I veckan deltog jag i en konferens ordnad av Metodicum på temat Arbetsplatsmobbning – kränkande särbehandling i arbetslivet. Jag var främst nyfiken på hur forskare som Gabriel Oxenstierna, Töres Theorell, Erik Blennberger och Tomas Brytting talar om temat. Jag fick flera gånger under dagen anledning att fundera över vad ett vuxenutvecklingsperspektiv skulle ha att tillföra i hur vi talar om och försöker hantera destruktiva mellanmänskliga processer i arbetslivet. Filosofen Ken Wilber, som ju skrivit mycket om medvetandeutveckling, använder ibland uttrycket “flatland” (ung. slättland) för att beteckna perspektiv som saknar medvetenhet om att skillnader i grader av medvetenhet, jagutveckling och komplexitet i tänkandet ibland är mycket betydelsefulla för att förstå och hantera sociala företeelser. Ordet dök upp i mitt huvud flera gånger under föreläsningarna (som var intressanta och givande, f.ö.).
1. Det talades om “mobbing” och “kränkande särbehandling” som företeelser som man tydligt måste markera är oetiska och otillåtna, men jag saknade en diskussion om hur svårt det är att i det enskilda fallet komma överens om vad som är att beteckna som mobbing/kränkande särbehandling och vad som inte är det. De som agerar på ett sätt som av någon uppfattas som mobbing skulle ju sällan, ens för sig själva, hålla med om att det de gjort är mobbing. De har en helt annan sorts berättelse om det som hänt och hur de själva agerat. Vuxenutvecklingsteorin beskriver hur många vuxna saknar perspektivmedvetenhet, vilket bl.a. innebär att de inte ser sin egen version av det som händer som en subjektiv tolkning, utan tar för givet att deras egen bild av verkligheten är sann. När den ena parten går till en högre chef eller till personalavdelningen och säger att de utsätts för kränkande särbehandling så tycker de själva att de har fullkomligt övertygande bevis för att de blivit systematiskt illa behandlade. Men det är inte så lätt för den som får hela berättelsen i knät att sortera i det man får höra. Den andra parten har en helt annan historieskrivning. Att komma fram till ett avgörande om huruvida det som hänt är att betrakta som kränkande särbehandling är i en del fall mycket svårt (men det finns givetvis också glasklara fall).
2. När det på konferensen talas om etiska principer för bemötande och begrepp som mobbing och kränkande särbehandling så problematiseras inte att det är väldigt olika ställt med människors förmåga att översätta abstrakta principer till den egna vardagsverklighetens situationer. En del personer rör sig väldigt smidigt mellan abstraktionsnivåerna. När de tänker på ett begrepp som “personlig integritet” så har de inga svårigheter att föreställa sig vad det kan innebära när man jobbar i missbruksvården och ska diskutera insatser med en förnekande och aggressiv missbrukare. Men för andra är översättningen mellan abstraktionsnivåer inget som går av sig själv. Ett begrepp som “kränkande särbehandling” blir då bara ett abstrakt begrepp som stannar på nivån att vara ett abstrakt begrepp. Hur den abstrakta principen faktiskt kan se ut i en livs levande vardagssituation är en fråga som man inte reflekterar över.
Personer som själva har lätt att röra sig mellan abstraktionsnivåerna, men inte riktigt ser att just detta är något som inte alla människor kan (eller i alla fall saknar vana och benägenhet att göra), lever i det som Ken Wilber kallar “flatland.” De ser inte riktigt det stora praktiska problemet i att översätta de fina värderingarna till konkreta, unika livssituationer. Tänker jag.
3. En tredje infallsvinkel är att förmågan att i vardagen, i synnerhet i situationer där man blir provocerad och frustrerad, agera i enlighet med etiska principer förutsätter en förmåga som faktiskt inte alla har: att medvetet varsebli egna reaktioner och de egna beteendena i samma stund som de äger rum. Många människor reagerar och agerar utan reflektion. De lägger helt enkelt inte riktigt märke till vad som försiggår i dem själva. De noterar inte att det de själva säger och gör faktiskt är bidragande orsaker till det andra säger och gör. Därmed ser de sig inte riktigt som medskapare till t.ex. konflikter. De reflekterar inte över att de skulle kunnat sagt eller gjort något annat, och att då förloppet skulle blivit annorlunda.
Om man inte uppmärksammar den problematik som ligger i att många människor faktiskt inte har kontakt med sina egna reaktioner och förhållningssätt när de befinner sig i sociala situationer, då ser man heller inte att det finns ett stort pedagogiskt problem i att påverka oönskade attityder och beteenden. Det är inte bara att formulera en värdegrund eller komma överens om normer för hur man ska bete sig mot varandra. Det kan finnas stora och svåröverbryggbara (skojigt ord…) glapp mellan ord och handling.
//Hmm, jag får verkligen brottas med min egen drift att bara skriva saker som är ordentligt genomtänkta och stringent formulerade. Jag tränar på att skriva mer spontant, men det går sådär . . . //
Enormt viktiga och i bland helt avgörande aspekter du tar upp Thomas. Det är ju rätt ofta, just dessa aspekter ställer krav på att konfliktvägledaren förmår utveckla olika “språk” med olika parter men att det till slut bara inte går att etablera en dialog mellan dem.
Läser din blog med stort intresse (både för det privata och för arbetslivet). Funderar kring det du skriver om att “medvetet varsebli egna reaktioner och de egna beteendena i samma stund som de äger rum”. Bara den första delen är nog så svår i de flesta situationerna. Och att sen klara av detta “i samma stund som de äger rum” (och dessutom vara en produktiv medarbetare). Då krävs det en hel del antar jag. Men jag undrar om det är en förmåga som vissa saknar eller finns den där möjlig att träna upp?
Tack för kommentaren. Det går nog inte att ge ett rakt svar på frågan, vi vet inte tillräckligt. Det kan ju t.ex. hända att förmågan att ha en medveten kontakt i nuet med de inre processerna faktiskt också har att göra med organiseringen av nervnätverk i hjärnan. Nu är ju hjärnans strukturer formbara, men kanske inte i oändlighet. Ett ganska intetsägande, men förmodligen ändå rättvisande, svar skulle kunna vara: Ja, man kan träna upp förmågan, men bara om man har en potential för det . . .
Jag tror personligen att det finns människor för vilka en sådan förmåga är utom räckhåll, om inte annat så av den anledningen att de inte är intresserade och aldrig kommer att bli intresserade. Men för de som verkligen vill utveckla denna förmåga tror jag man kan komma en god bit på vägen. Fast jag tror att hur god närvaroförmåga man än har, så finns alltid tillfällen när man blir översvämmad av starka känsloreaktioner. Då kapar limbiska systemet kontrollen över energin in hjärnan, så att tillgången till kapacitet i hjärnbarken stryps, tills värsta stormen gått över.
Tänker att nyckeln här är att träna sig i konsten att “Djuplyssna till andra”, vilket innebär att man måste ställa egna tyckanden åt sidan och nyfiket besöker den andras verklighet – och försöker förstå den såväl förnuftsmässigt som känslomässigt och intuitivt.
Tror vidare att en förändringsprocess måste börja med att man gör detta efter händelseförloppet och när man själv är lugn och inte känslomässigt upprörd. Genom att sedan Djupfråga och Djuplyssna till sig själv kan man komma fram till att man VILL ändra beteende. Och sedan kräva envishet och gärna omgivningens hjälp för att lyckas med att skapa nya vanor och beteendemönster.
Tack för väldigt tänkvärda ord.
Jag forskar kring arbetsplatsmobbning och läser gärna era berättelser. Berätta gärna om ni kan tänka er att ställa upp på en forskningsintervju kring era upplevelser.
per.eisele@gmail.com