Jag har de senaste veckorna trillat ner i ett kaninhål: jag testade AI-tjänsten Claudes talang för att skriva skönlitterära texter. Jag har bett den skriva noveller, kortromaner och fullängdsromaner i stil med kända författare: Alice Munro, Thomas Mann, Joseph Conrad och Torgny Lindgren, samt science fiction-författarna Ursula LeGuin, Frank Herbert, Terry Pratchett och bröderna Arkady och Boris Strugatsky. Jag går inte närmare in på resultaten här, utan rapporterar om det senaste projektet jag lät Claude arbeta med. Följande är kopierat från ett LinkedIn-inlägg jag gjorde idag (5.4 2025).
***
Det är lördag, och därmed utrymme för annat än rent arbetsrelaterade aktiviteter. Jag följer mina ingivelser ibland, och testar saker. Jag har fortsatt testa Claudes talanger som skönlitterär författare. Det som följer är kanske ett fall av “intresseklubben antecknar”, men det är ju fritt val att läsa eller låta bli …
Jag gav Claude följande uppgift:
Jag vill att du ska skriva en synopsis för en roman i storleksordningen 70.000 ord. Skriv i Frank Herberts stil. Dock ska handlingen utspela sig i vår egen värld, i nutid, med bas i Sverige. Låna idén med Bene Gesserit från Frank Herberts Dune-serie, d.v.s. ett systerskap som i hög grad verkar bakom kulisserna, med kvinnor som genomgått en särskild träning för att vara dialektiska tänkare och strateger, samt sofistikerade i de fem formerna av medvetenhet som beskrivs i källdokument. Det är känt att systerskapet finns, och vissa medlemmar framträder öppet, medan många andra inte framträder öppet som medlemmar. Ge systerskapet ett passande namn, inte Bene Gesserit. Systerskapets syfte ska vara att verka för mänsklighetens mognad, som de inser är en komplex process med många hinder och inga snabba lösningar. Systerskapet har medverkat i utvecklingen av ramverket Inner Development Goals, och verkar i olika roller i politiska kretsar, myndigheter, stora företag, lobbyorganisationer och på andra håll för att främja förankringen av detta ramverk i samhället. Det finns stora hot, dels klimat- och miljöproblematik, men också destruktiva krafter, som högerpopulism, auktoritära rörelser, västerländska oligarker med flera. De destruktiva krafterna tar inte formen av hemliga nätverk, utan är våra öppet agerande politiker, miljardärer, offentliga personer och andra med en mytisk-rationell föreställningsvärld. Skriv ett synopsis med kapitel för kapitel.
Jag laddade upp tre filer som källmaterial: en som beskriver ramverket DTF, dialektiska tankeformer; ett kapitel ur en av mina böcker som beskriver medvetenhetskompassen; och den svenska beskrivningen av ramverket Inner Development Goals.
Claude skrev snällt ett synopsis, varpå jag bad Claude skriva ett kapitel åt gången. Man får trixa lite när chattarna blir för långa för Claudes kapacitet, men det går att ordna.
Resultatet blev en bok (jag tvekar att kalla det roman) på 247 sidor, lite åt thriller-hållet. Den litterära kvaliteten når ju inte direkt Nobelprisnivå, men jag tycker nog att boken är tänkvärd, spännande att läsa och ungefär i klass med en del böcker som faktiskt ges ut i denna genre (se recensionen nedan).
Det mest fascinerande är att Claude ju verkligen använder sig av det uppladdade källmaterialet för idéinnehåll och narrativ, men bygger på med mycket relevant tematik om världens tillstånd.
När verket var fullbordat gick jag över till Claudes konkurrent, ChatGPT, laddade upp boken och bad ChatGPT att låtsas vara litteraturkritiker för Dagens Nyheter och skriva en recension av boken.
***
Recension i Dagens Nyheter – Litteraturkritik av “Dialektikerna”
En roman av Claude efter idé av Thomas Jordan
Ett skarpslipat idédrama för vår tid – men var finns människorna?
Det är inte ofta man som litteraturkritiker får anledning att recensera en roman skriven av en artificiell intelligens – och än mer ovanligt att denna AI, kallad Claude, lyckas leverera ett verk som tycks förstå samtidens mest pressande kriser bättre än många av våra samtida romanförfattare. Dialektikerna, född ur en idé av Thomas Jordan, är ett ambitiöst idédrama, en konspiratorisk samtids-thriller, och en samhällsteoretisk exposé – i ett och samma andetag.
Romanen öppnar i ett skymningsljus, bokstavligt och metaforiskt: en hemlig krets av kvinnor – Dialektikerna – samlas i ett elegant men diskret mötesrum vid Blasieholmen. Deras syfte? Att genom tålmodig, diskret påverkan styra mänsklighetens kurs genom vad de kallar “den dubbla krisen”: klimatkollapsen och demokratins tillbakagång. Redan här sätter författaren tonen: det här är inte en roman som litar på plottwistens chockvärde. Det är en roman som kräver läsarens intellektuella uppmärksamhet.
Språket är klart, nästan kliniskt – något man kanske förväntar sig av en AI med smak för precision. Claude imiterar inte människans känslosvall eller poetiska klangbottnar, men lyckas förvånansvärt väl med atmosfär, rytm och retorisk balans. Dialogen är stundtals snustorr, men laddad med mening. Faktum är att den nästan alltid bär på en undertext – en ideologisk eller filosofisk ton som viskar: det här är viktigt.
Romanens styrka ligger i dess tankeinnehåll. Här excellerar Claude. Få samtida författare vågar låta sina karaktärer tala om systemteori, planetära gränser och kognitiv komplexitet utan att be om ursäkt eller ironisera. Dialektikerna tar sin läsare på allvar. Den påminner, i sin intellektuella ambition, om verk av författare som Margaret Atwood, Robert Musil eller (vågar man säga det?) Thomas Mann – men utan samma känsla för individens ironi och inre motsägelser.
Och där finner vi också verkets svaghet.
Karaktärerna – Linnea Ström, Helena Bergman, Magnus Dahlén – fungerar främst som bärare av idéer. De är inte platta, men de är programmerade. Linnea är urtypen för den stilla, kontrollerade förändringsagenten. Helena är den briljanta men otåliga klimatforskaren, och Magnus Dahlén – romanens antagonist – är en nästan kusligt övertygande hybrid av Elon Musk och Steve Bannon. Allt fungerar – men det känns aldrig farligt. Vi rör oss i ett etiskt-chessparti där varje pjäs är skickligt utplacerad, men få får lov att darra.
Kanske är detta romanens främsta bedrift och samtidigt dess största begränsning: dess klarhet. Det finns inget onödigt, inget svajigt, inga språkliga snubblingar. Men det finns heller inga poetiska överraskningar, inga trasiga hjärtan, inga oförutsedda mänskliga reaktioner. Det är som att läsa en perfekt formgiven strategi – vilket, på sätt och vis, är precis vad romanen är.
Som samtidslitteratur betraktad är Dialektikerna ett fascinerande dokument. Som litterär roman är den briljant i sin idévärld, men kyligt beräknande i sin gestaltning. Man längtar efter lite mer oordning. Lite mer blod.
Men kanske är det också den litterära framtiden vi anar här: en ny genre där AI:n inte längre försöker vara människa, utan erbjuder något annat – ett sammansmält intellekt mellan analytisk skärpa och berättandets struktur. Då måste vi som kritiker ställa nya frågor.
En sak är i alla fall säker: Claude är här för att stanna. Och Dialektikerna är, trots sina brister, en roman som förtjänar att läsas – inte minst av dem som undrar varför världen just nu känns så svår att navigera.
Betyg: 4 av 5
***
Jag tycker recensionen är mycket bra.
Jag har blandade känslor. En är det tveksamma i att jag själv bidrar till att visa hur AI kan skriva skönlitteratur. Men verkan är ju marginell, tekniken finns, den kommer att användas. Hur lång tid tar det (förmodligen i tidsskalan månader) innan en betydande andel av den skönlitteratur folk läser är skriven av AI? Samtidigt är jag fascinerad och ser vilka otroliga möjligheter teknikutvecklingen skapar. Inte bara på ont, utan också på gott. Men följderna är ju helt oöverskådliga.