Thomas Jordans blog

Jag håller just på att läsa en bok av den amerikanska forskaren Deanna Kuhn. Den heter “The skills of argument” (Cambridge University Press, 1991) och redovisar resultaten av ett mycket ambitiöst forskningsprojekt om hur “vanliga människor” egentligen resonerar om angelägna samhällsfrågor. Forskarna har gjort noga strukturerade intervjuer där deltagarna i undersökningen (160 personer) fått resonera om tre olika problemställningar: (1) Vad orsakar att fängelseinterner återfaller i brottslighet efter de frigivits?; (2) Vad orsakar att barn misslyckas i skolan?; och (3) Vad orsakar arbetslöshet?

Intervjuerna har analyserats mycket noggrant för att vinna kunskap om hur människor egentligen tänker om orsakssammanhang och i synnerhet i vilken mån de reflekterar över hur man kan veta något om orsakerna till de problem som diskuteras. Mycket intressant. Och betänkligt.

Jag ska inte här försöka sammanfatta allt som är intressant och viktigt med denna studie, men jag vill göra en snabböversättning av ett par stycken i det avslutande kapitlet. Då låter det så här:

“Den viktigaste, mest värdefulla typen av kunskap är varken säker bortom alla tvivel eller den slumpartade produkten av personligt tyckande. I stället är den produkten av ett ansträngande kognitivt arbete där möjligheter tänks ut, övervägs och utvärderas och där man når fram till underbyggda slutsatser. Bara en minoritet av den population vi undersökte (mellan 9 och 22% bland de ämnen som undersöktes) uppvisar denna epistemologiska förståelse. Utan en sådan har folk små incitament och liten benägenhet att utveckla de argumentationsfärdigheter som är vår studies främsta fokus.

Det enskilt mest avslöjande resultatet i den epistemologiska kategorin är den höga grad av säkerhet deltagarna anser sig ha vad gäller deras uppfattningar om hur de fenomen de tillfrågats om kan förklaras. Graden av säkerhet är något lägre för det ämne där deltagarna har minst personlig erfarenhet (återfall i brottslighet), men för alla tre ämnena säger sig minst hälften av deltagarna vara säkra eller mycket säkra på att deras teorier om orsaker är riktiga; för skoltemat når denna andel nästan tre fjärdedelar.

De frågor om orsakssammanhang som deltagarna är så säkra att de vet svaren på är dock komplexa frågor där även de experter vi också intervjuade saknar förutsättningar att ha säker kunskap. […] Fångars återfall i brottslighet, barns misslyckande i skolan och arbetslöshet är frågor där experter är överens om att det handlar om komplexa fenomen som tydligt omfattar mångfaldiga och interagerande orsaker och effekter i många riktningar, effekter som dessutom varierar mellan individer och grupper, även om en del vanliga mönster kan urskiljas. Ändå är det bara en liten minoritet av vanliga människor som ser fenomenen på detta sätt. För det mesta så är de säkra på att de “vet” svaren på våra frågor, men i den naiva betydelsen av att aldrig ha reflekterat över om svaren skulle kunna vara annorlunda.” (s. 264-265)

Ack ja. Jag tänker på hur fruktansvärt betydelsefullt det är att barn och ungdomar i skolan (och på andra håll) tränas i att tänka, d.v.s. hur man bildar sig underbyggda uppfattningar om viktiga frågor. Kuhns bok är tjugo år gammal, men jag tror tyvärr inte det har hänt så mycket sedan undersökningen gjordes. Jag misstänker att här finns ett viktigt “förbättringsområde” som kunde ha stor betydelse för våra möjligheter att upprätthålla ett anständigt samhälle där vi klarar av att hantera våra gemensamma problem på ett rimligt skickligt sätt.

Jag brottas för närvarande med en i mitt tycke väldigt svår uppgift. Jag söker efter en lämplig begreppsapparat och sätt att prata om förändringsarbete i bred mening. Mer precist handlar det om att kunna sätta ord på skillnader i föreställningsvärldar och förhållningssätt hos personer som är engagerade i någon sorts samhällsnyttigt förändringsarbete. Jag och mina närmaste kollegor (Pia Andersson, Anneline Sander, Anna Tiger, Sofia Emanuelsson, m.fl.) har under de senaste åtta åren genomfört ett antal fallstudier som på olika sätt handlar om samhälleligt förändringsarbete. Vi har analyserat egenskaperna i de arbetssätt som över tid utvecklats i en rad verksamheter: Tryggare och Mänskligare Göteborgs kansligrupp, fritidsgården Mixgården, Ung Kultur 116 (ett projekt kring klotter/graffiti i Göteborgs Stad), Hyresgästföreningens i Västra Sverige mobiliseringsarbete bland boende i Hjällbo, Eva Ohlssons arbete med hedersrelaterat våld i Halland och föreningen Fanzingos arbete med att främja ungdomars berättande i media. Vi har också intervjuat ett rätt stort antal enskilda personer om hur de driver förändringsarbete inom sina egna organisationer eller i form av olika projekt.

Jag är en sökande natur, som dras till fenomen som jag (och andra) ännu inte har riktigt förstått. Jag drar mig för att alltför snabbt binda mig till en färdig teori, utan vill vara öppen för att upptäcka mönster och sätta ord på dessa. Många av mina kollegor är mer fokuserade på att pröva och förfina mer stringenta modeller, där det finns väldefinierade begrepp och variabler som man kan använda för att analysera empiriska data och få välsorterad kunskap. Jag är också ute efter att kunna formulera kunskap så välstrukturerat som möjligt, men jag tycker att många teorier och modeller är alltför snäva för att verkligen kunna göra rättvisa åt en komplex och svårfångad verklighet. Här finns alltså en målkonflikt mellan att å ena sidan bibehålla en öppenhet för verklighetens variationer och unika företeelser och å andra sidan faktiskt kunna formulera begrepp och modeller som skapar ordning och översikt och hjälper att förstå orsakssammanhang och mönster med viss stringens.

Att befinna sig mitt i detta spänningsfält mellan kaos och ordning är att varken låta sig uppslukas av kaos och därmed ge upp ambitionen att skapa ordnad kunskap eller välja och lägga fast en diskurs som stänger dörren till de fenomen som inte är beskrivbara med den modell man valt. Det är både jobbigt och stimulerande.

Hur som helst, jag är mitt i ett sökande efter ett språk som kan beskriva relevanta mönster och variationsrikedom så att dessa blir begripliga och därmed lättare att reflektera över och utvecklas i. Jag gjorde under det gångna året ett rätt seriöst försök att skriva ihop en teoretisk referensram för att beskriva egenskaper i samhällsförändringsagenters föreställningsvärldar. Den kommer snart att publiceras i tidskriften Integral Review. När jag nu sitter och analyserar och reflekterar över fallstudier (t.ex. intervjutranskriptioner) så är det inte så enkelt att fånga in de mönster jag tycker mig se i den teoretiska referensramens termer. Jag bollar med tre olika teoretiska modeller (eller vad man nu ska kalla dem för), som alla tre har intressanta och relevanta infallsvinklar att erbjuda, men som inte utan vidare låter sig byggas ihop med varandra. Den modell jag just nu är mest sysselsatt med, därför att den ger mig ett språk för mönster som jag själv tycker är mycket intressanta att bättre förstå, är Michael Basseches teoretiska referensram kring dialektiskt tänkande. Han beskriver en dialektisk föreställningsvärld som genomsyrad av en insikt om betydelsen av processer, relationer, kontext (system/strukturer) och perspektiv inom många olika domäner. Den andra modellen är “medvetenhetskompassen,” baserad på Bill Joiners och Stephen Josephs “leadership agility”-modell. Medvetenhetskompassen sorterar upp medvetenhet genom att beskriva fyra olika domäner att rikta uppmärksamhet mot i t.ex. ledarskap och förändringsarbete: Uppgiften, Kontexten, Intressenter och Själv. Den tredje modellen är en familj av komplexitetsteorier, så som Michael Commons Model of Hierarchical Complexity, Kurt Fischers Skill theory och Elliott Jaques Requisite Organization.

I vårt fallmaterial ser jag att det finns många förändringsagenter som tar sig an uppgiften på ett sätt som väl beskrivs av Michael Basseches dialektiska tänkande: stark processorientering; medvetna sätt att etablera och bygga relationer; kunskapssökande; fokus på att involvera människor i reflektion och utveckling av sina perspektiv; sökande efter hur man kan etablera forum för genuin dialog; ickedömande inför olikartade synsätt och beteenden; välutvecklad insikt i hur alla fenomen är inbäddade i en större kontext som har en rad egna egenskaper och förändringsprocesser.

Jag tror det med hjälp av de tre modeller jag nämnde ovan går att beskriva ett dialektiskt förhållningssätt så pass tydligt att det faktiskt går att göra analyser av t.ex. intervjuer med förändringsagenter och med rimlig grad av stringens bedöma hur stora inslagen av en dialektisk föreställningsvärld är i den intervjuades sätt att resonera och agera. Likaså bör det gå  (fast det är svårare) att beskriva egenskaperna i en föreställningsvärld och agerande hos personer som inte i nämnvärd utsträckning resonerar dialektiskt.

Det mer specifika förståelseproblem jag brottas med just nu är att det verkar finnas betydande skillnader mellan olika personer vad gäller vilka domäner de tillämpar ett dialektiskt förhållningssätt på. Det tycks finnas en del som med stor skicklighet använder sig av ett flertal av ingredienserna i ett dialektiskt förhållningssätt när de arbetar med pedagogiska och andra utvecklande mål i förhållande till vissa målgrupper, som t.ex. ungdomar med sociala problem, men inte i nämnvärd grad använder samma förhållningssätt i kontakten med andra aktörer, som t.ex. myndighetsföreträdare. Formuleringen av mål och uppgifter kan vara rätt smal, t.ex. att stödja en viss målgrupp i att utveckla nya färdigheter och livsvägar (inget fel i det, givetvis, det kan vara synnerligen meningsfullt att fokusera på det sättet). Inom detta verksamhetsfält tillämpas många eller alla aspekter av ett dialektiskt förhållningssätt. Det finns dock andra förändringsagenter som på ett helt annat sätt utvecklar visioner om att bidra till en bredare förändring av hur vissa delar av samhället fungerar. Här handlar det om något som går långt utöver att skickligt utveckla och bedriva en egen välfungerande verksamhet, nämligen att påverka hur andra aktörer och system fungerar. Detta kan man förstås också ta sig an utifrån en dialektiskt verklighetsuppfattning, med (tror jag) beskrivbara karakteristiska drag i hur man formulerar mål och hur man tar sig an utmaningen.

Så jag hoppas att mina ansträngningar att begripa mig på de olika fallstudierna i ljuset av en uppsättning illa integrerade teoretiska modeller så småningom ska resultera i mer klarhet i hur man kan beskriva olika sorters “förändringsagentskap.”

Den amerikanske forskaren och psykoterapeuten Michael Basseches gjorde i sin doktorsavhandling en inträngande studie av “dialektiskt tänkande.” Avhandlingen bearbetades till en bok, Dialectical thinking and adult development, som kom ut 1984 och som är en av vuxenutvecklings-litteraturens klassiker.

Basseches pekar ut tre element som starkt genomsyrar den dialektiska världsbilden. Dessa tre element kan sägas vara uttryck för en långt utvecklad komplexitetsmedvetenhet, som resulterat i antaganden om verklighetens natur.

I den dialektiska verklighetsuppfattningen uppmärksammas:

– Processer. Allting befinner sig i ständig förändring som också ständigt ändrar förutsättningarna. I den dialektiska verklighetsuppfattningen förväntar man sig att allting är inbäddat i förändringsprocesser av olika slag. Man söker därför aktivt förståelse för dessa processers karaktär. Hur var det innan? Vad håller på att hända? Hur kan det tänkas bli framöver? Vilka slutsatser drar vi av detta? Den intensiva medvetenheten om att allting är statt i förändring leder också till en insikt om det fåfänga i att räkna med stabila förhållanden. I den dialektiska verklighetsuppfattningen är det en självklarhet att man inte kan utgå från att förutsättningarna kommer att vara desamma i framtiden. Därför är det heller inte så meningsfullt att tänka ut alltför detaljerade koncept för hur man vill att det ska bli, eftersom det finns alltför många variabler som utvecklas på ett svårförutsägbart sätt. En dialektisk verklighetsuppfattning leder i allmänhet till en uttalad processorientering, vilket innebär att man startar något, men fullt och fast räknar med att det händer saker under resans gång som innebär att man kommer att förändra såväl mål som strategier i takt med att det händer olika saker, liksom att resultaten kanske kommer att bli något som man inte alls kunde föreställa sig innan man gav sig i kast med ett initiativ.

– Kontext. Varje projekt, varje initiativ man tar sig an är inbäddat i en kontext och denna kontext har en mängd egenskaper som utgör ramar för vad som kan hända och vad som inte kan hända. Den dialektiska verklighetsuppfattningen kännetecknas av att man förväntar sig och uppmärksammar att det större sammanhang man verkar inom ofta har karaktären av ett komplext system av olika sorters strukturer. Det finns organisatoriska strukturer och rutiner, det finns kulturella normsystem, det finns regelverk, maktförhållanden, beslutsordningar, etc., etc. Den som verkligen uppmärksammar att den kontext man befinner sig har sina egna former, den är också väl medveten om att de egna möjligheterna att komma någon vart med ett eget initiativ är större om man faktiskt förstår och försöker att aktivt navigera i de komplexa strukturer man har omkring sig. En vanligt konsekvens av en dialektisk verklighetsuppfattning är att man söker efter “manöverutrymme.” Var finns det en öppning, där något kan hända? Fokus ligger mer på att söka efter de möjligheter som kontexten faktiskt öppnar för, snarare än att utan hänsyn till egenskaperna i den kontext man befinner sig tänka ut en färdig idé som man sedan försöker förverkliga.

– Relationer. Saker och ting, liksom personer och organisationer, står inte för sig själva med sina inneboende fasta egenskaper. Allting befinner sig i olika sorters relationer till något annat. Många företeelser är vad de är därför att de står i en viss sorts relation till något annat. Det går inte att förstå det enskilda utan att förstå karaktären på relationerna som det enskilda har till andra företeelser. I en dialektisk verklighetsuppfattning förväntar man sig att relationer mellan människor, mellan människor och saker och saker emellan har sina egna, betydelsefulla egenskaper. Relationernas egenskaper kan man varsebli och förstå. Man kan också medvetet arbeta med att skapa och förändra relationer, de är inte givna. Egenskaperna i relationer kan vara viktiga förklaringar till det som händer, förklaringar som inte kan reduceras till egenskaper i de enskilda parterna/elementen i relationen. Hur en viss person beter sig kan inte bara förklaras med inneboende egenskaper hos denna person, utan också genom karaktären på den relation som personen har med andra.

Själv vill jag gärna lägga till ett fjärde element till Basseches tre: perspektiv. Basseches skriver ingående om hur dialektiska tänkare har en stark medvetenhet om hur allt meningsskapande är beroende av egenskaperna i de perspektiv, diskurser, föreställningsvärldar vi har, men han behandlar detta tema som en underkategori till “kontext.” Jag har skrivit om “perspektivmedvetenhet” på annat håll.

De tre (eller fyra) aspekterna av en dialektisk verklighetsuppfattning enligt Basseches är förstås ofta sammanvävda med varandra: kontexter befinner sig i förändring; förändringar betingas av egenskaper i kontexten; relationer befinner sig i förändringsprocesser; det enskilda kan ha olika sorters relationer till kontexten; hur allting ser ut kan förändras när perspektiven förändras, etc., etc. Flera av de dialektiska tankeformer som Basseches identifierade handlar därför om transformation, vilket blir ett naturligt tema om man kombinerar föreställningar om förändringsprocesser, kontextens struktur och relationers egenskaper. Att förstå transformation och att själv arbeta med transformation ligger nära till hands för en dialektisk tänkare.

För den som har en dialektisk världsuppfattning blir det ofta en självklarhet att man som enskild människa vid en enskild tidpunkt inte kan ha kunskap om alla relevanta förutsättningar och därmed inte heller kan tänka ut färdiga planer som sedan i ordnade former ska implementeras. Man vänjer sig vid att inte ha så mycket kontroll, utan ställer in sig på att visserligen ha visioner och värderingar, men räkna med att man får ta ett steg i taget och se vad som händer. Att läsa av var “systemet” befinner sig just nu och göra det som verkar möjligt att göra är en typisk hållning. Personer med en dialektisk världsbild talar ofta om det de gör i termer av att vara katalysator, enzym eller matchmaker. De styr inte, de genomför inte en färdig plan, utan de är en aktiv faktor i processer som följer sina egna banor, där man kan tillföra lite energi som påverkar processerna i en gynnsam riktning.

I en alldeles nyutkommen doktorsavhandling har Barrett Brown intervjuat 13 personer som alla arbetar med att utveckla och leda relativt storskaliga hållbarhetsprojekt och som dessutom genom jagutvecklingstest visat sig höra till något av de tre sista stadierna i Susanne Cook-Greuters version av jagutvecklingsteori. Brown var intresserad av att studera hur personer i de sena jagutvecklingsstadierna tänker och agerar som förändringsledare. Han fann i intervjumaterialet åtta karakteristiska mönster som han sorterar i tre huvudkategorier:

1. Design from a Deep Inner Foundation
– Sustainability work as spiritual practice;
– Design grounded in transpersonal meaning;
– Uncertainty embraced, with trust in self, others and the process.

2. Access to Powerful Internal Resources and Theories to Design
– Use of intuition and ways of knowing other than rational analysis;
– Navigation via systems theory, complexity theory and/or integral theory.

3. Adaptive Design Management
– Dialogue with the system to consistently adapt the design;
– Roles adopted as space holder, creator of supportive conditions, and catalyst;
– Development cultivated in self, others, and the collective.

Sex av de åtta mönster Brown funnit kan, som jag ser det, direkt förklaras med hjälp av Basseches beskrivning av egenskaperna i den dialektiska verklighetsuppfattningen. De övriga två är de som handlar om hållbarhetsarbete som en andlig praxis och den transpersonella dimensionen (att uppleva sig som en kanal för något större än man själv, samt att ta emot inspiration som upplevs komma från en transpersonell källa) kan inte direkt härledas från Basseches ramverk, i alla fall inte utan att bygga ut det ett par steg.

Jag tror verkligen att Basseches har prickat in något mycket fundamentalt, av stor betydelse i synnerhet för förståelsen av skickliga sätt att hantera komplexa frågor och processer. För er som intresserat er för teorier om hierarkisk komplexitet (t.ex. MHC, the Model of Hierarchical Complexity, eller LAS, the Lectical Assessment System) kan Basseches synsätt ge en spännande kontrastverkan. Vuxenutveckling handlar kanske inte bara om att behärska alltmer komplexa orsakssammanhang. Det handlar kanske också om att lära sig leva med och skickligt hantera att vi inte kan behärska komplexa orsakssammanhang genom allomfattande teorier, invecklade strategier, sofistikerade organisationsformer och framför allt inte genom att tänka ut smarta planer och sedan försöka få dem genomförda.

BASSECHES, M. A. (1984) Dialectical thinking and adult development, Norwood, N.J.: Ablex Press.

BROWN, B. C. (2011) Conscious Leadership for Sustainability: How Leaders with a Late-Stage Action Logic Design and Engage in Sustainability Initiatives, Doctoral dissertation, Fielding Graduate University. Finns (i skrivande stund i alla fall) här: http://integralthinkers.com/featured/conscious-leadership/

Jag satte mig just och skrev ihop en anpassad och försvenskad version av komplexitetsnivåerna 8-12 i Model of Hierarchical Complexity, MHC. Jag behöver en sådan enkel översikt i en del kurser och seminarier, där vi inte har tid att gå in så djupt i det här med olika komplexitetsnivåer, utan där det mer handlar om att få en glimt av vilken betydelse skillnader i komplexitetsnivå kan ha. Man kan resonera om arbete, ledarskap, konfliktbeteenden, relationer, politik, etc. med utgångspunkt från ett komplexitetsperspektiv. Jag har mixtrat lite i förhållande till de väldigt matematiskt stringenta definitioner av nivåerna som finns i MHC, särskilt i det två sista nivåerna nedan.

**************************************************************

Konkret nivå (MHC: 8 Concrete)

Den konkreta nivån innebär att man bara talar om konkreta, specifika och enskilda händelser och företeelser. Samtal och tankar handlar om sådant man varit med om, namngivna personer, saker, etc. i det förflutna, nuet eller framtiden. Den konkreta nivån blir mest begriplig om man uppmärksammar vad som saknas i tankar och resonemang. På den konkreta nivån generaliserar man inte, d.v.s. man talar inte om de enskilda konkreta saker som exempel på en generell företeelse. Man formulerar alltså inte generella kategorier av händelser, personer och ting som har vissa egen­skaper gemensamt (Kategorinivån), utan håller sig till det enskilda fallet. Inte heller uppmärksammar man och resonerar kring vilka typer av orsakssamband som kan förklara det konkreta (Sambandnivån). Den konkreta nivån domineras av berät­telser om incidenter, människor man känner till, saker man själv är intresserad av.

Kategorinivån (MHC: 9 Abstract)

På kategorinivån ser man det enskilda fallet som ett av många i samma kategori, där kategorin tillskrivs gemensamma egenskaper. Den positiva aspekten av detta är att man kan resonera om problem och frågor i allmänhet, man kan t.ex. sammanfatta många enskilda fall till en typ av problem och sedan resonera om vad som bör göras åt denna typ av problem, snarare än att prata om just ett enskilt specifikt fall. I kontrast till den konkreta nivån blir det på kategorinivån mer naturligt att resonera kring hur vissa typer av frågor bör hanteras, därför att man kan bortse från det specifika fallets alla detaljer och i stället fokusera på det som är relevant för många liknande fall. En begränsning i kategorinivån är att man inte reflekterar över orsaks­samband, utan tenderar att tillskriva de olika kategorierna fasta egenskaper. Kategorinivån är därför fylld med stereotyper, generaliseringar om t.ex. vissa grupper av människor. Resonemang på kategorinivån karakteriseras av att det görs många påståenden och fälls många omdömen, utan att personerna bemödar sig om att söka förklaringar, ge argument som stödjer påståendena eller ta hänsyn till varierande omständigheter. I den mån “förklaringar” ges, så har de också karaktären av påståenden, som t.ex.: “Bankdirektörer skaffar sig förmånliga fallskärmar för att de är giriga.” “Invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken för att de saknar moral.” Typiskt för kategorinivån är att det saknas resonemang om sammanhang, förklaringar, orsak-verkanrelationer. Varje påstående, åsikt och trosföreställning är sig själv nog.

Sambandnivån (MHC: 10 Formal)

På sambandnivån resonerar man med hjälp av föreställningar om generaliserade relationer mellan kategorier. Man har tankar om hur olika företeelser hänger samman med varandra genom orsak-verkanrelationer eller på andra sätt. Det handlar inte bara om vad det var som var orsaken till att just en viss sak hände (vilket hör hemma på den konkreta nivån), utan vilka allmänna principer för orsakssamband som kan tänkas förklara den enskilda händelsen. På sambandnivån utgår man från att det finns begripliga förklaringar till det allra mesta. Står man inför ett problem, så söker man förstå varför verkligheten ser ut som den gör och vad som skulle kunna göra att man kan gå i en önskad riktning. På sambandnivån blir det naturligt att tänka hypotetiskt, eftersom man har föreställningar om hur saker fungerar. Man kan göra mentala experiment: om man skulle göra på det viset, vad skulle då hända? Om man i stället gör så där, hur blir det då? Typiskt för resonerande på sambandnivån är att man efterfrågar skälen till att man ska tro på en viss slutsats och man prövar om ett påstående verkligen stämmer överens med kända fakta eller logisk rimlighet. Begräns­ningen i sambandnivån ligger i resonemangens enkelriktade karaktär. Uppmärk­samheten fokuseras på en företeelse, som står i något slags linjär relation till bakomliggande orsaker, eller kommande konsekvenser. Orsakssamband uppfattas som enkelriktade: en sak orsakar en annan. Man kan söka förklaringar till händelser, eller spekulera om möjliga konsekvenser av ett visst förhållande. Det saknas dock föreställningar om att faktorer kan vara ömsesidigt beroende i komplexa nätverk.

Systemnivån (MHC: 11 Systematic)

På systemnivån för man resonemang som bygger på föreställningar om att orsaks­samband bildar komplexa nätverksrelationer, system eller ömsesidigt beroende relationer. I system kan olika variabler hänga samman med varandra på sätt som inte går att reducera till enkla linjära orsak-verkanrelationer. Många omständigheter och förutsättningar kan bilda system, där systemet som sådant har egenskaper som får långtgående konsekvenser för delarna i systemet. På system­nivån är det vanligt att man tänker i termer av den enskilda delens funktion i ett helt system, hur händelser leder till konsekvenser i systemet, som i sin tur återverkar på händelserna på kom­plexa sätt. Resonemang på systemnivån är ofta mer omfattande, det går inte att tala om komplexa sammanhang i enskilda satser, utan man behöver beskriva och resonera mer utförligt för att göra rättvisa åt den komplexitet man ser.

Perspektivnivån (MHC: 12 Metasystematic*)

På perspektivnivån reflekterar man över egenskaperna i hela system, jämför olika typer av system med varandra och resonerar om hur systemen är relaterade till varandra. En särskilt viktig aspekt av perspektivnivån är insikten om att man själv och andra betraktar världen med hjälp av perspektiv som själva är system och har en rad egenskaper. Perspektivens egenskaper ses som viktiga förklaringar till att man ser världen som man ser den. Man blir medveten om att världen kan se annorlunda ut om man betraktar den utifrån ett annat perspektiv. Detta får mestadels som konse­kvens att man är intensivt medveten om att man själv har blinda fläckar: det egna perspektivet hjälper en att se vissa typer av sammanhang väldigt tydligt, men man vet också att det är frågor man inte ställer, aspekter man inte ser, sammanhang man inte varseblir, eftersom det egna perspektivets antaganden och begreppsvärld styr varseblivning och tolkning. Personer som resonerar på perspektivnivån är i allmänhet svagt identifierade med ett visst perspektiv eller värdesystem och är snarare intres­serade av att prova ut olika synsätt och infallsvinklar och lära av den kontrastverkan som uppstår när man ser en fråga ur olika perspektiv.

———————————————————————————————————–

* Beskrivningen av Perspektivnivån avviker ganska kraftigt från MHCs definition av den metasystematiska nivån

Thomas Jordan, februari 2011