Category: Medvetenhet i samhällslivet

Jag brottas för närvarande med en i mitt tycke väldigt svår uppgift. Jag söker efter en lämplig begreppsapparat och sätt att prata om förändringsarbete i bred mening. Mer precist handlar det om att kunna sätta ord på skillnader i föreställningsvärldar och förhållningssätt hos personer som är engagerade i någon sorts samhällsnyttigt förändringsarbete. Jag och mina närmaste kollegor (Pia Andersson, Anneline Sander, Anna Tiger, Sofia Emanuelsson, m.fl.) har under de senaste åtta åren genomfört ett antal fallstudier som på olika sätt handlar om samhälleligt förändringsarbete. Vi har analyserat egenskaperna i de arbetssätt som över tid utvecklats i en rad verksamheter: Tryggare och Mänskligare Göteborgs kansligrupp, fritidsgården Mixgården, Ung Kultur 116 (ett projekt kring klotter/graffiti i Göteborgs Stad), Hyresgästföreningens i Västra Sverige mobiliseringsarbete bland boende i Hjällbo, Eva Ohlssons arbete med hedersrelaterat våld i Halland och föreningen Fanzingos arbete med att främja ungdomars berättande i media. Vi har också intervjuat ett rätt stort antal enskilda personer om hur de driver förändringsarbete inom sina egna organisationer eller i form av olika projekt.

Jag är en sökande natur, som dras till fenomen som jag (och andra) ännu inte har riktigt förstått. Jag drar mig för att alltför snabbt binda mig till en färdig teori, utan vill vara öppen för att upptäcka mönster och sätta ord på dessa. Många av mina kollegor är mer fokuserade på att pröva och förfina mer stringenta modeller, där det finns väldefinierade begrepp och variabler som man kan använda för att analysera empiriska data och få välsorterad kunskap. Jag är också ute efter att kunna formulera kunskap så välstrukturerat som möjligt, men jag tycker att många teorier och modeller är alltför snäva för att verkligen kunna göra rättvisa åt en komplex och svårfångad verklighet. Här finns alltså en målkonflikt mellan att å ena sidan bibehålla en öppenhet för verklighetens variationer och unika företeelser och å andra sidan faktiskt kunna formulera begrepp och modeller som skapar ordning och översikt och hjälper att förstå orsakssammanhang och mönster med viss stringens.

Att befinna sig mitt i detta spänningsfält mellan kaos och ordning är att varken låta sig uppslukas av kaos och därmed ge upp ambitionen att skapa ordnad kunskap eller välja och lägga fast en diskurs som stänger dörren till de fenomen som inte är beskrivbara med den modell man valt. Det är både jobbigt och stimulerande.

Hur som helst, jag är mitt i ett sökande efter ett språk som kan beskriva relevanta mönster och variationsrikedom så att dessa blir begripliga och därmed lättare att reflektera över och utvecklas i. Jag gjorde under det gångna året ett rätt seriöst försök att skriva ihop en teoretisk referensram för att beskriva egenskaper i samhällsförändringsagenters föreställningsvärldar. Den kommer snart att publiceras i tidskriften Integral Review. När jag nu sitter och analyserar och reflekterar över fallstudier (t.ex. intervjutranskriptioner) så är det inte så enkelt att fånga in de mönster jag tycker mig se i den teoretiska referensramens termer. Jag bollar med tre olika teoretiska modeller (eller vad man nu ska kalla dem för), som alla tre har intressanta och relevanta infallsvinklar att erbjuda, men som inte utan vidare låter sig byggas ihop med varandra. Den modell jag just nu är mest sysselsatt med, därför att den ger mig ett språk för mönster som jag själv tycker är mycket intressanta att bättre förstå, är Michael Basseches teoretiska referensram kring dialektiskt tänkande. Han beskriver en dialektisk föreställningsvärld som genomsyrad av en insikt om betydelsen av processer, relationer, kontext (system/strukturer) och perspektiv inom många olika domäner. Den andra modellen är “medvetenhetskompassen,” baserad på Bill Joiners och Stephen Josephs “leadership agility”-modell. Medvetenhetskompassen sorterar upp medvetenhet genom att beskriva fyra olika domäner att rikta uppmärksamhet mot i t.ex. ledarskap och förändringsarbete: Uppgiften, Kontexten, Intressenter och Själv. Den tredje modellen är en familj av komplexitetsteorier, så som Michael Commons Model of Hierarchical Complexity, Kurt Fischers Skill theory och Elliott Jaques Requisite Organization.

I vårt fallmaterial ser jag att det finns många förändringsagenter som tar sig an uppgiften på ett sätt som väl beskrivs av Michael Basseches dialektiska tänkande: stark processorientering; medvetna sätt att etablera och bygga relationer; kunskapssökande; fokus på att involvera människor i reflektion och utveckling av sina perspektiv; sökande efter hur man kan etablera forum för genuin dialog; ickedömande inför olikartade synsätt och beteenden; välutvecklad insikt i hur alla fenomen är inbäddade i en större kontext som har en rad egna egenskaper och förändringsprocesser.

Jag tror det med hjälp av de tre modeller jag nämnde ovan går att beskriva ett dialektiskt förhållningssätt så pass tydligt att det faktiskt går att göra analyser av t.ex. intervjuer med förändringsagenter och med rimlig grad av stringens bedöma hur stora inslagen av en dialektisk föreställningsvärld är i den intervjuades sätt att resonera och agera. Likaså bör det gå  (fast det är svårare) att beskriva egenskaperna i en föreställningsvärld och agerande hos personer som inte i nämnvärd utsträckning resonerar dialektiskt.

Det mer specifika förståelseproblem jag brottas med just nu är att det verkar finnas betydande skillnader mellan olika personer vad gäller vilka domäner de tillämpar ett dialektiskt förhållningssätt på. Det tycks finnas en del som med stor skicklighet använder sig av ett flertal av ingredienserna i ett dialektiskt förhållningssätt när de arbetar med pedagogiska och andra utvecklande mål i förhållande till vissa målgrupper, som t.ex. ungdomar med sociala problem, men inte i nämnvärd grad använder samma förhållningssätt i kontakten med andra aktörer, som t.ex. myndighetsföreträdare. Formuleringen av mål och uppgifter kan vara rätt smal, t.ex. att stödja en viss målgrupp i att utveckla nya färdigheter och livsvägar (inget fel i det, givetvis, det kan vara synnerligen meningsfullt att fokusera på det sättet). Inom detta verksamhetsfält tillämpas många eller alla aspekter av ett dialektiskt förhållningssätt. Det finns dock andra förändringsagenter som på ett helt annat sätt utvecklar visioner om att bidra till en bredare förändring av hur vissa delar av samhället fungerar. Här handlar det om något som går långt utöver att skickligt utveckla och bedriva en egen välfungerande verksamhet, nämligen att påverka hur andra aktörer och system fungerar. Detta kan man förstås också ta sig an utifrån en dialektiskt verklighetsuppfattning, med (tror jag) beskrivbara karakteristiska drag i hur man formulerar mål och hur man tar sig an utmaningen.

Så jag hoppas att mina ansträngningar att begripa mig på de olika fallstudierna i ljuset av en uppsättning illa integrerade teoretiska modeller så småningom ska resultera i mer klarhet i hur man kan beskriva olika sorters “förändringsagentskap.”

Den amerikanske forskaren och psykoterapeuten Michael Basseches gjorde i sin doktorsavhandling en inträngande studie av “dialektiskt tänkande.” Avhandlingen bearbetades till en bok, Dialectical thinking and adult development, som kom ut 1984 och som är en av vuxenutvecklings-litteraturens klassiker.

Basseches pekar ut tre element som starkt genomsyrar den dialektiska världsbilden. Dessa tre element kan sägas vara uttryck för en långt utvecklad komplexitetsmedvetenhet, som resulterat i antaganden om verklighetens natur.

I den dialektiska verklighetsuppfattningen uppmärksammas:

– Processer. Allting befinner sig i ständig förändring som också ständigt ändrar förutsättningarna. I den dialektiska verklighetsuppfattningen förväntar man sig att allting är inbäddat i förändringsprocesser av olika slag. Man söker därför aktivt förståelse för dessa processers karaktär. Hur var det innan? Vad håller på att hända? Hur kan det tänkas bli framöver? Vilka slutsatser drar vi av detta? Den intensiva medvetenheten om att allting är statt i förändring leder också till en insikt om det fåfänga i att räkna med stabila förhållanden. I den dialektiska verklighetsuppfattningen är det en självklarhet att man inte kan utgå från att förutsättningarna kommer att vara desamma i framtiden. Därför är det heller inte så meningsfullt att tänka ut alltför detaljerade koncept för hur man vill att det ska bli, eftersom det finns alltför många variabler som utvecklas på ett svårförutsägbart sätt. En dialektisk verklighetsuppfattning leder i allmänhet till en uttalad processorientering, vilket innebär att man startar något, men fullt och fast räknar med att det händer saker under resans gång som innebär att man kommer att förändra såväl mål som strategier i takt med att det händer olika saker, liksom att resultaten kanske kommer att bli något som man inte alls kunde föreställa sig innan man gav sig i kast med ett initiativ.

– Kontext. Varje projekt, varje initiativ man tar sig an är inbäddat i en kontext och denna kontext har en mängd egenskaper som utgör ramar för vad som kan hända och vad som inte kan hända. Den dialektiska verklighetsuppfattningen kännetecknas av att man förväntar sig och uppmärksammar att det större sammanhang man verkar inom ofta har karaktären av ett komplext system av olika sorters strukturer. Det finns organisatoriska strukturer och rutiner, det finns kulturella normsystem, det finns regelverk, maktförhållanden, beslutsordningar, etc., etc. Den som verkligen uppmärksammar att den kontext man befinner sig har sina egna former, den är också väl medveten om att de egna möjligheterna att komma någon vart med ett eget initiativ är större om man faktiskt förstår och försöker att aktivt navigera i de komplexa strukturer man har omkring sig. En vanligt konsekvens av en dialektisk verklighetsuppfattning är att man söker efter “manöverutrymme.” Var finns det en öppning, där något kan hända? Fokus ligger mer på att söka efter de möjligheter som kontexten faktiskt öppnar för, snarare än att utan hänsyn till egenskaperna i den kontext man befinner sig tänka ut en färdig idé som man sedan försöker förverkliga.

– Relationer. Saker och ting, liksom personer och organisationer, står inte för sig själva med sina inneboende fasta egenskaper. Allting befinner sig i olika sorters relationer till något annat. Många företeelser är vad de är därför att de står i en viss sorts relation till något annat. Det går inte att förstå det enskilda utan att förstå karaktären på relationerna som det enskilda har till andra företeelser. I en dialektisk verklighetsuppfattning förväntar man sig att relationer mellan människor, mellan människor och saker och saker emellan har sina egna, betydelsefulla egenskaper. Relationernas egenskaper kan man varsebli och förstå. Man kan också medvetet arbeta med att skapa och förändra relationer, de är inte givna. Egenskaperna i relationer kan vara viktiga förklaringar till det som händer, förklaringar som inte kan reduceras till egenskaper i de enskilda parterna/elementen i relationen. Hur en viss person beter sig kan inte bara förklaras med inneboende egenskaper hos denna person, utan också genom karaktären på den relation som personen har med andra.

Själv vill jag gärna lägga till ett fjärde element till Basseches tre: perspektiv. Basseches skriver ingående om hur dialektiska tänkare har en stark medvetenhet om hur allt meningsskapande är beroende av egenskaperna i de perspektiv, diskurser, föreställningsvärldar vi har, men han behandlar detta tema som en underkategori till “kontext.” Jag har skrivit om “perspektivmedvetenhet” på annat håll.

De tre (eller fyra) aspekterna av en dialektisk verklighetsuppfattning enligt Basseches är förstås ofta sammanvävda med varandra: kontexter befinner sig i förändring; förändringar betingas av egenskaper i kontexten; relationer befinner sig i förändringsprocesser; det enskilda kan ha olika sorters relationer till kontexten; hur allting ser ut kan förändras när perspektiven förändras, etc., etc. Flera av de dialektiska tankeformer som Basseches identifierade handlar därför om transformation, vilket blir ett naturligt tema om man kombinerar föreställningar om förändringsprocesser, kontextens struktur och relationers egenskaper. Att förstå transformation och att själv arbeta med transformation ligger nära till hands för en dialektisk tänkare.

För den som har en dialektisk världsuppfattning blir det ofta en självklarhet att man som enskild människa vid en enskild tidpunkt inte kan ha kunskap om alla relevanta förutsättningar och därmed inte heller kan tänka ut färdiga planer som sedan i ordnade former ska implementeras. Man vänjer sig vid att inte ha så mycket kontroll, utan ställer in sig på att visserligen ha visioner och värderingar, men räkna med att man får ta ett steg i taget och se vad som händer. Att läsa av var “systemet” befinner sig just nu och göra det som verkar möjligt att göra är en typisk hållning. Personer med en dialektisk världsbild talar ofta om det de gör i termer av att vara katalysator, enzym eller matchmaker. De styr inte, de genomför inte en färdig plan, utan de är en aktiv faktor i processer som följer sina egna banor, där man kan tillföra lite energi som påverkar processerna i en gynnsam riktning.

I en alldeles nyutkommen doktorsavhandling har Barrett Brown intervjuat 13 personer som alla arbetar med att utveckla och leda relativt storskaliga hållbarhetsprojekt och som dessutom genom jagutvecklingstest visat sig höra till något av de tre sista stadierna i Susanne Cook-Greuters version av jagutvecklingsteori. Brown var intresserad av att studera hur personer i de sena jagutvecklingsstadierna tänker och agerar som förändringsledare. Han fann i intervjumaterialet åtta karakteristiska mönster som han sorterar i tre huvudkategorier:

1. Design from a Deep Inner Foundation
– Sustainability work as spiritual practice;
– Design grounded in transpersonal meaning;
– Uncertainty embraced, with trust in self, others and the process.

2. Access to Powerful Internal Resources and Theories to Design
– Use of intuition and ways of knowing other than rational analysis;
– Navigation via systems theory, complexity theory and/or integral theory.

3. Adaptive Design Management
– Dialogue with the system to consistently adapt the design;
– Roles adopted as space holder, creator of supportive conditions, and catalyst;
– Development cultivated in self, others, and the collective.

Sex av de åtta mönster Brown funnit kan, som jag ser det, direkt förklaras med hjälp av Basseches beskrivning av egenskaperna i den dialektiska verklighetsuppfattningen. De övriga två är de som handlar om hållbarhetsarbete som en andlig praxis och den transpersonella dimensionen (att uppleva sig som en kanal för något större än man själv, samt att ta emot inspiration som upplevs komma från en transpersonell källa) kan inte direkt härledas från Basseches ramverk, i alla fall inte utan att bygga ut det ett par steg.

Jag tror verkligen att Basseches har prickat in något mycket fundamentalt, av stor betydelse i synnerhet för förståelsen av skickliga sätt att hantera komplexa frågor och processer. För er som intresserat er för teorier om hierarkisk komplexitet (t.ex. MHC, the Model of Hierarchical Complexity, eller LAS, the Lectical Assessment System) kan Basseches synsätt ge en spännande kontrastverkan. Vuxenutveckling handlar kanske inte bara om att behärska alltmer komplexa orsakssammanhang. Det handlar kanske också om att lära sig leva med och skickligt hantera att vi inte kan behärska komplexa orsakssammanhang genom allomfattande teorier, invecklade strategier, sofistikerade organisationsformer och framför allt inte genom att tänka ut smarta planer och sedan försöka få dem genomförda.

BASSECHES, M. A. (1984) Dialectical thinking and adult development, Norwood, N.J.: Ablex Press.

BROWN, B. C. (2011) Conscious Leadership for Sustainability: How Leaders with a Late-Stage Action Logic Design and Engage in Sustainability Initiatives, Doctoral dissertation, Fielding Graduate University. Finns (i skrivande stund i alla fall) här: http://integralthinkers.com/featured/conscious-leadership/

Jag satte mig just och skrev ihop en anpassad och försvenskad version av komplexitetsnivåerna 8-12 i Model of Hierarchical Complexity, MHC. Jag behöver en sådan enkel översikt i en del kurser och seminarier, där vi inte har tid att gå in så djupt i det här med olika komplexitetsnivåer, utan där det mer handlar om att få en glimt av vilken betydelse skillnader i komplexitetsnivå kan ha. Man kan resonera om arbete, ledarskap, konfliktbeteenden, relationer, politik, etc. med utgångspunkt från ett komplexitetsperspektiv. Jag har mixtrat lite i förhållande till de väldigt matematiskt stringenta definitioner av nivåerna som finns i MHC, särskilt i det två sista nivåerna nedan.

**************************************************************

Konkret nivå (MHC: 8 Concrete)

Den konkreta nivån innebär att man bara talar om konkreta, specifika och enskilda händelser och företeelser. Samtal och tankar handlar om sådant man varit med om, namngivna personer, saker, etc. i det förflutna, nuet eller framtiden. Den konkreta nivån blir mest begriplig om man uppmärksammar vad som saknas i tankar och resonemang. På den konkreta nivån generaliserar man inte, d.v.s. man talar inte om de enskilda konkreta saker som exempel på en generell företeelse. Man formulerar alltså inte generella kategorier av händelser, personer och ting som har vissa egen­skaper gemensamt (Kategorinivån), utan håller sig till det enskilda fallet. Inte heller uppmärksammar man och resonerar kring vilka typer av orsakssamband som kan förklara det konkreta (Sambandnivån). Den konkreta nivån domineras av berät­telser om incidenter, människor man känner till, saker man själv är intresserad av.

Kategorinivån (MHC: 9 Abstract)

På kategorinivån ser man det enskilda fallet som ett av många i samma kategori, där kategorin tillskrivs gemensamma egenskaper. Den positiva aspekten av detta är att man kan resonera om problem och frågor i allmänhet, man kan t.ex. sammanfatta många enskilda fall till en typ av problem och sedan resonera om vad som bör göras åt denna typ av problem, snarare än att prata om just ett enskilt specifikt fall. I kontrast till den konkreta nivån blir det på kategorinivån mer naturligt att resonera kring hur vissa typer av frågor bör hanteras, därför att man kan bortse från det specifika fallets alla detaljer och i stället fokusera på det som är relevant för många liknande fall. En begränsning i kategorinivån är att man inte reflekterar över orsaks­samband, utan tenderar att tillskriva de olika kategorierna fasta egenskaper. Kategorinivån är därför fylld med stereotyper, generaliseringar om t.ex. vissa grupper av människor. Resonemang på kategorinivån karakteriseras av att det görs många påståenden och fälls många omdömen, utan att personerna bemödar sig om att söka förklaringar, ge argument som stödjer påståendena eller ta hänsyn till varierande omständigheter. I den mån “förklaringar” ges, så har de också karaktären av påståenden, som t.ex.: “Bankdirektörer skaffar sig förmånliga fallskärmar för att de är giriga.” “Invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken för att de saknar moral.” Typiskt för kategorinivån är att det saknas resonemang om sammanhang, förklaringar, orsak-verkanrelationer. Varje påstående, åsikt och trosföreställning är sig själv nog.

Sambandnivån (MHC: 10 Formal)

På sambandnivån resonerar man med hjälp av föreställningar om generaliserade relationer mellan kategorier. Man har tankar om hur olika företeelser hänger samman med varandra genom orsak-verkanrelationer eller på andra sätt. Det handlar inte bara om vad det var som var orsaken till att just en viss sak hände (vilket hör hemma på den konkreta nivån), utan vilka allmänna principer för orsakssamband som kan tänkas förklara den enskilda händelsen. På sambandnivån utgår man från att det finns begripliga förklaringar till det allra mesta. Står man inför ett problem, så söker man förstå varför verkligheten ser ut som den gör och vad som skulle kunna göra att man kan gå i en önskad riktning. På sambandnivån blir det naturligt att tänka hypotetiskt, eftersom man har föreställningar om hur saker fungerar. Man kan göra mentala experiment: om man skulle göra på det viset, vad skulle då hända? Om man i stället gör så där, hur blir det då? Typiskt för resonerande på sambandnivån är att man efterfrågar skälen till att man ska tro på en viss slutsats och man prövar om ett påstående verkligen stämmer överens med kända fakta eller logisk rimlighet. Begräns­ningen i sambandnivån ligger i resonemangens enkelriktade karaktär. Uppmärk­samheten fokuseras på en företeelse, som står i något slags linjär relation till bakomliggande orsaker, eller kommande konsekvenser. Orsakssamband uppfattas som enkelriktade: en sak orsakar en annan. Man kan söka förklaringar till händelser, eller spekulera om möjliga konsekvenser av ett visst förhållande. Det saknas dock föreställningar om att faktorer kan vara ömsesidigt beroende i komplexa nätverk.

Systemnivån (MHC: 11 Systematic)

På systemnivån för man resonemang som bygger på föreställningar om att orsaks­samband bildar komplexa nätverksrelationer, system eller ömsesidigt beroende relationer. I system kan olika variabler hänga samman med varandra på sätt som inte går att reducera till enkla linjära orsak-verkanrelationer. Många omständigheter och förutsättningar kan bilda system, där systemet som sådant har egenskaper som får långtgående konsekvenser för delarna i systemet. På system­nivån är det vanligt att man tänker i termer av den enskilda delens funktion i ett helt system, hur händelser leder till konsekvenser i systemet, som i sin tur återverkar på händelserna på kom­plexa sätt. Resonemang på systemnivån är ofta mer omfattande, det går inte att tala om komplexa sammanhang i enskilda satser, utan man behöver beskriva och resonera mer utförligt för att göra rättvisa åt den komplexitet man ser.

Perspektivnivån (MHC: 12 Metasystematic*)

På perspektivnivån reflekterar man över egenskaperna i hela system, jämför olika typer av system med varandra och resonerar om hur systemen är relaterade till varandra. En särskilt viktig aspekt av perspektivnivån är insikten om att man själv och andra betraktar världen med hjälp av perspektiv som själva är system och har en rad egenskaper. Perspektivens egenskaper ses som viktiga förklaringar till att man ser världen som man ser den. Man blir medveten om att världen kan se annorlunda ut om man betraktar den utifrån ett annat perspektiv. Detta får mestadels som konse­kvens att man är intensivt medveten om att man själv har blinda fläckar: det egna perspektivet hjälper en att se vissa typer av sammanhang väldigt tydligt, men man vet också att det är frågor man inte ställer, aspekter man inte ser, sammanhang man inte varseblir, eftersom det egna perspektivets antaganden och begreppsvärld styr varseblivning och tolkning. Personer som resonerar på perspektivnivån är i allmänhet svagt identifierade med ett visst perspektiv eller värdesystem och är snarare intres­serade av att prova ut olika synsätt och infallsvinklar och lära av den kontrastverkan som uppstår när man ser en fråga ur olika perspektiv.

———————————————————————————————————–

* Beskrivningen av Perspektivnivån avviker ganska kraftigt från MHCs definition av den metasystematiska nivån

Thomas Jordan, februari 2011

Sökandet efter att ändamålsenligt språk för att synliggöra vad skillnader i grader av medvetenhet (och omedvetenhet) betyder i samhälls- och arbetsliv går vidare. För närvarande tycker jag det fungerar mycket bra att resonera kring fem aspekter av medvetenhet. Inför ett seminarium häromveckan såg jag över förklaringarna av dessa fem aspekter av medvetenhet och filade lite på formuleringarna. Här är de:

Komplexitetsmedvetenhet

Att förvänta sig att det kan finnas särskilda omständigheter, bakomliggande orsakssamband och systemegenskaper som kan vara relevanta att se och förstå för att kunna utföra en uppgift på ett framgångsrikt sätt. Låg grad av komplexitetsmedvetenhet innebär att man inte reflekterar över möjliga orsaker och konsekvenser, utan tar ställning och agerar på grundval av det konkret uppenbara. Hög grad av komplexitetsmedvetenhet leder i allmänhet till en undersökande grundhållning: man är väl medveten om att det förmodligen finns en mängd relevanta omständigheter, orsakssammanhang och möjliga konsekvenser som man ännu inte har kunskap om. Grader av komplexitetsmedvetenhet kan beskrivas med hjälp av t.ex. MHC, en teoretisk modell över nivåer av hierarkisk komplexitet.

Kontextmedvetenhet

Att överblicka det vidare sammanhang som uppgiften befinner sig i, vilka egenskaper detta vidare sammanhang har, vilka förändringsprocesser som pågår där, samt hur åtgärder vad gäller den konkreta uppgiften påverkar den vidare kontexten och hur kontexten påverkar den konkreta uppgiften. Kontextmedvetenheten varierar bl.a. vad gäller den skalnivå en person uppmärksammar och känner ansvar för. Exempel på växande skalnivåer är sekvensen: min egen arbetsdag, min arbetsgrupps uppgifter, mitt hantverks kvalitetsnormer, min organisations måluppfyllelse, relationen mellan min organisation och en föränderlig omvärld. Ju större skalnivå en person överblickar, desto större är sannolikheten att denne känner ansvar för att bidra till att den större helheten fungerar väl.

Intressentmedvetenhet

Att aktivt reflektera över vilka intressenter som är betydelsefulla aktörer i relation till den uppgift man arbetar med, samt söka förstå de olika intressenternas intressen och upplevelse. Hög grad av intressentmedvetenhet gör det möjligt att ta ett steg tillbaka från det egna synsättet och egna intressen och lämna plats för att ta del av andras synsätt och intressen, utan att förlora kontakten med de förra. Det innebär vidare en förmåga att reflektera över hur egna och andras målsättningar förhåller sig till varandra och söka vägar att öka förenligheten mellan dessa, t.ex. genom att anpassa sitt sätt att kommunicera så att det knyter an till andra intressenters föreställningsvärldar.

Självinsikt

Att medvetet varsebli karaktären på egna tankar, känslor, tyckanden och beteenden, reflektera över inre processer och experimentera med nya och mer effektiva förhållningssätt. Hög grad av självinsikt medför en insikt om att egna inre processer är en viktig bidragande orsak till hur interaktionen med andra fungerar. En starkt utvecklad självinsikt gör det möjligt att utveckla personliga tekniker för att aktivt hantera egna reaktioner så att dessa i så liten utsträckning som möjligt står i vägen för uppnåelse av överordnade mål.

Perspektivmedvetenhet

Att uppmärksamma egenskaper i eget och andras perspektiv och därmed nå insikt i hur egenskaper i perspektiv styr varseblivning, tolkningar, ställningstaganden och förhållningssätt. En hög grad av perspektivmedvetenhet innebär ett flexibelt förhållande till egna och andras trosföreställningar och värdesystem och leder till en förmåga och vilja att använda kontrastverkan mellan olika perspektiv för att utveckla en rikare förståelse och mer välgrundande handlingsstrategier.

Jag vet att det finns en hel del frustrerade samhällsentreprenörer runt omkring i svenska samhället. Det är människor som verkligen känner att en av de mest meningsfulla saker man kan syssla med är att bidra till samhällets förmåga att hantera de samhällsuppgifter som är viktiga för oss människor i allmänhet, eller för särskilda grupper med särskilda omständigheter och behov. Sådana människor finns på många håll i samhället. En del arbetar inom förvaltningar, myndigheter, föreningar, företag och andra etablerade organisationer. Andra driver projekt, startar initiativ eller agerar på andra sätt utanför etablissemanget. De jag tänker på som frustrerade är de som ser behov av att utveckla bättre strategier, kompetenser och strukturer, därför att det befintliga systemet inte fungerar särskilt bra vad gäller vissa samhällsproblem, men befinner sig i en miljö där deras chefer, de politiker som har inflytande och även många kollegor saknar “systemisk komplexitetsmedvetenhet.” [Se gärna figuren som är länkad här.]

“Systemisk komplexitetsmedvetenhet” innebär bl.a. att man förväntar sig att det kan vara betydelsefullt att rikta uppmärksamheten mot de egenskaper som “systemet” har.

Hur är förvaltningen uppbyggd och vilka konsekvenser får den struktur som finns? Vilka värderingar och synsätt genomsyrar organisationen och vad får detta för konsekvenser? Vilka problem faller mellan stolarna, därför förvaltningen är organiserad så att ingen känner sig ansvarig för dessa problem? Hur kan man inrätta nya forum för samverkan, så att man blir bättre på att samordna insatser mellan olika förvaltningar och myndigheter? Vilka kompetenser saknas? Hur kan man förändra klimatet till det bättre? Hur blir vi en lärande organisation?

Dessa frågor handlar om systemiska egenskaper och processer. Många tjänstemän och politiker ser dock inte verksamheten med systemiska glasögon. Det finns en nivå som de inte varseblir, i deras synfält finns i stället en mängd enskilda sakfrågor, uppgifter, uppdrag och avgränsade projekt. De ser inget problem med att dela upp verksamheten i enskilda delar som kan fördelas till mindre enheter. Systemet möter de mest i form av huruvida budgeten går ihop, om siffrorna stämmer, om man uppnår de mål som ställts upp. Kanske möter man ibland systemegenskaperna i form av misslyckanden, arga medborgare/kunder, kriser eller annan negativ återkoppling. Detta leder dock inte till att man verkligen ser över hur systemet fungerar och kunde utvecklas som ett system. Det är i stället enskildheter som åtgärdas: man sparar in, effektiviserar genom rationaliseringar, omplacerar personal eller utfärdar andra instruktioner. Men hela verksamheten behandlas som om allting är en förvaltningsfråga. De övergripande strategiska frågorna blir helt enkelt lämnade därhän.

Ser man inte systemet som ett system, då kommer man heller inte att reflektera över hur man kan arbeta med just systemegenskaper. Det som syns är enskildheter och linjära, konkreta orsakssamband.

Jag tror det behövs en bättre pedagogik kring systemiska frågor. Vi behöver ett ännu bättre språk för att ställa systemiska frågor, beskriva systemegenskaper och resonera om systemiska förändringsprocesser. Systemiska sammanhang behöver synliggöras tydligare för de som bara har en vag medvetenhet om dem och därför inte intresserar sig för strategiska utvecklingsfrågor, fastän det borde ligga i deras uppdrag att göra det.

Det finns en rätt omfattande forskning kring hur människor varseblir, tolkar och hanterar uppgifter som har olika komplexitetsnivåer. Denna forskning har bl.a. lett fram till allt bättre (mer stringenta, mer relevanta) formuleringar av vad komplexitet är för något. Forskare som Michael Commons, Kurt Fischer, Elliott Jaques, Theo Dawson och Sara Ross har bidragit med olika varianter på temat. Teorierna måste dock översättas till praktiska sammanhang för att man verkligen ska se hur relevanta dessa perspektiv kan vara.

Jag gillar begreppet komplexitetsmedvetenhet. Det pekar på att det kanske inte i första hand handlar om en förmåga att mentalt processa komplex information, utan mer om i vilken mån en person har en förväntan om att ett problem, en arbetsuppgift, ett projekt kan inrymma komplexa förutsättningar, omständigheter och orsakssammanhang som man behöver utforska för att lösa uppgiften på ett bra sätt.

En del människor förväntar sig inte att man kan behöva luska efter särskilda omständigheter, möjliga orsaker och tänkbara konsekvenser i olika riktningar när man tar sig an en uppgift. Om man inte har denna förförståelse (“det kan vara klokt att ta reda på mer . . .”), då kommer man att sätta igång att göra saker utan att närmare fundera på om det finns anledning att ta hänsyn till särskilda omständigheter och utan att fundera närmare över vilka konsekvenser man behöver kalkylera med, bortanför de omedelbart uppenbara, konkret synliga konsekvenserna.

Jag tycker jag ser detta ofta, med ibland väldigt olyckliga konsekvenser. Tjänstemän, politiker, chefer sätter igång och gör saker utan skymten av en tanke på att de kanske borde informera sig om omständigheter och andras samlade kunskap och erfarenhet om vad som är viktigt att ha med i bilden när man ska gå till aktion.

Man har inte alltid tid att vara så omsorgsfull man egentligen skulle vilja, det är självklart. Men när personer med viktiga uppgifter och ansvarsområden saknar komplexitetsmedvetenhet blir resultatet ofta ett stort resursslöseri och i värsta fall kontraproduktivt.

Ett av mina absoluta hjärteområden sedan jag började få upp ögonen för medvetandeutveckling som förklaringsansats är samspelet mellan medvetandestrukturer/jagutvecklingsnivåer å ena sidan, och hur människor, rörelser, organisationer och samhället i stort hanterar samhällsfrågor å andra sidan. Det var mitt intresse för detta tema som gjorde att läsningen av Ken Wilbers bok “Up from Eden” var en så omvälvande upplevelse för mig i mitten på 1980-talet att jag fortfarande håller på att utforska konsekvenserna av ett sådant perspektiv.

Jag kommer nog att fåfängt sträva efter att greppa området i resten av mitt liv och fortsätta att av och till lämna små reserapporter (se min publikationslista).

I höstas höll jag ett halvdagsseminarium under rubriken Fem nivåer i politikers utveckling, som syftade till att ge en introduktion till ett vuxenutvecklingsperspektiv på politik, d.v.s. hur vi hanterar samhällsfrågor. Jag har just förstått att man enkelt kan infoga länkar till filer i en blogg, så detta blogginlägg är helt enkelt en liten introduktion till det kortfattade skriftliga underlag jag satte ihop till seminariet. Är du nyfiken, så varsågod att bekanta dig med modellen:

5 nivåer i politisk kompetens

Befinner du dig i ett sammanhang där du tror att det skulle kunna vara spännande att ordna ett seminarium/en föreläsning kring detta tema är du välkommen att kontakta mig.