Om expressiva och instrumentella konflikter

Ett av många par av konflikttyper som finns beskrivna i litteraturen är instrumentella och expressiva konflikter.[1] Så vitt jag kan förstå var det Marvin Olsen (1968) som valde dessa namn, men han hänvisar till en äldre artikel av Mack & Snyder (1957) som i stället skrev om realistic och non-realistic conflict, där innebörden var densamma.

Instrumentella konflikter är sådana konflikter där en eller flera av de berörda parterna vill uppnå något, d.v.s. de bryr sig om hur utfallet av konflikten blir. Det man vill uppnå kan ha väldigt olika karaktär. Det kan handla om mer renodlade sakfrågor som fördelning av resurser, vem som ska ha vilken position, vilka sätt att organisera arbetet som är lämpligast eller hur beslutsfattande ska gå till. Det kan också handla om relationsfrågor, alltså bemötande. Man vill att någon ska sluta bete sig på ett visst sätt, börja bete sig på ett visst sätt, eller ändra sitt beteende på något sätt. I instrumentella konflikter finns det anledning att försöka hantera situationen så skickligt som möjligt, eftersom man ju faktiskt vill få den andra parten att uppfylla vissa önskemål man har.

Expressiva konflikter fungerar annorlunda. I expressiva konflikter är det för den mest aktiva parten av underordnad betydelse vad utfallet av konflikten blir. Man har inte så specifika önskemål som det är angeläget att den andra parten går med på, eller också är önskemålen mindre viktiga i sammanhanget. I expressiva konflikter vill åtminstone den ena parten i första hand få ge uttryck för vad man känner, tycker och tänker. Detta behov är mycket starkare än intresset att uppnå ett visst resultat i form av den andra partens inställning till sakfrågan. Det kan finnas olika typer av motiv bakom expressiva konflikter.

Ett motiv är att man är i affekt, och affekterna är så starka att man har ett trängande behov av att ge uttryck för dem. Man kan vara upprörd, arg, besviken, förtvivlad eller ha någon annan stark känsla som man vill att den andre ska få känna av. Ibland handlar det då om en genuin expressiv konflikt, där man verkligen inte bryr sig om vad som händer efter man har fått tillfälle att förmedla sina reaktioner till den andra parten. I själva stunden vill man dock att andra parten ska bli träffad och känna på vilken verkan han eller hon haft på en själv. Om man inte uppnår den önskade effekten i att den andre känner sig träffad ligger det nära till hands att man tar i ännu mer. Det händer också att man är så upptagen av de egna affekterna att man agerar som om det handlar om en expressiv konflikt, men när affekterna lugnat ner sig blir det uppenbart att man faktiskt bryr sig om hur det går vidare efteråt. Det gäller förstås i synnerhet när man kommer att ha med andra parten att göra även i framtiden, som kollega, vän, partner, granne eller i någon annan typ av återkommande kontakt.

Det finns dock andra drivkrafter bakom expressiva konflikter än affekter. Det kan t.ex. finnas en konfliktsituation där det är uppenbart för ena parten att man inte kommer att kunna påverka den andra parten nämnvärt, men där man för sin självrespekts skull ändå vill klargöra för den andra parten vad man känner, tycker och tänker. Det kan handla om mer omedelbar självkänsla: kanske har den andra parten sagt och gjort saker som man upplever som kränkande eller som att man blivit bortgjord. Då kan man vilja återupprätta något slags balans genom att ge igen. Ibland talar man om att “det gått prestige” i en fråga, vilket är ett uttryck jag inte så gärna använder, eftersom det finns ett inbyggt värdeomdöme i uttrycket. Att vilja upprätthålla en positiv självbild och självrespekt är, tycker jag, ett mer konstruktivt sätt att beskriva vad som händer.

En annan variant på samma tema är när man är i en situation där man ser det som ens moraliska plikt att förmedla en egen uppfattning, farhåga eller värdering till andra, även om utsikterna är små eller obefintliga att mottagaren kommer att påverkas av det som sägs. Det handlar då snarare om att man vill känna att man gjort vad man kunnat och kan se sig själv i spegeln med bibehållen självrespekt.

Möjligen kan man till de expressiva konflikterna också räkna sådana konfliktsituationer där man ger uttryck för starka reaktioner till en annan part, men där avsikten inte är att påverka denna part, utan uppnå en viss effekt hos tredje part. Det kan handla om att man vill framstå som kraftfull, orädd eller något annat bland personer som man hoppas ska vilja stödja en eller som man gärna vill framstå i positiv dager hos (kanske också för den egna självkänslans skull).

Varför är distinktionen mellan instrumentella och expressiva konflikter meningsfull? Jo, för att det kan vara viktigt att pröva om man har anledning att försöka hantera konflikten på ett sådant sätt att man ökar chansen att den andre vill vara tillmötesgående. Om man faktiskt inte bryr sig om hur det fortsätter efter en konfliktincident, då är det kanske så att det mest handlar om en expressiv konflikt. Då kan man fokusera på att så klart och tydligt ge uttryck för vad man känner och tycker, och behöver inte vara strategisk och taktisk i relation till hur budskapet mottas av den andre. Men är det faktiskt betydelsefullt hur det går vidare sedan, då finns det anledning att räkna till tio eller sova på saken, så att man får möjlighet att låta situationen gå ett par varv i hjärnans frontallob innan man bestämmer sig för hur man ska agera.

************************

Referenser

Mack, R. W., & Snyder, R. C. (1957). The analysis of social conflict – toward an overview and synthesis. Journal of Conflict Resolution1(2), 212-248.

Olsen, Marvin E. (1968). The process of social organization. Power in social systems, New York: Holt, Rinehart & Winston.

************************

[1] Andra sådana par är tvister–relationskonflikter, symmetriska–asymmetriska konflikter, heta–kalla konflikterr, formbundna–formlösa konflikter och manifesta–latenta konflikter.

3 Responses to “Om expressiva och instrumentella konflikter”

  1. Den skillnad du beskriver mellan instrumentella och expressiva konflikter finns sannolikt och har stor betydelse. Enligt Enneagrammet har den med personligheten att göra. De nio personlighetstyperna delas in i 3 grupper när det gäller hur man – initialt, mer oreflekterat – bemöter svårigheter.
    Teorin kallas Harmonic Groups. Enligt denna tillhör personlighetstyperna Fyra, Sex och Åtta The Reactive Group, vilken skulle motsvara de som du säger skapar expressiva konflikter. Den förklaring som ges är att de här personerna reagerar i första hand känslomässigt i en konfliktsituation och de söker andras respons – gensvar – på sina egna känslor.
    The Competency Group innefattar personlighetstyperna Ett, Tre och Fem. De utmärks av att de sätter känslorna åt sidan och försöker bemöta konflikterna mer sakligt, objektivt, effektivt och kompetent. De stämmer väl in på vad du skriver om instrumentella konflikter.
    Den tredje gruppen omfattar personlighetstyperna Två, Sju och Nio och kallas The Positive Outlook Group. De lägger sig vinn om en positiv attityd när de konfronteras med svårigheter, tonar ned problemen, försöker se saker från den ljusa sidan och anpassa sig till situationen, dvs de ligger lågt och försöker undvika att ha/ta en öppen konflikt.
    Slutligen en personlig erfarenhet. En av mina söner tillhör Reactive Group och jag är i Competency Group. Jag håller sakta på att lära mig att när jag ska stötta honom i att hantera svårigheter ska jag bara lyssna och bekräfta hans känslor. När känslorna blir bekräftade resonerar han sig själv fram till förnuftiga lösningar gällande sakfrågorna. Om jag däremot kommer med råd eller resonemang gällande de konkreta problemen hamnar vi lätt på kollisionskurs.

  2. thomas.jordan says:

    Hej Eva. Det finns säkert personlighetsskillnader som påverkar benägenheten att hantera konfliktsituationer mer reaktivt eller mer strategiskt, liksom det kan ha med medvetenhetsprofiler att göra. Men tror du inte alla människor, oavsett grundpersonlighet, har både expressiva och instrumentella konflikter, beroende på situationen?

  3. Margareta Teke says:

    Tänker på en klient, en man som beskrev att han hade skällt ut sin anorektiska dotter när hon inte åt ordentligt. Jag frågade, uppriktigt undrande, ”vad trodde du du skulle uppnå med det”. Han svarade:”uppnå? Nej jag var bara arg” Det var lärorikt (för mig)

Leave a Reply