Om man inte …: 1. Introduktion

En av de största insikterna jag fått i mina utforskningar av hur människors föreställningsvärldar fungerar är att man ofta når en bättre förståelse av varför människor tycker och agerar som det gör genom att analysera vad de inte tänker på än genom att studera hur de tänker på. Det är alltså många gånger inte vad folk tänker som är avgörande, utan vad som lyser med sin frånvaro i deras sätt att tänka om ett ämne.

Jag satte denna tanke i system i forskningsprojektet Att varsebli, tolka och hantera konflikter på arbetsplatsen, genom att bygga upp ett (alltför komplicerat) analytiskt ramverk som synliggör skillnader i medvetenhet. Grundtanken fortsätter arbeta i mig av och till: när jag läser vad folk skriver, lyssnar till hur de argumenterar, så är detta ibland en nyckel till att förstå varför de resonerar som de gör. Hur blir det t.ex. om man inte ägnar minsta tanke åt att människor har sin egen inre värld, med bl.a. en personlig föreställningsvärld vars egenskaper kan variera i det oändliga. Om man inte uppmärksammar denna föreställningsvärld, då ser man inte andra människors föreställningsvärld som en orsak till att de beter sig som de gör. Man ser helt enkelt inga rimliga förklaringar till t.ex. att en del människor är “dåliga föräldrar.” Om man inte ser orsakerna, då ligger det nära till hands att helt enkelt fördöma dessa “dåliga föräldrar.” “Föräldrarna måste ta sitt ansvar” blir en replik som inte behöver någon uppföljning. Man ser inte att det finns en massa omständigheter som gör det svårt för en del föräldrar att vara goda föräldrar. Följaktligen börjar man heller inte tänka på vad som behöver göras för att skapa bättre förutsättningar för de som är dåliga föräldrar att bli bättre föräldrar, respektive kompensera för den ogynnsamma uppväxtmiljö en del barn har genom åtgärder i förskola, skola, etc. Det stannar vid “de måste ta sitt ansvar.”

Jag har tänkt mig att av och till skriva en blogg på temat “Om man inte …” Jag har nämligen samlat på mig en lista med en lång rad olika teman som människor ibland inte alls uppmärksammar. Jag har också funderat mycket på vilka konsekvenser detta får i konflikter och för folks inställningar till samhällsfrågor. Stay tuned . . .

Lojong: When the world is filled with evil, transform all mishaps into the path of bodhi

[För en bakgrund till Lojong, se första Lojongkommentaren.]

En av sakerna jag gillar med Lojongsystemet är det tar hela grejen med andlighet rakt in i livets svåra situationer. Det är väl (jämförelsevis) ingen konst att odla välvilja och att stilla sinnet från en massa destruktiva tankar och känslor när man sitter i ett tyst rum och mediterar. Men Lojong är designat för att arbeta med sig själv när man är mitt i allt som pågår i ens liv.

“När världen är full av ondska, förvandla alla motgångar till uppvaknandets väg:” Nå, i sådana här sammanhang får språket gärna vara lite högtidligt. Men meningen är nog så jordnära: När det känns för jävligt, då är det ett bra tillfälle att se efter hur jag kan förhålla mig till det som händer runtomkring mig och i min själ, så att jag tar vara på tillfällena för transformation.

Det finns en mängd naiva och idealiserande föreställningar om “andligt uppvaknande,” “upplysning” och heliga människor som går ut på att man ska nå ett tillstånd av oändlig frid, visdom, insikt och fläckfri godhet. Men jag tycker det finns också många kloka och jordnära andliga traditioner som inte siktar mot en tillvaro bortom den vanliga mänskliga tillvaron, utan handlar om att vakna upp mitt i en vanlig vardag. Att utveckla en allt mer stabil förmåga att bevittna alla de processer som pågår i den egna själen innebär inte att man tar avstånd från känslor, värderingar, tankar, viktiga relationer, etc. Det handlar, som jag förstår det, mer om att ha ett centrum inom sig, vittnessjälvet, som kan se och konstatera vilka tankar och tolkningar hjärnan producerar, vilka känslor och tyckanden som väcks i kroppen och vilka begär och fantasier som ständigt uppkommer. Inte för att bli av med dem, det är ju där själva livet pågår, utan för att vinna en viss frihetsgrad. Mina tankar, känslor, reaktioner är sällan på liv och död, men det kan kännas så. Att ha en viss förankring i en vittnesposition ger möjlighet att själv navigera, snarare än att kastas hit och dit av vindar och strömmar.

Det är spännande att se hur de österländska erfarenheterna av flera tusen års utforskande av det mänskliga medvetandets natur och utvecklingsmöjligheter tas tillvara och omformas till synsätt, metoder och värden som vi kan ha stor nytta av i det postmoderna samhället. Se t.ex. Åsa Nilsonnes och Anna Kåvers böcker om dialektisk beteendeterapi och acceptans. Man kan faktiskt se deras böcker som en bruksanvisning för hur man kan arbeta med denna Lojongslogan, även om de har fokus på människor som verkligen är plågade av svåra känslor och saknar en stabil jagstruktur.

För den som är intresserad av att läsa mer om vittnessjälvet i vardagen rekommenderar jag också min egen text Brist på självinsikt: En viktig orsak till elakartade konflikter. Jag tycker fortfarande att den är bland det viktigaste jag skrivit (fast titeln är inte så bra . . .).

Lojong: Always maintain only a joyful mind

[För en bakgrund till Lojong, se första Lojongkommentaren.]

Av alla Lojongslogans så är nog den här den värsta: Upprätthåll alltid ett glädjefyllt sinnestillstånd. Första gången jag läste den så påminde den mig om en stor skylt som fanns utanför kassorna på varuhuset Billhälls vid Stigbergstorget i Göteborg i mitten på 1980-talet. “Var glad, så blir allting lättare” stod det. Jag hånskrattade åt det och tyckte det var ohyggligt naivt, kitschigt och närmast en förolämpning gentemot människor som är i svåra livslägen. “Stoppa dina sorger i en gammal säck.” Men jag kan inte värja mig mot det denna Lojongslogan påminner om. Det finns faktiskt en möjlighet att arbeta på sitt eget sinnestillstånd. Man kan visserligen inte sätta på och stänga av sina känslor hur som helst. Men man kan sträva efter att upprätthålla en positiv, välvillig och glädjefylld sinnesstämning.

I en av de första böckerna jag läste av Chögyam Trungpa (minns inte vilken just nu) så talar han om hur lätt det är att bli fast i en “poverty mentality,” d.v.s. i en upplevelse av att ha brist på det goda i livet: för lite kärlek, för lite sex, för lite fritid, för lite pengar, för lite livsglädje, o.s.v. Trungpas budskap var hårt: Sluta med det. Du kan i stället fokusera på vad du kan ge till andra människor. Ersätt fattigdomsmentaliteten med en generositetsmentalitet, tyckte Trungpa. Chockerande.

“Always maintain only a joyful mind.” Jag misslyckas ofta jämmerligen med att leva efter denna slogan. Men jag tycker i princip att det är en God Sak att jobba på. Både för min egen skull och för andras väl.

En intressant insikt när jag försöker jobba  med denna uppgift är att jag i vissa lägen inte vill. Knepigt. Varför vill man inte sträva efter ett glädjefullt sinnestillstånd? Nä, jag vill tycka synd om mig själv i fred . . .

Perspektivmedvetenhet

“Perspektivmedvetenhet” är ett av mina absoluta favoritbegrepp. Det pekar mot en av de riktigt betydelsefulla aspekterna av vuxenutveckling, ett slags färdighet som långt ifrån alla vuxna människor i vårt samhälle har i nämnvärd grad. Perspektivmedvetenhet står för en aktiv medvetenhet om att alla människor, inklusive man själv (hemska tanke . . .), ser och tolkar verkligheten genom ett perspektiv som har vissa egenskaper. Det är egenskaperna i perspektivet som styr vad det är jag uppmärksammar, vilka frågor jag ställer mig, vad jag tycker om det ena och det andra och hur jag agerar i olika frågor och situationer. I den mån man utvecklat perspektivmedvetenhet vet man att man själv och andra hela tiden tolkar det som händer: det finns ingen “sann” bild av verkligheten. Perspektiven blir “variabler,” d.v.s. jag vet att jag skulle kunna se och uppleva världen annorlunda än jag gör om jag var uppväxt i en annan kultur, var präglad av andra livserfarenheter, hade haft andra föräldrar, hade gått en annan utbildning, hade hamnat i andra sociala kretsar, etc., etc.

De som saknar perspektivmedvetenhet reflekterar inte över det egna tolkandet. De tycker ofta att de ser verkligheten som den är. Jag har rätt och ni har fel. Personer med en svagt utvecklad perspektivmedvetenhet är ofta rätt ointresserade av andra synsätt än det egna. De ser inte poängen med att sätta sig in i andras perspektiv. De tycker att dialoger är slöseri med tid, eftersom de inte har med sig en aktiv medvetenhet om att de själva kan upptäcka helt nya och viktiga infallsvinklar genom att ta del av hur andra ser och tolkar. Utan perspektivmedvetenhet går det trögt att skapa lärande organisationer, och vi blir mycket sämre på att ta hand om problem och utveckla bra verksamheter än vi skulle kunna vara.

Mycket skulle vara annorlunda i samhälle och organisationsliv om det fanns en  mer välutvecklad perspektivmedvetenhet bland oss vuxna . . .

Så att hitta vägar att främja en större perspektivmedvetenhet i samhället är, tycker jag, en synnerligen meningsfull och värdig uppgift att arbeta med. Vårt pågående forskningsprojekt om TIP, The Integral Process for Complex Issues, är ett bidrag, men det finns många, många sätt att arbeta med temat.

[För er där ute som är bekanta med Ken Wilbers böcker och “integral teori”: perspektivmedvetenhet är ett begrepp som täcker en stor del av betydelsen i Wilbers begrepp “visionslogik.” Jag har mer eller mindre slutat använda ordet “visionslogik” och föredrar “perspektivmedvetenhet”.]

Expertsyndromet

Ordet “expertsyndromet” bygger på bl.a. Bill Torberts, Bill Joiners och Stephen Josephs forskning och utvecklingsarbete kring skillnader i grader av medvetenhet hos ledare och medarbetare. Att agera som en “expert” innebär i denna modell att man har fullt fokus på att utföra sitt eget hantverk väl, men bara i begränsad grad uppmärksammar den komplexitet, det större sammanhang, de parter som berörs och de perspektivskillnader som finns runt omkring de omedelbara konkreta uppgifter experten är upptagen av.

“Experten” får sin självkänsla av att vara den som är bra på att sköta sitt hantverk och sätter därför en ära i att själv kunna leverera lösningar på problem. Experten noterar inte riktigt att alla aktörer ser aktuella frågor inifrån perspektiv som har väldigt olika egenskaper. Experten tenderar att ta sitt eget perspektiv för givet som det självklara sättet att tolka situationen.

Det finns mycket att säga om expertsyndromet, som inte riktigt får plats i en bloggtext. Men när man väl fått syn på fenomenet kan det vara rätt nedslående att se expertsyndromet i aktion i våra myndigheter, förvaltningar och andra organisationer. En organisation befolkad av personer som är fångna i expertsyndromet blir en organisation där man har fokus på rätt kortsiktiga, konkreta frågor. Man orkar inte riktigt med att hålla en stadig kompassriktning utifrån de övergripande strategiskt viktiga frågorna som t.ex. utveckling av kapaciteten att hantera komplexa samhällsfrågor. Vi får ett fokus på “quick fixes” som ska uppvisa handlingskraft, men där man inte kollar av vilka som berörs av frågan och borde konsulteras, vad som redan gjorts och vad man lärt av det, vilka långsiktiga konsekvenser man behöver ta hänsyn till, hur den enskilda frågan hänger ihop med de fundamentala övergripande samhällsfrågorna och -trenderna, etc., etc.

Vi får organisationer där ledningen helt enkelt tappar bort att arbeta strategiskt, därför att alla är fullt upptagna med sin egen lilla bit. Vi får också organisationer där det finns ett stort ointresse, t.o.m. motstånd och misstro, inför de aktörer som har annorlunda perspektiv än det egna. Man för inte dialoger för att få en rikare förståelse för vad som bör göras och hur det kan göras, utan vidtar en mängd okoordinerade åtgärder av kortvarig verkan, som ger en ryckighet i verksamheten. Förvaltningen består av en mängd stammar som var och en har sina egna sedvänjor och trosföreställningar. När de ska samverka med varandra vacklar de fram och tillbaka mellan god vilja och revirförsvar.

Min bild av svenska samhället är att det finns alltför få ledare och sakkunniga som har den grad av bred och flexibel medvetenhet som behövs för att hantera samtidens många utmaningar. Det behövs människor som har en skolad uppmärksamhet som alldeles spontant scannar av hur den enskilda frågan hänger ihop med den stora bilden, vilka aktörer som berörs av ett visst initiativ och hur de tänker, vilka perspektiv som behöver konsulteras för att man verkligen ska kunna agera på ett klokt sätt och inte minst vilka reaktioner och processer som går igång i en själv och hur man tar ansvar för att hantera dessa på ett professionellt sätt. Ack ja.

Rasisters föreställningsvärld

När jag läser de mest föraktfulla, rasistiska och aggressiva diskussionsinläggen på Flashback så försöker jag förstå mig på hur skribentens föreställningsvärld fungerar. En av de viktigaste färdigheter jag i egenskap av forskare börjat utveckla är att få syn på vad som inte finns med i människors resonerande när de pratar om t.ex. samhällsfrågor. Det är ju lätt att se att rasister gör svepande generaliseringar. Men varför? En som jag tycker rätt bestickande förklaring är att de i ytterst liten utsträckning varseblir (1) individuella skillnader, (2) varierande omständigheter, och (3) orsakssammanhang som förklarar  fenomen som misshandel och mord. Om det visar sig att en somalier eller arab begått ett brott, så är etniciteten på förövaren för rasisten en fullt tillfredställande och uttömmande förklaring till att brottet ägde rum. Det finns inget intresse för att försöka förstå varför den där somaliern eller araben gjorde det. Jag menar att det här har med förförståelse att göra, d.v.s. vilka sorters förväntningar man har om hur världen och människorna fungerar. I rasistens föreställningsvärld räcker det med förklaringen att gärningsmannen var en s.k. “kulturberikare.” Det finns inte en förväntan om att det kan vara meningsfullt att söka lite längre för att hitta förklaringar, t.ex. i uppväxtförhållanden, social situation, identifikationer, subkulturer, etc. Rasisten föraktar den typen av resonemang, de ses som försök att ursäkta brottet. Jag menar att rasisten tänker så därför att rasisten inte varseblir att människor har komplexa inre strukturer, vars egenskaper kan variera på många olika sätt. När man inte ser att människors beteende har en mängd begripliga orsaker, då ser man heller inte några som helst hinder för att alla människor ska kunna veta hut och bete sig anständigt. De som bär sig illa åt gör det för att de är illvilliga, onda, mindervärdiga, etc. I den mån man inte ser bakomliggande orsaker är det fritt fram att döma och förakta.

Föreställningarna om vad man ska göra åt problemen styrs helt och hållet av att uppmärksamheten är så ytterligt smal. Ser man inte individuella skillnader, så finns heller ingen  anledning att anpassa åtgärderna efter sådana skillnader. Släng ut dem allihop. Ser man inte bakomliggande orsaker, så finns det heller ingen anledning att försöka åtgärda de bakomliggande orsakerna. Det enda som framstår som förnuftigt är att vidta kraftfulla åtgärder för att sätta stopp för symptomen: deportera dem.

Eftersom rasisterna inte förväntar sig och därmed inte heller reflekterar över psykologiska och sociala orsakssammanhang så är rasisternas resonemang kring vad som bör göras åt problemen också tämligen befriade från reflektioner om möjliga konsekvenser för samhället av sådana förslag som att alla ska beväpna sig och göra processen kort med “hudingarna.”

Det finns säkert en hel del vetenskapliga analyser av rasistiska föreställningsvärldars egenskaper, jag har inte direkt letat efter sådana än så länge. Men jag gissar att de mest befattat sig med organiserad rasism och dess diskurser. Jag är mest intresserad av vardagsrasismen, som ju kommer till väldigt tydligt uttryck på sådana platser som Flashback. Jag återkommer när jag kommit lite längre . . .

Flashback: Veckans brott

Det senaste året har jag ägnat en hel del tid åt att följa diskussioner på Flashback. Flashback är ett diskussionsforum på internet där alla möjliga ämnen diskuteras. Det finns en särskild sektion som heter “Veckans brott,” som är rena julafton för en forskare som jag, som vill begripa sig på mönstren för hur människor resonerar om olika typer av samhällsfrågor. När massmedia rapporterar om ett nytt mord eller annat uppseendeväckande brott, då dröjer det inte många minuter innan någon startat en tråd på “Veckans brott.” Vitsen är att forumdeltagarna ska hjälpas åt att ta fram information om brottet. Ofta är det flera deltagare med lokalkännedom och kanske anknytning till någon av de inblandade som tillhandahåller information om t.ex. namn på brottsoffer och förövare. Sedan sätter Flashbacks amatördetektiver igång att vaska fram så mycket information de kan om personer, bakgrund och händelseförlopp. Det blir lite som att läsa en kriminalroman, fast man här i realtid följer processen att försöka få fram vem mördaren är och varför brottet ägde rum.

“Veckans brott” är intressant på många sätt. Naturligtvis finns här ett gigantiskt problem som har med privatpersoners integritet att göra. Åtskilliga gånger har polisens förundersökningar lagts ut på internet när åtal väckts och förundersökningen blivit offentlig handling, inklusive närbilder på brottsoffrens skador, transkriptioner av avlyssnade telefonsamtal och förhör med chockade vittnen och anhöriga. Det är väl tveksamt om den svenska offentlighetsprincipen i längden kan vara så generös som den är vad gäller handlingar som berör många människors högst privata förhållanden. Själva processen är också en mycket intressant företeelse: här finns ett forum där relevant information om t.ex. ett brott kan samlas ihop från många olika personer som var och en kanske bara har enstaka pusselbitar. Detta är en ny samhällsföreteelse som kommer att växa i betydelse, det är jag helt säker på. Redan nu finns det tecken som tyder på att såväl journalister som polisen ser Flashbackdiskussionerna som en informationskälla att hålla koll på.

En del trådar som startas dör ut ganska fort, men många av de som handlar om mord med särskilda omständigheter som intresserar många kan pågå i flera år och växa till att omfatta många tusen inlägg. Följer man en sådan tråd så märker man snart att det bara är en liten procentandel av inläggen som faktiskt bidrar med relevant sakinformation. Det finns många Flashbackanvändare som känner sig kallade att skriva kommentarer kring vad det tycker om gärningsmannen, brottet, invandrare, polisen eller svenska samhället i allmänhet. En viss styrsel upprätthålls genom Flashbacks moderatorer, som med stöd av regelverket kan radera inlägg som inte håller sig till diskussionsämnet (OT: Off Topic) och till och med stänga av användare som upprepade gånger bryter mot reglerna.

För mig som forskare är diskussionerna på Flashback ett mycket rikt material att vada runt i. Här visar många människor upp hur de reagerar på och tänker om det som händer i samhället. Ett tema som sticker i ögonen när man läser i diskussionerna på Veckans brott är vardagsrasismen. Ren rasistisk propaganda brukar rensas bort rätt snabbt av Flashbacks moderatorer, helt enkelt för att draporna inte är relevanta för diskussionsämnet i Veckans brott (som ju inte ska handla om hur kassa invandrare är, utan om att få fram information om ett specifikt brott). Men de rasistiska kommentarer haglar ändå rätt intensivt i många trådar, naturligtvis särskilt i de där man tror eller vet att gärningsmannen/-männen är av utländsk härkomst. Jag har tänkt mig att jag i senare bloggar ska försöka formulera de mönster jag tycker mig kunna se i hur vardagsrasisterna tänker (och inte tänker, förstås).

Lojong: Always meditate on whatever provokes resentment

“Lojong” är ett system i tibetansk buddhism för att träna medvetenhet genom slagord. Det låter kanske fånigt, men det är faktiskt ett mycket kraftfullt system. Irriterande kraftfullt ibland. Lojong består av 57 slagord, som vart och ett utgör en princip att reflektera över och träna på. Har man väl matat in några väl valda lojongslagord i bakhuvudet så har de en tendens att poppa upp i medvetandet när det undermedvetna tycker att de passar in. Ett av lojongslagorden är “Always meditate on whatever provokes resentment,” d.v.s. “Meditera alltid över det som väcker harm.” Varför? Jo, förstås för att när man blir irriterad, provocerad, känner motvilja, etc. har man ett utmärkt tillfälle att iaktta sitt eget ego i aktion. Vad går jag igång på? Vad säger det om mig? Klamrar jag mig fast vid något? Tappar jag kontakten med min goda vilja, med det jag egentligen vill vara? Vad gör jag med min harm, när den nu finns där i mig? Låter jag den ställa till med ännu mer trassel än det redan finns?

Det är inte alltid så kul när detta slagord hoppar fram i sinnet – man vill inte alltid processa ett extra varv. Men då och då är det faktiskt läge att använda denna möjlighet till ökad självinsikt.

Den som är intresserad av Lojong rekommenderas att besöka webbplatsen lojongmindtraining.com, där kan man också beställa ett dagligt e-mail med en slumpvis vald Lojongslogan inklusive kommentar.

Hmmm, blogga??

Jag tänkte att det kanske finns en viss poäng med att blogga i alla fall. Inte för att jag tror jag ska nå en mängd människor på det sättet, men mer för att det är ett anspråkslöst sätt att formulera tankar. När jag sätter mig för att skriva en text avsedd för min webbplats Arbetsplatskonflikt eller för en rapport eller artikel, då fastnar jag genast i en drift att formulera mig väldigt överlagt och precist. Det är hämmande. I en blogg kan man skriva mer spontant. Jag behöver helt enkelt träna på det. Men det är också så att jag tänker bäst när jag skriver. Att skriva blogginlägg kan vara ett sätt att få fatt i tankar, vidareutveckla dem och kanske på kuppen nå en och annan intresserad . . .

Jag har en hel del teman jag skulle vilja reflektera kring. T.ex. allt jag tänker när jag ögnar igenom “Veckans brott” på Flashback, särskilt de mönster jag ser hos skribenter med rasistiska resonemang.

Nu provar jag mig fram lite för att begripa mig på hur bloggandet fungerar . . .