Month: February 2010

Rasisters föreställningsvärld

När jag läser de mest föraktfulla, rasistiska och aggressiva diskussionsinläggen på Flashback så försöker jag förstå mig på hur skribentens föreställningsvärld fungerar. En av de viktigaste färdigheter jag i egenskap av forskare börjat utveckla är att få syn på vad som inte finns med i människors resonerande när de pratar om t.ex. samhällsfrågor. Det är ju lätt att se att rasister gör svepande generaliseringar. Men varför? En som jag tycker rätt bestickande förklaring är att de i ytterst liten utsträckning varseblir (1) individuella skillnader, (2) varierande omständigheter, och (3) orsakssammanhang som förklarar  fenomen som misshandel och mord. Om det visar sig att en somalier eller arab begått ett brott, så är etniciteten på förövaren för rasisten en fullt tillfredställande och uttömmande förklaring till att brottet ägde rum. Det finns inget intresse för att försöka förstå varför den där somaliern eller araben gjorde det. Jag menar att det här har med förförståelse att göra, d.v.s. vilka sorters förväntningar man har om hur världen och människorna fungerar. I rasistens föreställningsvärld räcker det med förklaringen att gärningsmannen var en s.k. “kulturberikare.” Det finns inte en förväntan om att det kan vara meningsfullt att söka lite längre för att hitta förklaringar, t.ex. i uppväxtförhållanden, social situation, identifikationer, subkulturer, etc. Rasisten föraktar den typen av resonemang, de ses som försök att ursäkta brottet. Jag menar att rasisten tänker så därför att rasisten inte varseblir att människor har komplexa inre strukturer, vars egenskaper kan variera på många olika sätt. När man inte ser att människors beteende har en mängd begripliga orsaker, då ser man heller inte några som helst hinder för att alla människor ska kunna veta hut och bete sig anständigt. De som bär sig illa åt gör det för att de är illvilliga, onda, mindervärdiga, etc. I den mån man inte ser bakomliggande orsaker är det fritt fram att döma och förakta.

Föreställningarna om vad man ska göra åt problemen styrs helt och hållet av att uppmärksamheten är så ytterligt smal. Ser man inte individuella skillnader, så finns heller ingen  anledning att anpassa åtgärderna efter sådana skillnader. Släng ut dem allihop. Ser man inte bakomliggande orsaker, så finns det heller ingen anledning att försöka åtgärda de bakomliggande orsakerna. Det enda som framstår som förnuftigt är att vidta kraftfulla åtgärder för att sätta stopp för symptomen: deportera dem.

Eftersom rasisterna inte förväntar sig och därmed inte heller reflekterar över psykologiska och sociala orsakssammanhang så är rasisternas resonemang kring vad som bör göras åt problemen också tämligen befriade från reflektioner om möjliga konsekvenser för samhället av sådana förslag som att alla ska beväpna sig och göra processen kort med “hudingarna.”

Det finns säkert en hel del vetenskapliga analyser av rasistiska föreställningsvärldars egenskaper, jag har inte direkt letat efter sådana än så länge. Men jag gissar att de mest befattat sig med organiserad rasism och dess diskurser. Jag är mest intresserad av vardagsrasismen, som ju kommer till väldigt tydligt uttryck på sådana platser som Flashback. Jag återkommer när jag kommit lite längre . . .

Flashback: Veckans brott

Det senaste året har jag ägnat en hel del tid åt att följa diskussioner på Flashback. Flashback är ett diskussionsforum på internet där alla möjliga ämnen diskuteras. Det finns en särskild sektion som heter “Veckans brott,” som är rena julafton för en forskare som jag, som vill begripa sig på mönstren för hur människor resonerar om olika typer av samhällsfrågor. När massmedia rapporterar om ett nytt mord eller annat uppseendeväckande brott, då dröjer det inte många minuter innan någon startat en tråd på “Veckans brott.” Vitsen är att forumdeltagarna ska hjälpas åt att ta fram information om brottet. Ofta är det flera deltagare med lokalkännedom och kanske anknytning till någon av de inblandade som tillhandahåller information om t.ex. namn på brottsoffer och förövare. Sedan sätter Flashbacks amatördetektiver igång att vaska fram så mycket information de kan om personer, bakgrund och händelseförlopp. Det blir lite som att läsa en kriminalroman, fast man här i realtid följer processen att försöka få fram vem mördaren är och varför brottet ägde rum.

“Veckans brott” är intressant på många sätt. Naturligtvis finns här ett gigantiskt problem som har med privatpersoners integritet att göra. Åtskilliga gånger har polisens förundersökningar lagts ut på internet när åtal väckts och förundersökningen blivit offentlig handling, inklusive närbilder på brottsoffrens skador, transkriptioner av avlyssnade telefonsamtal och förhör med chockade vittnen och anhöriga. Det är väl tveksamt om den svenska offentlighetsprincipen i längden kan vara så generös som den är vad gäller handlingar som berör många människors högst privata förhållanden. Själva processen är också en mycket intressant företeelse: här finns ett forum där relevant information om t.ex. ett brott kan samlas ihop från många olika personer som var och en kanske bara har enstaka pusselbitar. Detta är en ny samhällsföreteelse som kommer att växa i betydelse, det är jag helt säker på. Redan nu finns det tecken som tyder på att såväl journalister som polisen ser Flashbackdiskussionerna som en informationskälla att hålla koll på.

En del trådar som startas dör ut ganska fort, men många av de som handlar om mord med särskilda omständigheter som intresserar många kan pågå i flera år och växa till att omfatta många tusen inlägg. Följer man en sådan tråd så märker man snart att det bara är en liten procentandel av inläggen som faktiskt bidrar med relevant sakinformation. Det finns många Flashbackanvändare som känner sig kallade att skriva kommentarer kring vad det tycker om gärningsmannen, brottet, invandrare, polisen eller svenska samhället i allmänhet. En viss styrsel upprätthålls genom Flashbacks moderatorer, som med stöd av regelverket kan radera inlägg som inte håller sig till diskussionsämnet (OT: Off Topic) och till och med stänga av användare som upprepade gånger bryter mot reglerna.

För mig som forskare är diskussionerna på Flashback ett mycket rikt material att vada runt i. Här visar många människor upp hur de reagerar på och tänker om det som händer i samhället. Ett tema som sticker i ögonen när man läser i diskussionerna på Veckans brott är vardagsrasismen. Ren rasistisk propaganda brukar rensas bort rätt snabbt av Flashbacks moderatorer, helt enkelt för att draporna inte är relevanta för diskussionsämnet i Veckans brott (som ju inte ska handla om hur kassa invandrare är, utan om att få fram information om ett specifikt brott). Men de rasistiska kommentarer haglar ändå rätt intensivt i många trådar, naturligtvis särskilt i de där man tror eller vet att gärningsmannen/-männen är av utländsk härkomst. Jag har tänkt mig att jag i senare bloggar ska försöka formulera de mönster jag tycker mig kunna se i hur vardagsrasisterna tänker (och inte tänker, förstås).

Lojong: Always meditate on whatever provokes resentment

“Lojong” är ett system i tibetansk buddhism för att träna medvetenhet genom slagord. Det låter kanske fånigt, men det är faktiskt ett mycket kraftfullt system. Irriterande kraftfullt ibland. Lojong består av 57 slagord, som vart och ett utgör en princip att reflektera över och träna på. Har man väl matat in några väl valda lojongslagord i bakhuvudet så har de en tendens att poppa upp i medvetandet när det undermedvetna tycker att de passar in. Ett av lojongslagorden är “Always meditate on whatever provokes resentment,” d.v.s. “Meditera alltid över det som väcker harm.” Varför? Jo, förstås för att när man blir irriterad, provocerad, känner motvilja, etc. har man ett utmärkt tillfälle att iaktta sitt eget ego i aktion. Vad går jag igång på? Vad säger det om mig? Klamrar jag mig fast vid något? Tappar jag kontakten med min goda vilja, med det jag egentligen vill vara? Vad gör jag med min harm, när den nu finns där i mig? Låter jag den ställa till med ännu mer trassel än det redan finns?

Det är inte alltid så kul när detta slagord hoppar fram i sinnet – man vill inte alltid processa ett extra varv. Men då och då är det faktiskt läge att använda denna möjlighet till ökad självinsikt.

Den som är intresserad av Lojong rekommenderas att besöka webbplatsen lojongmindtraining.com, där kan man också beställa ett dagligt e-mail med en slumpvis vald Lojongslogan inklusive kommentar.

Hmmm, blogga??

Jag tänkte att det kanske finns en viss poäng med att blogga i alla fall. Inte för att jag tror jag ska nå en mängd människor på det sättet, men mer för att det är ett anspråkslöst sätt att formulera tankar. När jag sätter mig för att skriva en text avsedd för min webbplats Arbetsplatskonflikt eller för en rapport eller artikel, då fastnar jag genast i en drift att formulera mig väldigt överlagt och precist. Det är hämmande. I en blogg kan man skriva mer spontant. Jag behöver helt enkelt träna på det. Men det är också så att jag tänker bäst när jag skriver. Att skriva blogginlägg kan vara ett sätt att få fatt i tankar, vidareutveckla dem och kanske på kuppen nå en och annan intresserad . . .

Jag har en hel del teman jag skulle vilja reflektera kring. T.ex. allt jag tänker när jag ögnar igenom “Veckans brott” på Flashback, särskilt de mönster jag ser hos skribenter med rasistiska resonemang.

Nu provar jag mig fram lite för att begripa mig på hur bloggandet fungerar . . .