Jag fick en fråga från en journalist som skriver för Dagens Medicin om jag hade några goda råd till chefer inom sjukvården om hur man ska hantera situationen efter semestern, på arbetsplatser där man haft det jobbigt och det kanske finns mycket kritik och oro. Jag har ju själv inte jobbat som chef i sådana situationer, så jag vet inte riktigt om det jag har att säga är hjälpsamt. Så här skrev jag i alla fall:
Jag tycker en viktig sak är att odla öppenhet och acceptans, d.v.s. låta medarbetare få ge uttryck för eventuell frustration, oro och kritik, utan att genast försöka lägga tillrätta, gå i debatt eller tysta ner. Om grundhållningen är att människor har olika uppfattningar, övertygelser och perspektiv och att detta är något vi kan leva med utan att vi nödvändigtvis måste slå fast vad som är den rätta tolkningen, då kan vi ha konstruktiv kommunikation. Ställ frågor för att förstå vad olika personers synsätt är, vad de är oroliga för, hur de tänker om vad som är viktigt, och vilka deras konkreta önskemål är. Det kan man göra utan att hålla med eller signalera att personen har rätt att få sina önskemål tillgodosedda. I möjligaste mån, förklara bakgrunden till beslut som fattats, på ett sakligt sätt, utan att gå i försvar. Man behöver inte identifiera sig med ledningens beslut och perspektiv, man kan sakligt beskriva hur resonemangen gått och vilka omständigheter som inverkat. Givetvis måste man som chef undvika att vara direkt illojal mot arbetsgivaren, men man kan ha en avvikande uppfattning utan att detta är illojalt.
Om det hettar till, var i möjligaste mån tolerant mot starka känslor och undvik att gå i försvar inför vad du uppfattar som orättvisa kommentarer. Men givetvis kan det finnas situationer där det är högst befogat att begära av medarbetare att de talar i ett respektfullt tonläge och låter bli att gå till personangrepp, t.ex.
Om det finns djupa sårigheter, och om man kan skapa utrymme för det, så kan det vara bra att avsätta tid för att i ordnade former gå igenom kronologin i det som hänt, gärna genom att faktiskt rita en tidslinje och skriva in datum för viktiga händelser. Då kan man få tillfälle att prata om vad som hände, varför det blev som det blev och vilka konsekvenser det hade.
Texten nedan är kapitel 4 ur min nyligen publicerade studie Integrationsfrämjande genom dialog. Praktiker och förändringsteorier i sex verksamheter (länk längst ned).
********************************
När man startar och driver en verksamhet eller ett projekt så gör man det för att man vill uppnå något slags mål, man vill att verksamheten ska fylla en funktion man anser behövs. Frågan är då hur detta ska gå till. Det finns numera väl genomtänkt metodik för att utveckla och utvärdera olika typer av verksamhet, som brukar gå under beteckningen programteori (se t.ex. Funnell & Rogers, 2011; Pawson & Tilly, 1997). Programteori är mer en metodik, eller en samling metodiker, än en teori och kan vara till stor hjälp för att utveckla arbetssätt genom att de bakomliggande föreställningarna blir synliga och tillgängliga för reflektion. I Funnell & Rogers framställning har programteori två huvuddelar: förändringsteori (theory of change) och aktivitetsteori (theory of action).
Förändringsteorin är de föreställningar verksamhetsledare har om vilka verkansmekanismer som kan sättas i arbete för att uppnå en önskad förändring. Om man t.ex. vill främja integration så kan man utgå från väldigt olikartade förändringsteorier (se vidare kvadranterna i kapitel 5).
Aktivitetsteorin är de konkreta aktiviteter man tänker sig att genomföra inom den verksamhet man bedriver. Dessa aktiviteter är det konkreta uttrycket för de underliggande förändringsteorierna.
Det är ganska vanligt att verksamhetsledare inte har en klart formulerad och kritiskt granskad programteori, utan verksamhetens former har vuxit fram efter hand och är ibland baserade på relativt oartikulerade antaganden om vad man vill uppnå, vad som fungerar och vilka aktiviteter man vill genomföra. Med stöd av programteori kan man skapa en tydligare bild av hur föreställningarna om förändringsmekanismer och aktiviteter och förhållningssätt egentligen ser ut. Därmed blir det också lättare att överväga om det finns andra, alternativa, förändringsteorier och aktiviteter som skulle kunna bidra till att uppnå de önskade målen än de man hittills satt i arbete. En klar bild av vilka antaganden som finns om förändringsmekanismer i en viss verksamhet gör det också möjligt att kritiskt granska och bedöma graden av trovärdighet i verksamhetens programteori.
Jag har i denna studie använt ett format för att beskriva och analysera programteori som bygger på fyra komponenter: narrativ, förändringsteori, praktiker och mål. Jag har för de verksamheter vi studerat gjort figurer med fyra kolumner där jag i varje kolumn i punktform sammanfattat de mest centrala inslagen i verksamheternas arbetssätt.[1]
Figur 3: Format för att överblicka verksamheters programteorier
1. Narrativ är den verklighetsbeskrivning som ligger till grund för respektive verksamhet. När jag analyserat intervjuer och dokumentation (t.ex. verksamhetsplaner) har jag funnit tre viktiga delkomponenter i narrativen. Den första av dessa är problemformuleringen, d.v.s. vad det är för problem eller uppgifter som är centrala för verksamheten och hur dessa beskrivs. Inte sällan uppstår en känsla av konkurrens mellan problemformuleringar: andras utpekande av vissa problemställningar ses som problematiskt därför att det upplevs som att de sätter fokus på “fel” saker i relation till de frågor man själv ser som angelägna. Den andra delkomponenten är framträdande antaganden, ofta om orsakssamband i uppkomsten av de problem man vill ta sig an. Dessa antaganden kan vara viktiga för att de leder vidare till vilka åtgärder man tror ska kunna vara verksamma för att ta hand om eller förebygga en problematisk företeelse, alternativt förverkliga en positiv vision. Den tredje delkomponenten, som är olika starkt framträdande i olika verksamheter, är värderingar som är centrala för den inriktning man valt för verksamheten.
När man studerar olika verksamheter, i synnerhet om man jämför olika men närliggande verksamheter, så blir det uppenbart att narrativen är mycket olika och att de präglar inriktningen på verksamheten starkt. Narrativen har ofta djupa rötter i den personliga biografin hos de personer som startade verksamheten, eller i en viss organisations eller rörelses historia. Narrativen har en nära koppling till den fjärde komponenten i vårt sätt att beskriva programteorier, målen, eftersom problemformulering och värderingar är de ramar inom vilka målen formuleras.
2. Förändringsteorier är som sagt de föreställningar som finns inbyggda i verksamheterna om verkansmekanismer. Ibland är de tydligt uttalade, men inte sällan krävs ett visst arbete för att frilägga och formulera föreställningar som finns, men hittills inte blivit tydligt artikulerade.[2] Ett tillvägagångssätt är att ta utgångspunkten i de konkreta aktiviteter och förhållningssätt som förekommer i en verksamhet och sedan ställa frågor kring varför verksamhetsledarna gör det de gör. Vissa förändringsteorier är centrala och styr och genomsyrar hela arbetssättet. Andra förändringsteorier är smala och bara relevanta för mycket avgränsade situationer eller delmål.
3. Praktiker är de mönster för bemötande och interaktion som verksamhetsledarna uppvisar och som avses medverka till måluppnåelsen. I litteraturen om programteori talar man mest om “aktiviteter” här, d.v.s. vad det är för olika typer av aktiviteter som ingår i en verksamhets program. Detta är givetvis relevant för denna studie också, men jag fann att mycket av det som antogs vara verksamt hade mindre med särskilda aktiviteter att göra och mer med verksamhetsledares sätt att bemöta, leda och kommunicera med deltagare. Jag inkluderar därför både aktiviteter (t.ex. vissa övningar, användandet av bilder) och förhållningssätt i denna komponent.
4. Mål finns ofta formulerade i verksamhetsplaner, projektbeskrivningar och manualer, om sådana finns. Vi fann att flera av verksamheterna formulerar mål på väldigt olika skalnivåer, från mycket breda mål, som fred på jorden, till mycket specifika mål, som att bidra till att deltagarna ska kunna hantera konfliktsituationer med sina barn på ett bättre sätt (se vidare kapitel 8). I flera fall fick vi ha en rätt ingående dialog med verksamhetsledare om hur de verkliga målen (till skillnad från det uppdrag man fått sig tilldelat av uppdragsgivare) för den egna verksamheten skulle kunna formuleras.
Jag upprättade tabeller enligt strukturen i figur 3 för var och en av de sex verksamheterna, där de fyra komponenterna beskrivs med utgångspunkt från dels verksamheternas egen dokumentation, dels (och framför allt) intervjuer med verksamhetsledarna. Dessa tabeller finns återgivna i bilaga 1. I kapitel 7 finns en redogörelse för undersökningsdesignen jag använde för att konstruera dessa tabeller. Tabellerna utgör en kondenserad beskrivning av verksamheternas programteorier så att det blir möjligt att jämföra dem och använda kontrastverkan mellan dem för reflektion och, eventuellt, kritisk granskning. En sådan överblick och jämförelse kan göra det lättare att se särprägeln i olika verksamheters programteorier, bedöma om programteorierna är välgrundade och överväga om det finns anledning att utveckla programteorierna vidare, t.ex. genom att lägga till fler praktiker och förändringsteorier än de man hittills använt sig av. Om du som läsare själv arbetar i en verksamhet som använder dialog i sammanhang där det finns betydande skillnader i föreställningsvärldar så utgör tabellerna i bilaga 1 exempel på hur man kan göra för att tydligare formulera den egna verksamhetens programteori. Att läsa och reflektera över de sex tabellerna kan också, utan att göra en likartad tabell över den egna verksamheten, utgöra en startpunkt för att reflektera över egna antaganden, mål och praktiker.
[1] Se kapitel 7 för en redogörelse av hur vi gick till väga.
[2] Chris Argyris och Donald Schön (1974) skiljde mellan “espoused theories”, de teorier man säger sig använda, och “theories-in-use”, de underliggande föreställningar som faktiskt styr hur man tänker och agerar, utan att man kanske är medveten om det. Det kan finnas stora diskrepanser mellan “espoused theories” och “theories-in-use”, vilket innebar att vi var måna om att inte bara prata om verksamhetsledarnas idéer om sina program, utan snarare be dem beskriva av vad de faktiskt gör och utifrån deras aktiveter och konkreta förhållningssätt utforska underliggande förändringsteorier.
Ett av många par av konflikttyper som finns beskrivna i litteraturen är instrumentella och expressiva konflikter.[1] Så vitt jag kan förstå var det Marvin Olsen (1968) som valde dessa namn, men han hänvisar till en äldre artikel av Mack & Snyder (1957) som i stället skrev om realistic och non-realistic conflict, där innebörden var densamma.
Instrumentella konflikter är sådana konflikter där en eller flera av de berörda parterna vill uppnå något, d.v.s. de bryr sig om hur utfallet av konflikten blir. Det man vill uppnå kan ha väldigt olika karaktär. Det kan handla om mer renodlade sakfrågor som fördelning av resurser, vem som ska ha vilken position, vilka sätt att organisera arbetet som är lämpligast eller hur beslutsfattande ska gå till. Det kan också handla om relationsfrågor, alltså bemötande. Man vill att någon ska sluta bete sig på ett visst sätt, börja bete sig på ett visst sätt, eller ändra sitt beteende på något sätt. I instrumentella konflikter finns det anledning att försöka hantera situationen så skickligt som möjligt, eftersom man ju faktiskt vill få den andra parten att uppfylla vissa önskemål man har.
Expressiva konflikter fungerar annorlunda. I expressiva konflikter är det för den mest aktiva parten av underordnad betydelse vad utfallet av konflikten blir. Man har inte så specifika önskemål som det är angeläget att den andra parten går med på, eller också är önskemålen mindre viktiga i sammanhanget. I expressiva konflikter vill åtminstone den ena parten i första hand få ge uttryck för vad man känner, tycker och tänker. Detta behov är mycket starkare än intresset att uppnå ett visst resultat i form av den andra partens inställning till sakfrågan. Det kan finnas olika typer av motiv bakom expressiva konflikter.
Ett motiv är att man är i affekt, och affekterna är så starka att man har ett trängande behov av att ge uttryck för dem. Man kan vara upprörd, arg, besviken, förtvivlad eller ha någon annan stark känsla som man vill att den andre ska få känna av. Ibland handlar det då om en genuin expressiv konflikt, där man verkligen inte bryr sig om vad som händer efter man har fått tillfälle att förmedla sina reaktioner till den andra parten. I själva stunden vill man dock att andra parten ska bli träffad och känna på vilken verkan han eller hon haft på en själv. Om man inte uppnår den önskade effekten i att den andre känner sig träffad ligger det nära till hands att man tar i ännu mer. Det händer också att man är så upptagen av de egna affekterna att man agerar som om det handlar om en expressiv konflikt, men när affekterna lugnat ner sig blir det uppenbart att man faktiskt bryr sig om hur det går vidare efteråt. Det gäller förstås i synnerhet när man kommer att ha med andra parten att göra även i framtiden, som kollega, vän, partner, granne eller i någon annan typ av återkommande kontakt.
Det finns dock andra drivkrafter bakom expressiva konflikter än affekter. Det kan t.ex. finnas en konfliktsituation där det är uppenbart för ena parten att man inte kommer att kunna påverka den andra parten nämnvärt, men där man för sin självrespekts skull ändå vill klargöra för den andra parten vad man känner, tycker och tänker. Det kan handla om mer omedelbar självkänsla: kanske har den andra parten sagt och gjort saker som man upplever som kränkande eller som att man blivit bortgjord. Då kan man vilja återupprätta något slags balans genom att ge igen. Ibland talar man om att “det gått prestige” i en fråga, vilket är ett uttryck jag inte så gärna använder, eftersom det finns ett inbyggt värdeomdöme i uttrycket. Att vilja upprätthålla en positiv självbild och självrespekt är, tycker jag, ett mer konstruktivt sätt att beskriva vad som händer.
En annan variant på samma tema är när man är i en situation där man ser det som ens moraliska plikt att förmedla en egen uppfattning, farhåga eller värdering till andra, även om utsikterna är små eller obefintliga att mottagaren kommer att påverkas av det som sägs. Det handlar då snarare om att man vill känna att man gjort vad man kunnat och kan se sig själv i spegeln med bibehållen självrespekt.
Möjligen kan man till de expressiva konflikterna också räkna sådana konfliktsituationer där man ger uttryck för starka reaktioner till en annan part, men där avsikten inte är att påverka denna part, utan uppnå en viss effekt hos tredje part. Det kan handla om att man vill framstå som kraftfull, orädd eller något annat bland personer som man hoppas ska vilja stödja en eller som man gärna vill framstå i positiv dager hos (kanske också för den egna självkänslans skull).
Varför är distinktionen mellan instrumentella och expressiva konflikter meningsfull? Jo, för att det kan vara viktigt att pröva om man har anledning att försöka hantera konflikten på ett sådant sätt att man ökar chansen att den andre vill vara tillmötesgående. Om man faktiskt inte bryr sig om hur det fortsätter efter en konfliktincident, då är det kanske så att det mest handlar om en expressiv konflikt. Då kan man fokusera på att så klart och tydligt ge uttryck för vad man känner och tycker, och behöver inte vara strategisk och taktisk i relation till hur budskapet mottas av den andre. Men är det faktiskt betydelsefullt hur det går vidare sedan, då finns det anledning att räkna till tio eller sova på saken, så att man får möjlighet att låta situationen gå ett par varv i hjärnans frontallob innan man bestämmer sig för hur man ska agera.
************************
Referenser
Mack, R. W., & Snyder, R. C. (1957). The analysis of social conflict – toward an overview and synthesis. Journal ofConflict Resolution, 1(2), 212-248.
Olsen, Marvin E. (1968). The process of social organization. Power in social systems, New York: Holt, Rinehart & Winston.
************************
[1] Andra sådana par är tvister–relationskonflikter, symmetriska–asymmetriska konflikter, heta–kalla konflikterr, formbundna–formlösa konflikter och manifesta–latenta konflikter.
Jag lyssnar ibland på radions P1, när journalister har lite mer tid på sig att intervjua politiker om hur de tänker sig att deras partiers politik ska göra samhället bättre. Jag tänker då ofta att vi medborgare skulle ha nytta av om journalister inspirerades av programteori när de intervjuar. Dels för att förmå politiker att bli tydligare och mer konkreta, dels för att hjälpa oss lyssnare att få en klarare förståelse för särdragen i partiernas politik. Varje parti, varje politiker utformar politik och åtgärdsförslag inom ramen för vissa antaganden om hur människor och samhället fungerar, och mer konkret om vad som fungerar och vad som inte fungerar när man vill åstadkomma något. Om vi kan få politikerna att på ett tydligare sätt redovisa den bärande logiken i deras politik så får vi medborgare bättre möjligheter att bedöma om vi tycker att politikerna adresserar rätt problem, om vi håller med om målen och om vi tror att de åtgärder som föreslås skulle kunna fungera. Om det är lättare att jämföra partiernas synsätt så kan det i förlängningen också bli uppenbart att skillnader i synsätt kan användas för att utveckla bättre strategier för hanteringen av viktiga samhällsfrågor. Det förutsätter då att man faktiskt reflekterar över skillnader i vilka problem man sätter fokus på, i vilka antaganden man har om vad som fungerar och inte, och inte minst på allvar lyssnar på de invändningar meningsmotståndare har mot egna problemformuleringar och åtgärdsförslag.
Jag har skissat på en intervjuguide som, givetvis med anpassning till det särskilda sammanhanget, skulle kunna användas i sådana intervjuer. Guiden bygger på en variant av programteori som jag själv använder i forskning. Den består av fyra delar, som grovt kan kallas Problemformulering, Mål, Förändringsteorier och Åtgärder.
Intervjuformen lämpar sig för intervjuer där intervjuaren vill höra hur politikern tänker sig att man ska hantera specifika samhällsproblem. Exempel på sådana kan vara klimatförändringar, särskilda miljöproblem, långtidssjukskrivningar, ungas psykiska ohälsa, svaga skolresultat, gängkriminalitet, våldsbejakande extremism, utsatta förortsområden, arbetslöshet bland invandrare, missbruk, våld i nära relationer, hot och hat mot offentliga personer, m.m., m.m.
Syftena med intervjuformatet är:
(1) att tydliggöra och konkretisera hela kedjan av problemformulering, antaganden, förändringsteorier, åtgärder och mål. I synnerhet gäller det att få politikerna att förklara hur de tänker sig att föreslagna åtgärder steg för steg ska leda fram till önskade resultat, d.v.s. vilka verkansmekanismer de tror på. Härigenom kan vi medborgare få större möjligheter att dels bedöma i vilken mån vi tycker synsättet stämmer överens med våra egna föreställningar, dels ta ställning till om vi tror att de föreslagna åtgärderna faktiskt skulle kunna fungera;
(2) att underlätta för oss medborgare att jämföra olika partiers problemformuleringar, mål, förändringsteorier och mål inom olika politikområden.
Intervjuguiden bygger på huvudfrågor och (eventuella) följdfrågor. “[X]” nedan ska förstås bytas ut mot problem, orsaker eller mål som är relevanta i sammanhanget.
Hur skulle du vilja beskriva vad problemet med [X] är? Vilka är de allvarligaste konsekvenserna?
Företrädare för parti A/B/C/D ser ju [X] som det stora problemet i sammanhanget, hur tänker du om det?
Vill du peka ut särskilt viktiga orsaker till att problemet med [X] finns?
Företrädare för parti A/B/C/D menar att [X] spelar en viktig roll för problemet, hur vill du kommentera det?
Finns det värden eller principer som är särskilt viktiga för hur ni i ert parti ställer till [problem X]?
Mål
Vad vill ditt parti uppnå i den här frågan, vilka är era mål?
Kan du konkretisera era mål mer? Hur skulle vi veta att er politik givit resultat?
Parti A/B/C/D menar att det är viktigt att uppnå [X], hur ser du på det?
Åtgärder
Vilka åtgärder föreslår ni för att kunna uppnå de mål ni satt?
Vad innebär detta mer konkret? Vem ska göra vad? Hur ska det finansieras?
Parti A/B/C/D kritiserar era åtgärdsförslag för de menar att dessa åtgärder skulle kunna leda till de oönskade konsekvenserna [X]. Hur vill du kommentera det?
Parti A/B/C/D kritiserar era åtgärdsförslag för de menar att dessa åtgärder inte alls är verksamma vad gäller problem [X], som de menar är centrala. Hur vill du kommentera det?
Parti A/B/C/D har en annan syn, de föreslår i stället åtgärden [X], hur ser du på det?
Förändringsteorier
Hur tänker ni er att de åtgärder ni föreslår ska leda till önskade resultat? Kan du beskriva hur ni tänker själva verkansmekanismerna? Precis hur ska åtgärderna sätta igång en kedja av händelser som leder till att målen uppfylls?
Parti A/B/C/D argumenterar ju att det är mer effektivt/ger färre oönskade effekter om man i stället förlitar sig på [verkansmekanism X]. Hur ser du på det argumentet?
Detta är bara ett utkast, inte så grundligt genomtänkt, men jag tänker att något i denna anda skulle kunna behövas. Formatet är nu tänkt mest för de utförliga intervjuer som ibland förekommer i radio och TV. Om politiska dagstidningsjournalister inför t.ex. val gör denna typ av intervjuer, så skulle de kunna skriva ihop rätt välstrukturerade artiklar där olika partiers programteorier kan ställas sida vid sida, som ett slags mer grundliga varudeklarationer att begrunda inför våra vägval.
En av mina absoluta favoritforskare för närvarande är Deanna Kuhn, som flitigt forskar och publicerar om vanliga människors färdigheter i att bilda sig välgrundade (och illa grundade) uppfattningar i olika frågor. Jag har tidigare skrivit om hennes viktiga bok The Skills of Argument (http://blog.perspectus.se/?p=186).
Nu senast fick jag ta del av ett nyskrivet och ännu opublicerat rätt kortfattat bokkapitel med titeln Why do people argue past one another rather than with one another? av Deanna Kuhn och Kalypso Iordanou. Utgångspunkten för texten är den enligt författarnas bedömning låga kvaliteten på det offentliga samtalet (i USA, får man anta) om olika samhällsfrågor.
Författarna börjar med att räkna upp några olika förklaringar som framförts. En sådan förklaring hänvisar till en allmän utveckling av samhällskulturen. Författarna är dock särskilt intresserade av förklaringar på individnivå, d.v.s. varför den enskilda personen uppvisar väldigt förenklade former av resonemang kring viktiga samhällsfrågor. Här pekar de på tre typer av förklaringar som framförts av andra forskare. Den första går ut på att det är känslor som styr hur man tänker om olika frågor. Den andra förklaringen går ut på att vi människor är motiverade att skydda de uppfattningar vi redan har och därför undviker att utsätta oss för synsätt från andra som skulle kunna ifrågasätta de egna uppfattningarna. En tredje förklaring bygger på evolutionsresonemang. Människor ska enligt denna hypotes ha utvecklat färdigheter i argumentation inte för att debattera med andra, utan för att kunna övertala andra och därmed öka chanserna att få gehör för egna intressen. Enligt denna förklaring så syftar inte de former av argumentation vi är utrustade för till att pröva och utveckla argument eller till att komma fram till vad som är sant, utan till att få det vi vill. Kuhn och Iordanou påpekar att dessa möjliga förklaringar inte är ömsesidigt uteslutande, utan snarare kumulativa eller ömsesidigt påverkande.
Men författarna själva är intresserade av en fjärde möjlig förklaring, relaterad till individers färdigheter i att resonera sig fram till slutsatser. De utgår från redan etablerad forskningsbaserad kunskap om att sådana färdigheter uppvisar igenkännbara utvecklingsmönster från tidiga barndomen till vuxenlivet och att vuxna uppvisar stora skillnader i färdigheter i reflektion. I kapitlet fokuserar de på betydelsen av en speciell kognitiv begränsning som är extra problematisk när människor bildar sig uppfattningar i viktiga samhällsfrågor, kopplad till svag benägenhet att överväga ett flertal möjliga orsakssamband (multivariable causation).
Små barn, säger författarna, ser en viss händelse som orsak till ett visst utfall om händelse och utfallet förekommer tillsammans. Senare börjar barn att utbilda en föreställning om orsak och verkan och kan börja utveckla förmågan att resonera sig fram till vilken orsak som är mest sannolik av flera möjliga alternativ genom logiska jämförelser. Dock visar studier att yngre tonåringar har en tendens att peka ut en enskild faktor som orsak till ett visst utfall, även om de själva tidigare uppvisat en förståelse av att andra faktorer också visat sig påverka utfallet. Kuhn och Iordanou hänvisar till flera experimentella studier som visar att det är mycket vanligt att vuxna har en stark benägenhet att tro på en-faktorförklaringar, d.v.s. att peka ut en enskild orsakande faktor som ansvarig för en viss typ av händelser (de nämner exemplet fetma).
Nästa steg i författarnas framställning är att påpeka att de flesta viktiga samhällsföreteelser orsakas av flera samverkande faktorer. Om en stor andel av alla vuxna har en stark benägenhet att bara se en förklaring till dessa företeelser kan det bli mycket problematiskt. En konsekvens av denna tendens att förvänta sig att företeelser har en förklaring är att man då ser olika förslag till förklaringar som konkurrenter och ömsesidigt uteslutande: antingen är min förklaring riktig eller så är det din förklaring som är korrekt. Författarna pekar på resultat från en studie där man lät ett hundratal personer välja mellan tre olika alternativ i tre olika frågeställningar. En av dessa löd så här:
Venezuela är ett land med ekonomiska problem, oförmöget att betala sina räkningar. Dr. P Garet hävdade att orsaken till detta var alltför många social program för att ge stöd till människor. Välj ETT argument som skulle vara bäst att använda om du vill argumentera för att han hade fel.
A. Dålig hushållning med pengar är en mer sannolik orsak till landets ekonomisk problem.
B. Vissa länder som Haiti har väldigt få program för att ge stöd till människor och Haiti har allvarliga ekonomiska problem.
C. Vissa länder som Sverige har många sociala program och har inte några ekonomiska problem.
Alternativ A motsäger inte Garets förklaring och visar alltså inte att den är felaktig. Alternativ B pekar på att företeelsen kan förekomma utan den förklaring som Garet framför, men är inte heller bevis för att Garets förklaring är fel. Alternativ C, däremot, motsäger direkt Garets hypotes, eftersom den hänvisar till att förekomsten av sociala program inte nödvändigtvis leder till ekonomiska problem. Personer som har en god förmåga att pröva resonemang skulle sannolikt påpeka att dessa uppgifter är otillräckliga för att dra en bestämd slutsats. Men ingen av deltagarna i studien visade några tecken på osäkerhet, de övervägde alternativen och valde ett av dem. Hälften valde alternativ A, och en fjärdedel alternativ B. En stor majoritet valde alternativ A i alla tre scenarier som de ställdes inför.
Studien hade en andra fas, där man lät dels personer som konsistent valt alternativ A, dels personer som konsistent valt alternativ C, diskutera en fråga de själva hade olika uppfattningar om med varandra, där de fick välja på en lista med olika teman. C-paret valde att diskutera huruvida det är mer effektivt att upplysa folk om hälsorisker med rökning eller höja tobaksskatten för att minska rökning. A-paret valde att diskutera om anledningarna till att lärare säger upp sig är låga löner eller dåliga arbetsmiljö. Forskarna spelade in och analyserade samtalen. I fallet med de som valt alternativ C fanns det flera drag av god diskursiv kvalitet i resonemangen. Båda parterna hänvisade till empirisk evidens som stöd för uppfattningar och båda parterna visade förståelse för att de båda uppfattningarna inte var ömsesidigt uteslutande. I fallet med de som valt alternativ A förlöpte samtalet annorlunda. Parterna turades om att argumentera för sin egen uppfattning utan att hänvisa till tänkbar evidens. Ingen av dem kommenterade den andres argument, utan fortsatte bara bygga på med flera argument för den egna uppfattningen. De uppvisade heller inga tecken på att inse att båda faktorerna kunde vara verksamma. I forskarnas tolkning såg A-paret ingen funktion i samtalet utöver att föra fram sina egna argument för den uppfattning de hade.
I en annan studie var fokus uppfattningar i en fråga snarare än förklaringar till en företeelse. 70 deltagare fick resonera om vad man borde göra åt problemet med unga människor som tagits till USA som barn och nu bodde olagligt i USA. De fick pricka in sin uppfattning på en sjugradig skala från “Sänd tillbaka dem” till “Låt dem få stanna”. De fick sedan förklara varför de tyckte som de tyckte, samt visa hur starkt de kände inför frågan på en skala från 1-10. Över 70% av deltagarna hade starka preferenser (-3/-2 eller +3/+2 på skalan), resten placerade sig på eller intill mitten. Forskarna menar att en fullgod motivering för ens uppfattning kring denna fråga kräver att man överväger två konkurrerande aspekter: samhället och dess lagar å ena sidan, och individer som inte medvetet brutit mot lagarna å andra sidan. Forskarna sorterade deltagarnas resonemang i tre kategorier: a) de som tog hänsyn till båda aspekterna, b) de som resonerade kring flera faktorer, men bara på ena sidan, och c) de som bara framförde ett argument för sin uppfattning. Över 70% hamnade i c-kategorin, d.v.s. formulerade bara ett argument för sin uppfattning. 10% formulerade flera argument, men bara för den egna uppfattningen. 17% nämnde argument för båda sidorna.
Forskarna fann också en tydlig relation mellan mer komplexa resonemang å ena sidan och hur starka övertygelserna och känslorna var å andra sidan. Den mindre grupp som nämnde argument för båda uppfattningarna lade sig själva i mitten på den 7-gradiga skalan. I den stora grupp som bara nämnde ett argument hade 90% en stark uppfattning i någon av ytterändorna på den 7-gradiga skalan. Ståndpunkter i ytterkanterna var också kopplade till starkare känslor inför frågan. Forskarna menar att det är rimligt att tolka resultaten så att mer nyanserade resonemang minskar benägenheten till att ha starka affekter inför omstridda samhällsfrågor, eller omvänt att starka känslor inför en fråga innebär begränsningar i benägenheten att ha mer sammansatta resonemang kring olika aspekter.
Kuhn och Iordanou föreslår med ledning av dessa studier att det kan vara produktivt att fokusera på att främja mer nyanserade kognitiva representationer av komplexa samhällsfrågor, snarare än att försöka dämpa människors affektnivåer. Dock pekar de på att det gjorts försök att få folk att överväga faktorer som talar emot deras uppfattningar, men att detta ofta väcker mer motstånd. De föreslår i stället strategin att få personer att överväga konsekvenser av och gränser för deras egna uppfattningar. Genom att ställa följdfrågor kan man utforska hur långt personer är villiga att driva sina uppfattningar, d.v.s. hur extrema de är beredda att vara. Detta, menar de, kan vara en mer verksam strategi för att få människor att bli mer nyanserade och överväga olika omständigheter och värden.
Slutligen, i kapitlet, pekar författarna på betydelsen av att människor kan ha olika “epistemologiska” antaganden, nämligen vad gäller den grundläggande föreställningen om att uppfattningar är något som bör prövas och revideras efter hand, snarare än att de är direkta avbildningar av verkligheten. Jag själv önskar så att våra skolor skulle vara mer framgångsrika i att främja detta synsätt på åsikter och uppfattningar om verkligheten, samt vänja barn och ungdomar vid att ställa sig frågor kring viktiga teman. Det kan vara frågor som t.ex.:
– Hur kan man veta om detta verkligen stämmer?
– Finns det andra relevanta faktorer som också påverkar uppkomsten av detta problem?
– Vilka olika sätt att resonera finns det om den aktuella frågan?
– Vilka omständigheter talar för och emot att en viss uppfattning är befogad?
– Vilka olika typer av konsekvenser skulle en viss åtgärd kunna tänkas få?
Kuhn, D. & Iordanou, K. (2019). Why do people argue past one another rather than with one another?, opublicerat bokkapitel. Se Deanna Kuhns sida på researchgate.net.
Jag har sedan mitten av 1980-talet följt forskningen om vuxenutveckling. Det finns ett antal olika teoribildningar inom området, med begränsat utbyte mellan skolorna, vilket jag har tyckt varit olyckligt och rätt frustrerande. Jag skulle önska mer av dialog och diskussion om hur vi kan förstå och tolka mönstren för vuxenutveckling, i synnerhet för att undvika att göra våld på hur stora variationerna är genom att försöka reducera utvecklingsmönstren till en eller ett litet fåtal förklarande variabler.
Jag har just fått en resonerande artikel publicerad i tidskriften Integral Review under titeln “Late stages of adult development: One Linear Sequence or Several Parallel Branches?”. Argumentet i texten är att det inte verkar rimligt att man ska kunna beskriva de viktigaste mönstren i de “mest utvecklade” formerna av vuxenutveckling genom att förlita sig på bara ett av de olika teoretiska ramverk som finns. Jag hoppas att utmana företrädare för olika teoribildningar att faktiskt befatta sig med argumenten för att det finns så stor variation i det vi ser som de “högsta” stadierna eller mönstren att det inte går att förklara dem med en enda linjär stadiemodell. Vi behöver, menar jag, ta hänsyn till flera olikartade aspekter av vuxenutveckling och kunna hantera den avsevärda variationsrikedom som jag tycker mig se.
Den här artikeln är mest skriven för de som är riktigt intresserade och något så när insatta i vuxenutvecklingsfältet. Men den kan ev. vara intressant även för de som inte är så pålästa inom området, men har så pass mycket intresse för det att man är villig att läsa och begrunda.
I somras hade jag det stora nöjet att vara med på min sons bröllop. Som brudgummens far fick jag då tillfället att vara en av rätt många att hålla tal på bröllopsfesten. Sådana tal avspeglar förstås talarens personlighet i hög grad, och mitt var starkt präglat av min egen déformation professionnelle som konfliktspecialist och forskare. Jag lärde mig en del när jag förberedde talet som jag tänker kan vara av intresse för fler än gästerna på festen. Så jag har redigerat bort de mer personliga delarna i början och slutet av talet. Här är kärnan:
//
Jag har som ni vet ägnat 25 år åt hur man kan samarbeta när man vill olika saker, d.v.s. konflikthantering. Mitt fokus har främst varit konflikter i arbetslivet, men i grund och botten finns det stora likheter i vilka utmaningar man ställs inför när man ska leva ihop i en nära relation.
Ett äktenskap har ju, som vi alla vet, en betydande konfliktpotential eftersom det är så mycket som ska samordnas när man lever ihop. När jag har utbildningar riktade till arbetslivet så brukar jag peka på att det på alla arbetsplatser finns teman där människor har önskemål som inte alltid är lätta att få igenom. Jag tar då upp fem typer av teman:
Fördelningsfrågor, där det finns olika uppfattningar om vad man ska lägga pengar på, hur man ska fördela arbetsguppgifter och inte minst vad man själv och andra ska lägga tid på.
Positionsfrågor: vem som ska ha ett visst ansvarsområde, eller vad man ska göra vid en viss tidpunkt.
Strukturfrågor: vad man ska ha för slags ansvarsfördelning, rutiner, prioriteringar och organisation.
Beteendenormfrågor: hur man vill bli bemött, hur man vill att andra ska genomföra olika göromål.
Och slutligen Övertygelsefrågor, som kan handla om djupare liggande värderingar, prioriteringar och övertygelser om vad som fungerar och inte fungerar.
Alla dessa teman finns också i äktenskapet och behöver hanteras. I botten ligger förstås det faktum att vi människor har behov som är viktiga för oss, och vi kan bli frustrerade om våra behov inte blir uppfyllda på det sätt vi önskar oss. Om man ska få en nära relation att fungera väl så är det klokt att ha kontakt med och bry sig om både egna och den andres behov och se till att det finns en god balans.
Som den forskarsjäl jag är så är det naturligt för mig att förbereda ett bröllopstal genom att läsa på om forskning kring lyckliga äktenskap. Jag ska inte gå in på alla metodproblem som finns inom detta fält, utan nöja mig med att plocka fram några tänkvärda resultat. Det finns bl.a. en amerikansk forskare som heter John Gottman som ägnat förtio år åt att forska om äktenskap, kanske känner ni till vad han har att säga. Här är fem intressanta slutsatser:
Lyckliga par är lika ofta arga på varandra som olyckliga. Man behöver inte vara balanserad och alltid använda klockrena jagbudskap för att ha en god relation.
En stor majoritet av alla par har kvar samma olösta konflikter i decennier, men kan ändå ha bra äktenskap, för att det finns en stor reservoar av positiva faktorer som väger tyngre.
Många små positiva kontakter, t.ex. uppskattande kommentarer, beröring, bygger en god relation. Kännetecknande för goda parrelationer är att de positiva kontakterna är mångdubbelt fler än de negativa.
De för relationen mest skadliga beteendena är kritiserande, gå i försvar, stänga av och fälla föraktfulla kommentarer.
Reparationsbeteenden spelar en viktig roll: små signaler om att man vill återgå till en god relation efter konflikter.
Råd som forskare om lyckliga äktenskap ger är att
Se till att skicka många små positiva signaler: uppskattning, kroppskontakt.
Visa aktivt intresse för det som intresserar din partner. Fråga hur dagen varit.
Ställ i lagom omfattning upp och gör saker din partner vill, även om det inte intresserar dig själv.
Var uppmärksam på hur balansen i kommunikationen er emellan är, det är inget problem om man ibland är arg och frustrerad, om bara normalläget är positiv kontakt.
För första gången har denna blogg en “gästskribent” :-). Stefan Blomberg, forskare vid Arbets- och miljömedicin i Linköping med inriktning på mobbning i arbetslivet, frågade mig om jag ville publicera hans recension av Anneli Matssons relativt nyutkomna bok ”Kränkt eller Särbehandlad: KAKS – En modell för utredning av kränkande särbehandling”. Det gör jag gärna. Stefan är ju själv en engagerad förespråkare av utredningsmetodiken Faktaundersøkelse, som Anneli erbjuder ett alternativ till. Mycket bra, tycker jag, att det utvecklas en seriös och nyanserad diskussion om metodik för att utreda anmälningar av kränkande särbehandling, där det knappast kan finnas några enkla och tvärsäkra svar på hur man ska göra. Som Stefan också skriver är Annelis bok mycket läsvärd och jag hoppas att alla de som åtar sig uppdrag att utreda ärenden kring kränkande särbehandling/mobbning läser både hennes bok och Stefans egen bok Mobbning på jobbet.
Om du tycker att integration av de många flyktingar och andra migranter som kommit till Sverige under senare år är en fråga som engagerar dig, då kommer du nog att tycka att den intervju som länkas nedan är intressant och viktig. Intervjun med Driton Rama är hämtad ur en serie intervjuer som vi gjort inom ramen för ett pågående forskningsprojekt, där vi valt ut sex verksamheter i olika delar av landet som använder någon typ av dialogmetodik för att bana väg för integration. Jag själv ser integration som en av de allra viktigaste samhällsfrågor svenska samhället har att hantera (det finns som vi alla vet också andra ödesfrågor). Många olika typer av åtgärder är nödvändiga, i forskningsprojektet fokuserar vi ett delområde: hur vi överbrygger de klyftor som finns i föreställningsvärldar och utgör hinder för en konstruktiv integration.
I intervjun berättar Driton Rama om den metodik som används i ENIG, Etableringsprogram för nyanlända i grupp. Programmet består av 16 träffar à 2 timmar och genomförs i bl.a. Kristianstads kommun på uppdrag av Arbetsförmedlingen. Programmet riktar sig till utrikesfödda som kommer från krigsdrabbade länder och står långt från integration i arbetsmarknaden, särskilt personer som misslyckats med SFI-kurser och praktik, lider av effekterna av traumatiseringar efter krigsupplevelser och/eller har svårt att tillgodogöra sig kunskap i de konventionella kurser som erbjuds därför att de har mycket låg utbildningsnivå och eventuellt är mer eller mindre analfabeter.
En presentation av Driton Ramas bakgrund återfinns efter intervjun.
9 september 2018 står vi alla inför besluten om hur vi ska rösta (eller låta bli) i valen till de politiska församlingarna på olika nivåer. Det finns många partier att välja på och inte alla av oss är tvärsäkra på hur vi vill rösta. Programteori är ett kunskapsområde som erbjuder stöd för att få större klarhet vid strategival av olika slag (se Funnell & Rogers, referens nedan). Programteori används mest när man vill göra utvärderingar av olika typer av förändringsprojekt, för att bedöma om de strategier som används verkar vettiga och om de fungerar som avsett. Delar av programteorin kan vara mycket klargörande när man ska bestämma sig för vilket/vilka partier man vill stödja i valet.
Det viktigaste bidraget programteori erbjuder är begreppet förändringsteorier, det vill säga hur man föreställer sig de mekanismer (t.ex. politiska beslut om åtgärder) som ska kunna leda till att man uppnår de mål man valt ut som viktiga. Jag har valt ut tre infallsvinklar från programteori och formulerat ett antal frågor man som väljare kan använda sig av:
Problemformulering
Mål och visioner
Förändringsteorier och åtgärdsförslag
När du granskar ett visst parti och överväger om du kan tänka dig rösta på det, kan man med ledning av programteori formulera följande frågor:
Problemformulering
Hur beskriver partiet vilka samhällsfrågor, problem och uppgifter som är viktiga?
Vilka, enligt dig, viktiga samhällsfrågor saknas i partiets budskap? (Jämför med de samhällsfrågor som pekas ut som centrala av andra partier)
Tycker du att partiets problembeskrivning är träffande?
Vilka orsaker pekas ut som förklaringar till de problem som anses angelägna?
Vilka alternativa synsätt på orsakssammanhang finns i samhällsdebatten?
Tror du att partiets syn på orsakssammanhang är träffande, eller saknas viktiga faktorer och sammanhang?
Avspeglar partiets grundläggande värderingar det som är viktigt för dig?
Mål och visioner
Vad vill partiet uppnå inom för dig viktiga områden?
Är dessa mål så konkret formulerade att de kan ses som trovärdiga?
Vilka eftersträvansvärda mål pekar andra partier ut, som lyser med sin frånvaro hos det aktuella partiet?
Finns det mål och visioner som är viktiga för dig, som partiet inte har prioriterat?
Förändringsteorier och åtgärdsförslag
Vilka övertygelser har partiet om mekanismer som kan sättas i arbete för att man ska kunna uppnå de mål och visioner man har? (t.ex. lagstiftning, investeringar, förändringar av regelverk, förändring av resursfördelning för stöd, kontroll, ändring av beskattningsprinciper, etc.)
Beskriver partiet de åtgärder man vill vidta tillräckligt konkret för att man ska kunna göra sin egen bedömning av genomförbarheten?
Vilka invändningar tror du att andra partier har om partiets strategier, särskilt vad gäller (1) möjliga oönskade konsekvenser, (2) hinder som inte beaktats och (3) problem som den föreslagna strategin inte erbjuder lösningar för?
Tror du att de föreslagna strategierna verkligen skulle kunna fungera som det är tänkt, d.v.s. leda till förverkligande av de utpekade målen?
Jag skulle ju önska att politiska journalister pressade partierna att tydligt formulera sina programteorier så att vi kan jämföra deras trovärdighet, t.ex. i frågor som utsatta förortsområden, omställning av klimatpåverkande samhällsföreteelser, folkhälsoproblematik, etc. Om vi kan få klara besked om hur partierna förändringsteorier ser ut och hur de konkret avser att försöka omsätta dessa i praktiken genom olika åtgärder, då får vi större möjligheter att självständigt bedöma trovärdigheten i politiska program. Avgörande är möjligheten att jämföra partiernas förändringsteorier. Först när ett partis förändringsteori inom ett visst politikområde kontrasteras med andra partiers alternativa förändringsteorier uppstår en större överblick över styrkor och svagheter i politiska program. Programteori kan bidra till mer precision i formuleringen av förändringsprogram, och därmed mer informerat ställningstagande till de olika förslag som finns.
