Recension av Anneli Mattsons bok ”Kränkt eller Särbehandlad: KAKS – En modell för utredning av kränkande särbehandling”

För första gången har denna blogg en “gästskribent” :-). Stefan Blomberg, forskare vid Arbets- och miljömedicin i Linköping med inriktning på mobbning i arbetslivet, frågade mig om jag ville publicera hans recension av Anneli Matssons relativt nyutkomna bok ”Kränkt eller Särbehandlad: KAKS – En modell för utredning av kränkande särbehandling”. Det gör jag gärna. Stefan är ju själv en engagerad förespråkare av utredningsmetodiken Faktaundersøkelse, som Anneli erbjuder ett alternativ till. Mycket bra, tycker jag, att det utvecklas en seriös och nyanserad diskussion om metodik för att utreda anmälningar av kränkande särbehandling, där det knappast kan finnas några enkla och tvärsäkra svar på hur man ska göra. Som Stefan också skriver är Annelis bok mycket läsvärd och jag hoppas att alla de som åtar sig uppdrag att utreda ärenden kring kränkande särbehandling/mobbning läser både hennes bok och Stefans egen bok Mobbning på jobbet.

Recensionen kan du läsa via nedanstående länk.

Recension av Anneli Matssons bok KAKS

Tillägg 28.8 2018: Anneli har skrivit en replik på Stefans recension. Den finns att läsa här:

Anneli Matssons replik till Stefan Blombergs recension

Stefan har i sin tur skrivit en replik till repliken:

Replik på Anneli Matssons kritik mot min recension av hennes bok

 

 

Hur kan vi främja integration för de som flytt till Sverige från krigsdrabbade länder? En intervju med Driton Rama.

Om du tycker att integration av de många flyktingar och andra migranter som kommit till Sverige under senare år är en fråga som engagerar dig, då kommer du nog att tycka att den intervju som länkas nedan är intressant och viktig. Intervjun med Driton Rama är hämtad ur en serie intervjuer som vi gjort inom ramen för ett pågående forskningsprojekt, där vi valt ut sex verksamheter i olika delar av landet som använder någon typ av dialogmetodik för att bana väg för integration. Jag själv ser integration som en av de allra viktigaste samhällsfrågor svenska samhället har att hantera (det finns som vi alla vet också andra ödesfrågor). Många olika typer av åtgärder är nödvändiga, i forskningsprojektet fokuserar vi ett delområde: hur vi överbrygger de klyftor som finns i föreställningsvärldar och utgör hinder för en konstruktiv integration.

I  intervjun berättar Driton Rama om den metodik som används i ENIG, Etableringsprogram för nyanlända i grupp. Programmet består av 16 träffar à 2 timmar och genomförs i bl.a. Kristianstads kommun på uppdrag av Arbetsförmedlingen. Programmet riktar sig till utrikesfödda som kommer från krigsdrabbade länder och står långt från integration i arbetsmarknaden, särskilt personer som misslyckats med SFI-kurser och praktik, lider av effekterna av traumatiseringar efter krigsupplevelser och/eller har svårt att tillgodogöra sig kunskap i de konventionella kurser som erbjuds därför att de har mycket låg utbildningsnivå och eventuellt är mer eller mindre analfabeter.

En presentation av Driton Ramas bakgrund återfinns efter intervjun.

Här är länken till intervjun:

Intervju med Driton Rama

Hur ska du rösta i riksdags-, landstings- och kommunalvalen? Ett förslag: använd programteori

9 september 2018 står vi alla inför besluten om hur vi ska rösta (eller låta bli) i valen till de politiska församlingarna på olika nivåer. Det finns många partier att välja på och inte alla av oss är tvärsäkra på hur vi vill rösta. Programteori är ett kunskapsområde som erbjuder stöd för att få större klarhet vid strategival av olika slag (se Funnell & Rogers, referens nedan). Programteori används mest när man vill göra utvärderingar av olika typer av förändringsprojekt, för att bedöma om de strategier som används verkar vettiga och om de fungerar som avsett. Delar av programteorin kan vara mycket klargörande när man ska bestämma sig för vilket/vilka partier man vill stödja i valet.

Det viktigaste bidraget programteori erbjuder är begreppet förändringsteorier, det vill säga hur man föreställer sig de mekanismer (t.ex. politiska beslut om åtgärder) som ska kunna leda till att man uppnår de mål man valt ut som viktiga. Jag har valt ut tre infallsvinklar från programteori och formulerat ett antal frågor man som väljare kan använda sig av:

  • Problemformulering
  • Mål och visioner
  • Förändringsteorier och åtgärdsförslag

När du granskar ett visst parti och överväger om du kan tänka dig rösta på det, kan man med ledning av programteori formulera följande frågor:

Problemformulering

  1. Hur beskriver partiet vilka samhällsfrågor, problem och uppgifter som är viktiga?
  2. Vilka, enligt dig, viktiga samhällsfrågor saknas i partiets budskap? (Jämför med de samhällsfrågor som pekas ut som centrala av andra partier)
  3. Tycker du att partiets problembeskrivning är träffande?
  4. Vilka orsaker pekas ut som förklaringar till de problem som anses angelägna?
  5. Vilka alternativa synsätt på orsakssammanhang finns i samhällsdebatten?
  6. Tror du att partiets syn på orsakssammanhang är träffande, eller saknas viktiga faktorer och sammanhang?
  7. Avspeglar partiets grundläggande värderingar det som är viktigt för dig?

Mål och visioner

  1. Vad vill partiet uppnå inom för dig viktiga områden?
  2. Är dessa mål så konkret formulerade att de kan ses som trovärdiga?
  3. Vilka eftersträvansvärda mål pekar andra partier ut, som lyser med sin frånvaro hos det aktuella partiet?
  4. Finns det mål och visioner som är viktiga för dig, som partiet inte har prioriterat?

Förändringsteorier och åtgärdsförslag

  1. Vilka övertygelser har partiet om mekanismer som kan sättas i arbete för att man ska kunna uppnå de mål och visioner man har? (t.ex. lagstiftning, investeringar, förändringar av regelverk, förändring av resursfördelning för stöd, kontroll, ändring av beskattningsprinciper, etc.)
  2. Beskriver partiet de åtgärder man vill vidta tillräckligt konkret för att man ska kunna göra sin egen bedömning av genomförbarheten?
  3. Vilka invändningar tror du att andra partier har om partiets strategier, särskilt vad gäller (1) möjliga oönskade konsekvenser, (2) hinder som inte beaktats och (3) problem som den föreslagna strategin inte erbjuder lösningar för?
  4. Tror du att de föreslagna strategierna verkligen skulle kunna fungera som det är tänkt, d.v.s. leda till förverkligande av de utpekade målen?

**************************************************

Jag skulle ju önska att politiska journalister pressade partierna att tydligt formulera sina programteorier så att vi kan jämföra deras trovärdighet, t.ex. i frågor som utsatta förortsområden, omställning av klimatpåverkande samhällsföreteelser, folkhälsoproblematik, etc. Om vi kan få klara besked om hur partierna förändringsteorier ser ut och hur de konkret avser att försöka omsätta dessa i praktiken genom olika åtgärder, då får vi större möjligheter att självständigt bedöma trovärdigheten i politiska program. Avgörande är möjligheten att jämföra partiernas förändringsteorier. Först när ett partis förändringsteori inom ett visst politikområde kontrasteras med andra partiers alternativa förändringsteorier uppstår en större överblick över styrkor och svagheter i politiska program. Programteori kan bidra till mer precision i formuleringen av förändringsprogram, och därmed mer informerat ställningstagande till de olika förslag som finns.

**************************************************

Om programteori:

Funnell, S. C., & Rogers, P. J. (2011). Purposeful program theory: Effective use of theories of change and logic models (Vol. 31). John Wiley & Sons.

 

Två typer av kunskap

Det finns tillfällen då det är viktigt att kunna skilja på två olika typer av kunskap. Den ena typen är den vetenskapliga kunskapen. Den har till uppgift att utveckla så giltig, säker och hållbar kunskap som möjligt, där det finns goda argument för att slutsatser och teorier verkligen ger en god bild av verkligheten. Detta är mindre problematiskt i stora delar av naturvetenskapen än det är i samhällsvetenskapen. Inom områden som fysik, kemi och biologi går det ofta att mer entydigt dra slutsatser om vad som är sant och falskt, om man gör lämpliga experiment eller samlar in och analyserar relevanta data. I samhällsvetenskapen är det svårare, därför att vi har att göra med tolkande och handlande varelser i mycket komplexa processer och många av de fenomen samhällsvetenskapen studerar har att göra med individers och gruppers meningsskapande. Men även inom samhällsvetenskapen är det övergripande syftet med kunskap att komma så nära “sann” kunskap som möjligt, även om begreppet “sanning” är betydligt mer problematiskt här än i naturvetenskaperna (och många samhällsvetare skruvar nog på sig inför ordet “sanning” i relation till vetenskaplig kunskap). När vi har anspråk att utveckla vetenskaplig kunskap är vi omsorgsfulla med att granska om det verkligen finns fog för slutsatser och påståenden, t.ex. genom att uppmärksamma det som avviker från generella teoretiska formuleringar och därmed pekar på problem med utsagornas giltighet. Denna noggrannhet är central för vetenskapens uppgift, men leder också till att det är mycket man inte kan uttala sig om och ibland till kunskap som är så specialiserad att den inte är så meningsfull för praktiker.

Den andra typen av kunskap är den praktiska kunskapen.Här är kriteriet på god kunskap att modeller och teorier fyller en funktion för människor som har uppgifter att lösa: problem, arbetsuppgifter, måluppnåelse, tillfredställelse, utveckling, känsla av mening, etc. I idealfallet sammanfaller god vetenskaplig kunskap och god praktisk kunskap. Men i många fall är relationen mellan de båda problematisk. Den goda vetenskapliga kunskapen är inte alltid så användbar för praktiker som står mitt i livet och ska hantera olika situationer. Den goda praktiska kunskapen, å andra sidan, kan vara sådant som verkligen är till nytta för människor att bättre förstå omständigheter och kunna hantera konkreta problem på skickligare sätt, men som inte uppfyller den vetenskapliga kunskapens kvalitetskriterier. Det kan t.ex. handla om att de modeller och teorier som är praktiskt användbara är alltför förenklade och därmed inte gör rättvisa åt verklighetens komplexitet och variationsrikedom, enligt den vetenskapliga kunskapens kvalitetskriterier.

I utvecklingen av samhällsvetenskaplig kunskap måste man många gånger också vara pragmatisk. Om man driver kraven på att göra verklighetens komplexitet rättvisa alltför långt kan man hamna i en position där man avvisar möjligheten att alls generalisera om beständiga mönster och förklaringar. Positionen blir då att varje fall är unikt och måste förstås på sina egna villkor: det finns inga giltiga generaliseringar om mönster.

Vi möter detta spänningsföhållande mellan de två typerna av kunskap väldigt tydligt när det gäller teman som personlighetstyper, jagutvecklingsstadier, grupputveckling, konfliktanalys och kulturella skillnader. I alla dessa fall handlar det om fenomen som är väldigt komplexa, bl.a. för att det är så många variabler inblandade. Varje individ, varje arbetsgrupp, varje konflikt och varje kultur är i någon mening unik och avviker i väsentliga avseenden från egenskaperna i de kategorier som finns formulerade i olika teoretiska modeller, så som personlighetstypologier (MBTI, DiSC, etc.), jagutvecklingsteori (Loevinger, Kegan, O’Fallon), grupputvecklingsmodeller (Tuckman, Wheelan), konflikttypologier (Glasl, Jehn) och dimensioner för kulturella skillnader (Hofstede). Många forskare är därför mycket kritiska till denna typ av modeller, av goda skäl. De gör våld på variationsrikedomen i världen. Samtidigt är modellerna för många praktiker av stort värde, för de tillhandahåller ett språk som gör en uppmärksam på mönster som man annars inte skulle lagt märke till eller reflekterat över.

Mitt budskap är: Avfärda inte den praktiska kunskapens förenklade modeller och svepande generaliseringar, de fyller ofta en mycket önskvärd funktion. Men arbeta för att stärka medvetenheten om att verkligheten för det mesta avviker från modellernas standardiserade kategorier, ibland på verkligt betydelsefulla sätt. Man kan ha stor nytta även av modeller som grovt förenklar verkligheten, om man bara är väl medveten om risker med stereotypisering och förhastade slutsatser.

Introduktion till “att bygga en robust samarbetskultur”

Jag hade en uppdragsgivare som gärna ville anlita mig för att hålla en kortare föreläsning om temat att bygga en robust samarbetskultur. Det fungerade inte med tiderna att vare sig komma till dem, eller vara med via videolänk. Så jag spelade in en video åt dem i stället. Den är 19 minuter och ger en kortfattad introduktion till hur man kan tänka kring att utveckla en strategi för en robust samarbetskultur på en arbetsplats.

Har du någon användning för den, så var så god att använda den. Man ska kunna se den direkt genom att klicka på länken nedan, man kan också ladda ner filmfilen till egen dator.

Kommentarer är förstås välkomna.

http://www.perspectus.se/tj/rosavideo.mp4

Konflikter och mobbning

I förra veckan föreläste jag tillsammans med Stefan Blomberg om konflikthantering och mobbning. Medan Stefan talade tog jag en vända igen och funderade över relationen mellan begreppet konflikt och begreppet mobbning. Sysslar man med konflikter är det ur en synvinkel rätt naturligt att se i alla fall vissa typer av mobbning som en särskild typ av konflikter, förstås då kännetecknad av att den är starkt asymmetrisk.

Samtidigt finns det hos många, inklusive mig själv, ett motstånd mot att se mobbning som ett specialfall av konflikter, och jag grunnade på varför det egentligen är så. Jag tror inte riktigt att det har med rena definitioner att göra, utan mer om “inramningen” man har för begreppen.

När vi talar om mobbning så läggs fokus på förekomsten av otillåtna, moraliskt oacceptabla beteenden. Det blir då radikalt viktigt att sådana beteenden inte ska få förekomma och därmed blir det också mer eller mindre irrelevant att söka efter anledningarna till att någon betett sig på det oacceptabla sättet. Fokus sätts vidare på att förhindra förekomsten av oacceptabla beteenden och på att skydda de som blir utsatta.

När vi talar om konflikter finns nog ofta ett, ofta outtalat, antagande om att konfliktparterna har i någon mån befogade önskemål, alternativt begripliga anledning till att vara frustrerade. Fokus blir då på att få klarhet i vilka båda parters intressen, behov och önskemål är och om möjligt få till stånd en problemlösande dialog eller förhandling för att i möjligaste mån tillgodose de inblandade parternas behov.

Definierar vi mobbning som en särskild sorts konflikt uppstår en spänning mellan de olikartade inramningarna, som inte är synliga i definitionerna av respektive begrepp, men som finns med i de konnotationer begreppen har. Det är nog klokt att fortsätta hålla isär begreppen, i stället för att stoppa in det ena i den referensram som det andra har. Definierar vi en situation som en konflikt, då blir det naturligt att tänka i termer av hur vi kan få parterna att förbättra sin relation, eller lösa sakfrågorna. Definierar vi en situation som mobbning, då handlar det mer om att säkerställa att oacceptabla beteenden inte ska få förekomma. Det gäller att hantera denna spänning med omsorg. Ibland är båda synsätten relevanta för ett och samma fall, vilket kräver extra skicklighet från de som har ansvar att hantera situationen ….

Fantasianalys av Donald Trumps installationstal

För länge sedan (femton år sedan eller så) intresserade jag mig för det exotiska området “psykohistoria”. En portalfigur inom detta område var Lloyd DeMause, som med en psykoanalytisk grundansats försökte tolka de omedvetna kollektiva processer som han menade hade stor påverkan på amerikansk (och alla andra länders) politik. Det finns en hel del indikationer på att DeMause inte var/är riktigt psykiskt frisk, men hans böcker och artiklar var uppfriskande oortodoxa och provocerande i en positiv mening. Hans huvudmetod var “fantasianalys” av framför allt politiska tal och karikatyrteckningar. Fantasianalys av transkriberade tal går till på det sättet att man går igenom texten och plockar fram alla ord och formuleringar som har en känsloladdning eller utgör metaforer. Man tar bort allt annat så bara dessa formuleringar blir kvar. I synnerhet ska man leta efter formuleringar som innehåller starka känslor, refererar till kroppen och har en påtaglig symbolik. Man ska också ta bort (1) alla subjekt och objekt, d.v.s vem eller vilka som uttrycken refererar till, och (2) alla negationer. Syftet är att vaska fram de känslolägen och fantasibilder som omedvetet genomsyrar talarens världsbild. DeMause tänkte sig att talaren omedvetet artikulerar hela kollektivets (samhällets) fantasiprocess, så det handlar inte bara om en individs omedvetna känslor och fantasier.

Detta är givetvis synnerligen subjektivt och när man försöker göra något slags sammanhängande tolkningar av vad det är för fantasikonstruktioner som under ytan präglar och kanske motiverar talarens verklighetsuppfattning är man ute på mycket, mycket svag is. Men jag har inte glömt bort metodiken, för den är samtidigt fascinerande. Eventuellt kan man genom fantasianalyser faktiskt se en del mönster man annars inte skulle ha sett.

Jag lyssnade på radio på Trumps installationstal igår. Idag laddade jag ner talet och provade på att göra en fantasianalys enligt DeMause och hans kollegors metodregler (se referens sist). Resultat finns i nedan länkad fil:
Trump inauguration speech fantasy analysis

Kanske ger denna övning inte så mycket mer än man kan utläsa bara genom att läsa talet rakt av. När jag tolkar budskapet går jag inte uteslutande på de framvaskade orden och uttrycken utan också på dramaturgin i talet som helhet. Så här blir min tolkning:

Amerikanska folket har lämnats i sticket av härskarna, som dragit egen fördel och berikat sig medan folket lämnats därhän till fattigdom, arbetslöshet, kriminalitet, förfall och smärta. Nu ska slakten på Amerika stoppas och folket ska beskyddas. Genom patriotism och lojalitet ska enighet skapas, fienden ska förgöras och det ska skapas välstånd, framgång, segrar, styrka, storhet och säkerhet. 

En del av retoriken är inte så originell, så som betonandet av nationell enighet och löftet om att allt ska bli bättre. Men här framträder förstås ett kärndrama som nog ser väldigt annorlunda ut än om det varit Hillary Clintons installationstal som utsatts för samma process. Läs gärna igenom filen som länkas ovan, det är intressant att se känslo- och fantasiinnehållet i talet isolerat från resonemangen.

En nyckelformulering (som inte syns med fantasianalysens regler) är att makten nu ska ges till folket. Personligen tror jag att Trump ser det så att han själv förkroppsligar det försummade amerikanska folket och dess intressen och att han menar att när han själv får makten så innebär det att folket nu fått makten. Det finns ju inga tecken på att han avser att göra några radikala förändringar i hur makten är fördelad och vem som fattar politiska beslut.

Förmodligen har det aldrig varit så svårförutsägbart som nu vad en ny amerikansk president kommer att ta sig för. Eftersom han säger så lite av substans så blir sökandet efter något slags underliggande logik mer angeläget. Det är svårt att bedöma om fantasianalys har något vettigt att bidra med, men man kan alltid testa ….

*********************************************
Elovitz, P. H., Lawton, H., Luhrmann, G. (1985). ‘On Doing Fantasy Analysis’, The Journal of Psychohistory. 13(2).
En uppenbarligen scannad och OCRad version finns i skrivande stund här:
http://www.geocities.ws/kidhistory/ja/onfa.htm

Pedagogik för att främja perspektivmedvetenhet

Jag har haft förmånen att under ett antal år följa Eva Ohlssons utvecklingsarbete för att förebygga hedersrelaterat hot och våld och främja integration. Jag är djupt imponerad av Evas sätt att driva detta arbete, som inleddes i slutet av 1990-talet. I den nuvarande fasen handlar projektet i hög grad om att utbilda personal på förskolor, grundskolor, socialtjänst, hälsovård och andra inrättningar i hur man kan inleda och föra dialoger om värderingsfrågor med föräldrar som kommit till Sverige från samhällen som är mycket olika det svenska. Det finns väldigt mycket att säga om bakgrunden och problemställningarna kring detta, men det ska jag inte göra nu. Den som är intresserad är varmt välkommen att läsa mer i den rätt omfattande utvärdering jag gjort av projektet (se länk längst ner).

Frågorna kring skillnader i syn på barnuppfostran, flickors och kvinnors rättigheter och många andra värdeladdade frågor är komplexa och det finns djupa meningsskiljaktigheter om hur man ska se på dem och inte minst arbeta med dem. I vilken mån ska svenska samhället lägga sig i hur föräldrar med en annan kulturell bakgrund än den svenska uppfostrar sina barn och lever sina liv? Hur kan vi ha respekt för kulturella och religiösa skillnader samtidigt som vi värnar om de rättigheter som barn och vuxna har i det svenska samhället?

Ett inslag i det kompetensutvecklingsprogram Eva Ohlsson har utvecklat är att främja deltagarnas medvetenhet om och förmåga att använda sig av flera olika tolkningsperspektiv. Det finns många olika perspektiv som gör anspråk på att ha viktiga saker att säga om problematiken kring hedersrelaterat tvång och våld (HRV) respektive integration. I utvärderingen jag gjorde häromåret beskrev jag nio sådana perspektiv som hörs i debatten och som finns representerade bland de som har olika roller inom området. Det HRV-kritiska perspektivet menar att det är högst problematiskt att över huvud taget använda begreppet hedersrelaterat våld. Kulturperspektivet söker förklaringar och åtgärder i skillnader i kulturella normer och föreställningar. Det socialpsykologiska perspektivet betonar de mekanismer som är kopplade till att vara flykting eller immigrant i ett främmande samhälle. Könsmaktperspektivet ser just könsmaktordningen som det centrala problemet man måste ta itu med. Det familjesystemiska perspektivet ser hedersrelaterat våld i termer av ett dysfunktionellt familjemönster, som man behöver bearbeta. Individualpsykologiska perspektiv söker orsaker och åtgärder i enskilda individers psykologiska problematik, traumatiseringar och beteenderepertoarer. Mänskliga rättigheter-perspektivet ser hela problematiken som en fråga om att värna de mänskliga rättigheter som gäller alla människor. Det narrativa perspektivet riktar blicken mot individers och gruppers föreställningsvärldar som förklaringar till problem och som något som kan behöva bearbetas. Slutligen förespråkar det intersektionella perspektivet att man måste uppmärksamma flera olika typer av maktordningar, kopplat till kön, klass, etnicitet och sexuell läggning. Använder man sig uteslutande av ett av dessa perspektiv så riskerar man att missa både viktiga förklaringar och möjliga åtgärder som osynliggörs av det fokus perspektivet har.

Eva har med tiden utvecklat en pedagogik för att främja deltagarnas medvetenhet om dessa olika perspektiv, förståelse för deras potentiella bidrag och förmåga att röra sig mellan perspektiven (och inte bara ta ställning utifrån ett enda perspektiv).

Jag intervjuade Eva nyligen om hur hon byggt in träning i perspektivmedvetenhet i sina utbildningar. Det handlar fortfarande om ett utvecklingsarbete som inte alls är utmognat, men ansatsen är mycket lovande. Jag är personligen väldigt intresserad av detta, eftersom jag är övertygad om att våra samhällen behöver betydligt mer av perspektivmedvetenhet för att klara av de utmaningar vi ställs inför på många områden: integration, främlingsfientlighet, samhällskonflikter, klimatförändringar, folkhälsa, kriminalitet, etc., etc.

Inom det område Eva jobbar med spelar förekomsten av olika perspektiv en mycket påtaglig roll och leder ibland till samarbetssvårigheter och spänningar, t.ex. mellan företrädare för olika professioner och roller. Vi behöver, menar jag, tillgång till de olika tolkningsperspektivens bidrag för att kunna arbeta så verksamt som möjligt med angelägna samhällsutmaningar.


Så här gör Eva:

  1. Hon går igenom de nio ovan nämnda perspektiven med deltagarna och förklarar hur vart och ett av perspektiven resonerar om problematiken kring hedersrelaterat våld och tvång. För att kunna göra det måste hon använda ett språk som inte är för abstrakt och teoretiskt. Begrepp som ”intersektionell” och ”narrativ” ligger för långt från det språk de flesta är förtrogna med, så Eva har sökt sig fram till ”namn” på perspektiven som är mer intuitivt begripliga. Hon använder sig av nedanstående bild, som ger en översikt över alla perspektiven. Denna bild återkommer hon till vid åtskilliga tillfällen. När hon går igenom perspektiven bemödar hon sig om att tala om vart och ett av dem så att alla kan känna att ja, det finns nog något där som man kan tycka är vettigt och relevant.

perspektivvandring-till-thomas-pptx

  1. Det räcker absolut inte med att gå igenom perspektiven vid ett tillfälle. Eva gör samma genomgång vid ett andra kurstillfälle och återkommer till figuren och perspektiven i många sammanhang vid senare tillfällen.
  1. Eva använder också övningar som syftar till att bli förtrogna med perspektiven och reflektera över dem. En sådan är att presentera ett antal fiktiva citat på repliker som man skulle kunna höra i personalrummet på en skola eller annan arbetsplats. Deltagarna får sedan gissa vad det är för perspektiv som ligger bakom respektive citat. En annan övning är att presentera ett scenario, en berättelse om en incident där det hänt något som kan tolkas som att ett barn med invandrarbakgrund löper risk att inskränkas i de rättigheter barnet enligt svenska lagar har. Deltagarna i utbildningen får sedan diskutera vad som kan ligga bakom och hur man som personal borde agera i fallet. En tredje övning är att utgå från ett scenario där man ställs inför ett dilemma, t.ex. att SIDA ska finansiera ett skolbygge i Afghanistan. De lokala parterna kräver att det ska finnas en mur tvärs genom skolan som skiljer pojkar och flickor från varandra. Ska man gå med på det eller inte? Det går att bygga på ett sådant scenario med en rad omständigheter som innebär äkta moraliska dilemman där deltagarna måste rannsaka sina egna värderingar och sätt att resonera. Hur man tar ställning beror i hög grad på vilket eller vilka perspektiv man framför allt använder sig av.
  1. Ett ytterligare inslag i främjandet av perspektivmedvetenhet är att fråga deltagarna om det är något av perspektiven de känner starkt för och tycker är viktigt. Detta leder till engagerade samtal och synliggör att deltagarna har olika favoritperspektiv. Samtidigt stödjer det förmågan att reflektera över de olika perspektivens egenskaper, fokus och kanske också begränsningar.
  1. Olika utbildningstillfällen behandlar olika teman, där Eva ofta hänvisar till forskningsresultat. Vid varje tillfälle är Eva noga med att visa upp bilden på alla perspektiven och peka ut vilket eller vilka perspektiv som kommer att behandlas idag. Detta förebygger att det blir ofruktbara debatter kring vad som saknas, eftersom man vet att man just detta tillfälle fördjupar sig i ett visst perspektiv, vilket inte innebär att man ser detta perspektiv som det riktiga och alla andra som ointressanta eller felaktiga.
  1. När deltagare under de samtal som förs vid utbildningstillfällena blir väldigt engagerade och kanske med stark känsloladdning driver en viss ståndpunkt sätter Eva ord på vilket perspektiv det är som talar, t.ex. ”nu hör jag att du är en stark företrädare för kulturperspektivet”. Denna typ av kommentarer stödjer deltagarna i att få viss distans till perspektiven. Det är perspektiv som talar, medan vi som människor kan röra oss in och ut ur perspektiv och få insikt om hur perspektiven förhåller sig till varandra. Ibland driver deltagare sina uppfattningar väldigt hårt. Det är inte meningsfullt att gå in i debatt och argumentera emot i sådana lägen, utan mer verkningsfullt att benämna vad det är för perspektiv som talar och bjuda in till att höra vilka andra perspektiv det finns i frågan.
  1. När gruppen diskuterar konkreta dilemman och svåra situationer som man ställs för i den egna verksamheten så uppmuntrar Eva deltagarna att inkludera så många perspektiv som möjligt i försöken att dels förstå förutsättningar och orsakssammanhang, dels prata sig fram till lämpliga förhållningssätt.
  1. Ett ytterligare inslag i utbildningen är att gruppen får en dilemmasituation som kräver samråd mellan företrädare för olika roller och professioner, t.ex. en rektor, en socialsekreterare, en skolpsykolog, en kurator och en person som riskerar att bli utsatt för hedersrelaterat hot och våld. Deltagarna får sedan genomföra ett rollspel där de får spela en annan roll, med ett annat perspektiv, än den de normalt har.

 

Erfarenheterna så här långt är att detta arbete på ett genomgripande sätt kan vidga deltagarnas sätt att uppfatta och resonera om svårhanterade situationer. Alla är inte lika mottagliga för pedagogiken, men för många deltagare har utbildningen inneburit mycket stora förändringar.


 

Den pedagogik Eva utvecklat för att främja perspektivmedvetenhet är förstås starkt präglad av det speciella tema och de speciella ramar som hennes projekt handlar om. Jag tänker dock på det så att det här arbetet på sätt och vis befinner sig i en utvecklingsfront. Vi behöver utveckla fler pedagogiska ansatser inom många olika arenor i samhället för att kunna bli klokare och mer effektiva i hur vi (som samhälle) hanterar komplexa och svårlösta samhällsutmaningar. Det finns en hel del andra ansatser för att stärka perspektivmedvetenhet, t.ex. att analysera värdepolariteter (”polarity management”) och att arbeta med grund i narrativ teori, d.v.s. att rikta fokus mot olika berättelser och reflektera över deras egenskaper (t.ex. i John Winslades ”narrative mediation”). Jag kommer säkert att komma tillbaka till temat i framtida bloggtexter.

 


Länkar:

Processinriktad värdegrundsdialog – med barnen i centrum. Utvärdering av ett projekt för att främja integration och förebygga hedersrelaterat våld

Projektet Bygga Broar

Nyttan av konfliktvägledningssamtal

Jag hade nyligen två konfliktvägledningssamtal med en person som verkligen kommit i kläm ordentligt i en organisationskonflikt. Konfliktvägledningssamtal kan vara särskilt betydelsefulla i konflikter där man hamnat i underläge och blivit bemött på ett sätt som inneburit att man känner sig maktlös, orättvist behandlad och där andra parten vägrar att försöka reda ut svårigheterna. I ett sådant läge finns det ofta två relativt oberoende komponenter. Den ena är att det förmodligen finns olösta sakfrågor som man verkligen skulle vilja komma någon vart med. Den andra komponenten är att man mår dåligt av det man varit med om. Det handlar ofta om starka och olikartade känslor, t.ex. ilska, förtvivlan och oro. Inte sällan har det som hänt under konflikten allvarligt ifrågasatt ens egen självbild. Man kan tvivla på sitt eget värde, sin kompetens och om man är en människa som är värd att bli respekterad och omtyckt

I det här aktuella fallet handlade det om en person som har en ovanligt god förmåga att reflektera över sig själv (vilket dock inte gör en immun mot att hamna i djup känslomässig kris i en svår konflikt). Efter det andra konfliktvägledningssamtalet vi hade fick jag ett rätt långt brev, där personen skrivit ned vad konfliktvägledningssamtalet betytt för henne. Hon formulerade så tydligt den nytta samtalen gjort för henne att jag frågade henne om lov att återge de centrala delarna av brevet i en bloggtext. Jag tror att det hon skrev kan bidra till att förstå både vilken nytta man kan ha av att få prata igenom en konfliktupplevelse med någon som har kompetens att föra sådana samtal och vilka kvaliteter det är i konfliktvägledningssamtalet som verkar stödjande och läkande för den process personen befinner sig i. Hon gav mig det tillstånd jag bad om, så här är en nedredigerad och delvis parafraserad version av brevet jag fick.

* * * * * *

För det första så uppskattar jag att du är så seriös och lyssnar på ett djupgående sätt. Detta får mig att känna att jag är värd att ta på allvar och att det jag går igenom är värt att lyssna på och förstå på ett djupare sätt. Det betyder att jag inte behöver censurera vad jag säger eller vara orolig att känna mig bortgjord av dina reaktioner på den kamp jag utkämpar. Jag känner mig inte tokig, dum eller gnällig när jag pratar med dig. I stället kan jag ta mig själv på allvar igen, så som du bryr dig och tar mig på allvar. Detta hjälper mig att reflektera på ett djupare sätt och även öppna mig för det sårbara och känsliga temat om hur det jag varit med om nu aktiverat ett gammalt trauma från tidigare i livet, då jag utsattes för utfrysning, skuldbeläggning och maktmissbruk. Denna erfarenhet av att ha blivit tystad, förnedrad och osynliggjord är svår att stå ut med, men har också medfört en känslighet och kompetens att stödja andra i liknande situationer.

För det andra så uppskattar jag verkligen din förmåga att vara så flexibel och flerdimensionell när du samtalar med mig. Till exempel kan vi röra oss från den konkreta listan på saker som jag måste ta itu med, till att utforska mina plågsamma tankefigurer kring det som hänt, till att reflektera över bristen på rättsligt och moraliskt skydd och genomtänkta procedurer för konflikthantering i svenska arbetslivet. Att vi rörde oss mellan dessa nivåer hjälper mig att sätta allting i perspektiv och kunna utveckla mer överblick och insikt.

För det tredje uppskattade jag verkligen möjligheten att utforska konflikter som fenomen. Jag fick en djup aha-upplevelse kring temat medvetenhet: hur båda mina viktigaste motparter i konflikten förmodligen är personer som saknar medvetenhet och inlevelseförmåga och som uppenbarligen i hög grad gör motstånd mot att utveckla en sådan medvetenhet. Jag insåg att jag skulle behövt använda en annan strategi för att nå fram till dem, något som inte alls föresvävade mig medan det pågick som värst.

* * * * *

En allvarlig konflikt kan skaka en människa i hennes grundvalar och utlösa en djupgående personlig kris. Att i det läget få en möjlighet att tillsammans med någon annan få berätta om det man varit med om och få dela konfliktvägledarens kvaliteter av att ta upplevelsen på allvar genom ett lyssnande präglat av omsorg, samt få stöd i att normalisera reaktioner, förstå konfliktmekanismer och sortera i det som behöver göras kan vara mycket betydelsefullt. Jag hoppas verkligen att möjligheterna att få tillgång till kompetent konfliktvägledning kommer att öka framöver. Företagshälsovården kan spela en viktig roll här. Men större företag och organisationer skulle också kunna se över möjligheterna att erbjuda ett sådant stöd i egen regi, så som har blivit allt vanligare i nordamerikanska och tyska företag, högskolor och myndigheter.

Att vara konfliktvägledare kräver inte lika mycket speciella hantverkskunskaper som att vara medlare. Personlig mognad och stabilitet samt god förtrogenhet med samtalsmetodik i kontakten med personer i svåra situationer räcker långt. Vill man ändå förkovra sig om rollen och metodik så rekommenderas dessa böcker:

NOBLE, C. (2011). Conflict Management Coaching: The CINERGY Model, CINERGY Coaching.

JONES, T. S. & R. BRINKERT (2008) Conflict coaching. Conflict management strategies and skills for the individual, Sage Publications.

ROZENTHULER, S. (2012) Life-changing Conversations. 7 strategies for talking about what matters most. Watkins Publishing.

På Youtube finns flera kortare videofilmer om hur en konfliktvägledning (conflict coaching) kan gå till. De är dock mer inriktade på att finna konkreta strategier för att ta itu med en frustrerande situation än att bearbeta en kris som utlösts av en konflikt. Här är två sevärda exempel:

 

 

Går det att förändra organisationskulturer?

En grupp australiensiska författare publicerade 2014 en litteraturstudie om interventioner för att förändra organisationskulturen på olika arbetsplatser (referens längst ned). Författarna var intresserade av resultaten av vetenskapliga empiriska studier av initiativ för att påverka organisationskulturer. De gick igenom en rad databaser över vetenskapliga artiklar med ett urval nyckelord och identifierade 1.953 relevanta artiklar. Efter en kritisk genomgång av dessa återstod dock bara 52 artiklar som ansågs ha tillräckligt hög kvalitet och relevans för att närmare analyseras.

Författarna delade i de 52 artiklarna i sex kategorier efter vilka typer av interventioner som hade studerats:

  1. Interventioner för att påverka en hel organisations kultur.
  2. Interventioner för att främja värden kring respektfullt bemötande, samarbete och engagemang
  3. Interventioner för att förbättra gruppers samarbete: teambuilding, förbättra kommunikation inom arbetsgrupper, konflikthantering och samarbetskultur i grupper
  4. Interventioner för att stärka ledarskap vad gäller att leda kulturförändringar
  5. Interventioner för att reducera och förebygga mobbning
  6. Interventioner baserade på mindfulnessträning och stresshantering

I litteraturstudien går författarna igenom vilka resultat artiklarna redovisar för de sex typerna av interventioner och konstaterar att det finns empiriska belägg för framgångsrika interventioner som syftar till att förbättra arbetsplatsers kultur. I det avslutande avsnittet sammanfattas vad som kännetecknar framgångsrika interventioner. De inleder med att skriva att alla framgångsrika interventioner byggde på ett systematiskt tillvägagångssätt. En del hade följt en viss modell för förändringsarbete i olika steg, medan många inte följde en standardmodell, men hade utvecklat en egen systematisk ansats baserad på olika modeller. Härefter listar de sex egenskaper som framgångsrika interventioner hade:

 

  1. Diagnos.

Man hade undersökt vilka särskilda förutsättningar och behov som fanns i den organisation som var föremål för interventionen, genom t.ex. kartläggning av organisationskulturen, anpassade medarbetarenkäter eller annat underlag (t.ex. dokumentation av klagomål, anmälningar av kränkande särbehandling eller sjukskrivningstal). En diagnos visar på att det finns ett reellt behov av förändring, samt ger en utgångspunkt för att utvärdera om interventionen lett till någon förändring.

 

  1. Vision och stöd från ledningen och förändringsagenter (change champions).

Alla framgångsrika interventioner kännetecknades av det fanns stöd för interventionen både från ledning och medarbetare. Interventioner som bara drevs av ledningen var mindre framgångsrika, liksom interventioner som saknade engagemang hos ledningen.

 

  1. Användande av en kombination av interventioner för att utveckla, förankra och vidmakthålla förändring.

Studien visade att många typer av aktiviteter kan bidra till kulturförändringar och att det mest effektiva är att arbeta parallellt med ett flertal kanaler och strategier. Exempel på former för arbetet är workshops, dialoger i arbetslag med samtalsledare och utveckling av handlingsplaner i arbetsgrupper. Framgångsrika interventioner hade fokus på förändring av beteenden och använde former som inbjöd till att praktisera önskade beteenden. Tydligt erkännande av önskade beteenden hos individer och grupper och stöd för dessa beteenden genom belöningsystem och andra policies spelar en viktig roll.

 

  1. Användning av evidensbaserad och utvärderande process.

De flesta lyckade interventioner byggde på en evidensbaserad ansats för att genomföra interventionen. Man hade konsulterat ny forskning om organisationsförändringar och undersökt var förändringsbehoven fanns. Det fanns också former för löpande utvärdering av interventionens effektivitet, så att man hade stöd för att förbättra formerna under interventionens gång.

 

  1. Långsiktighet.

Att förändra en organisationskultur tar tid, därför kännetecknas framgångsrika interventioner av en lång tidshorisont och en uthållig strategi. Att mäta olika aspekter av organisationskulturen är ett viktigt stöd för att kunna upprätthålla riktning och effektivitet i strategin för att utveckla organisationskulturen.

 

  1. Förändring är beroende av att det finns en vilja bland de berörda.

Ett antal av de studerade interventionerna uppvisade blandade resultat. En viktig faktor för att förklara detta var i vilken mån enheter och medarbetare deltog i initiativen för att de ville delta eller för att de var ålagda att delta. Det kan därför vara klokt att börja en intervention i delar av organisationen där det finns en beredskap och motivation att bedriva förändringsarbete. Goda resultat kan sedan spridas till de delar av organisationen där motivationen är lägre eller det finns ett motstånd mot förändringsarbetet.

 

Referens

Ng, J. L., Johnson, A., Nguyen, H., & Groth, M. (2014). Workplace Culture Improvements: A Review of the Literature. A report for the Workforce Planning and Development Branch of the NSW Ministry of Health. http://www.springboard.health.nsw.gov.au/content/uploads/2014/08/FINAL-Workplace-Culture-Lit-Review.pdf