Category: Diverse

Ni som har barn eller andra närstående som är unga vuxna (20-35), eller du som läser detta och själv är ung vuxen: jag har ett bra boktips. Det är boken Authoring your life. Developing an internal voice to navigate life’s challenges av Marcia Baxter Magolda. Författaren är en mycket seriös forskare inom området vuxenutveckling. Med inspiration från Robert Kegans jagutvecklingsteori har hon under över tjugo års tid följt en stor grupp unga vuxna i deras utveckling, genom att intervjua dem med jämna mellanrum. Just denna bok har hon skrivit för unga vuxna läsare, för att ge dem en karta över hur vuxenutveckling går till och därmed underlätta läsarens egen utveckling. Baxter Magolda har fokus hur det går till när ett självständigt jag växer fram, ett jag som själv kan välja hur man vill förhålla sig till alla de förväntningar som riktas mot en från föräldrar, vänner, partners, arbetsgivare och samhället i stort (förebilder, normer, könsroller, etc., etc.).

Robert Kegans jagutvecklingsteori handlar ju mest om de tre stadier i jagutveckling som Kegan menar att vuxna människor rör sig mellan: det socialiserade jaget, det självförfattande jaget och det självtransformerande jaget. Det socialiserade jaget är det jag som är känsligt (och ängsligt) för omvärldens förväntningar. Man har förstått att för att få vara med i gemenskapen så måste man också leva upp till en massa förväntningar. Men det socialiserade jaget styrs av rädslan att inte vara god nog i relation till dessa förväntningar, och hamnar ofta i svårt bryderi om förväntningarna från omvärlden är motstridiga. Det är en långdragen process att utveckla ett självförfattande jag, d.v.s. ett jag som känner sig tämligen trygg i en uppsättning egenvalda övertygelser, värderingar och synsätt, ett jag som har en stabil bild av sig själv, och därigenom kan författa sitt eget liv. Med ett självförfattande jag kan man navigera genom livets alla utmaningar med känslan av att man själv står vid rodret, snarare än att känna att man driver redlöst i olika riktningar, allteftersom vindarna ändras.

Förutom att Baxter Magolda erbjuder en handfast och lättfattlig karta över hur den där processen går till, så är den stora styrkan med boken att hon berättar många individers historia. Läsaren får följa ett antal unga vuxna i deras liv som de faktiskt utspelar sig. De ska utbilda sig, skaffa partner, bilda familj, etablera sig i ett yrke, o.s.v. Det blir inte alltid som man tänkt sig och drömt om: man själv eller någon närstående blir svårt sjuk eller får psykiska problem, jobbet blir inte alls som man tänkt, det uppstår kriser i äktenskapet … Baxter Magolda visar hur jagutveckling går till och vilken roll den spelar för hur man som ung vuxen kan hantera alla de ingredienser som livs levande människors liv faktiskt innehåller. Det är en väldigt bra bok.

Om du har en dotter eller son som är en ung vuxen, som är bekväm med att läsa på engelska och som är öppen för att det kan vara givande att reflektera över sitt liv med hjälp av en bok, så är det här en mycket bra present. Eller gör tvärtom: Sätt upp på din önskelista till julen att du önskar dig att din son eller dotter ska läsa boken och sedan ge dig gåvan att prata om den med dig …

*****************

P.S. Marcia Baxter Magolda har förstås också skrivit böcker och artiklar av mer vetenskaplig natur. De tillhör definitivt gruppen av viktiga böcker för den som vill fördjupa sig i vuxenutvecklingsteori.

*****************
Baxter Magolda, Marcia B. (2009). Authoring your life. Developing an internal voice to navigate life’s challenges. Stylus Publishing. (kan beställas via nätbokhandlarna Adlibris eller Bokus, t.ex.)

Kegan, R. (1994). In over our heads. The mental demands of modern life, Cambridge (Mass.): Harvard University Press.

Jag har i ett antal bloggtexter skrivit om buddhistiska Lojongslogans, en samling slagord som uppmanar till återkommande meditation och reflektion över hur man förhåller sig i livet.

Det finns förstås visdom även på närmare håll än i Asien. Jag råkar ju ha familjeband till Köln, i västra Tyskland, där jag också tillbringat mycket tid. Köln är på vissa sätt en speciell stad. Namnet kommer från latinets Colonia, som helt enkelt betyder koloni. Staden har alltså gamla anor. Den har också en märklig historia med interna strider (också med vapen) mellan kyrka och borgerlighet och i spänningsfältet mellan Frankrike och Tyskland/Preussen. Köln har en dialekt som mer eller mindre är ett eget språk: kölsch. Det finns naturligtvis också en särskild ölsort, som också heter kölsch. 28 märken bryggs i Köln med omland och detta faktum säger nog också en hel del om staden och dess invånare . . .

Det finns en särskild mentalitet i Köln. Kölnborna är kända för att vara pratsamma, lättsinniga, slagfärdiga och inte minst benägna att föredra festande (Kölnkarnevalen är en av de största i Europa) framför arbete.

Kölsch-språket och den kölschiska mentaliteten ingår i en skön förening i den mångfald av talessätt som finns på kölsch. Vill man, så kan man plocka ut en hel del talessätt som ger uttryck för en hållning till livet som snarast liknar det vi får höra från de österländska visdomstraditionerna, i kontrast till det kanske mer dominanta tyska moderna samhällsklimatet som betonar prestation, materiell framgång och karriär. Det finns bl.a. ett antal talessätt som ger uttryck för en grundläggande hållning av tolerans inför olikheter.

Tyvärr kan man ju inte i översättningar fånga den dråplighet som finns i originalspråket. Men kanske lite i alla fall.

Här är några:

Jeder Jeck ist anders.
Varje stolle är annorlunda.
Ordet Jeck kopplas ofta till karnevalen, där man klär ut sig, festar och har kul. Ordet betyder stolle, tok, narr, knäppskalle och har inte en nedsättande betydelse, även om det kan användas för att beteckna någon som faktiskt är lite knäpp i huvudet, förvirrad eller korkad. Men ”Jeder Jeck ist anders” står för att alla människor är olika, var och en är knäpp på sitt eget lilla sätt. Man kan säga det för att signalera att ja, han/hon är lite knepig, men alla är knepiga på sitt sätt.

Jedem Jeck jefällt sing Mötz.
Varje stolle tycker om sin egen mössa.
Här är också ett uttryck för tolerans: Även om jag tycker att mössan är ful och konstig så har väl varje knäppskalle rätt att ha sin egen smak. Kan förstås användas i överförd betydelse i alla möjliga sammanhang, där man tycker att någon har konstig smak.

Ett antal av de vanligaste talessätten har samlats i ”Et kölsche Jrundjesetz,” den kölschiska grundlagen, med 11 paragrafer. Liksom i buddhismen betonas vikten av att odla acceptans för verkligheten som den är och jämnmod inför förgängligheten:

Et es, wie et es.
Det är som det är.

Et kütt, wie et kütt.
Det som sker, det sker.

Et hätt noch immer jot jejange.
Det har ju alltid gått bra.

Wat fott es, es fott.
Det som är borta är borta.

Wat wellste maache?
Tja, vad ska man göra? (mycket använt i många sammanhang, ackompanjerat av utslagna armar som visar att det inte är något man kan göra åt saken …)

Här är ytterligare ett talessätt som avspeglar den avspända hållningen:
Küss de hück nit, küss de morje.
Kommer du inte idag, så kommer du i morgon.
Det går bra vilket som . . .

Ett återkommande inslag i kölschmentaliteten är att det inte är nyttigt att jobba för mycket och för hårt. Ett antal talessätt ger uttryck för detta, t.ex.:

Leever de dunkelste Kneip als wie de hellste Arbeitsplatz.
Tysk översättning: Lieber die dunkelste Kneipe, als der hellste Arbeitsplatz.
Svensk översättning: Hellre den mörkaste krogen än den ljusaste arbetsplatsen.

Leever ene Buch vum Suffe wie ene Buckel vum Arbeide.  
Tysk översättning: Lieber einen Bauch vom Trinken, als einen Buckel vom Arbeiten.
Svensk översättning: Hellre en mage av öldrickande än en puckel av arbete.

Wer lang schläf, dä schläf sich wärm, wer fröh opsteit, dä friss sich ärm.
Tysk översättning: Wer lange schläft, schläft sich warm, wer früh aufsteht, der frisst sich arm.
Svensk översättning: Den som sover länge, sover sig varm, den som kliver upp tidigt, äter sig fattig.

Wer fuul es, es auch schlau.
Tysk översättning: Wer faul ist, ist auch schlau.
Svensk översättning: Den som är lat är också smart.

Ich han zwei Ärm för ze arbeide, zom Jlöck ävver och zwei Bein för d’r Arbeit us dem Wääch ze jon.
Tysk översättning: Ich habe zwei Arme zum Arbeiten, zum Glück aber auch zwei Beine, um der Arbeit aus dem Weg zu gehen.
Svensk översättning: Jag har två armar för att arbeta, men som tur är också två ben, så att jag kan gå ur vägen för arbetet.

Det där med att hellre uppehålla sig på krogen än på jobbet kan dock också ha sina risker, vilket påminns om i detta talessätt:
Mach et jot, ävver nit ze off.
Ungefär: Ha det bra, men inte för ofta.
Det hör till saken att ”Mach et jot” är en av de vanligaste avskedsfraserna.

Jag såg just ett inslag i ett TV-program där bl.a. Åsa Nilsonne berättar om nya forskningsresultat som visar att meditation kan leda till mätbara förändringar i Hippocampus, en del av hjärnan som spelar en viktig roll för att reglera våra känsloreaktioner. Det är verkligen viktiga saker hon talar om, relevanta på många områden, såväl för det egna och andras välbefinnande, som för hanteringen av konflikter och andra svåra situationer. Ta lite tid att lyssna på vad Åsa Nilsonne har att berätta på följande länk:

“Meditation kan reparera en utbränd hjärna”

Häromveckan ögnade jag igenom en dagstidningsartikel på Internet (minns inte var) som refererade till en vetenskaplig studie som lett till slutsatsen att mäns kognitiva förmåga kan försämras påtagligt när de möter en attraktiv kvinna. Jag ögnade igenom den hastigt och fortsatte sedan med annat. Ett par dagar senare poppade artikeln upp i tankarna igen och jag blev lite fascinerad av de möjliga konsekvenserna om det verkligen ligger något i detta. Jag fick nyligen hem boken “The male brain” av Louann Brizendine (författaren till bestsellern “The female brain”), som handlar om hur den manliga hjärnan fungerar, särskilt med avseende på vad könsspecifika hormoner gör med hjärnprocesserna. Så temat sysselsatte mig redan innan jag såg artikeln på nätet. Jag började leta på Internet och hittade så småningom den vetenskapliga artikel som nyheten byggde på (se referens nederst).

Så här lyder artikelns abstract:

The present research tested the prediction that mixed-sex interactions may temporarily impair cognitive functioning. Two studies, in which participants interacted either with a same-sex or opposite-sex other, demonstrated that men’s (but not women’s) cognitive performance declined following a mixed-sex encounter. In line with our theoretical reasoning, this effect occurred more strongly to the extent that the opposite-sex other was perceived as more attractive (Study 1), and to the extent that participants reported higher levels of impression management motivation (Study 2). Implications for the general role of interpersonal processes in cognitive functioning, and some practical implications, are discussed.

Artikeln är kort, bara fyra sidor, och de två undersökningar som gjorts har förstås en mängd begränsningar. Man har använt traditionella socialpsykologiska experimentmetoder, där en grupp studenter (alltså försöksdeltagare i 20-årsåldern) fått göra datorbaserade övningar som är kognitivt krävande och som på olika sätt kombinerats med samtal med personer av samma eller motsatt kön. Slutsatsen av experimenten är alltså att interaktion med en person av motsatta könet kan försämra den kognitiva förmågan och att denna effekt är avsevärt starkare för män än för kvinnor. Effekten på försämringen av de manliga försöksdeltagarnas kognitiva prestation var större när interaktionspartnern upplevdes som attraktiv. Det fanns ingen skillnad i graden av försämring mellan män som hade en fast romantisk relation och de som inte hade det.

Louann Brizendine skriver i boken “The male brain” om hur den ökande testosteronproduktionen hos pojkar i puberteten leder till förändringar i hjärnan som innebär att en stark fascination för kvinnliga kroppsdelar: “This sexual preoccupation is like a large-screen TV in a sports bar – always on in the backgound.” Brizendine menar ungefär att mäns hjärnor är så funtade att de delar av hjärnan som sysslar med att spana in potentiella sexualobjekt går igång av sig själva när det finns kvinnor i närheten. Följaktligen avdelas också en viss andel av hjärnans “processorkapacitet” till denna spaning. Kvinnor spanar naturligtvis också in män, men tesen är att hos män är funktionen “alltid på.”

De holländska forskarnas hypotes när de gjorde sin studie bygger på antagandet att när man möter någon av motsatt kön (om man är heterosexuell, alltså), så vill man göra ett fördelaktigt intryck på den andra personen. De kallar det “impression management.” De menar också att det är en kognitivt krävande uppgift att omsorgsfullt hålla koll på sitt eget beteende så att man gör det önskade fördelaktiga intrycket på den andre. Och när man är sysselsatt med detta blir det helt enkelt inte så mycket hjärnresurser över för annat. De formulerar rätt elegant sin hypotes om vad som händer när man har med en person av motsatta könet att göra: ” […] we propose that such interactions may deplete an individual’s cognitive resources, resulting in poorer cognitive functioning following the interaction.” Denna effekt förväntades vara betydligt större hos män än hos kvinnor, ett antagande som alltså bekräftades av försöken.

Hoppla. Detta bjuder förstås in till en och annan kommentar av karaktären: – Män blir korkade när de ser en snygg kvinna. Så kan man fnissa eller fnysa åt hur simpla män är. Men hur blir det om vi inte stannar vid en lättvindig kommentar, utan tar frågan på allvar?

Jag kan redan höra rösterna som blankt avfärdar påståendet som ohållbart (fel på forskningen, stämmer inte med mina erfarenheter, etc.) och som en dålig undanflykt för manschauvinism. Men tänk om det är sant. Tänk om det verkligen är så att många män fungerar på det sättet. När de har en attraktiv kvinna framför sig, då sugs en icke oväsentlig del av energin i hjärnan upp av processandet av sinnesintrycken av den attraktiva kvinnan och i försöken att själv göra ett gott intryck, med påföljd att det blir mindre kapacitet kvar att processa det som samtalet egentligen skulle handla om.

Om det är så, att många män blir så påtagligt distraherade av närvaron av attraktiva kvinnor att deras kognitiva förmåga kännbart reduceras, vad kan det tänkas få för följder? Är detta en bidragande förklaring till en mängd sociala mönster i samhället? Kanske till och med en liten komponent i förklaringen av könsmaktordningen?

Tänk om många män, helt eller halvt omedvetet, känner på sig att de blir distraherade och mer korkade av närvaron av kvinnor? Om det verkligen är så, kan det vara en bidragande förklaring till att män genom historien velat hålla kvinnor borta från de arenor som handlar om att planera och genomföra komplicerade uppgifter, i arbetsliv och politik? Får män ibland svårigheter i interaktionen med kvinnor därför att deras hjärnprocesser inte riktigt klarar av att samtidigt relatera till kvinnan som kollega och som potentiell sexualpartner? Vilka strategier har män utvecklat för att hantera denna svårighet? Har omedvetna, oreflekterade män svårare med detta, så att det blir antingen/eller? Antingen är kvinnan ett sexualobjekt, och då tar man henne inte på allvar som kollega och likvärd problemlösare, eller också måste man ta till kraftfulla förträngningstekniker för att strypa processandet av kvinnan som potentiell sexualpartner.

Intressanta frågor att fundera på, tycker jag. (Även här kan säkert ett vuxenutvecklingsperspektiv bidra. En man som är mer individuerad, mer reflekterande och har en mer medveten och integrerad relation till sina egna inre processer, är förmodligen mer identifierad med jagprocesser på en högre komplexitetsnivå och mindre utlämnad åt de halv- eller helautomatiska drifterna.)

Referens:

Karremans, J. C., Verwijmeren, T., Pronk, T. M., & Reitsma, M. (2009). Interacting with women can impair men’s executive functioning. Journal of Experimental Social Psychology, 45, 1041-1044.

Jag funderade under lång tid av och till på vad det är som lockar människor att köpa veckotidningar som handlar om kändisars, t.ex. kungligheters, privatliv. Jag har också av och till undrat över vad det är som gör att sport drar till sig så stort intresse. Inte att utöva själv alltså, utan att titta på. Jag är själv måttligt sportintresserad, men jag tycker ibland det är kul att titta på fotboll eller ishockey. Det är fascinerande att jag kan bli intresserad av att följa hur går i en match mellan två fotbollslag som jag kanske tidigare knappt hört talas om. Det är lite samma känsla som uppstår när jag är på ett hotellrum och knäpper på tv:n och känner suget efter att få veta hur det går i någon amerikansk deckare.

Tidigare sökte jag efter något slags psykologisk förklaring av vilka underliggande behov kändisskvaller, sport och deckare tillgodoser. Nu undrar jag om inte det inte räcker med en väldigt enkel förklaring: människor gillar berättelser. Så fort vi får höra om ett drama, där det finns några protagonister som är invecklade i något slags händelseförlopp, så väcks ett intresse för hur det ska gå. En fotbollsmatch är ett drama. En kändisromans är ett drama. Ett drama är förstås ett drama. Det kanske helt enkelt är så att vi är genetiskt kodade att bli intresserade av berättelser som innehåller något slags drama.

På vilka andra områden pågår det dramer som kittlar vårt intresse och som vi vill följa för att få veta “hur det går.” Konflikter, förstås. Historiska händelser. Helst där det finns protagonister med personliga egenskaper som man kan vilja följa.

Självklart? Ja, det är det kanske. Fast det tog lång tid för mig att se den gemensamma nämnaren . . .

Jag tycker förstås det är en god sak att intressera sig för om de metoder vi använder oss av är verksamma eller inte. Allt oftare ställs krav på att man ska kunna visa, genom systematiska studier, att metoder verkligen fungerar. Ett uppenbart problem med att ställa krav på evidensbasering är att det gjorts så lite studier på många metoder (vilket i sig är skruttigt) och att det verkligen inte finns ett överflöd av hugade finansiärer av seriösa utvärderingar (som ju ofta kräver mycket tid att genomföra om studierna ska bli vetenskapligt stringenta).

Men jag är mer bekymrad över en annan problematik. Jag vill illustrera vad jag är ute efter med ett exempel från mitt eget område.

Ett par gånger har jag blivit kontaktad av studenter som velat skriva uppsatser om metodik för att hantera arbetsplatskonflikter. Idén är, vid första påseendet, god: Vet vi egentligen vilka metoder som fungerar bra för att lösa arbetsplatskonflikter? Borde man inte faktiskt systematiskt jämföra olika metoder och se vilken som är bäst? Men när man börjar titta lite närmare på frågeställningen blir det mer komplicerat. Visst finns det en del metoder för konflikthantering som föreskriver hur man ska göra och i vilken ordning man ska göra det. Den mest kända är nog medling, som ju finns i flera varianter, men ofta med en tydlig struktur. Det finns också konsulter som erbjuder en viss bestämd metodik, som t.ex. Jan Atle Andersen (tredagarsinternat enligt vissa principer), tysken Christoph Thomann (också en strukturerad grupp-process i vissa steg) eller konsulter som alltid intervjuar all berörd personal, gör en kartläggning, återrapporterar den och lämnar förslag till åtgärder. Borde man inte kunna samla in information om framgångsfrekvensen och jämföra olika metoder?

De allra flesta som arbetar professionellt med konflikthanteringsuppdrag i arbetsplatskonflikter har dock inget standardförfarande som de alltid använder. De säger att de “jobbar processorienterat.” Frågar man vidare hur de brukar göra, får man rätt svävande svar: “det beror på . . .”

Anledningen är egentligen enkel: arbetsplatskonflikter kan vara olika varandra på väldigt många sätt. Vad som är en lämplig metod för att hantera en arbetsplatskonflikt beror bl.a. på:

– Hur många som är inblandade

– Hur djupt eskalerad konflikten är

– Vilka typer av sakfrågor det handlar om

– Om det finns djupa skador på förtroendet mellan parterna eller inte

– Om det är en het eller kall konflikt

– Om konflikten är symmetrisk eller asymmetrisk

– Vilken inställning berörda parter har till att bearbeta svårigheterna

– Huruvida orsakerna till konflikten finns att söka hos enskilda individer, i olika synsätt i sakfrågor, i kommunikationsproblem och/eller i brister i organisationen

– Etc., etc.

Med tanke på alla dessa variabler så har jag svårt att se det meningsfulla i att göra övergripande jämförande studier av vilken konflikthanteringsmetod som är bäst. Vad gör man då? En strategi vore att identifiera några olika huvudtyper av konflikter och sedan jämföra vilken metod som är bäst för en viss typ. Men med tanke på att förutsättningarna varierar på så många sätt, är även denna strategi av tveksamt värde. Och ju fler olika konflikttyper vi identifierar, desto större problem får vi att samla in tillräckligt många fall för att vi ska kunna få rimlig validitet och reliabilitet i de statistiska analyserna.

Kravet på evidensbaserade metoder är, som jag ser det, vettigt när det finns tydligt avgränsbara syndrom, där variationen inom syndromet inte är så stor att den i nämnvärd grad påverkar hur effektiv metoden är. Men hur blir det när i stort sett varje enskilt fall är unikt, d.v.s. har sin alldeles egna särskilda kombination av olika omständigheter? Då blir det svårt eller omöjligt att tillämpa god hantverkssed för hur man gör utvärderingar av metoders effektivitet.

Jag och min kollega Pia har gjort en ingående studie av arbetssättet på fritidsgården Mixgården i Hammarkullen. Vi tror att det arbetssätt personalen vid Mixgården utvecklat är ett bra sätt att främja en positiv utveckling för de ungdomar som deltar i verksamheten, vilket bl.a. kan leda till att färre hamnar i kriminella livsstilar. Visst vore det fantastiskt om det fanns en evidensbaserad metodik för hur man arbetar med ungdomar så de hamnar på bra spår i livet? Men hur utvärderar man det? Om arbetet sträcker sig över flera år och handlar om att bygga förtroende i relationer, ha dialoger om värderingar, visa hur man genom uthållighet kan bli riktigt bra på nya färdigheter?

Vad jag skrivit hittills löser inte problemet: vi borde verkligen vara mer omsorgsfulla med att se efter om de metoder vi använder, som ibland slukar mycket resurser i form av tid, engagemang och pengar, verkligen fungerar. Men det finns nog inte heller här någon quick fix [suck].

OK, det blev en rätt lång blogg denna gång. Hoppas poängen gick fram ändå. Det finns anledning till viss eftertanke när man ställer upp krav på att det ska finnas evidens för att de metoder man betalar för är verksamma. Ibland är det helt enkelt omöjligt att skapa sådan evidens. . . Och att bara använda metoder som det finns evidens för kan i värsta fall bli som att leta efter bilnycklarna nära gatlyktan, inte för att det var där man tappade dem, utan för att det är där det finns tillräckligt med ljus för att se marken.