thomas.jordan

Varför talar folk förbi varandra i stället för med varandra i omstridda samhällsfrågor?

En av mina absoluta favoritforskare för närvarande är Deanna Kuhn, som flitigt forskar och publicerar om vanliga människors färdigheter i att bilda sig välgrundade (och illa grundade) uppfattningar i olika frågor. Jag har tidigare skrivit om hennes viktiga bok The Skills of Argument (http://blog.perspectus.se/?p=186).

Nu senast fick jag ta del av ett nyskrivet och ännu opublicerat rätt kortfattat bokkapitel med titeln Why do people argue past one another rather than with one another? av Deanna Kuhn och Kalypso Iordanou. Utgångspunkten för texten är den enligt författarnas bedömning låga kvaliteten på det offentliga samtalet (i USA, får man anta) om olika samhällsfrågor.

Författarna börjar med att räkna upp några olika förklaringar som framförts. En sådan förklaring hänvisar till en allmän utveckling av samhällskulturen. Författarna är dock särskilt intresserade av förklaringar på individnivå, d.v.s. varför den enskilda personen uppvisar väldigt förenklade former av resonemang kring viktiga samhällsfrågor. Här pekar de på tre typer av förklaringar som framförts av andra forskare. Den första går ut på att det är känslor som styr hur man tänker om olika frågor. Den andra förklaringen går ut på att vi människor är motiverade att skydda de uppfattningar vi redan har och därför undviker att utsätta oss för synsätt från andra som skulle kunna ifrågasätta de egna uppfattningarna. En tredje förklaring bygger på evolutionsresonemang. Människor ska enligt denna hypotes ha utvecklat färdigheter i argumentation inte för att debattera med andra, utan för att kunna övertala andra och därmed öka chanserna att få gehör för egna intressen. Enligt denna förklaring så syftar inte de former av argumentation vi är utrustade för till att pröva och utveckla argument eller till att komma fram till vad som är sant, utan till att få det vi vill. Kuhn och Iordanou påpekar att dessa möjliga förklaringar inte är ömsesidigt uteslutande, utan snarare kumulativa eller ömsesidigt påverkande.

Men författarna själva är intresserade av en fjärde möjlig förklaring, relaterad till individers färdigheter i att resonera sig fram till slutsatser. De utgår från redan etablerad forskningsbaserad kunskap om att sådana färdigheter uppvisar igenkännbara utvecklingsmönster från tidiga barndomen till vuxenlivet och att vuxna uppvisar stora skillnader i färdigheter i reflektion. I kapitlet fokuserar de på betydelsen av en speciell kognitiv begränsning som är extra problematisk när människor bildar sig uppfattningar i viktiga samhällsfrågor, kopplad till svag benägenhet att överväga ett flertal möjliga orsakssamband (multivariable causation).

Små barn, säger författarna, ser en viss händelse som orsak till ett visst utfall om händelse och utfallet förekommer tillsammans. Senare börjar barn att utbilda en föreställning om orsak och verkan och kan börja utveckla förmågan att resonera sig fram till vilken orsak som är mest sannolik av flera möjliga alternativ genom logiska jämförelser. Dock visar studier att yngre tonåringar har en tendens att peka ut en enskild faktor som orsak till ett visst utfall, även om de själva tidigare uppvisat en förståelse av att andra faktorer också visat sig påverka utfallet. Kuhn och Iordanou hänvisar till flera experimentella studier som visar att det är mycket vanligt att vuxna har en stark benägenhet att tro på en-faktorförklaringar, d.v.s. att peka ut en enskild orsakande faktor som ansvarig för en viss typ av händelser (de nämner exemplet fetma).

Nästa steg i författarnas framställning är att påpeka att de flesta viktiga samhällsföreteelser orsakas av flera samverkande faktorer. Om en stor andel av alla vuxna har en stark benägenhet att bara se en förklaring till dessa företeelser kan det bli mycket problematiskt. En konsekvens av denna tendens att förvänta sig att företeelser har en förklaring är att man då ser olika förslag till förklaringar som konkurrenter och ömsesidigt uteslutande: antingen är min förklaring riktig eller så är det din förklaring som är korrekt. Författarna pekar på resultat från en studie där man lät ett hundratal personer välja mellan tre olika alternativ i tre olika frågeställningar. En av dessa löd så här:

Venezuela är ett land med ekonomiska problem, oförmöget att betala sina räkningar. Dr. P Garet hävdade att orsaken till detta var alltför många social program för att ge stöd till människor. Välj ETT argument som skulle vara bäst att använda om du vill argumentera för att han hade fel.
A. Dålig hushållning med pengar är en mer sannolik orsak till landets ekonomisk problem.
B. Vissa länder som Haiti har väldigt få program för att ge stöd till människor och Haiti har allvarliga ekonomiska problem.
C. Vissa länder som Sverige har många sociala program och har inte några ekonomiska problem.

Alternativ A motsäger inte Garets förklaring och visar alltså inte att den är felaktig. Alternativ B pekar på att företeelsen kan förekomma utan den förklaring som Garet framför, men är inte heller bevis för att Garets förklaring är fel. Alternativ C, däremot, motsäger direkt Garets hypotes, eftersom den hänvisar till att förekomsten av sociala program inte nödvändigtvis leder till ekonomiska problem. Personer som har en god förmåga att pröva resonemang skulle sannolikt påpeka att dessa uppgifter är otillräckliga för att dra en bestämd slutsats. Men ingen av deltagarna i studien visade några tecken på osäkerhet, de övervägde alternativen och valde ett av dem. Hälften valde alternativ A, och en fjärdedel alternativ B. En stor majoritet valde alternativ A i alla tre scenarier som de ställdes inför.

Studien hade en andra fas, där man lät dels personer som konsistent valt alternativ A, dels personer som konsistent valt alternativ C, diskutera en fråga de själva hade olika uppfattningar om med varandra, där de fick välja på en lista med olika teman. C-paret valde att diskutera huruvida det är mer effektivt att upplysa folk om hälsorisker med rökning eller höja tobaksskatten för att minska rökning. A-paret valde att diskutera om anledningarna till att lärare säger upp sig är låga löner eller dåliga arbetsmiljö. Forskarna spelade in och analyserade samtalen. I fallet med de som valt alternativ C fanns det flera drag av god diskursiv kvalitet i resonemangen. Båda parterna hänvisade till empirisk evidens som stöd för uppfattningar och båda parterna visade förståelse för att de båda uppfattningarna inte var ömsesidigt uteslutande. I fallet med de som valt alternativ A förlöpte samtalet annorlunda. Parterna turades om att argumentera för sin egen uppfattning utan att hänvisa till tänkbar evidens. Ingen av dem kommenterade den andres argument, utan fortsatte bara bygga på med flera argument för den egna uppfattningen. De uppvisade heller inga tecken på att inse att båda faktorerna kunde vara verksamma. I forskarnas tolkning såg A-paret ingen funktion i samtalet utöver att föra fram sina egna argument för den uppfattning de hade.

I en annan studie var fokus uppfattningar i en fråga snarare än förklaringar till en företeelse. 70 deltagare fick resonera om vad man borde göra åt problemet med unga människor som tagits till USA som barn och nu bodde olagligt i USA. De fick pricka in sin uppfattning på en sjugradig skala från “Sänd tillbaka dem” till “Låt dem få stanna”. De fick sedan förklara varför de tyckte som de tyckte, samt visa hur starkt de kände inför frågan på en skala från 1-10. Över 70% av deltagarna hade starka preferenser (-3/-2 eller +3/+2 på skalan), resten placerade sig på eller intill mitten. Forskarna menar att en fullgod motivering för ens uppfattning kring denna fråga kräver att man överväger två konkurrerande aspekter: samhället och dess lagar å ena sidan, och individer som inte medvetet brutit mot lagarna å andra sidan. Forskarna sorterade deltagarnas resonemang i tre kategorier: a) de som tog hänsyn till båda aspekterna, b) de som resonerade kring flera faktorer, men bara på ena sidan, och c) de som bara framförde ett argument för sin uppfattning. Över 70% hamnade i c-kategorin, d.v.s. formulerade bara ett argument för sin uppfattning. 10% formulerade flera argument, men bara för den egna uppfattningen. 17% nämnde argument för båda sidorna.

Forskarna fann också en tydlig relation mellan mer komplexa resonemang å ena sidan och hur starka övertygelserna och känslorna var å andra sidan. Den mindre grupp som nämnde argument för båda uppfattningarna lade sig själva i mitten på den 7-gradiga skalan. I den stora grupp som bara nämnde ett argument hade 90% en stark uppfattning i någon av ytterändorna på den 7-gradiga skalan. Ståndpunkter i ytterkanterna var också kopplade till starkare känslor inför frågan. Forskarna menar att det är rimligt att tolka resultaten så att mer nyanserade resonemang minskar benägenheten till att ha starka affekter inför omstridda samhällsfrågor, eller omvänt att starka känslor inför en fråga innebär begränsningar i benägenheten att ha mer sammansatta resonemang kring olika aspekter.

Kuhn och Iordanou föreslår med ledning av dessa studier att det kan vara produktivt att fokusera på att främja mer nyanserade kognitiva representationer av komplexa samhällsfrågor, snarare än att försöka dämpa människors affektnivåer. Dock pekar de på att det gjorts försök att få folk att överväga faktorer som talar emot deras uppfattningar, men att detta ofta väcker mer motstånd. De föreslår i stället strategin att få personer att överväga konsekvenser av och gränser för deras egna uppfattningar. Genom att ställa följdfrågor kan man utforska hur långt personer är villiga att driva sina uppfattningar, d.v.s. hur extrema de är beredda att vara. Detta, menar de, kan vara en mer verksam strategi för att få människor att bli mer nyanserade och överväga olika omständigheter och värden.

Slutligen, i kapitlet, pekar författarna på betydelsen av att människor kan ha olika “epistemologiska” antaganden, nämligen vad gäller den grundläggande föreställningen om att uppfattningar är något som bör prövas och revideras efter hand, snarare än att de är direkta avbildningar av verkligheten. Jag själv önskar så att våra skolor skulle vara mer framgångsrika i att främja detta synsätt på åsikter och uppfattningar om verkligheten, samt vänja barn och ungdomar vid att ställa sig frågor kring viktiga teman. Det kan vara frågor som t.ex.:

– Hur kan man veta om detta verkligen stämmer?
– Finns det andra relevanta faktorer som också påverkar uppkomsten av detta problem?
– Vilka olika sätt att resonera finns det om den aktuella frågan?
– Vilka omständigheter talar för och emot att en viss uppfattning är befogad?
– Vilka olika typer av konsekvenser skulle en viss åtgärd kunna tänkas få?

Se också: https://hurvetdudet.nu

*************

Referens

Kuhn, D. & Iordanou, K. (2019). Why do people argue past one another rather than with one another?, opublicerat bokkapitel. Se Deanna Kuhns sida på researchgate.net.

Vuxenutveckling: de “högsta” stadierna

Jag har sedan mitten av 1980-talet följt forskningen om vuxenutveckling. Det finns ett antal olika teoribildningar inom området, med begränsat utbyte mellan skolorna, vilket jag har tyckt varit olyckligt och rätt frustrerande. Jag skulle önska mer av dialog och diskussion om hur vi kan förstå och tolka mönstren för vuxenutveckling, i synnerhet för att undvika att göra våld på hur stora variationerna är genom att försöka reducera utvecklingsmönstren till en eller ett litet fåtal förklarande variabler.

Jag har just fått en resonerande artikel publicerad i tidskriften Integral Review under titeln “Late stages of adult development: One Linear Sequence or Several Parallel Branches?”. Argumentet i texten är att det inte verkar rimligt att man ska kunna beskriva de viktigaste mönstren i de “mest utvecklade” formerna av vuxenutveckling genom att förlita sig på bara ett av de olika teoretiska ramverk som finns. Jag hoppas att utmana företrädare för olika teoribildningar att faktiskt befatta sig med argumenten för att det finns så stor variation i det vi ser som de “högsta” stadierna eller mönstren att det inte går att förklara dem med en enda linjär stadiemodell. Vi behöver, menar jag, ta hänsyn till flera olikartade aspekter av vuxenutveckling och kunna hantera den avsevärda variationsrikedom som jag tycker mig se.

Den här artikeln är mest skriven för de som är riktigt intresserade och något så när insatta i vuxenutvecklingsfältet. Men den kan ev. vara intressant även för de som inte är så pålästa inom området, men har så pass mycket intresse för det att man är villig att läsa och begrunda.

Här är direktlänken till artikeln:

http://integral-review.org/issues/vol_14_no_1_jordan_late_stages_of_adult_development.pdf

Kolla gärna vad som i övrigt finns i senaste numret av Integral Review, där finns en rad intressanta artiklar:

http://integral-review.org/current_issue/vol-14-no-1-aug-2018/

Tal till brudparet

I somras hade jag det stora nöjet att vara med på min sons bröllop. Som brudgummens far fick jag då tillfället att vara en av rätt många att hålla tal på bröllopsfesten. Sådana tal avspeglar förstås talarens personlighet i hög grad, och mitt var starkt präglat av min egen déformation professionnelle som konfliktspecialist och forskare. Jag lärde mig en del när jag förberedde talet som jag tänker kan vara av intresse för fler än gästerna på festen. Så jag har redigerat bort de mer personliga delarna i början och slutet av talet. Här är kärnan:

Jag har som ni vet ägnat 25 år åt hur man kan samarbeta när man vill olika saker, d.v.s. konflikthantering. Mitt fokus har främst varit konflikter i arbetslivet, men i grund och botten finns det stora likheter i vilka utmaningar man ställs inför när man ska leva ihop i en nära relation.

Ett äktenskap har ju, som vi alla vet, en betydande konfliktpotential eftersom det är så mycket som ska samordnas när man lever ihop. När jag har utbildningar riktade till arbetslivet så brukar jag peka på att det på alla arbetsplatser finns teman där människor har önskemål som inte alltid är lätta att få igenom. Jag tar då upp fem typer av teman:

Fördelningsfrågor, där det finns olika uppfattningar om vad man ska lägga pengar på, hur man ska fördela arbetsguppgifter och inte minst vad man själv och andra ska lägga tid på.
Positionsfrågor: vem som ska ha ett visst ansvarsområde, eller vad man ska göra vid en viss tidpunkt.
Strukturfrågor: vad man ska ha för slags ansvarsfördelning, rutiner, prioriteringar och organisation.
Beteendenormfrågor: hur man vill bli bemött, hur man vill att andra ska genomföra olika göromål.
Och slutligen Övertygelsefrågor, som kan handla om djupare liggande värderingar, prioriteringar och övertygelser om vad som fungerar och inte fungerar.

Alla dessa teman finns också i äktenskapet och behöver hanteras. I botten ligger förstås det faktum att vi människor har behov som är viktiga för oss, och vi kan bli frustrerade om våra behov inte blir uppfyllda på det sätt vi önskar oss. Om man ska få en nära relation att fungera väl så är det klokt att ha kontakt med och bry sig om både egna och den andres behov och se till att det finns en god balans.

Som den forskarsjäl jag är så är det naturligt för mig att förbereda ett bröllopstal genom att läsa på om forskning kring lyckliga äktenskap. Jag ska inte gå in på alla metodproblem som finns inom detta fält, utan nöja mig med att plocka fram några tänkvärda resultat. Det finns bl.a. en amerikansk forskare som heter John Gottman som ägnat förtio år åt att forska om äktenskap, kanske känner ni till vad han har att säga. Här är fem intressanta slutsatser:

Lyckliga par är lika ofta arga på varandra som olyckliga. Man behöver inte vara balanserad och alltid använda klockrena jagbudskap för att ha en god relation.
En stor majoritet av alla par har kvar samma olösta konflikter i decennier, men kan ändå ha bra äktenskap, för att det finns en stor reservoar av positiva faktorer som väger tyngre.
Många små positiva kontakter, t.ex. uppskattande kommentarer, beröring, bygger en god relation. Kännetecknande för goda parrelationer är att de positiva kontakterna är mångdubbelt fler än de negativa.
De för relationen mest skadliga beteendena är kritiserande, gå i försvar, stänga av och fälla föraktfulla kommentarer.
Reparationsbeteenden spelar en viktig roll: små signaler om att man vill återgå till en god relation efter konflikter.

Råd som forskare om lyckliga äktenskap ger är att

Se till att skicka många små positiva signaler: uppskattning, kroppskontakt.
Visa aktivt intresse för det som intresserar din partner. Fråga hur dagen varit.
Ställ i lagom omfattning upp och gör saker din partner vill, även om det inte intresserar dig själv.
Var uppmärksam på hur balansen i kommunikationen er emellan är, det är inget problem om man ibland är arg och frustrerad, om bara normalläget är positiv kontakt.

Recension av Anneli Mattsons bok ”Kränkt eller Särbehandlad: KAKS – En modell för utredning av kränkande särbehandling”

För första gången har denna blogg en “gästskribent” :-). Stefan Blomberg, forskare vid Arbets- och miljömedicin i Linköping med inriktning på mobbning i arbetslivet, frågade mig om jag ville publicera hans recension av Anneli Matssons relativt nyutkomna bok ”Kränkt eller Särbehandlad: KAKS – En modell för utredning av kränkande särbehandling”. Det gör jag gärna. Stefan är ju själv en engagerad förespråkare av utredningsmetodiken Faktaundersøkelse, som Anneli erbjuder ett alternativ till. Mycket bra, tycker jag, att det utvecklas en seriös och nyanserad diskussion om metodik för att utreda anmälningar av kränkande särbehandling, där det knappast kan finnas några enkla och tvärsäkra svar på hur man ska göra. Som Stefan också skriver är Annelis bok mycket läsvärd och jag hoppas att alla de som åtar sig uppdrag att utreda ärenden kring kränkande särbehandling/mobbning läser både hennes bok och Stefans egen bok Mobbning på jobbet.

Recensionen kan du läsa via nedanstående länk.

Recension av Anneli Matssons bok KAKS

Tillägg 28.8 2018: Anneli har skrivit en replik på Stefans recension. Den finns att läsa här:

Anneli Matssons replik till Stefan Blombergs recension

Stefan har i sin tur skrivit en replik till repliken:

Replik på Anneli Matssons kritik mot min recension av hennes bok

Hur kan vi främja integration för de som flytt till Sverige från krigsdrabbade länder? En intervju med Driton Rama.

Om du tycker att integration av de många flyktingar och andra migranter som kommit till Sverige under senare år är en fråga som engagerar dig, då kommer du nog att tycka att den intervju som länkas nedan är intressant och viktig. Intervjun med Driton Rama är hämtad ur en serie intervjuer som vi gjort inom ramen för ett pågående forskningsprojekt, där vi valt ut sex verksamheter i olika delar av landet som använder någon typ av dialogmetodik för att bana väg för integration. Jag själv ser integration som en av de allra viktigaste samhällsfrågor svenska samhället har att hantera (det finns som vi alla vet också andra ödesfrågor). Många olika typer av åtgärder är nödvändiga, i forskningsprojektet fokuserar vi ett delområde: hur vi överbrygger de klyftor som finns i föreställningsvärldar och utgör hinder för en konstruktiv integration.

I intervjun berättar Driton Rama om den metodik som används i ENIG, Etableringsprogram för nyanlända i grupp. Programmet består av 16 träffar à 2 timmar och genomförs i bl.a. Kristianstads kommun på uppdrag av Arbetsförmedlingen. Programmet riktar sig till utrikesfödda som kommer från krigsdrabbade länder och står långt från integration i arbetsmarknaden, särskilt personer som misslyckats med SFI-kurser och praktik, lider av effekterna av traumatiseringar efter krigsupplevelser och/eller har svårt att tillgodogöra sig kunskap i de konventionella kurser som erbjuds därför att de har mycket låg utbildningsnivå och eventuellt är mer eller mindre analfabeter.

En presentation av Driton Ramas bakgrund återfinns efter intervjun.

Här är länken till intervjun:

Intervju med Driton Rama

Hur ska du rösta i riksdags-, landstings- och kommunalvalen? Ett förslag: använd programteori

9 september 2018 står vi alla inför besluten om hur vi ska rösta (eller låta bli) i valen till de politiska församlingarna på olika nivåer. Det finns många partier att välja på och inte alla av oss är tvärsäkra på hur vi vill rösta. Programteori är ett kunskapsområde som erbjuder stöd för att få större klarhet vid strategival av olika slag (se Funnell & Rogers, referens nedan). Programteori används mest när man vill göra utvärderingar av olika typer av förändringsprojekt, för att bedöma om de strategier som används verkar vettiga och om de fungerar som avsett. Delar av programteorin kan vara mycket klargörande när man ska bestämma sig för vilket/vilka partier man vill stödja i valet.

Det viktigaste bidraget programteori erbjuder är begreppet förändringsteorier, det vill säga hur man föreställer sig de mekanismer (t.ex. politiska beslut om åtgärder) som ska kunna leda till att man uppnår de mål man valt ut som viktiga. Jag har valt ut tre infallsvinklar från programteori och formulerat ett antal frågor man som väljare kan använda sig av:

Problemformulering
Mål och visioner
Förändringsteorier och åtgärdsförslag

När du granskar ett visst parti och överväger om du kan tänka dig rösta på det, kan man med ledning av programteori formulera följande frågor:

Problemformulering

Hur beskriver partiet vilka samhällsfrågor, problem och uppgifter som är viktiga?
Vilka, enligt dig, viktiga samhällsfrågor saknas i partiets budskap? (Jämför med de samhällsfrågor som pekas ut som centrala av andra partier)
Tycker du att partiets problembeskrivning är träffande?
Vilka orsaker pekas ut som förklaringar till de problem som anses angelägna?
Vilka alternativa synsätt på orsakssammanhang finns i samhällsdebatten?
Tror du att partiets syn på orsakssammanhang är träffande, eller saknas viktiga faktorer och sammanhang?
Avspeglar partiets grundläggande värderingar det som är viktigt för dig?

Mål och visioner

Vad vill partiet uppnå inom för dig viktiga områden?
Är dessa mål så konkret formulerade att de kan ses som trovärdiga?
Vilka eftersträvansvärda mål pekar andra partier ut, som lyser med sin frånvaro hos det aktuella partiet?
Finns det mål och visioner som är viktiga för dig, som partiet inte har prioriterat?

Förändringsteorier och åtgärdsförslag

Vilka övertygelser har partiet om mekanismer som kan sättas i arbete för att man ska kunna uppnå de mål och visioner man har? (t.ex. lagstiftning, investeringar, förändringar av regelverk, förändring av resursfördelning för stöd, kontroll, ändring av beskattningsprinciper, etc.)
Beskriver partiet de åtgärder man vill vidta tillräckligt konkret för att man ska kunna göra sin egen bedömning av genomförbarheten?
Vilka invändningar tror du att andra partier har om partiets strategier, särskilt vad gäller (1) möjliga oönskade konsekvenser, (2) hinder som inte beaktats och (3) problem som den föreslagna strategin inte erbjuder lösningar för?
Tror du att de föreslagna strategierna verkligen skulle kunna fungera som det är tänkt, d.v.s. leda till förverkligande av de utpekade målen?

**************************************************

Jag skulle ju önska att politiska journalister pressade partierna att tydligt formulera sina programteorier så att vi kan jämföra deras trovärdighet, t.ex. i frågor som utsatta förortsområden, omställning av klimatpåverkande samhällsföreteelser, folkhälsoproblematik, etc. Om vi kan få klara besked om hur partierna förändringsteorier ser ut och hur de konkret avser att försöka omsätta dessa i praktiken genom olika åtgärder, då får vi större möjligheter att självständigt bedöma trovärdigheten i politiska program. Avgörande är möjligheten att jämföra partiernas förändringsteorier. Först när ett partis förändringsteori inom ett visst politikområde kontrasteras med andra partiers alternativa förändringsteorier uppstår en större överblick över styrkor och svagheter i politiska program. Programteori kan bidra till mer precision i formuleringen av förändringsprogram, och därmed mer informerat ställningstagande till de olika förslag som finns.

**************************************************

Om programteori:

Funnell, S. C., & Rogers, P. J. (2011). Purposeful program theory: Effective use of theories of change and logic models (Vol. 31). John Wiley & Sons.

Två typer av kunskap

Det finns tillfällen då det är viktigt att kunna skilja på två olika typer av kunskap. Den ena typen är den vetenskapliga kunskapen. Den har till uppgift att utveckla så giltig, säker och hållbar kunskap som möjligt, där det finns goda argument för att slutsatser och teorier verkligen ger en god bild av verkligheten. Detta är mindre problematiskt i stora delar av naturvetenskapen än det är i samhällsvetenskapen. Inom områden som fysik, kemi och biologi går det ofta att mer entydigt dra slutsatser om vad som är sant och falskt, om man gör lämpliga experiment eller samlar in och analyserar relevanta data. I samhällsvetenskapen är det svårare, därför att vi har att göra med tolkande och handlande varelser i mycket komplexa processer och många av de fenomen samhällsvetenskapen studerar har att göra med individers och gruppers meningsskapande. Men även inom samhällsvetenskapen är det övergripande syftet med kunskap att komma så nära “sann” kunskap som möjligt, även om begreppet “sanning” är betydligt mer problematiskt här än i naturvetenskaperna (och många samhällsvetare skruvar nog på sig inför ordet “sanning” i relation till vetenskaplig kunskap). När vi har anspråk att utveckla vetenskaplig kunskap är vi omsorgsfulla med att granska om det verkligen finns fog för slutsatser och påståenden, t.ex. genom att uppmärksamma det som avviker från generella teoretiska formuleringar och därmed pekar på problem med utsagornas giltighet. Denna noggrannhet är central för vetenskapens uppgift, men leder också till att det är mycket man inte kan uttala sig om och ibland till kunskap som är så specialiserad att den inte är så meningsfull för praktiker.

Den andra typen av kunskap är den praktiska kunskapen.Här är kriteriet på god kunskap att modeller och teorier fyller en funktion för människor som har uppgifter att lösa: problem, arbetsuppgifter, måluppnåelse, tillfredställelse, utveckling, känsla av mening, etc. I idealfallet sammanfaller god vetenskaplig kunskap och god praktisk kunskap. Men i många fall är relationen mellan de båda problematisk. Den goda vetenskapliga kunskapen är inte alltid så användbar för praktiker som står mitt i livet och ska hantera olika situationer. Den goda praktiska kunskapen, å andra sidan, kan vara sådant som verkligen är till nytta för människor att bättre förstå omständigheter och kunna hantera konkreta problem på skickligare sätt, men som inte uppfyller den vetenskapliga kunskapens kvalitetskriterier. Det kan t.ex. handla om att de modeller och teorier som är praktiskt användbara är alltför förenklade och därmed inte gör rättvisa åt verklighetens komplexitet och variationsrikedom, enligt den vetenskapliga kunskapens kvalitetskriterier.

I utvecklingen av samhällsvetenskaplig kunskap måste man många gånger också vara pragmatisk. Om man driver kraven på att göra verklighetens komplexitet rättvisa alltför långt kan man hamna i en position där man avvisar möjligheten att alls generalisera om beständiga mönster och förklaringar. Positionen blir då att varje fall är unikt och måste förstås på sina egna villkor: det finns inga giltiga generaliseringar om mönster.

Vi möter detta spänningsföhållande mellan de två typerna av kunskap väldigt tydligt när det gäller teman som personlighetstyper, jagutvecklingsstadier, grupputveckling, konfliktanalys och kulturella skillnader. I alla dessa fall handlar det om fenomen som är väldigt komplexa, bl.a. för att det är så många variabler inblandade. Varje individ, varje arbetsgrupp, varje konflikt och varje kultur är i någon mening unik och avviker i väsentliga avseenden från egenskaperna i de kategorier som finns formulerade i olika teoretiska modeller, så som personlighetstypologier (MBTI, DiSC, etc.), jagutvecklingsteori (Loevinger, Kegan, O’Fallon), grupputvecklingsmodeller (Tuckman, Wheelan), konflikttypologier (Glasl, Jehn) och dimensioner för kulturella skillnader (Hofstede). Många forskare är därför mycket kritiska till denna typ av modeller, av goda skäl. De gör våld på variationsrikedomen i världen. Samtidigt är modellerna för många praktiker av stort värde, för de tillhandahåller ett språk som gör en uppmärksam på mönster som man annars inte skulle lagt märke till eller reflekterat över.

Mitt budskap är: Avfärda inte den praktiska kunskapens förenklade modeller och svepande generaliseringar, de fyller ofta en mycket önskvärd funktion. Men arbeta för att stärka medvetenheten om att verkligheten för det mesta avviker från modellernas standardiserade kategorier, ibland på verkligt betydelsefulla sätt. Man kan ha stor nytta även av modeller som grovt förenklar verkligheten, om man bara är väl medveten om risker med stereotypisering och förhastade slutsatser.

Introduktion till “att bygga en robust samarbetskultur”

Jag hade en uppdragsgivare som gärna ville anlita mig för att hålla en kortare föreläsning om temat att bygga en robust samarbetskultur. Det fungerade inte med tiderna att vare sig komma till dem, eller vara med via videolänk. Så jag spelade in en video åt dem i stället. Den är 19 minuter och ger en kortfattad introduktion till hur man kan tänka kring att utveckla en strategi för en robust samarbetskultur på en arbetsplats.

Har du någon användning för den, så var så god att använda den. Man ska kunna se den direkt genom att klicka på länken nedan, man kan också ladda ner filmfilen till egen dator.

Kommentarer är förstås välkomna.

http://www.perspectus.se/tj/rosavideo.mp4

Konflikter och mobbning

I förra veckan föreläste jag tillsammans med Stefan Blomberg om konflikthantering och mobbning. Medan Stefan talade tog jag en vända igen och funderade över relationen mellan begreppet konflikt och begreppet mobbning. Sysslar man med konflikter är det ur en synvinkel rätt naturligt att se i alla fall vissa typer av mobbning som en särskild typ av konflikter, förstås då kännetecknad av att den är starkt asymmetrisk.

Samtidigt finns det hos många, inklusive mig själv, ett motstånd mot att se mobbning som ett specialfall av konflikter, och jag grunnade på varför det egentligen är så. Jag tror inte riktigt att det har med rena definitioner att göra, utan mer om “inramningen” man har för begreppen.

När vi talar om mobbning så läggs fokus på förekomsten av otillåtna, moraliskt oacceptabla beteenden. Det blir då radikalt viktigt att sådana beteenden inte ska få förekomma och därmed blir det också mer eller mindre irrelevant att söka efter anledningarna till att någon betett sig på det oacceptabla sättet. Fokus sätts vidare på att förhindra förekomsten av oacceptabla beteenden och på att skydda de som blir utsatta.

När vi talar om konflikter finns nog ofta ett, ofta outtalat, antagande om att konfliktparterna har i någon mån befogade önskemål, alternativt begripliga anledning till att vara frustrerade. Fokus blir då på att få klarhet i vilka båda parters intressen, behov och önskemål är och om möjligt få till stånd en problemlösande dialog eller förhandling för att i möjligaste mån tillgodose de inblandade parternas behov.

Definierar vi mobbning som en särskild sorts konflikt uppstår en spänning mellan de olikartade inramningarna, som inte är synliga i definitionerna av respektive begrepp, men som finns med i de konnotationer begreppen har. Det är nog klokt att fortsätta hålla isär begreppen, i stället för att stoppa in det ena i den referensram som det andra har. Definierar vi en situation som en konflikt, då blir det naturligt att tänka i termer av hur vi kan få parterna att förbättra sin relation, eller lösa sakfrågorna. Definierar vi en situation som mobbning, då handlar det mer om att säkerställa att oacceptabla beteenden inte ska få förekomma. Det gäller att hantera denna spänning med omsorg. Ibland är båda synsätten relevanta för ett och samma fall, vilket kräver extra skicklighet från de som har ansvar att hantera situationen ….

Fantasianalys av Donald Trumps installationstal

För länge sedan (femton år sedan eller så) intresserade jag mig för det exotiska området “psykohistoria”. En portalfigur inom detta område var Lloyd DeMause, som med en psykoanalytisk grundansats försökte tolka de omedvetna kollektiva processer som han menade hade stor påverkan på amerikansk (och alla andra länders) politik. Det finns en hel del indikationer på att DeMause inte var/är riktigt psykiskt frisk, men hans böcker och artiklar var uppfriskande oortodoxa och provocerande i en positiv mening. Hans huvudmetod var “fantasianalys” av framför allt politiska tal och karikatyrteckningar. Fantasianalys av transkriberade tal går till på det sättet att man går igenom texten och plockar fram alla ord och formuleringar som har en känsloladdning eller utgör metaforer. Man tar bort allt annat så bara dessa formuleringar blir kvar. I synnerhet ska man leta efter formuleringar som innehåller starka känslor, refererar till kroppen och har en påtaglig symbolik. Man ska också ta bort (1) alla subjekt och objekt, d.v.s vem eller vilka som uttrycken refererar till, och (2) alla negationer. Syftet är att vaska fram de känslolägen och fantasibilder som omedvetet genomsyrar talarens världsbild. DeMause tänkte sig att talaren omedvetet artikulerar hela kollektivets (samhällets) fantasiprocess, så det handlar inte bara om en individs omedvetna känslor och fantasier.

Detta är givetvis synnerligen subjektivt och när man försöker göra något slags sammanhängande tolkningar av vad det är för fantasikonstruktioner som under ytan präglar och kanske motiverar talarens verklighetsuppfattning är man ute på mycket, mycket svag is. Men jag har inte glömt bort metodiken, för den är samtidigt fascinerande. Eventuellt kan man genom fantasianalyser faktiskt se en del mönster man annars inte skulle ha sett.

Jag lyssnade på radio på Trumps installationstal igår. Idag laddade jag ner talet och provade på att göra en fantasianalys enligt DeMause och hans kollegors metodregler (se referens sist). Resultat finns i nedan länkad fil:
Trump inauguration speech fantasy analysis

Kanske ger denna övning inte så mycket mer än man kan utläsa bara genom att läsa talet rakt av. När jag tolkar budskapet går jag inte uteslutande på de framvaskade orden och uttrycken utan också på dramaturgin i talet som helhet. Så här blir min tolkning:

Amerikanska folket har lämnats i sticket av härskarna, som dragit egen fördel och berikat sig medan folket lämnats därhän till fattigdom, arbetslöshet, kriminalitet, förfall och smärta. Nu ska slakten på Amerika stoppas och folket ska beskyddas. Genom patriotism och lojalitet ska enighet skapas, fienden ska förgöras och det ska skapas välstånd, framgång, segrar, styrka, storhet och säkerhet.

En del av retoriken är inte så originell, så som betonandet av nationell enighet och löftet om att allt ska bli bättre. Men här framträder förstås ett kärndrama som nog ser väldigt annorlunda ut än om det varit Hillary Clintons installationstal som utsatts för samma process. Läs gärna igenom filen som länkas ovan, det är intressant att se känslo- och fantasiinnehållet i talet isolerat från resonemangen.

En nyckelformulering (som inte syns med fantasianalysens regler) är att makten nu ska ges till folket. Personligen tror jag att Trump ser det så att han själv förkroppsligar det försummade amerikanska folket och dess intressen och att han menar att när han själv får makten så innebär det att folket nu fått makten. Det finns ju inga tecken på att han avser att göra några radikala förändringar i hur makten är fördelad och vem som fattar politiska beslut.

Förmodligen har det aldrig varit så svårförutsägbart som nu vad en ny amerikansk president kommer att ta sig för. Eftersom han säger så lite av substans så blir sökandet efter något slags underliggande logik mer angeläget. Det är svårt att bedöma om fantasianalys har något vettigt att bidra med, men man kan alltid testa ….

*********************************************
Elovitz, P. H., Lawton, H., Luhrmann, G. (1985). ‘On Doing Fantasy Analysis’, The Journal of Psychohistory. 13(2).
En uppenbarligen scannad och OCRad version finns i skrivande stund här:
http://www.geocities.ws/kidhistory/ja/onfa.htm