Jag tycker det är en svåruthärdlig tid vi lever i, med flera fruktansvärda krig pågående och en sargad världsordning. Och det känns inte som om världen är på väg åt rätt håll. För 20-25 år sedan trodde jag verkligen att utvecklingen mot ett mer fredligt världssamhälle var stabil. Många utmaningar, men också tecken på att det fanns starka krafter för att hantera dem konstruktivt. Jag hade fel.
Då och då tänker jag på en intervju jag gjorde i ett forskningsprojekt för nästan 25 år sedan. Projektet utmynnade i rapporten Föreställningsvärldar i svensk försvarspolitik (2001). Jag gjorde många intervjuer med personer med strategiskt viktiga roller i det svenska militära och civila försvaret, i bred mening. En av de jag intervjuade var chef för en utbildningsenhet för svenska militärer inför utlandstjänstgöring. Jag ställde många frågor för att få en bild av den intervjuades föreställningsvärld kring internationell säkerhet och svensk försvarspolitik. Här är ett utdrag ur intervjun:
*****
Nu ställer jag den här grundfrågan som är så trivial men ändå så fundamental, nämligen: vad är det ytterst som vi ska försvara?
Bra fråga. Det borde man ju naturligtvis ha något förtänkt bra svar på, men fördelen med att intervjua mig är kanske att jag inte har de där förtänkta svaren.
Det är ingen som har.
Jag tror på vår civilisation. Jag har ju genom det här jobbet fått sett så många civilisationer runt omkring i världen, och det finns ingen kultur och civilisation, som jag upplever, som har så mycket gott att ge mänskligheten som helhet, som vår egen civilisation. Och då menar jag ju egentligen ytterst den euroatlantiska civilisationen. Det finns nackdelar med den också, helt klart, men som helhet så skapar den en människovärdighet som finns på få andra ställen runt omkring i världen. Och det är ju ingen tillfällighet att det är konflikter i första hand i de andra delarna utav världen, det är ju också kopplat till sådana här civilisationsaspekter. Och då pratar jag inte i första hand om religion och sånt där, utan det är värden, människovärdesbegreppet, som vi har här som är värt att försvara. Staten Sverige är på intet sätt värd att försvara, det är ett förlegat synsätt. Men våra värden, och det vi tror på här uppe är . . . det är det ena. Det andra, som är det viktigaste utav alltihop, det är freden. Freden och möjligheten att utveckla människovärdet, det är det som är intressant här, och förutsättningen då är ju återigen att inte sitta bakom sina gränser och låta andra ta hand om konflikten. Det är ju ena alternativet, eller låta ingen ta hand om dem, och de får blomma ut, blomma ut, blomma ut, som första och andra världskriget, och sedan ska man hantera det när det kommer till ens gränser. Då har alltså freden gått förlorad, och människovärdet också i många, många länder. Så egentligen är det väl fred och människovärde som är det vi ska försvara.
*****
Det svaret gjorde djupt intryck på mig. Tänk om alla militärmakter runt om i världen såg som sin allra viktigaste uppgift att försvara människovärdet. På allvar. Jag skulle så innerligt önska att det var så.
Jag minns också väldigt tydligt hur jag berättade om detta svaret för en mycket klok och kompetent surinamesisk kollega och hur komplett chockad hon såg ut. Det var komplett främmande för hennes föreställningsvärld att en högt uppsatt militär skulle kunna ha ett sådant synsätt: att militärens viktigast uppgift är att försvara människovärdet.