Archive for the ‘Medvetenhet i samhällslivet’ Category

Jagutveckling och samverkan kring komplexa samhällsfrågor

Friday, January 25th, 2013

Jag har ägnat en hel del tid på sistone åt att läsa och bearbeta en, som jag tycker, mycket viktig doktorsavhandling, Verna DeLauers The Mental Demands of Marine Ecosystem-Based Management: A Constructive Developmental Lens. Verna DeLauer har använt sig av en av de mest kända teorierna om vuxenutveckling, Robert Kegans, för att få en djupare förståelse av skillnaderna i hur personer som är engagerade i ett arbete för att utveckla strategier för att hantera en mycket komplex samhällsfråga förhåller sig till sin roll.

I delstaten Massachusetts stiftades 2008 en lag som heter Oceans Act. Syftet med lagen var att det ska utvecklas en “ekosystembaserad förvaltning” av kustnära vatten i delstaten. Bakgrunden är att det finns många olika intressen kring havsresurser: turism/rekreation, fiskeri, transporter, miljövård, bevarande av känslig flora och fauna, etc. Hittills har de olika områdena hanterats var och en för sig av de aktörer som har ett direkt intresse i förvaltningsfrågorna. Det finns ett starkt behov av att utveckla ett helhetsperspektiv på havsresursförvaltningen (“ekosystembaserad förvaltning”), eftersom det som händer inom ett område, t.ex. utsläppstillstånd, påverkar andra områden, t.ex. havsalger eller turism. Vad man då gjorde var att starta “Massachusetts Ocean Partnership” (MOP, som numera heter SeaPlan). Man satte samman en arbetsgrupp med ca. 40 representanter för många olika intressentgrupper: fiskerinäringen, andra näringslivsaktörer, miljöorganisationer, andra ideella organisationer med anknytning till havet,  forskning, statliga myndigheter, stadsförvaltning och konsultföretag. Rätt förutsättningslöst satte man igång att under ledning av en facilitator prata om hur man skulle kunna utveckla samverkansformer och komma överens om en strategi för havsresursförvaltning.

Verna DeLauer använde denna process som fallstudie i sin doktorsavhandling. En av utgångspunkterna är att produktivt deltagande i ett så komplext arbete kräver en hel del personlig kompetens eller kapacitet av de individer som medverkar (därav första ledet i avhandlingens titel: The mental demands of …). Verna DeLauer försökte sig på att formulera de personliga kapaciteter som hon bedömer behövs när man tar sig an denna typ av mycket komplexa samhällsfrågor:

  • Kapacitet att formulera och förstå många och komplexa variabler, snarare än att följa med i en ytlig jargong. (Innefattar också att prioritera gemensamma mål över individuella.)
  • Kapacitet att ta personligt ansvar och ägarskap, snarare än att förlita sig på yttre auktoriteters instruktioner och mandat.
  • Kapacitet till empati med konkurrerande sektorer och individerna som utgör dem, snarare än att bara driva egna organisationens intressen.
  • Kapacitet att hantera flera perspektiv samtidigt, snarare än att bara agera utifrån ett perspektiv.
  • Förtrogenhet med ambivalens, snarare än att fly från osäkerhet/ambivalens.
  • Kapacitet att reflektera över och differentiera mellan konsekvenser för förvaltning inom alla berörda sektorer, snarare än att bara ta rikta uppmärksamheten mot vad som behöver göras i den egna sektorn.

Verna DeLauer vill få en djupgående förståelse av hur de personer som deltar i ett arbete av denna karaktär ser på sitt uppdrag och hur de förhåller sig i sin roll som deltagare i en grupp bestående av företrädare för mycket olikartade intressen och synsätt. Hon bjöd in alla 41 medlemmarna i arbetsgruppen att delta i en intervjubaserad studie, varav 22 tackade ja. Med dessa 22 genomförde hon två olika typer av intervjuer. Den första intervjun var en “subjekt-objektintervju,” enligt den metodik Robert Kegan och hans kollegor utvecklat för att “mäta” individers jagutvecklingsstadium (se vidare nedan). Den andra intervjun handlade om deltagarnas syn på den process att utveckla en strategi för havsresursförvaltning som de deltog i. Utöver intervjuerna deltog hon som observatör i 11 möten. Dessa möten spelades dessutom in och användes som kompletterande empiri.

Jag går här inte djupare in på de stadier i jagutveckling som Robert Kegans teori beskriver, utan gör bara en mycket kortfattad beskrivning. Kegan menar att det finns tre tydliga stadier i vuxnas jagutveckling (och ett par stadier till under barndomen). Det socialiserade jaget kännetecknas av att individen är väl medveten om att han eller hon är en del av ett socialt sammanhang och är beroende av att i rimlig grad leva upp till de förväntningar och konventioner som finns i denna sociala omgivning (från auktoriteter, kollegor, bekanta, etc.). Däremot finns ännu inget stabilt och konsistent eget inre system av övertygelser och värderingar, eller en differentierad och stabil jagidentitet. Det socialiserade jaget kännetecknas därför av en betydande osjälvständighet i relation till de synsätt, värdesystem, roller och processer som det möter i olika sociala situationer. Det självförfattande jaget kännetecknas däremot just av att det bildats ett sådant inre system av värderingar, övertygelser, synsätt, preferenser, självbilder, etc. Detta inre system upplevs som självvalt och det kan användas som en inre kompass som gör det möjligt att själv kritiskt värdera vad andra tycker, tänker och vill och till att orientera sig i olika situationer på ett självständigt sätt. Det självtransformerande jaget är inte så vanligt förekommande i sin fullt etablerade form, men en minoritet av den vuxna befolkningen har ändå vissa inslag av en självtransformerande hållning. Den viktigaste definierande egenskapen i det självtransformerande jaget är en stark processorientering: man upplever sig själv som någon som befinner sig i ständigt fortgående förändring, man ser kunskap som något som en fortgående upptäcktsresa där man hela tiden lär nytt och omvärderar det gamla, och man ser även organisationer och samhällsstrukturer som något som måste befinna sig i förändring för att kunna anpassa sig till de förändringar som sker i förutsättningar.

Kegan och hans kollegor har utvecklat en analysmetodik där man med hjälp av en manual kan koda intervjuer och få fram var någonstans i jagutvecklingsprocessen en individ befinner sig. De flesta uppvisar en viss blandning av olika jagutvecklingsstadier, Kegans metodik möjliggör rätt fina distinktioner, där det finns fyra delsteg mellan varje “helt” jagutvecklingsstadium. När Verna DeLauer kodat de 22 intervjuerna visade det sig att 5 deltagare kodades som huvudsakligen socialiserat jag, 5 i övergång mellan socialiserat och självförfattande jag, 8 som självförfattande jag, samt 4 som självförfattande med viss andel självtransformerande jag.

Analyserna av dels intervjuerna om arbetet i gruppen, dels transkriptioner av mötesdiskussioner ledde fram till att Verna DeLauer identifierade 8 teman, som blir hennes “analytiska kategorier:”

  • Connection to affiliation
  • Reactive or self-authoring
  • Capacity for self-reflection
  • Perception of other
  • Responsibility and change
  • Change in decision-making
  • Understanding the process
  • Individual roles

Det handlar alltså mycket om att se närmare på hur dessa personer förhåller sig till att de dels är representanter för en viss intressentgrupp, dels nu är medlemmar av en grupp som ska integrera många olika intressen. I avhandlingen redovisar hon, ett tema i taget, skillnaderna i hur personer på olika jagutvecklingsstadier ser på sin egen roll, på processen de deltar i, på andra deltagare; hur de agerar i gruppen; och hur de resonerar om hela problematiken kring ekosystembaserad förvaltning.

Jag tycker hennes resultat är mycket relevanta att sätta sig in i, om man på något sätt har med hanteringen av komplexa samhällsfrågor att göra. Resultaten är i synnerhet relevanta, förstås, för process- och projektledare i initiativ som syftar till att utveckla, implementera och leda strategier för hantering av komplexa samhällsfrågor (t.ex. om sociala problem, integration, miljöfrågor, samhällsplanering, utvecklingsvisioner, samverkan mellan myndigheter, etc., etc.). De är också högst relevanta för oss som är handledare/coacher, ledarutvecklare, samhällsentreprenörer, aktivister eller chefer i strategiska roller. Med flera . . . Det handlar om att förstå skillnaderna i hur människor fungerar, för att kunna utforma ledarskap och arbetssätt i komplexa frågor så att processerna blir så effektiva och produktiva som möjligt och så att resultaten motsvarar det som är möjligt att uppnå.

Häromdagen ledde jag en utbildningsdag där halva dagen ägnades åt att presentera och reflektera kring Verna DeLauers forskningsresultat. Inför detta seminarium bearbetade jag DeLauers avhandling och gjorde en sammanfattning av de mönster hon identifierade i sitt material. I stället för att behandla varje tema för sig och där redovisa skillnaderna mellan stadierna, så gjorde jag samlade beskrivningar av hur personer på tre stadier (jag utelämnade DeLauers karakteristik av de som befann sig i övergången mellan socialiserat och självförfattande jag, eftersom det mest handlade om att beskriva hur dessa personer vacklade mellan de två handlingslogikerna) förhöll sig till fem olika teman.

Denna sammanfattning finns i en separat pdf-fil som du kan ladda ner och avnjuta HÄR.

Jag fick mycket inspiration av Verna DeLauers avhandling och tänker mig att använda hennes ansats som en del i en undersökningsstrategi i egen forskning framöver (om jag lyckas få finansiering till det). Jag tycker det är mycket angeläget att utveckla kunskap och förståelse som hjälper oss (=samhället) att bli bättre på att hantera angelägna komplexa samhällsfrågor. Då måste vi förstå var det finns svagheter i kapaciteterna och vad som kan göras för att utveckla de kapaciteter som behövs. Kontakta mig gärna om du/ni har tankar och idéer kring detta . . .

Referenser

DeLauer, V. G. (2009). The Mental Demands of Marine Ecosystem-Based Management: A Constructive Developmental Lens, Proquest, Doctoral dissertation, University of New Hampshire, Umi Dissertation Publishing.

Kegan, R. (1994). In over our heads. The mental demands of modern life, Cambridge (Mass.): Harvard University Press.

Lahey, L., E. Souvaine, R. Kegan, R. Goodman, S. Felix (1988). A Guide to the Subject-Object Interview: Its Administration and Interpretation, Cambridge: Subject-Object Research Group.

Från ingen till långtgående perspektivmedvetenhet

Thursday, June 21st, 2012

Perspektivmedvetenhet är medvetenhet om att vi alla uppfattar världen genom perspektiv, och att dessa perspektiv har sina egna egenskaper som i hög grad avgör vad vi uppmärksammar och inte och vilken mening det vi uppfattar får för oss. Perspektivmedvetenhet har alltså att göra med graden av medvetenhet om vårt eget tolkande. En stark perspektivmedvetenhet innebär att man uppfattar perspektiv som variabler, d.v.s. som något som kan variera på olika sätt. Mitt eget perspektiv skulle kunna vara annorlunda än det är på olika sätt. Med en sådan medvetenhet är det svårt att ta sitt eget perspektiv på riktigt blodigt allvar och tro att det egna synsättet är det riktiga synsättet. Man blir därför mer nyfiken på hur världen ser ut utifrån olika perspektiv och man reflekterar gärna över vad det är som gör att olika perspektiv är olika och vad som finns att lära av dessa olikheter.

Ingen är född med en stark perspektivmedvetenhet, den måste utvecklas. Det finns en hel del forskning som visar hur denna utveckling går till (eller i alla fall kan gå till, det finns säkert olika varianter), men forskarna använder inte just begreppet perspektivmedvetenhet i sina modeller och slutsatser. Patricia King och Karen Kitchener talar om development of reflective judgment, utveckling av reflekterande omdöme. Deanna Kuhn skriver om the skills of argument. Belenky, Clinchy, Goldberger och Tarule studerade kvinnors förhållande till lärande och kunskap, women’s ways of knowing.

Jag har utifrån ovan nämnda forskning satt ihop kortfattade beskrivningar av fem olika nivåer av perspektivmedvetenhet. Dessa schematiska nivåbeskrivningar ska inte tas alltför bokstavligt, de är bara konstruktioner, men de kan tjäna syftet att peka ut några aspekter som kan utgöra relevanta skillnader i vuxnas grader av medvetenhet om sitt eget tolkande, sitt eget förhållande till vad kunskap och sanning är och helt enkelt perspektivmedvetenhet.

1. Absolutistisk syn
På denna nivå finns ingen perspektivmedvetenhet alls: ”Jag vet det för jag har sett det/hört det.” Personer som har en absolutistisk syn på sanning och kunskap utgår från att det de ser är sant, de lägger inte märke till att det alltid finns en tolkningsprocess inblandad. De uppmärksammar inte möjligheten till felkällor och alternativa förklaringar. De uppmärksammar ibland inte heller variationer, d.v.s. att företeelser inte alltid är likadana, utan att omständigheter varierar och dessa variationer spelar en roll. I så fall har de en stark tendens att generalisera och fälla svepande omdömen. Personer med en absolutistisk syn påstår och tycker mycket, utan att se behov av att stödja sina uppfattningar med argument (evidens). De ser inte något behov av att kritiskt pröva underbyggnaden av uppfattningar utan är säkra på att de har rätt. Deanna Kuhn visar empiriskt att de som har den svagaste kritiska reflektionen är de som är säkrast på att de har rätt. Hon beskriver det också så att dessa personer tenderar att resonera i form av s.k. ”skript”: konkreta eller generaliserade berättelser. Med ”konkret berättelse” menar Kuhn att dessa personer menar att något de själva varit med om eller hört om räcker som bevis för att de har rätt i en fråga. Det räcker med ett enda fall för att de ska ”veta” hur något hänger ihop. ”Generaliserade berättelser” är när någon har en bestickande beskrivning av hur något går till (t.ex. elever misslyckas i skolan därför att deras föräldrar inte hjälper dem med läxläsningen). Att beskrivningen är bestickande är för dessa personer tillräckligt för att de ska vara säkra på att det är just på detta vis. Att det kan finnas andra förklaringar eller att det kan vara olika i olika fall funderar man inte över.

Personer med en absolutistisk syn uppmärksammar inte möjligheten att det kan finnas:
– Andra data.
– Alternativa förklaringar
– Evidens som kan verifiera eller falsifiera uppfattningar
– Tolkningsprocesser
– Perspektiv

2. Osäker absolutistisk syn
Med en osäker absolutistisk syn tror man fortfarande att absolut kunskap finns, men man kanske inte har den än. Det kan finnas felkällor i informationen och det är möjligt att man kan sakna viss information. Med denna syn kan man se att det kan finnas ett behov av att redovisa och granska källor. Även dessa personer resonerar i form av ”skript”: konkreta eller generaliserade berättelser.

Personer med en osäker absolutistisk syn uppmärksammar inte möjligheten att det finns:
– Alternativa förklaringar
– Evidens som kan verifiera eller falsifiera uppfattningar
– Tolkningsprocess
– Perspektiv

3. Subjektivistisk syn
En subjektivistisk syn uppkommer bl.a. när man ser att det finns mycket information, mer än kanske någon enskild person kan känna till och ha överblick över. Olika individer har tillgång till olika uppsättningar information, omständigheter varierar. Kunskap är därför osäker. Då får man finna sig i att var och en har sin egen övertygelse. Vad som är sant för mig är inte nödvändigtvis sant för dig, men ingen kan säkert veta vem som har rätt.  Även här sker resonemangen i hög grad i form av ”skript”: konkreta eller generaliserade berättelser.

Personer med en subjektivistisk syn uppmärksammar inte möjligheten att det finns:
– Evidens som kan verifiera eller falsifiera uppfattningar
– Tolkningsprocess
– Perspektiv

4. Rationalistisk syn
En rationalistisk syn bygger på en medvetenhet om att det kan finnas olika rimliga förklaringar och att man därför måste se efter vad som talar för respektive emot en viss förklaring. Slutsatser kan vara felaktiga. Det kan finnas alternativa orsakssamband. Man måste kritiskt granska om argumenten för uppfattningars riktighet är hållbara. Man söker efter procedurer som gör det möjligt att värdera rimligheten i uppfattningar, särskilt genom att granska evidens (data, relevant information, argument). Med en rationalistisk syn resonerar man med hjälp av argument, men vanligen inbäddad i ett perspektiv.

Personer med en rationalistisk syn uppmärksammar inte möjligheten att det finns:
– Perspektiv

5. Konstruktivistisk syn
Med en konstruktivistisk syn uppmärksammar man att olika personer tolkar information på olika sätt, bl.a. därför att de använder olika kriterier på vad som är relevant och giltig kunskap. Tolkningarna är beroende av hur tolkningsprocessen går till, vilket beror på egenskaperna i det perspektiv tolkaren har. Andra tolkningar och perspektiv är möjliga, därför måste man jämföra och värdera vilka tolkningar som är rimligast. Tolkningar måste betraktas som provisoriska, det kan ju hända att man så småningom upptäcker att perspektiv med andra egenskaper ger förklaringar som är bättre i något avseende.

Personer med en konstruktivistisk syn resonerar i form av rimlighetsbedömningar, jämför perspektiv.

Källor:
BELENKY, M., B. CLINCHY, N. GOLDBERGER, & J. TARULE (1997) Women’s ways of knowing: The development of self, voice and mind, New York: Basic Books. (Originally published in 1986.)
KING, P. M. & KITCHENER, K. S. (1994) Developing Reflective Judgment: Understanding and Promoting Intellectual Growth and Critical Thinking in Adolescents and Adults, Jossey Bass.
KUHN, D. (1991) The skills of argument, Cambridge University Press.

Konsulters egna förändringsteorier

Saturday, June 2nd, 2012

I går eftermiddag träffades ett 20-tal organisationskonsulter från Göteborg med omnejd till en av våra återkommande reflektionshalvdagar, denna gång med temat “våra egna förändringsteorier.” Tanken var att skapa utrymme för att reflektera gemensamt kring vilka föreställningar vi själva har om hur önskade förändringar kommer till stånd i de uppdrag vi arbetar med. Jag kan tycka det är lite förskräckande att så många goda, engagerade människor i världen lägger ned så mycket kraft och tid på att bidra till en bättre värld i litet och stort, utan att grundligt ha reflekterat över hur det egna tänket om vad som är verksamt egentligen ser ut. Vi har alla våra föreställningar om vad det är som behöver hända för att t.ex. en organisation, en grupp, en medarbetare eller en chef ska fungera bättre och uppfylla sina syften. Vi har säkert mestadels goda grunder för att arbeta som vi gör, t.ex. därför att våra arbetssätt bygger på långvarig erfarenhet av vad som fungerar och inte fungerar. Men vad är det som säger att det inte också finns alternativa strategier, eller att vi skulle kunna komplettera och utveckla våra insatser?

Perspektivmedvetenhet: att vara medveten om att vi alla har perspektiv som har en rad egenskaper, och att de egenskaper våra perspektiv har styr vad vi varseblir, vilka frågor vi ställer, vad vi tror om vad som fungerar och hur vi tolkar det som händer. Är vi inbäddade i ett visst perspektiv på ett oreflekterat sätt så lägger vi inte märke till att perspektivet också har blinda fläckar: aspekter vi inte uppmärksammar, problem vi inte ser, oönskade konsekvenser vi inte var förberedda på. Stark perspektivmedvetenhet innebär att vi uppmärksammar och är intresserade av olika sorters perspektiv, och att vi tillägnar oss en viss förmåga att använda flera perspektiv, eller i alla fall komplettera det egna favoritperspektivet med insikter som blir tydliga när man tar på sig andra glasögon.

Inför seminariet igår satte jag ihop ett blad med utgångspunkt från två inspirationskällor. Den ena är Ken Wilbers kvadrantmodell, som ju syftar till att hjälpa oss att se på vilka sätt perspektiv är olika varandra, men samtidigt belyser samma tema från olika utgångspunkter. Sådana modeller blir alltid schematiska, och det finns en risk att man tar dem på alltför stort allvar. Men de kan också hjälpa oss att sätta igång reflektionen. Den andra inspirationskällan är en text av Ilana Shapiro om förändringsteorier i fredsbyggande projekt.

Jag länkar till bladet här: Konsulters förändringsteorier. Kanske kan det vara en utgångspunkt för egenreflektion eller samtal med kollegor kring hur dina/era egna förändringsteorier ser ut.

Att tala om värdekonflikter

Saturday, February 11th, 2012

Jag har just införskaffat ytterligare en bok om konflikter, Peter Colemans “The five percent. Finding solutions to seemingly impossible conflicts.” Den handlar om de allra svåraste konflikterna. Jag har inte hunnit läsa så mycket än, men när jag bläddrade i den hittade jag genast något intressant.

Författaren och hans kollegor har gjort experiment med värdekonflikter. De har bl.a. rekryterat försöksdeltagare i Tyskland och testat deras inställningar till abort. De matchade deltagare med motsatta åsikter om abort i par. Sedan fördelades paren slumpmässigt till dels en lågkomplexitetsgrupp, dels en högkomplexitetsgrupp. I lågkomplexitetsgruppen fick deltagarna läsa information om abort i form av argument “för” och argument “emot,” ungefär som man ofta gör i tidningar och TV, när man låter förespråkare och motståndare argumentera för sina ståndpunkter i en kontroversiell fråga.

I högkomplexitetsgruppen fick deltagarna läsa en text som presenterade olika synsätt och argument kring abortfrågan från olika vinklar, där också synsätten sattes i relation till varandra. I denna grupp fanns inte bara information som stödde respektive motsade deltagarnas egna åsikter, utan ett antal olika perspektiv på aborter. Här fanns resonemang om det moraliska ansvaret förbundet med att skaffa barn, embryots moraliska ställning, kvinnans och embryots rättigheter, skyldigheter och autonomi, behovet av att skydda mamman och embryot, alternativ till abort och behovet av att ta ställning till extrema fall av våldtäkt och handikapp. Texten avslutades med “Sammanfattningsvis kan sägas att debatten om temat abort är mångfacetterad och berör många infallsvinklar. Alla aspekter har sin relevans och betydelse och bör vägas in och sättas i relation till varandra.”

Mängden information och det grundläggande innehållet i informationen var desamma i lågkomplexitets- och högkomplexitetsgrupperna, men det presenterades på fundamentalt olika sätt: antingen för och emot, eller i form av flera perspektiv. Effekterna av att presentera informationen på dessa olika sätt var slående. I jämförelse med paren i lågkomplexitetsgruppen kunde paren i högkomplexitetsgruppen (som ändå hade motsatta inställningar i abortfrågan) oftare nå samförstånd om slutsatser samt utveckla överenskommelser med högre kvalitet; de var mer nöjda och samarbetsorienterade; de hade högre kvot i relationen mellan positiva och negativa känslor under loppet av samtalen och deras nivåer av kognitiv komplexitet ökade efter sessionen.

*********************

Jag vet att journalisters uppgift inte är att vara pedagoger. Men tänk om man lite oftare i media kunde göra den enkla skillnaden som forskarna gjorde i ovan beskrivna experiment. I stället för att ställa olika ståndpunkter mot varandra, beskriva ett antal olika perspektiv eller infallsvinklar, med grundhållningen att det finns viktiga bidrag till helheten i vart och ett av perspektiven. Jag tror det skulle kunna göra stor skillnad i många fall. Här tycker jag vi alla har en samhällsviktig färdighet att träna oss i: att kunna tala om svåra och kontroversiella frågor genom att tala om de olika perspektiv man kan använda för att förstå dem och resonera om vilka konsekvenser det får för ställningstagandet i frågorna när man använder olika infallsvinklar.

Fyra typer av samhällsentreprenörskap

Thursday, November 24th, 2011

Min kollega Anneline Sander har gjort en mycket intressant fallstudie av samhällsentreprenören Fanzingo, med visst bistånd av mig. Det var spännande att få följa utvecklingsprocessen hos ett antal engagerade personer som tagit sig an uppgiften att försöka påverka maktstrukturerna i de stora Public Servicebolagen.

En biprodukt av fallstudien blev att urskilja fyra olika sätt att vara samhällsentreprenör, varav Fanzingo i olika faser och i olika delar av sin verksamhet visade prov på tre. I den här bifogade filen (Fyra typer av samhällsentreprenörskap utdrag) bifogas ett utdrag ur den kommande fallstudien, ett avsnitt där vi beskriver de fyra typerna evenemangsfokuserat, verksamhetsbyggande, systemiskt och dialektiskt samhällsentreprenörskap. Jag tror att dessa fyra begrepp har en hel del förklaringsvärde för de som är intresserade av samhällsentreprenörer.

[P.S. Hela rapporten ligger nu ute på nätet på denna adress: http://www.perspectus.se/tj/publikationer.html ]

Berättelser vs. principer som kompasser i vardagen

Wednesday, September 21st, 2011

Jag tror att en av de mest svårfångade övergångarna i vuxnas medvetandeutveckling handlar om balansen mellan att tolka sin värld med hjälp av berättelser kontra att tolka sin värld med hjälp av principer. Lite mer högtidligt kan man tala om en berättelsecentrerad kontra en principcentrerad föreställningsvärld. Jag ska försöka förklara vad jag är ute efter genom att återberätta en situation och använda den som illustration.

Jag fick nyligen höra om ett obehagligt morgonmöte på en arbetsplats. Det handlar om en avdelning på ett läkemedelsbolag med ett drygt 20-tal medarbetare, varav 16 var närvarande denna dag. Personalen består av huvudsakligen av två personalkategorier, läkare och icke-läkare, med en betydande statusskillnad sig emellan. Morgonmötet äger rum varje dag och är kort, bara 10-15 minuter. Först informerar avdelningschefen eller hans ställföreträdare, om det finns några viktiga saker att informera om, sedan går man ett raskt varv runt där var och en har tillfälle att ta upp frågor som behöver redas ut. Denna morgon är avdelningschefen bortrest och morgonmötet inleds av hans ställföreträdare, Anna. Det finns inte så mycket att informera om, men under rundan ger en av icke-läkarna, Birgitta, uttryck för sin irritation över att en läkare enligt Birgitta inte förberett vissa dokument tillräckligt noga, med följd att det uppstår ett stort och onödigt extraarbete för Birgitta och hennes kollegor. Birgitta menar att läkarna gör det lätt för sig och bryr sig inte om konsekvenserna för icke-läkarna. Tonen är frustrerad och förebrående och det finns ett påtagligt budskap om att Birgitta (och hennes kollegor) blir illa behandlade av läkarna. Det är inte första gången Birgitta ger uttryck för en känsla av att vara offer för orättvis behandling av läkarna, och flera av kollegorna tycker att Birgittas sätt att beklaga sig är tröttsamt. En av läkarna, Cecilia, är den som förberett dokumenten Birgitta syftar på. Cecilia går i svaromål och menar att hon följt de riktlinjer man kommit överens om för denna typ av dokument. Det uppstår en diskussion mellan Birgitta och Cecilia om vad riktlinjerna egentligen säger. Anna, ställföreträdande chefen, säger inte så mycket. Under diskussionen mellan Birgitta och Cecilia kommer det också kommentarer från andra, delvis direkt riktade till Cecilia men också i form av relativt högljutt tissel några personer emellan. Det är två av de andra läkarna, Daniela och Ellen, samt i viss mån avdelningens sekreterare, Frida, som lägger sig i diskussionen. Daniela, Ellen och Frida är nära förbundna med varandra. De sitter ofta tillsammans och pratar och skrattar på ett av arbetsrummen. Daniela och Ellen har arbetat på avdelningen länge och har mycket åsikter om vad som händer på arbetsplatsen. De ser sig själva som de mest effektiva och kompetenta och menar att flera av deras kollegor är lata, långsamma och mer eller mindre inkompetenta. Mest kritiska är de mot Cecilia och Anna, som båda under lång tid fått ta emot kritiska och sarkastiska kommentarer och ifrågasättanden. Nu på mötet byter de tre menande blickar med varandra, ler försmädligt och kommenterar Cecilias agerande sinsemellan. De fäller också ljudliga kommentarer av karaktären ”– Det här har vi ju pratat om tusen gånger, du måste väl ha begripit vid det här laget hur det ska vara.” Tonen är direkt giftig, ingen som är närvarande kan missta sig på den antagonistiska stämningen riktad mot Cecilia. Anna, som har rollen som mötesledare, vet inte riktigt hur hon ska handskas med situationen, men avslutar mötet med att be några av de inblandade att komma till hennes arbetsrum för att klara ut hur riktlinjerna ska se ut. Efter mötet pratar flera av de som var närvarande om hur obehaglig stämning det var. Ordet ”mobbning” används flera gånger för att beteckna det som pågår.

På denna arbetsplats finns ett antal medarbetare som aldrig talar illa om kollegor, även om de ibland är kritiska mot det ena eller det andra. Men det finns också de som ofta yttrar sig om vissa personer i nedsättande ordalag.

Jag tror att det är på det här viset: Personerna i båda dessa grupper har å ena sidan olika subjektiva reaktioner på kollegors agerande och personlighet. Somliga gillar man, andra tycker man mindre bra om. Några irriterar man sig på, därför att de beter sig på ett sätt man tycker är jobbigt, de gör inte sitt arbete med den kvalitet man tycker är rimlig att förvänta sig, eller de gör saker man tycker är moraliskt felaktiga. Å andra sidan har båda grupperna också en uppsättning värderingar, moraliska principer kring hur man bör bete sig. Det som gör dessa värderingar till principer är just att de ska vara allmängiltiga: de ska gälla alla, alltid, om det inte finns alldeles särskilda skäl för att göra undantag.

Jag tror att det som skiljer de här grupperna åt är att personerna i den ena gruppen är berättelsecentrerade, medan de i den andra gruppen är principcentrerade. De berättelsecentrerade personerna har sina bilder och historieskrivningar av andra människor och av det som händer på, i detta fallet, arbetsplatsen. Birgitta är inbäddad i en berättelse som går ut på att hon blir systematisk förfördelad av de bekväma läkarna, som inte drar sig för att vältra över arbetsbörda på icke-läkarna, som står lägre i rang än de själva. Hon är fången i en förövare-offer-dramaturgi. Allt som händer tolkas i ljuset av denna berättelse, det hon sett och hört broderas ut med hennes egna tolkningar och antaganden, känslor väcks och kommer sedan till uttryck i hennes attityd och agerande. Daniela och Ellen är å sin sida inbäddade i en berättelse som går ut på att de själva är de kompetenta, de som håller verksamheten uppe, medan det finns en rad kollegor (inklusive den ställföreträdande chefen) som är trögfattade, ineffektiva och saknar tillräcklig kompetens för sina positioner. Denna berättelse fyller liksom ut hela synfältet, den är så bestickande att dess logik blir helt dominant.

Skulle man tala med Birgitta, Daniela och Ellen och fråga dem om vad de har för moraliska värderingar kring hur människor bör bete sig mot varandra så skulle man säkert få rätt tydligt artikulerade svar. Men i det dagliga livet tar berättelserna överhand och försätter principerna ur spel. Den inre logiken i berättelserna är för personerna själva så övertygande att den tränger bort föreställningarna om hur man principiellt sett bör agera mot varandra. Principerna gäller liksom inte när man har att göra med personer som burit sig dumt åt, utan där är det det ”faktum” att de andra är inkompetenta/lata/arroganta/o.s.v. som är det avgörande för hur man reagerar.

Hos de principcentrerade personerna är det annorlunda. De har också sina reaktioner, men de känner en stark inre förpliktelse att faktiskt så gott man kan bete sig i samklang med de principer de tycker bör gälla. Även om de personligen är irriterade eller moraliskt upprörda bemödar de sig om att inte ägna sig åt förtal och skvaller, inte bete sig kränkande och respektlöst. De har alltså också sina berättelser, men det finns en motvikt till dem som innebär att de inte bara agerar ut sina åsikter ohämmat.

Nu har jag tagit ett exempel från en arbetsplats och vad som händer där. Men den grundläggande dynamiken kan man lika gärna hitta t.ex. i parrelationer, i diskussioner om kontroversiella samhällsfrågor eller i internationella konflikter. I många domäner blir det betydelsefullt om de inblandade personerna tolkar och agerar huvudsakligen med ledning av sina berättelser, eller om de har en uppsättning värderingar och principer som de konsulterar innan de skrider till handling. Om berättelserna är riktigt övertygande medan principerna känns abstrakta och irreleventa för det drama som just nu utspelar sig, då är principerna inte mycket värda.

Övergången från en renodlat berättelsecentrerad föreställningsvärld till en principcentrerad kan man se avspeglad i jagutvecklingsteorins stadiebeskrivningar, i Jane Loevingers tradition. Den sker, enligt modellen, mellan jagstadierna Self-aware och Conscientious. Det finns i jagutvecklingsteorin minst tre-fyra jagutvecklingsstadier efter Conscientious. Den principcentrerade föreställningsvärlden är alltså inte slutpunkten i vuxenutvecklingen (se t.ex. diskussionen av perspektivmedvetenhet i ett av mina blogginlägg). Givetvis är det också som många har påpekat så att en viss person inte konsistent fungerar på ett enda jagutvecklingsstadium, utan kan slira mellan flera.

Hur är det ställt med förmågan att tänka kritiskt om samhällsfrågor?

Thursday, August 25th, 2011

Jag håller just på att läsa en bok av den amerikanska forskaren Deanna Kuhn. Den heter “The skills of argument” (Cambridge University Press, 1991) och redovisar resultaten av ett mycket ambitiöst forskningsprojekt om hur “vanliga människor” egentligen resonerar om angelägna samhällsfrågor. Forskarna har gjort noga strukturerade intervjuer där deltagarna i undersökningen (160 personer) fått resonera om tre olika problemställningar: (1) Vad orsakar att fängelseinterner återfaller i brottslighet efter de frigivits?; (2) Vad orsakar att barn misslyckas i skolan?; och (3) Vad orsakar arbetslöshet?

Intervjuerna har analyserats mycket noggrant för att vinna kunskap om hur människor egentligen tänker om orsakssammanhang och i synnerhet i vilken mån de reflekterar över hur man kan veta något om orsakerna till de problem som diskuteras. Mycket intressant. Och betänkligt.

Jag ska inte här försöka sammanfatta allt som är intressant och viktigt med denna studie, men jag vill göra en snabböversättning av ett par stycken i det avslutande kapitlet. Då låter det så här:

“Den viktigaste, mest värdefulla typen av kunskap är varken säker bortom alla tvivel eller den slumpartade produkten av personligt tyckande. I stället är den produkten av ett ansträngande kognitivt arbete där möjligheter tänks ut, övervägs och utvärderas och där man når fram till underbyggda slutsatser. Bara en minoritet av den population vi undersökte (mellan 9 och 22% bland de ämnen som undersöktes) uppvisar denna epistemologiska förståelse. Utan en sådan har folk små incitament och liten benägenhet att utveckla de argumentationsfärdigheter som är vår studies främsta fokus.

Det enskilt mest avslöjande resultatet i den epistemologiska kategorin är den höga grad av säkerhet deltagarna anser sig ha vad gäller deras uppfattningar om hur de fenomen de tillfrågats om kan förklaras. Graden av säkerhet är något lägre för det ämne där deltagarna har minst personlig erfarenhet (återfall i brottslighet), men för alla tre ämnena säger sig minst hälften av deltagarna vara säkra eller mycket säkra på att deras teorier om orsaker är riktiga; för skoltemat når denna andel nästan tre fjärdedelar.

De frågor om orsakssammanhang som deltagarna är så säkra att de vet svaren på är dock komplexa frågor där även de experter vi också intervjuade saknar förutsättningar att ha säker kunskap. […] Fångars återfall i brottslighet, barns misslyckande i skolan och arbetslöshet är frågor där experter är överens om att det handlar om komplexa fenomen som tydligt omfattar mångfaldiga och interagerande orsaker och effekter i många riktningar, effekter som dessutom varierar mellan individer och grupper, även om en del vanliga mönster kan urskiljas. Ändå är det bara en liten minoritet av vanliga människor som ser fenomenen på detta sätt. För det mesta så är de säkra på att de “vet” svaren på våra frågor, men i den naiva betydelsen av att aldrig ha reflekterat över om svaren skulle kunna vara annorlunda.” (s. 264-265)

Ack ja. Jag tänker på hur fruktansvärt betydelsefullt det är att barn och ungdomar i skolan (och på andra håll) tränas i att tänka, d.v.s. hur man bildar sig underbyggda uppfattningar om viktiga frågor. Kuhns bok är tjugo år gammal, men jag tror tyvärr inte det har hänt så mycket sedan undersökningen gjordes. Jag misstänker att här finns ett viktigt “förbättringsområde” som kunde ha stor betydelse för våra möjligheter att upprätthålla ett anständigt samhälle där vi klarar av att hantera våra gemensamma problem på ett rimligt skickligt sätt.

På spaning efter mönster bland förändringsagenter

Tuesday, August 16th, 2011

Jag brottas för närvarande med en i mitt tycke väldigt svår uppgift. Jag söker efter en lämplig begreppsapparat och sätt att prata om förändringsarbete i bred mening. Mer precist handlar det om att kunna sätta ord på skillnader i föreställningsvärldar och förhållningssätt hos personer som är engagerade i någon sorts samhällsnyttigt förändringsarbete. Jag och mina närmaste kollegor (Pia Andersson, Anneline Sander, Anna Tiger, Sofia Emanuelsson, m.fl.) har under de senaste åtta åren genomfört ett antal fallstudier som på olika sätt handlar om samhälleligt förändringsarbete. Vi har analyserat egenskaperna i de arbetssätt som över tid utvecklats i en rad verksamheter: Tryggare och Mänskligare Göteborgs kansligrupp, fritidsgården Mixgården, Ung Kultur 116 (ett projekt kring klotter/graffiti i Göteborgs Stad), Hyresgästföreningens i Västra Sverige mobiliseringsarbete bland boende i Hjällbo, Eva Ohlssons arbete med hedersrelaterat våld i Halland och föreningen Fanzingos arbete med att främja ungdomars berättande i media. Vi har också intervjuat ett rätt stort antal enskilda personer om hur de driver förändringsarbete inom sina egna organisationer eller i form av olika projekt.

Jag är en sökande natur, som dras till fenomen som jag (och andra) ännu inte har riktigt förstått. Jag drar mig för att alltför snabbt binda mig till en färdig teori, utan vill vara öppen för att upptäcka mönster och sätta ord på dessa. Många av mina kollegor är mer fokuserade på att pröva och förfina mer stringenta modeller, där det finns väldefinierade begrepp och variabler som man kan använda för att analysera empiriska data och få välsorterad kunskap. Jag är också ute efter att kunna formulera kunskap så välstrukturerat som möjligt, men jag tycker att många teorier och modeller är alltför snäva för att verkligen kunna göra rättvisa åt en komplex och svårfångad verklighet. Här finns alltså en målkonflikt mellan att å ena sidan bibehålla en öppenhet för verklighetens variationer och unika företeelser och å andra sidan faktiskt kunna formulera begrepp och modeller som skapar ordning och översikt och hjälper att förstå orsakssammanhang och mönster med viss stringens.

Att befinna sig mitt i detta spänningsfält mellan kaos och ordning är att varken låta sig uppslukas av kaos och därmed ge upp ambitionen att skapa ordnad kunskap eller välja och lägga fast en diskurs som stänger dörren till de fenomen som inte är beskrivbara med den modell man valt. Det är både jobbigt och stimulerande.

Hur som helst, jag är mitt i ett sökande efter ett språk som kan beskriva relevanta mönster och variationsrikedom så att dessa blir begripliga och därmed lättare att reflektera över och utvecklas i. Jag gjorde under det gångna året ett rätt seriöst försök att skriva ihop en teoretisk referensram för att beskriva egenskaper i samhällsförändringsagenters föreställningsvärldar. Den kommer snart att publiceras i tidskriften Integral Review. När jag nu sitter och analyserar och reflekterar över fallstudier (t.ex. intervjutranskriptioner) så är det inte så enkelt att fånga in de mönster jag tycker mig se i den teoretiska referensramens termer. Jag bollar med tre olika teoretiska modeller (eller vad man nu ska kalla dem för), som alla tre har intressanta och relevanta infallsvinklar att erbjuda, men som inte utan vidare låter sig byggas ihop med varandra. Den modell jag just nu är mest sysselsatt med, därför att den ger mig ett språk för mönster som jag själv tycker är mycket intressanta att bättre förstå, är Michael Basseches teoretiska referensram kring dialektiskt tänkande. Han beskriver en dialektisk föreställningsvärld som genomsyrad av en insikt om betydelsen av processer, relationer, kontext (system/strukturer) och perspektiv inom många olika domäner. Den andra modellen är “medvetenhetskompassen,” baserad på Bill Joiners och Stephen Josephs “leadership agility”-modell. Medvetenhetskompassen sorterar upp medvetenhet genom att beskriva fyra olika domäner att rikta uppmärksamhet mot i t.ex. ledarskap och förändringsarbete: Uppgiften, Kontexten, Intressenter och Själv. Den tredje modellen är en familj av komplexitetsteorier, så som Michael Commons Model of Hierarchical Complexity, Kurt Fischers Skill theory och Elliott Jaques Requisite Organization.

I vårt fallmaterial ser jag att det finns många förändringsagenter som tar sig an uppgiften på ett sätt som väl beskrivs av Michael Basseches dialektiska tänkande: stark processorientering; medvetna sätt att etablera och bygga relationer; kunskapssökande; fokus på att involvera människor i reflektion och utveckling av sina perspektiv; sökande efter hur man kan etablera forum för genuin dialog; ickedömande inför olikartade synsätt och beteenden; välutvecklad insikt i hur alla fenomen är inbäddade i en större kontext som har en rad egna egenskaper och förändringsprocesser.

Jag tror det med hjälp av de tre modeller jag nämnde ovan går att beskriva ett dialektiskt förhållningssätt så pass tydligt att det faktiskt går att göra analyser av t.ex. intervjuer med förändringsagenter och med rimlig grad av stringens bedöma hur stora inslagen av en dialektisk föreställningsvärld är i den intervjuades sätt att resonera och agera. Likaså bör det gå  (fast det är svårare) att beskriva egenskaperna i en föreställningsvärld och agerande hos personer som inte i nämnvärd utsträckning resonerar dialektiskt.

Det mer specifika förståelseproblem jag brottas med just nu är att det verkar finnas betydande skillnader mellan olika personer vad gäller vilka domäner de tillämpar ett dialektiskt förhållningssätt på. Det tycks finnas en del som med stor skicklighet använder sig av ett flertal av ingredienserna i ett dialektiskt förhållningssätt när de arbetar med pedagogiska och andra utvecklande mål i förhållande till vissa målgrupper, som t.ex. ungdomar med sociala problem, men inte i nämnvärd grad använder samma förhållningssätt i kontakten med andra aktörer, som t.ex. myndighetsföreträdare. Formuleringen av mål och uppgifter kan vara rätt smal, t.ex. att stödja en viss målgrupp i att utveckla nya färdigheter och livsvägar (inget fel i det, givetvis, det kan vara synnerligen meningsfullt att fokusera på det sättet). Inom detta verksamhetsfält tillämpas många eller alla aspekter av ett dialektiskt förhållningssätt. Det finns dock andra förändringsagenter som på ett helt annat sätt utvecklar visioner om att bidra till en bredare förändring av hur vissa delar av samhället fungerar. Här handlar det om något som går långt utöver att skickligt utveckla och bedriva en egen välfungerande verksamhet, nämligen att påverka hur andra aktörer och system fungerar. Detta kan man förstås också ta sig an utifrån en dialektiskt verklighetsuppfattning, med (tror jag) beskrivbara karakteristiska drag i hur man formulerar mål och hur man tar sig an utmaningen.

Så jag hoppas att mina ansträngningar att begripa mig på de olika fallstudierna i ljuset av en uppsättning illa integrerade teoretiska modeller så småningom ska resultera i mer klarhet i hur man kan beskriva olika sorters “förändringsagentskap.”

En dialektisk världsbild

Tuesday, May 3rd, 2011

Den amerikanske forskaren och psykoterapeuten Michael Basseches gjorde i sin doktorsavhandling en inträngande studie av “dialektiskt tänkande.” Avhandlingen bearbetades till en bok, Dialectical thinking and adult development, som kom ut 1984 och som är en av vuxenutvecklings-litteraturens klassiker.

Basseches pekar ut tre element som starkt genomsyrar den dialektiska världsbilden. Dessa tre element kan sägas vara uttryck för en långt utvecklad komplexitetsmedvetenhet, som resulterat i antaganden om verklighetens natur.

I den dialektiska verklighetsuppfattningen uppmärksammas:

Processer. Allting befinner sig i ständig förändring som också ständigt ändrar förutsättningarna. I den dialektiska verklighetsuppfattningen förväntar man sig att allting är inbäddat i förändringsprocesser av olika slag. Man söker därför aktivt förståelse för dessa processers karaktär. Hur var det innan? Vad håller på att hända? Hur kan det tänkas bli framöver? Vilka slutsatser drar vi av detta? Den intensiva medvetenheten om att allting är statt i förändring leder också till en insikt om det fåfänga i att räkna med stabila förhållanden. I den dialektiska verklighetsuppfattningen är det en självklarhet att man inte kan utgå från att förutsättningarna kommer att vara desamma i framtiden. Därför är det heller inte så meningsfullt att tänka ut alltför detaljerade koncept för hur man vill att det ska bli, eftersom det finns alltför många variabler som utvecklas på ett svårförutsägbart sätt. En dialektisk verklighetsuppfattning leder i allmänhet till en uttalad processorientering, vilket innebär att man startar något, men fullt och fast räknar med att det händer saker under resans gång som innebär att man kommer att förändra såväl mål som strategier i takt med att det händer olika saker, liksom att resultaten kanske kommer att bli något som man inte alls kunde föreställa sig innan man gav sig i kast med ett initiativ.

Kontext. Varje projekt, varje initiativ man tar sig an är inbäddat i en kontext och denna kontext har en mängd egenskaper som utgör ramar för vad som kan hända och vad som inte kan hända. Den dialektiska verklighetsuppfattningen kännetecknas av att man förväntar sig och uppmärksammar att det större sammanhang man verkar inom ofta har karaktären av ett komplext system av olika sorters strukturer. Det finns organisatoriska strukturer och rutiner, det finns kulturella normsystem, det finns regelverk, maktförhållanden, beslutsordningar, etc., etc. Den som verkligen uppmärksammar att den kontext man befinner sig har sina egna former, den är också väl medveten om att de egna möjligheterna att komma någon vart med ett eget initiativ är större om man faktiskt förstår och försöker att aktivt navigera i de komplexa strukturer man har omkring sig. En vanligt konsekvens av en dialektisk verklighetsuppfattning är att man söker efter “manöverutrymme.” Var finns det en öppning, där något kan hända? Fokus ligger mer på att söka efter de möjligheter som kontexten faktiskt öppnar för, snarare än att utan hänsyn till egenskaperna i den kontext man befinner sig tänka ut en färdig idé som man sedan försöker förverkliga.

Relationer. Saker och ting, liksom personer och organisationer, står inte för sig själva med sina inneboende fasta egenskaper. Allting befinner sig i olika sorters relationer till något annat. Många företeelser är vad de är därför att de står i en viss sorts relation till något annat. Det går inte att förstå det enskilda utan att förstå karaktären på relationerna som det enskilda har till andra företeelser. I en dialektisk verklighetsuppfattning förväntar man sig att relationer mellan människor, mellan människor och saker och saker emellan har sina egna, betydelsefulla egenskaper. Relationernas egenskaper kan man varsebli och förstå. Man kan också medvetet arbeta med att skapa och förändra relationer, de är inte givna. Egenskaperna i relationer kan vara viktiga förklaringar till det som händer, förklaringar som inte kan reduceras till egenskaper i de enskilda parterna/elementen i relationen. Hur en viss person beter sig kan inte bara förklaras med inneboende egenskaper hos denna person, utan också genom karaktären på den relation som personen har med andra.

Själv vill jag gärna lägga till ett fjärde element till Basseches tre: perspektiv. Basseches skriver ingående om hur dialektiska tänkare har en stark medvetenhet om hur allt meningsskapande är beroende av egenskaperna i de perspektiv, diskurser, föreställningsvärldar vi har, men han behandlar detta tema som en underkategori till “kontext.” Jag har skrivit om “perspektivmedvetenhet” på annat håll.

De tre (eller fyra) aspekterna av en dialektisk verklighetsuppfattning enligt Basseches är förstås ofta sammanvävda med varandra: kontexter befinner sig i förändring; förändringar betingas av egenskaper i kontexten; relationer befinner sig i förändringsprocesser; det enskilda kan ha olika sorters relationer till kontexten; hur allting ser ut kan förändras när perspektiven förändras, etc., etc. Flera av de dialektiska tankeformer som Basseches identifierade handlar därför om transformation, vilket blir ett naturligt tema om man kombinerar föreställningar om förändringsprocesser, kontextens struktur och relationers egenskaper. Att förstå transformation och att själv arbeta med transformation ligger nära till hands för en dialektisk tänkare.

För den som har en dialektisk världsuppfattning blir det ofta en självklarhet att man som enskild människa vid en enskild tidpunkt inte kan ha kunskap om alla relevanta förutsättningar och därmed inte heller kan tänka ut färdiga planer som sedan i ordnade former ska implementeras. Man vänjer sig vid att inte ha så mycket kontroll, utan ställer in sig på att visserligen ha visioner och värderingar, men räkna med att man får ta ett steg i taget och se vad som händer. Att läsa av var “systemet” befinner sig just nu och göra det som verkar möjligt att göra är en typisk hållning. Personer med en dialektisk världsbild talar ofta om det de gör i termer av att vara katalysator, enzym eller matchmaker. De styr inte, de genomför inte en färdig plan, utan de är en aktiv faktor i processer som följer sina egna banor, där man kan tillföra lite energi som påverkar processerna i en gynnsam riktning.

I en alldeles nyutkommen doktorsavhandling har Barrett Brown intervjuat 13 personer som alla arbetar med att utveckla och leda relativt storskaliga hållbarhetsprojekt och som dessutom genom jagutvecklingstest visat sig höra till något av de tre sista stadierna i Susanne Cook-Greuters version av jagutvecklingsteori. Brown var intresserad av att studera hur personer i de sena jagutvecklingsstadierna tänker och agerar som förändringsledare. Han fann i intervjumaterialet åtta karakteristiska mönster som han sorterar i tre huvudkategorier:

1. Design from a Deep Inner Foundation
– Sustainability work as spiritual practice;
– Design grounded in transpersonal meaning;
– Uncertainty embraced, with trust in self, others and the process.

2. Access to Powerful Internal Resources and Theories to Design
– Use of intuition and ways of knowing other than rational analysis;
– Navigation via systems theory, complexity theory and/or integral theory.

3. Adaptive Design Management
– Dialogue with the system to consistently adapt the design;
– Roles adopted as space holder, creator of supportive conditions, and catalyst;
– Development cultivated in self, others, and the collective.

Sex av de åtta mönster Brown funnit kan, som jag ser det, direkt förklaras med hjälp av Basseches beskrivning av egenskaperna i den dialektiska verklighetsuppfattningen. De övriga två är de som handlar om hållbarhetsarbete som en andlig praxis och den transpersonella dimensionen (att uppleva sig som en kanal för något större än man själv, samt att ta emot inspiration som upplevs komma från en transpersonell källa) kan inte direkt härledas från Basseches ramverk, i alla fall inte utan att bygga ut det ett par steg.

Jag tror verkligen att Basseches har prickat in något mycket fundamentalt, av stor betydelse i synnerhet för förståelsen av skickliga sätt att hantera komplexa frågor och processer. För er som intresserat er för teorier om hierarkisk komplexitet (t.ex. MHC, the Model of Hierarchical Complexity, eller LAS, the Lectical Assessment System) kan Basseches synsätt ge en spännande kontrastverkan. Vuxenutveckling handlar kanske inte bara om att behärska alltmer komplexa orsakssammanhang. Det handlar kanske också om att lära sig leva med och skickligt hantera att vi inte kan behärska komplexa orsakssammanhang genom allomfattande teorier, invecklade strategier, sofistikerade organisationsformer och framför allt inte genom att tänka ut smarta planer och sedan försöka få dem genomförda.

BASSECHES, M. A. (1984) Dialectical thinking and adult development, Norwood, N.J.: Ablex Press.

BROWN, B. C. (2011) Conscious Leadership for Sustainability: How Leaders with a Late-Stage Action Logic Design and Engage in Sustainability Initiatives, Doctoral dissertation, Fielding Graduate University. Finns (i skrivande stund i alla fall) här: http://integralthinkers.com/featured/conscious-leadership/

Komplexitetsnivåer

Saturday, February 26th, 2011

Jag satte mig just och skrev ihop en anpassad och försvenskad version av komplexitetsnivåerna 8-12 i Model of Hierarchical Complexity, MHC. Jag behöver en sådan enkel översikt i en del kurser och seminarier, där vi inte har tid att gå in så djupt i det här med olika komplexitetsnivåer, utan där det mer handlar om att få en glimt av vilken betydelse skillnader i komplexitetsnivå kan ha. Man kan resonera om arbete, ledarskap, konfliktbeteenden, relationer, politik, etc. med utgångspunkt från ett komplexitetsperspektiv. Jag har mixtrat lite i förhållande till de väldigt matematiskt stringenta definitioner av nivåerna som finns i MHC, särskilt i det två sista nivåerna nedan.

**************************************************************

Konkret nivå (MHC: 8 Concrete)

Den konkreta nivån innebär att man bara talar om konkreta, specifika och enskilda händelser och företeelser. Samtal och tankar handlar om sådant man varit med om, namngivna personer, saker, etc. i det förflutna, nuet eller framtiden. Den konkreta nivån blir mest begriplig om man uppmärksammar vad som saknas i tankar och resonemang. På den konkreta nivån generaliserar man inte, d.v.s. man talar inte om de enskilda konkreta saker som exempel på en generell företeelse. Man formulerar alltså inte generella kategorier av händelser, personer och ting som har vissa egen­skaper gemensamt (Kategorinivån), utan håller sig till det enskilda fallet. Inte heller uppmärksammar man och resonerar kring vilka typer av orsakssamband som kan förklara det konkreta (Sambandnivån). Den konkreta nivån domineras av berät­telser om incidenter, människor man känner till, saker man själv är intresserad av.

Kategorinivån (MHC: 9 Abstract)

På kategorinivån ser man det enskilda fallet som ett av många i samma kategori, där kategorin tillskrivs gemensamma egenskaper. Den positiva aspekten av detta är att man kan resonera om problem och frågor i allmänhet, man kan t.ex. sammanfatta många enskilda fall till en typ av problem och sedan resonera om vad som bör göras åt denna typ av problem, snarare än att prata om just ett enskilt specifikt fall. I kontrast till den konkreta nivån blir det på kategorinivån mer naturligt att resonera kring hur vissa typer av frågor bör hanteras, därför att man kan bortse från det specifika fallets alla detaljer och i stället fokusera på det som är relevant för många liknande fall. En begränsning i kategorinivån är att man inte reflekterar över orsaks­samband, utan tenderar att tillskriva de olika kategorierna fasta egenskaper. Kategorinivån är därför fylld med stereotyper, generaliseringar om t.ex. vissa grupper av människor. Resonemang på kategorinivån karakteriseras av att det görs många påståenden och fälls många omdömen, utan att personerna bemödar sig om att söka förklaringar, ge argument som stödjer påståendena eller ta hänsyn till varierande omständigheter. I den mån “förklaringar” ges, så har de också karaktären av påståenden, som t.ex.: “Bankdirektörer skaffar sig förmånliga fallskärmar för att de är giriga.” “Invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken för att de saknar moral.” Typiskt för kategorinivån är att det saknas resonemang om sammanhang, förklaringar, orsak-verkanrelationer. Varje påstående, åsikt och trosföreställning är sig själv nog.

Sambandnivån (MHC: 10 Formal)

På sambandnivån resonerar man med hjälp av föreställningar om generaliserade relationer mellan kategorier. Man har tankar om hur olika företeelser hänger samman med varandra genom orsak-verkanrelationer eller på andra sätt. Det handlar inte bara om vad det var som var orsaken till att just en viss sak hände (vilket hör hemma på den konkreta nivån), utan vilka allmänna principer för orsakssamband som kan tänkas förklara den enskilda händelsen. På sambandnivån utgår man från att det finns begripliga förklaringar till det allra mesta. Står man inför ett problem, så söker man förstå varför verkligheten ser ut som den gör och vad som skulle kunna göra att man kan gå i en önskad riktning. På sambandnivån blir det naturligt att tänka hypotetiskt, eftersom man har föreställningar om hur saker fungerar. Man kan göra mentala experiment: om man skulle göra på det viset, vad skulle då hända? Om man i stället gör så där, hur blir det då? Typiskt för resonerande på sambandnivån är att man efterfrågar skälen till att man ska tro på en viss slutsats och man prövar om ett påstående verkligen stämmer överens med kända fakta eller logisk rimlighet. Begräns­ningen i sambandnivån ligger i resonemangens enkelriktade karaktär. Uppmärk­samheten fokuseras på en företeelse, som står i något slags linjär relation till bakomliggande orsaker, eller kommande konsekvenser. Orsakssamband uppfattas som enkelriktade: en sak orsakar en annan. Man kan söka förklaringar till händelser, eller spekulera om möjliga konsekvenser av ett visst förhållande. Det saknas dock föreställningar om att faktorer kan vara ömsesidigt beroende i komplexa nätverk.

Systemnivån (MHC: 11 Systematic)

På systemnivån för man resonemang som bygger på föreställningar om att orsaks­samband bildar komplexa nätverksrelationer, system eller ömsesidigt beroende relationer. I system kan olika variabler hänga samman med varandra på sätt som inte går att reducera till enkla linjära orsak-verkanrelationer. Många omständigheter och förutsättningar kan bilda system, där systemet som sådant har egenskaper som får långtgående konsekvenser för delarna i systemet. På system­nivån är det vanligt att man tänker i termer av den enskilda delens funktion i ett helt system, hur händelser leder till konsekvenser i systemet, som i sin tur återverkar på händelserna på kom­plexa sätt. Resonemang på systemnivån är ofta mer omfattande, det går inte att tala om komplexa sammanhang i enskilda satser, utan man behöver beskriva och resonera mer utförligt för att göra rättvisa åt den komplexitet man ser.

Perspektivnivån (MHC: 12 Metasystematic*)

På perspektivnivån reflekterar man över egenskaperna i hela system, jämför olika typer av system med varandra och resonerar om hur systemen är relaterade till varandra. En särskilt viktig aspekt av perspektivnivån är insikten om att man själv och andra betraktar världen med hjälp av perspektiv som själva är system och har en rad egenskaper. Perspektivens egenskaper ses som viktiga förklaringar till att man ser världen som man ser den. Man blir medveten om att världen kan se annorlunda ut om man betraktar den utifrån ett annat perspektiv. Detta får mestadels som konse­kvens att man är intensivt medveten om att man själv har blinda fläckar: det egna perspektivet hjälper en att se vissa typer av sammanhang väldigt tydligt, men man vet också att det är frågor man inte ställer, aspekter man inte ser, sammanhang man inte varseblir, eftersom det egna perspektivets antaganden och begreppsvärld styr varseblivning och tolkning. Personer som resonerar på perspektivnivån är i allmänhet svagt identifierade med ett visst perspektiv eller värdesystem och är snarare intres­serade av att prova ut olika synsätt och infallsvinklar och lära av den kontrastverkan som uppstår när man ser en fråga ur olika perspektiv.

———————————————————————————————————–

* Beskrivningen av Perspektivnivån avviker ganska kraftigt från MHCs definition av den metasystematiska nivån

Thomas Jordan, februari 2011