Det finns en rätt omfattande forskning kring hur människor varseblir, tolkar och hanterar uppgifter som har olika komplexitetsnivåer. Denna forskning har bl.a. lett fram till allt bättre (mer stringenta, mer relevanta) formuleringar av vad komplexitet är för något. Forskare som Michael Commons, Kurt Fischer, Elliott Jaques, Theo Dawson och Sara Ross har bidragit med olika varianter på temat. Teorierna måste dock översättas till praktiska sammanhang för att man verkligen ska se hur relevanta dessa perspektiv kan vara.
Jag gillar begreppet komplexitetsmedvetenhet. Det pekar på att det kanske inte i första hand handlar om en förmåga att mentalt processa komplex information, utan mer om i vilken mån en person har en förväntan om att ett problem, en arbetsuppgift, ett projekt kan inrymma komplexa förutsättningar, omständigheter och orsakssammanhang som man behöver utforska för att lösa uppgiften på ett bra sätt.
En del människor förväntar sig inte att man kan behöva luska efter särskilda omständigheter, möjliga orsaker och tänkbara konsekvenser i olika riktningar när man tar sig an en uppgift. Om man inte har denna förförståelse (“det kan vara klokt att ta reda på mer . . .”), då kommer man att sätta igång att göra saker utan att närmare fundera på om det finns anledning att ta hänsyn till särskilda omständigheter och utan att fundera närmare över vilka konsekvenser man behöver kalkylera med, bortanför de omedelbart uppenbara, konkret synliga konsekvenserna.
Jag tycker jag ser detta ofta, med ibland väldigt olyckliga konsekvenser. Tjänstemän, politiker, chefer sätter igång och gör saker utan skymten av en tanke på att de kanske borde informera sig om omständigheter och andras samlade kunskap och erfarenhet om vad som är viktigt att ha med i bilden när man ska gå till aktion.
Man har inte alltid tid att vara så omsorgsfull man egentligen skulle vilja, det är självklart. Men när personer med viktiga uppgifter och ansvarsområden saknar komplexitetsmedvetenhet blir resultatet ofta ett stort resursslöseri och i värsta fall kontraproduktivt.
Hej!
Jag håller helt med dig att visst skulle det vara bra om chefer och andra beslutsfattare lärde sig att tänka efter lite mer. Men eftertänksamhet är inte någort ledarbeteende som premieras idag. Som ledare förväntas man vara beslutsför, snabb och göra saker. Jag tänker att de ledare som vi väljer idag är människor som lär sig genom att handla och ibland göra saker. En fråga om lärstil alltså. De kan mycket väl ha ett komplexitetsmedvetande på ett plan, men det är så de löser problem. funkar inte den ena handlingen så prövar vi ett annat.Just nu coachar jag en chef som fattar beslut alldels för snabbt och utan att stämma av med sina medarbetare. Det blir väldigt fel ibland. Det är inte helt lätt för den chefen att bli mer eftertänksam. Här behövs verktyg!
Vill bara säga att det gläder mig att du Thomas startat en blogg. Kommer att följa den med stort intresse.
Det är klart att vi måste respektera den verklighet som många befinner sig i, där högt handlingstryck, snabba ryck och strikt avgränsade uppdragsformuleringar inte direkt främjar att tänka efter före. Men hur som helst, finns det i alla fall ett slags allmän medvetenhet, en förväntan, om att jag kanske inte har koll på omständigheter och möjliga konsekvenser som kunde vara viktiga för utfallet, då är i alla fall chansen större att jag tar till mig den återkoppling som kommer när en åtgärd inte blev så lyckad . . .
Till Lena som coachar en chef som är alltför snabb och fattar fel beslut ibland. Den chefen behöver lära sig det jag kallar Hållbar kommunikation. Endast när man gör kommunikationen så noggrant som det innebär kan man med någorlunda säkerhet fatta rätt beslut, om vi med det menar beslut som är vettiga och har en god chans att fungera i praktiken.
Tack Eva för din tankar.