvisar till flera experimentella studier som visar att det är mycket vanligt att vuxna har en stark benägenhet att tro på en-faktorförklaringar, d.v.s. att peka ut en enskild orsakande faktor som ansvarig för en viss typ av händelser (de nämner exemplet fetma).

Nästa steg i författarnas framställning är att påpeka att de flesta viktiga samhällsföreteelser orsakas av flera samverkande faktorer. Om en stor andel av alla vuxna har en stark benägenhet att bara se en förklaring till dessa företeelser kan det bli mycket problematiskt. En konsekvens av denna tendens att förvänta sig att företeelser har en förklaring är att man då ser olika förslag till förklaringar som konkurrenter och ömsesidigt uteslutande: antingen är min förklaring riktig eller så är det din förklaring som är korrekt. Författarna pekar på resultat från en studie där man lät ett hundratal personer välja mellan tre olika alternativ i tre olika frågeställningar. En av dessa löd så här:

Venezuela är ett land med ekonomiska problem, oförmöget att betala sina räkningar. Dr. P Garet hävdade att orsaken till detta var alltför många social program för att ge stöd till människor. Välj ETT argument som skulle vara bäst att använda om du vill argumentera för att han hade fel.
A. Dålig hushållning med pengar är en mer sannolik orsak till landets ekonomisk problem.
B. Vissa länder som Haiti har väldigt få program för att ge stöd till människor och Haiti har allvarliga ekonomiska problem.
C. Vissa länder som Sverige har många sociala program och har inte några ekonomiska problem.

Alternativ A motsäger inte Garets förklaring och visar alltså inte att den är felaktig. Alternativ B pekar på att företeelsen kan förekomma utan den förklaring som Garet framför, men är inte heller bevis för att Garets förklaring är fel. Alternativ C, däremot, motsäger direkt Garets hypotes, eftersom den hänvisar till att förekomsten av sociala program inte nödvändigtvis leder till ekonomiska problem. Personer som har en god förmåga att pröva resonemang skulle sannolikt påpeka att dessa uppgifter är otillräckliga för att dra en bestämd slutsats. Men ingen av deltagarna i studien visade några tecken på osäkerhet, de övervägde alternativen och valde ett av dem. Hälften valde alternativ A, och en fjärdedel alternativ B. En stor majoritet valde alternativ A i alla tre scenarier som de ställdes inför.

Studien hade en andra fas, där man lät dels personer som konsistent valt alternativ A, dels personer som konsistent valt alternativ C, diskutera en fråga de själva hade olika uppfattningar om med varandra, där de fick välja på en lista med olika teman. C-paret valde att diskutera huruvida det är mer effektivt att upplysa folk om hälsorisker med rökning eller höja tobaksskatten för att minska rökning. A-paret valde att diskutera om anledningarna till att lärare säger upp sig är låga löner eller dåliga arbetsmiljö. Forskarna spelade in och analyserade samtalen. I fallet med de som valt alternativ C fanns det flera drag av god diskursiv kvalitet i resonemangen. Båda parterna hänvisade till empirisk evidens som stöd för uppfattningar och båda parterna visade förståelse för att de båda uppfattningarna inte var ömsesidigt uteslutande. I fallet med de som valt alternativ A förlöpte samtalet annorlunda. Parterna turades om att argumentera för sin egen uppfattning utan att hänvisa till tänkbar evidens. Ingen av dem kommenterade den andres argument, utan fortsatte bara bygga på med flera argument för den egna uppfattningen. De uppvisade heller inga tecken på att inse att båda faktorerna kunde vara verksamma. I forskarnas tolkning såg A-paret ingen funktion i samtalet utöver att föra fram sina egna argument för den uppfattning de hade.

I en annan studie var fokus uppfattningar i en fråga snarare än förklaringar till en företeelse. 70 deltagare fick resonera om vad man borde göra åt problemet med unga människor som tagits till USA som barn och nu bodde olagligt i USA. De fick pricka in sin uppfattning på en sjugradig skala från “Sänd tillbaka dem” till “Låt dem få stanna”. De fick sedan förklara varför de tyckte som de tyckte, samt visa hur starkt de kände inför frågan på en skala från 1-10. Över 70% av deltagarna hade starka preferenser (-3/-2 eller +3/+2 på skalan), resten placerade sig på eller intill mitten. Forskarna menar att en fullgod motivering för ens uppfattning kring denna fråga kräver att man överväger två konkurrerande aspekter: samhället och dess lagar å ena sidan, och individer som inte medvetet brutit mot lagarna å andra sidan. Forskarna sorterade deltagarnas resonemang i tre kategorier: a) de som tog hänsyn till båda aspekterna, b) de som resonerade kring flera faktorer, men bara på ena sidan, och c) de som bara framförde ett argument för sin uppfattning. Över 70% hamnade i c-kategorin, d.v.s. formulerade bara ett argument för sin uppfattning. 10% formulerade flera argument, men bara för den egna uppfattningen. 17% nämnde argument för båda sidorna.

Forskarna fann också en tydlig relation mellan mer komplexa resonemang å ena sidan och hur starka övertygelserna och känslorna var å andra sidan. Den mindre grupp som nämnde argument för båda uppfattningarna lade sig själva i mitten på den 7-gradiga skalan. I den stora grupp som bara nämnde ett argument hade 90% en stark uppfattning i någon av ytterändorna på den 7-gradiga skalan. Ståndpunkter i ytterkanterna var också kopplade till starkare känslor inför frågan. Forskarna menar att det är rimligt att tolka resultaten så att mer nyanserade resonemang minskar benägenheten till att ha starka affekter inför omstridda samhällsfrågor, eller omvänt att starka känslor inför en fråga innebär begränsningar i benägenheten att ha mer sammansatta resonemang kring olika aspekter.

Kuhn och Iordanou föreslår med ledning av dessa studier att det kan vara produktivt att fokusera på att främja mer nyanserade kognitiva representationer av komplexa samhällsfrågor, snarare än att försöka dämpa människors affektnivåer. Dock pekar de på att det gjorts försök att få folk att överväga faktorer som talar emot deras uppfattningar, men att detta ofta väcker mer motstånd. De föreslår i stället strategin att få personer att överväga konsekvenser av och gränser för deras egna uppfattningar. Genom att ställa följdfrågor kan man utforska hur långt personer är villiga att driva sina uppfattningar, d.v.s. hur extrema de är beredda att vara. Detta, menar de, kan vara en mer verksam strategi för att få människor att bli mer nyanserade och överväga olika omständigheter och värden.

Slutligen, i kapitlet, pekar författarna på betydelsen av att människor kan ha olika “epistemologiska” antaganden, nämligen vad gäller den grundläggande föreställningen om att uppfattningar är något som bör prövas och revideras efter hand, snarare än att de är direkta avbildningar av verkligheten. Jag själv önskar så att våra skolor skulle vara mer framgångsrika i att främja detta synsätt på åsikter och uppfattningar om verkligheten, samt vänja barn och ungdomar vid att ställa sig frågor kring viktiga teman. Det kan vara frågor som t.ex.:

– Hur kan man veta om detta verkligen stämmer?
– Finns det andra relevanta faktorer som också påverkar uppkomsten av detta problem?
– Vilka olika sätt att resonera finns det om den aktuella frågan?
– Vilka omständigheter talar för och emot att en viss uppfattning är befogad?
– Vilka olika typer av konsekvenser skulle en viss åtgärd kunna tänkas få?

Se också: https://hurvetdudet.nu

*************

Referens

Kuhn, D. & Iordanou, K. (2019). Why do people argue past one another rather than with one another?, opublicerat bokkapitel. Se Deanna Kuhns sida på researchgate.net.