Häromveckan ögnade jag igenom en dagstidningsartikel på Internet (minns inte var) som refererade till en vetenskaplig studie som lett till slutsatsen att mäns kognitiva förmåga kan försämras påtagligt när de möter en attraktiv kvinna. Jag ögnade igenom den hastigt och fortsatte sedan med annat. Ett par dagar senare poppade artikeln upp i tankarna igen och jag blev lite fascinerad av de möjliga konsekvenserna om det verkligen ligger något i detta. Jag fick nyligen hem boken “The male brain” av Louann Brizendine (författaren till bestsellern “The female brain”), som handlar om hur den manliga hjärnan fungerar, särskilt med avseende på vad könsspecifika hormoner gör med hjärnprocesserna. Så temat sysselsatte mig redan innan jag såg artikeln på nätet. Jag började leta på Internet och hittade så småningom den vetenskapliga artikel som nyheten byggde på (se referens nederst).
Så här lyder artikelns abstract:
The present research tested the prediction that mixed-sex interactions may temporarily impair cognitive functioning. Two studies, in which participants interacted either with a same-sex or opposite-sex other, demonstrated that men’s (but not women’s) cognitive performance declined following a mixed-sex encounter. In line with our theoretical reasoning, this effect occurred more strongly to the extent that the opposite-sex other was perceived as more attractive (Study 1), and to the extent that participants reported higher levels of impression management motivation (Study 2). Implications for the general role of interpersonal processes in cognitive functioning, and some practical implications, are discussed.
Artikeln är kort, bara fyra sidor, och de två undersökningar som gjorts har förstås en mängd begränsningar. Man har använt traditionella socialpsykologiska experimentmetoder, där en grupp studenter (alltså försöksdeltagare i 20-årsåldern) fått göra datorbaserade övningar som är kognitivt krävande och som på olika sätt kombinerats med samtal med personer av samma eller motsatt kön. Slutsatsen av experimenten är alltså att interaktion med en person av motsatta könet kan försämra den kognitiva förmågan och att denna effekt är avsevärt starkare för män än för kvinnor. Effekten på försämringen av de manliga försöksdeltagarnas kognitiva prestation var större när interaktionspartnern upplevdes som attraktiv. Det fanns ingen skillnad i graden av försämring mellan män som hade en fast romantisk relation och de som inte hade det.
Louann Brizendine skriver i boken “The male brain” om hur den ökande testosteronproduktionen hos pojkar i puberteten leder till förändringar i hjärnan som innebär att en stark fascination för kvinnliga kroppsdelar: “This sexual preoccupation is like a large-screen TV in a sports bar – always on in the backgound.” Brizendine menar ungefär att mäns hjärnor är så funtade att de delar av hjärnan som sysslar med att spana in potentiella sexualobjekt går igång av sig själva när det finns kvinnor i närheten. Följaktligen avdelas också en viss andel av hjärnans “processorkapacitet” till denna spaning. Kvinnor spanar naturligtvis också in män, men tesen är att hos män är funktionen “alltid på.”
De holländska forskarnas hypotes när de gjorde sin studie bygger på antagandet att när man möter någon av motsatt kön (om man är heterosexuell, alltså), så vill man göra ett fördelaktigt intryck på den andra personen. De kallar det “impression management.” De menar också att det är en kognitivt krävande uppgift att omsorgsfullt hålla koll på sitt eget beteende så att man gör det önskade fördelaktiga intrycket på den andre. Och när man är sysselsatt med detta blir det helt enkelt inte så mycket hjärnresurser över för annat. De formulerar rätt elegant sin hypotes om vad som händer när man har med en person av motsatta könet att göra: ” […] we propose that such interactions may deplete an individual’s cognitive resources, resulting in poorer cognitive functioning following the interaction.” Denna effekt förväntades vara betydligt större hos män än hos kvinnor, ett antagande som alltså bekräftades av försöken.
Hoppla. Detta bjuder förstås in till en och annan kommentar av karaktären: – Män blir korkade när de ser en snygg kvinna. Så kan man fnissa eller fnysa åt hur simpla män är. Men hur blir det om vi inte stannar vid en lättvindig kommentar, utan tar frågan på allvar?
Jag kan redan höra rösterna som blankt avfärdar påståendet som ohållbart (fel på forskningen, stämmer inte med mina erfarenheter, etc.) och som en dålig undanflykt för manschauvinism. Men tänk om det är sant. Tänk om det verkligen är så att många män fungerar på det sättet. När de har en attraktiv kvinna framför sig, då sugs en icke oväsentlig del av energin i hjärnan upp av processandet av sinnesintrycken av den attraktiva kvinnan och i försöken att själv göra ett gott intryck, med påföljd att det blir mindre kapacitet kvar att processa det som samtalet egentligen skulle handla om.
Om det är så, att många män blir så påtagligt distraherade av närvaron av attraktiva kvinnor att deras kognitiva förmåga kännbart reduceras, vad kan det tänkas få för följder? Är detta en bidragande förklaring till en mängd sociala mönster i samhället? Kanske till och med en liten komponent i förklaringen av könsmaktordningen?
Tänk om många män, helt eller halvt omedvetet, känner på sig att de blir distraherade och mer korkade av närvaron av kvinnor? Om det verkligen är så, kan det vara en bidragande förklaring till att män genom historien velat hålla kvinnor borta från de arenor som handlar om att planera och genomföra komplicerade uppgifter, i arbetsliv och politik? Får män ibland svårigheter i interaktionen med kvinnor därför att deras hjärnprocesser inte riktigt klarar av att samtidigt relatera till kvinnan som kollega och som potentiell sexualpartner? Vilka strategier har män utvecklat för att hantera denna svårighet? Har omedvetna, oreflekterade män svårare med detta, så att det blir antingen/eller? Antingen är kvinnan ett sexualobjekt, och då tar man henne inte på allvar som kollega och likvärd problemlösare, eller också måste man ta till kraftfulla förträngningstekniker för att strypa processandet av kvinnan som potentiell sexualpartner.
Intressanta frågor att fundera på, tycker jag. (Även här kan säkert ett vuxenutvecklingsperspektiv bidra. En man som är mer individuerad, mer reflekterande och har en mer medveten och integrerad relation till sina egna inre processer, är förmodligen mer identifierad med jagprocesser på en högre komplexitetsnivå och mindre utlämnad åt de halv- eller helautomatiska drifterna.)
Referens:
Karremans, J. C., Verwijmeren, T., Pronk, T. M., & Reitsma, M. (2009). Interacting with women can impair men’s executive functioning. Journal of Experimental Social Psychology, 45, 1041-1044.
Läste för någon dag sedan på ett annat forum ett inlägg där en person talade om vilka problem som uppstått i den israeliska militären när de använt sig av kvinnliga soldater. Trupperna presterar helt enkelt mycket sämre. Det är såklart andra faktorer som beskyddarinstinkter och dylikt som spelar in men det är ändå lite på samma tema tycker jag.
En lösning jag tror att man använder sig av ibland är att inte blanda män och kvinnor (precis som man gjort i många kulturer över huvud taget). Om man ser till hur många kvinnor som dör i strid verkar det också vara en strategi man använder sig av vare sig man är medveten om den eller ej (eftersom så få kvinnor dör).
Minns också att David Deida talat en del om detta, manligt och kvinnligt på arbetsplatsen. Tror inte att han säger något om att mäns kognitiva förmågor sätts ur spel men han menar ändå på att den sexuella energin är allestädes närvarande och att de flesta människor tvingas att antingen stänga av sig själva emotionellt (vilket Deida menar får negativa effekter i deras övriga liv då de tränar sig att stänga av sig i sin kontakt med personer de normalt skulle känna starkt för), eller så går de i tid och otid runt och småflirtar och utbyter sexuell energi med olika personer av motsatt kön. Damned if you do, damned if you don’t. Detta gäller då både män och kvinnor, men om vi ser till studien skulle män vara de som tar mest skada av det prestationsmässigt givet att övriga förutsättningar är lika.
Ack ja. Jag tror vi har himla mycket kvar att lära när det gäller hur olika delsystem hos människan interagerar med varandra: det biologiska, det socialt konstruerade, det psykobiografiska, det situationella, etc. En beredskap att faktiskt ta in möjligheten att den här sortens processer finns vore inte dumt som en början. 🙂
Jag tror att det kan finnas en viktig aspekt man missar i de beskrivna experimenten: Processen eller relationsbyggandet. Utseende har stor betydelse i början av en relation, längre fram handlar det snarare om personliga egenskaper och hur bra man faktiskt jobbar tillsammans.
Mina egna erfarenheter är att grupper där båda könen är representerade alltid fungerar bättre än “enkönade” grupper (oavsett vilket). Det blir mindre jargong och som många har sagt när vi pratat om detta, man vill inte visa motsatta könet hur snacket kan gå när de inte finns i rummet.
Jag skulle vilja se studier som sträcker sig över tid för att se om denna effekt kvarstår även när relationen är etablerad och definierad. Om inte mannen blivit förälskad så tror inte jag att en vacker kvinna har en sådan fördummande effekt.
Jag tror att vi alla har erfarenhet av hur oerhört korkat både män och kvinnor kan bete sig när andra könet inte finns representerat. Jag tror faktiskt att detta är ett större problem.
Hej Johan,
jo, det är givetvis en synnerligen begränsad studie, liksom de flesta studier som baseras på experiment. Effekten de studerar är förmodligen störst hos unga män utan långvarig fast relation, i situationer där de möter kvinnor de inte känner sedan länge. Det gäller i alla fall den aspekt som de tagit fasta på: att männen blir upptagna med att försöka göra ett gott intryck. Att män kan, i viss mån, bli distraherade av att en kvinna är vacker/attraktiv, tror jag nog kan vara en faktor av mer varaktig karaktär . . . Men effekten drunknar förstås mestadels i allt annat.
Vet inte om någon ser ett inlägg så här långt efter men ämnet känns viktigt och intressant. Noterade förra veckan att det finns två saker som också stjäl min fokusering och kognitiva kapacitet – som medelålders kvinna. Det ena är problem som berör djupt och som har en deadline. Svårt att tänka på annat när ett sådan ska hanteras. Mitt exempel här är ett dåligt förberett möte i min samfällighet (kallelse som kommer alldeles för sent, ett bokslut som inte stämmer, och ett förslag på jättehöjning av avgiften som inte är motiverat). Det här är knepiga processer när majoriteten godtyckligt vill bryta mot de lagar och regler som gäller för förvaltningen. Det andra som stjäl fokus och hjärnkapacitet är positiva känslor, t.ex. hopp om en begynnande relation eller förälskelse. Inte heller då är det lätt att hålla huvudet kallt och fokusera på det jag borde…
Så slutsatsen är att jag tror alla människor kan bli distraherade både av sådant som väcker positiva känslor och sådant som väcker negativa känslor – men det krävs att man blir känslomässigt berörd/triggad.