En kritik som ofta riktas mot oss som håller på med utbildning om och hantering av konflikter är att vi inte tar frågor om maktförhållanden på allvar. Kritikerna menar att det finns en brist på problematisering av makt bland de som förespråkar användning av medling, problemlösande dialog och andra metoder för konfliktlösning. De som framför denna kritik är ofta akademiskt skolade samhällsvetare, t.ex. sociologer, eller politiskt engagerade med en bakgrund i vänstern. Som jag förstår det grundar sig den kritiska inställningen till konflikthanteringsfältet i ett synsätt där just orättfärdiga maktförhållanden är ett helt centralt problem, såväl i samhället, som i organisationer och mer personliga mellanmänskliga relationer. Kritikerna menar, tolkar jag, att det är naivt att tro att man ska kunna komma någon vart i konflikter genom att använda metoder som (antar kritikerna i alla fall) är blinda för den ojämlika maktfördelningen. Det är viktigare att avslöja maktstrukturerna, särskilt där det finns orättvisor och olika former av öppet eller dolt förtryck, än att jämka och komma överens.
Jag tror det ligger något i kritiken, men det är inte helt enkelt att reda ut spänningen mellan de olika perspektiven. Frågan aktualiserades för mig igen nyligen, då jag talade om konflikter och konfliktförebyggande inför en personalgrupp till stor del bestående av forskare med samhällsvetenskaplig och humanistisk inriktning. Jag brukar ju ägna en hel del tid på de utbildningar jag håller i till att tala om vad konflikter egentligen är för något. Jag använder mig då av följande konfliktdefinition:
En konflikt uppstår
(1) när en eller flera parter har önskemål de inte är villiga att släppa och
(2) upplever att någon annan blockerar dem från att tillgodose dessa önskemål.
(3) När blockeringen av viktiga önskemål kvarstår väcks frustration,
(4) som driver minst en av parterna att agera på ett eller annat sätt gentemot den andra parten.
Jag tycker att denna definition har en rad poänger. Den ger en förklaring till de krafter som sätts i rörelse i konflikter, nämligen den obehagliga frustration som uppstår när man har blockerade önskemål som känns viktiga för en. Denna frustration utgör ett inre handlingstryck som driver parterna att agera. Definitionen är mycket bred, accepterar man den så måste man också acceptera att vi alla lever i konflikter hela tiden, för vi har alltid ett och annat önskemål som blockeras av att någon annan inte går med på det vi önskar, eller helt enkelt fortsätter att bete sig på ett sätt som vi skulle vilja att de ändrade på. Definitionen bidrar till att normalisera, d.v.s. avdramatisera konflikter. Alla känner igen sig och alla kan se att det inte är konstigt att vi ofta hamnar i kläm mellan önskemål vi inte vill släppa och en blockering från någon annan.
Men de flesta definitioner har också avigsidor. Ovanstående definition insisterar på att det fjärde ledet, agerandet, måste finnas för att vi ska kalla det som händer för en konflikt. Om ingen av parterna agerar (inte heller genom passivt-aggressivt beteende), då är det ingen konflikt, enligt definitionen. Detta är förstås väldigt problematiskt om man ser undertryckta konflikter som ett av de viktigaste problemen i den mänskliga tillvaron. Situationer där det finns makthavare som har så mycket makt att det inte finns något utrymme för de som har blockerade önskemål att alls agera i konflikten, blir med ovanstående konfliktbegrepp bortdefinierade. Dessa situationer är inte konflikter, utan något annat. Jag kan ha stor sympati för att man inte tycker att ett sådant synsätt på konflikter är acceptabelt. Därför kanske det är mest korrekt att specificera definitionen ovan så att den avgränsas till att beskriva ”manifesta konflikter.” Då lämnas utrymme för att också tala om sådana begrepp som ”latenta konflikter” och ”undertryckta konflikter.” En latent konflikt är en situation där minst en part har önskemål som en annan part blockerar, eller kommer att blockera så snart den första parten börjar försöka få sina önskemål tillgodosedda. En undertryckt konflikt är en asymmetrisk situation, där en part har önskemål som upplevs som viktiga, men vill eller kan inte agera för att driva dessa önskemål, på grund av andra partens maktövertag. Man kan helt sakna möjligheter att agera, därför att makthavaren inte tillåter någon arena att agera på, man kan låta bli att agera av rädsla för att utsättas för repressalier, eller man kan vara i en situation där man helt enkelt tror att det är meningslöst att driva frågan, eftersom det ändå inte finns några möjligheter att komma någon vart.
Det finns ytterligare ett konfliktbegrepp som komplicerar saken, nämligen de situationer där olika parter har intressen som är oförenliga, men där en eller flera parter är omedvetna om intressekonflikten. Detta konfliktbegrepp var viktigt för stora delar av vänstern under 1900-talet. Man gjorde en samhällsanalys som gick ut på att stora delar av de underprivilegierade grupperna saknade medvetenhet om den orättvisa samhällsordning de befann sig i. Stora delar av arbetarklassen, kvinnorna, folken i tredje världen och andra grupper hade inte (ännu) utvecklat en medvetenhet om sina egna intressen och den orättfärdiga maktordning de befann sig i. Med ett sådant perspektiv är det självklart att man vill använda begreppet konflikt även om berörda parter inte själva ser sig som parter i en konflikt och även om de är omedvetna om att deras (egentliga) intressen blockeras av makthavarna (kapitalisterna, männen, i-länderna, etc.).
För min egen del kommer jag att fortsätta använda min konfliktdefinition och jag kommer nog i de flesta sammanhang att låta bli att avgränsa den till att gälla bara de ”manifesta konflikterna,” även om det vore mest korrekt att inleda definitionen med ”En manifest social konflikt uppstår…” (”social” för att också peka ut att definitionen inte gäller intrapsykiska konflikter…) Anledningen är helt enkelt att det utanför universitetets väggar är viktigt att ha ett språkbruk som fungerar bra för människor som inte är så vana vid teoretiska distinktioner, utan vill ha en konfliktdefinition som är lätt att koppla till den egna vardagstillvaron.