Kommunikationsnivåer

Jag skulle gärna vilja ha en bra modell över kommunikationsnivåer, som kan tydliggöra vad man kommunicerar och och vad man inte kommunicerar om i t.ex. en ledningsgrupp eller en arbetsgrupp. Det finns givetvis ett antal modeller, men jag har en känsla av att det skulle gå att vidareutveckla dem. En av de modeller jag stött på används i gestaltkretsar. Själv har jag den från Barbro Curman, jag vet inte varifrån den kommer från början. Denna modell har fyra nivåer: Klichénivån, Saknivån, Indirekt personlig nivå och Jag och Du, här och nu. Den är lagom enkel att använda för många sammanhang där man helt enkelt vill visa på möjligheten att öppna upp samtalet så att vi kan prata om det som berör oss personligen. Men den skaver lite, tycker jag, jag ska försöka förklara varför.

En annan, mer komplex modell är Paul Moxnes KONI-modell. Den bygger dock på erfarenheter från psykoterapigrupper och behöver byggas om en del om den ska fungera väl i t.ex. arbetslivets kommunikationssituationer.

Förmodligen är det inte så särskilt meningsfullt att försöka konstruera en allmängiltig modell över kommunikationsnivåer. Vad som är relevanta nivåer att ha med varierar beroende på sammanhanget. Det blir väldigt olika om vi talar om kommunikationen vid ett ledningsgruppsmöte, i en löneförhandling, i ett medarbetarsamtal, i en kärleksrelation, vid bardisken eller i fikarummet på jobbet.

Den där Indirekt personliga nivån i gestaltmodellen tycker jag är väldigt intressant. Jag tolkar den som att den handlar om att tala om de bilder man gjort sig av hur andra (inte närvarande) människor är, respektive vad man tycker om dessa andra. Det som gör att det är ett steg att ta till denna nivån från Saknivån, när vi talar och argumenterar kring sakförhållanden i t.ex. arbete och politik, är, tror jag, att vi ger oss ut på hal is på ett vis. När vi talar om för andra vilka bilder vi har av en tredje person och vad vi tycker om denna så rapporterar vi om personliga bedömningar vi gjort som vi mestadels inte kan leda i bevis. Vi tycker att någon är snacksalig, omständlig, slarvig, eller för den delen kompetent, attraktiv eller mogen. Det här är omdömen som vi hela tiden fäller, men vi berättar inte om dem för vem som helst, när som helst. På ett styrelsemöte, t.ex. märker man nog att det är att gå över en gräns när man börjar prata om någons personliga lämplighet för en viss roll baserat på ens intryck av personen, snarare än formella meriter. I en del grupper håller man sig borta från den sortens samtal, medan man i andra grupper hela tiden pratar i sådana termer. Skillnaden kan vara stor. Den Indirekt personliga nivån innebär att man säger saker som man inte kan backa upp med fakta. Ofta undviker man att prata på denna nivå om man inte har en mer personlig relation med de som är närvarande.

I och för sig, slår det mig nu när jag skriver, finns det nog en intressant vuxenutvecklingsaspekt av detta. Personer som helt saknar perspektivmedvetenhet, d.v.s. inte alls är medvetna om att de gör tolkningar hela tiden, utan tror att de ser verkligheten precis som den är, de känner nog inte av gränsen mellan Saknivån och den Indirekt personliga nivån så tydligt. De är inte riktigt medvetna om att de skulle kunna avkrävas argument som stödjer deras omdömen och tyckanden . . .

Det där med att vara mer försiktig med vem man öppnar upp den Indirekt personliga nivån är, gissar jag, något som blir aktuellt först i det jagutvecklingspsykologin kallar för det sena konventionella jagutvecklingsstadiet (E6, Conscientious, i Jane Loevingers modell).

Jag slirar lite fram och tillbaka, märker jag, och tänker i takt med att jag skriver. Hur som helst så tror jag det finns utrymme för att utveckla begreppsapparaten kring det här med kommunikationsnivåer en hel del. Förmodligen finns det väl någon som gjort det redan. Tips, någon?

//P.S. Jag borde också nämnt Eva Grundelius kommunikationskarta i sammanhanget, som ju också syftar till att visa på kommunikationsnivåer. Den är väl värd att fundera kring, men jag tycker inte riktigt jag har begripit principen i den än. //

2 Responses to “Kommunikationsnivåer”

  1. Du söker en bra modell som tydliggör ”vad man kommunicerar (om) och vad man inte kommunicerar om”. Det tror jag är en omöjlig begäran, om vi söker en modell som på ett meningsfullt sätt skildrar verkligheten. Skälet är att man kan kommunicera om samma sakfråga (ämne) på en mängd olika sätt – och det är det som min Kommunikationskarta avser att tydliggöra. Mina barn kunde kommunicera om fördelningen av Legobitarna på alla 15 nivåerna på Kommunikationskartan. På samma sätt kan renskötande samer och vindkraftprojektörer hålla samråd om var och under vilka villkor det är lämpligt att bygga en vindkraftpark utifrån alla 15 nivåerna på Kommunikationskartan. (Jag har nyligen medverkat i ett projekt som heter VindRen och handlar om det).

    Eftersom min Kommunikationskarta gör anspråk på att skildra hur kommunikation mellan två eller flera personer går till i verkligheten på ett meningsfullt sätt vilar den inte på endast en princip, utan många. Jag ska nämna några av de mest framträdande. För det första med vilken ”Inställning” till den andra som var och en av parterna kommunicerar. Inställningen sammanfattas med ett jag-budskap för var och en av de 15 nivåerna. När parterna inte har samma inställning till varandra är det vidare alltid den som väljer lägst nivå på Kommunikationskartan som sätter den gemensamma nivån (som även den andra parten har att utgå från och förhålla sig till).

    För det andra är Kommunikationskartans utgångspunkt nollnivån (Ingen uppfattning). Det är antingen när parterna aldrig har kommunicerat (aldrig har träffats, inte alls känner varandra) eller när parterna är helt neutralt inställda till varandra, nollställda. På mina kurser lär jag deltagarna använda Kommunikationskartan som ett praktiskt verktyg med vars hjälp de kan ställa diagnosen på ett samtal. Först avgör man om vi har att göra med pluskommunikation (önskan att samarbeta) eller minuskommunikation (önskan att markera en gräns). Därefter tar man ställning till på vilken nivå kommunikationen bedrivs. Ytliga och rutinartade samtal pendlar vanligen runt nollnivån (mellan minus tre Grupptryck och plus tre Vanligt samtal). För att använda ytterligheterna på Kommunikationskartan krävs att man engagerar sig djupare och mer medvetet både i den andra parten och det saken gäller.

    En tredje viktig utgångspunkt är att jag har försökt hitta naturliga gränser mellan de femton kommunikationsnivåerna som vi lätt kan känna igen oss i. Exakt vilka dessa gränser är står i kapitel två i min bok ”Helt överens!”. Av stor betydelse är vidare att jag ville tydliggöra att det finns betydligt bättre fungerande kommunikation än nivå +5, som står för förhandling och kompromiss, det vill säga det som jag kallar för Hållbar kommunikation. Här klarar parterna att använda fyra väl definierade kommunikationsförmågor tillräckligt väl och rätt tur och ordning. När det sker kan parterna slå sina kloka huvuden ihop på riktigt och dra gemensamma slutsatser angående den sakfråga som avhandlas vilka de också står för innerst inne. Dessa slutsatser vilar både på förnuft (logik) och djupa moraliska överväganden.

    För det fjärde ligger det ingen moralisk värdering i plus och minus på Kommunikationskartan. Det är situationen och sakfrågan som avgör vilken nivå det är lämpligt att välja som utgångspunkt. Man måste själv avgöra om det är lämpligt att söka samarbete (söka sig uppåt på plussidan) eller sätta en gräns och ta en konflikt (söka sig nedåt på minussidan). Idealet är att en person behärskar alla 15 kommunikationsnivåerna (vilket de flesta inte gör) och kan använda dem situationsanpassat. Det innebär att man både sätter noga övervägda, legitima gränser (använder minuskommunikation, när det är nödvändigt) och har förmåga att uppriktigt söka samarbete inom ramen för dessa gränser (använder pluskommunikation när den andra parten också vill och kan det). På mina kurser lär jag ut hur man stoppar destruktiva konflikter med hjälp av minuskommunikation och sedan stegvis leder sig själv och den andra parten upp till de högsta nivåerna på plussidan.

    För det femte uppstår problem när minst en av parterna väljer kommunikationsnivå på ett icke ändamålsenligt sätt i förhållande till det man själv och/eller den andra parten vill uppnå. Exempel på kommunikationsinkompetens är att man inte klarar att använda ytterligheterna på Kommunikationskartan (minus fem t o m minus sju respektive plus 5 t o m plus sju) i situationer där det vore bra. Eller att man alltför ensidigt använder plusnivåer respektive minusnivåer. Med för mycket plus säger man inte ifrån när andra kränker en, vilket kan leda till att man förlorar andras respekt. Och med för mycket minus kränker man andra, medvetet eller omedvetet spelar ingen roll.

    Barbro Curmans modell, som du refererar till Thomas, kan sannolikt relateras till Kommunikationskartan på följande sätt: Klichénivån motsvarar plus två, Ytlig bekantskap. Saknivån motsvarar alla nivåer från plus tre till plus sju och dessutom alla nivåer från minus två till minus sju. Indirekt personlig nivå innefattar nivåerna plus ett och minus ett på Kommunikationskartan. Det som sägs om andra personer kan vidare vara allt från noga undersökt och övervägt (mitt i prick) till falska anklagelser och rent förtal. Men Kommunikationskartan skiljer endast mellan om omdömet är positivt eller negativt. När det gäller nivån ”Jag och Du, här och nu” ger en googling vid handen att det handlar om förmåga att ömsesidigt förstå och vilja tillgodose varandras behov. I så fall förutsätter det förmåga till Hållbar kommunikation och stenhård gränssättning (ifall det är nödvändigt) d v s nivåerna plus sex och sju samt minus sex och sju. Den gränssättande förmågan behövs i situationer där en part kränker en annan och behöver läras att ett sådant beteende inte ens gagnar en själv på längre sikt.

    Därmed kan vi också dra ytterligare en viktig slutsats om Kommunikationskartan. Den vilar på antagandet att det sammanhang vi verkar i inte är en diktatur eller en auktoritär kultur, det vill säga det är inte okej att gynna sig själv på andra människors bekostnad. Detta följer också av den tydliga värdegrund som ligger bakom Hållbar kommunikation. Här är utgångspunkten alla människors lika värde och rätt, att vi ska respektera ståndpunkter vi själva inte delar när vi kartlägger verkligheten, att vi tycker det är bra att ändra ståndpunkt i ljuset av goda argument samt att vi har en vilja till förtroende och uppriktighet i kommunikationen. Den perspektivmedvetenhet du skriver om Thomas, är med andra ord en helt nödvändig del av Hållbar kommunikation, men den finns inte med säkerhet på lägre nivåer på Kommunikationskartan.

    Sammanfattningsvis: Alla 15 nivåerna på Kommunikationskartan kan förekomma i de olika sammanhang du räknar upp: ledningsgruppsmöte, löneförhandling, medarbetarsamtal, kärleksrelation, vid bardisken och i fikarummet. Beroende på utgångspunkten och vad som är syftet med kommunikationen (vad parterna vill uppnå) är dock vissa kommunikationsnivåer mer lämpliga att använda. Och framför allt: vill vi bygga nära, långsiktiga, förnuftiga, ömsesidigt givande och utvecklande relationer, då bör vi eftersträva att använda Hållbar kommunikation, så fort samtalet inte handlar om sådant vi redan kan, vet och är överens om. Det vill säga när vi lämnar väl fungerande vanor och rutiner och ska göra något vi inte har gjort tillsammans tidigare.

    Umeå, 2010-04-03.
    Eva Grundelius

  2. thomas.jordan says:

    Hej Eva, tack för översikten över din kommunikationskarta. Det finns fortfarande en del saker jag inte förstått i modellen, men jag får sätta mig ner med den och tänka efter ordentligt någon gång framöver. Hur som helst så är olika modeller ofta utformade för att svara mot olika sammanhang och syften och det är nog gott så.

Leave a Reply