En kritik som ofta riktas mot oss som håller på med utbildning om och hantering av konflikter är att vi inte tar frågor om maktförhållanden på allvar. Kritikerna menar att det finns en brist på problematisering av makt bland de som förespråkar användning av medling, problemlösande dialog och andra metoder för konfliktlösning. De som framför denna kritik är ofta akademiskt skolade samhällsvetare, t.ex. sociologer, eller politiskt engagerade med en bakgrund i vänstern. Som jag förstår det grundar sig den kritiska inställningen till konflikthanteringsfältet i ett synsätt där just orättfärdiga maktförhållanden är ett helt centralt problem, såväl i samhället, som i organisationer och mer personliga mellanmänskliga relationer. Kritikerna menar, tolkar jag, att det är naivt att tro att man ska kunna komma någon vart i konflikter genom att använda metoder som (antar kritikerna i alla fall) är blinda för den ojämlika maktfördelningen. Det är viktigare att avslöja maktstrukturerna, särskilt där det finns orättvisor och olika former av öppet eller dolt förtryck, än att jämka och komma överens.
Jag tror det ligger något i kritiken, men det är inte helt enkelt att reda ut spänningen mellan de olika perspektiven. Frågan aktualiserades för mig igen nyligen, då jag talade om konflikter och konfliktförebyggande inför en personalgrupp till stor del bestående av forskare med samhällsvetenskaplig och humanistisk inriktning. Jag brukar ju ägna en hel del tid på de utbildningar jag håller i till att tala om vad konflikter egentligen är för något. Jag använder mig då av följande konfliktdefinition:
En konflikt uppstår
(1) när en eller flera parter har önskemål de inte är villiga att släppa och
(2) upplever att någon annan blockerar dem från att tillgodose dessa önskemål.
(3) När blockeringen av viktiga önskemål kvarstår väcks frustration,
(4) som driver minst en av parterna att agera på ett eller annat sätt gentemot den andra parten.
Jag tycker att denna definition har en rad poänger. Den ger en förklaring till de krafter som sätts i rörelse i konflikter, nämligen den obehagliga frustration som uppstår när man har blockerade önskemål som känns viktiga för en. Denna frustration utgör ett inre handlingstryck som driver parterna att agera. Definitionen är mycket bred, accepterar man den så måste man också acceptera att vi alla lever i konflikter hela tiden, för vi har alltid ett och annat önskemål som blockeras av att någon annan inte går med på det vi önskar, eller helt enkelt fortsätter att bete sig på ett sätt som vi skulle vilja att de ändrade på. Definitionen bidrar till att normalisera, d.v.s. avdramatisera konflikter. Alla känner igen sig och alla kan se att det inte är konstigt att vi ofta hamnar i kläm mellan önskemål vi inte vill släppa och en blockering från någon annan.
Men de flesta definitioner har också avigsidor. Ovanstående definition insisterar på att det fjärde ledet, agerandet, måste finnas för att vi ska kalla det som händer för en konflikt. Om ingen av parterna agerar (inte heller genom passivt-aggressivt beteende), då är det ingen konflikt, enligt definitionen. Detta är förstås väldigt problematiskt om man ser undertryckta konflikter som ett av de viktigaste problemen i den mänskliga tillvaron. Situationer där det finns makthavare som har så mycket makt att det inte finns något utrymme för de som har blockerade önskemål att alls agera i konflikten, blir med ovanstående konfliktbegrepp bortdefinierade. Dessa situationer är inte konflikter, utan något annat. Jag kan ha stor sympati för att man inte tycker att ett sådant synsätt på konflikter är acceptabelt. Därför kanske det är mest korrekt att specificera definitionen ovan så att den avgränsas till att beskriva ”manifesta konflikter.” Då lämnas utrymme för att också tala om sådana begrepp som ”latenta konflikter” och ”undertryckta konflikter.” En latent konflikt är en situation där minst en part har önskemål som en annan part blockerar, eller kommer att blockera så snart den första parten börjar försöka få sina önskemål tillgodosedda. En undertryckt konflikt är en asymmetrisk situation, där en part har önskemål som upplevs som viktiga, men vill eller kan inte agera för att driva dessa önskemål, på grund av andra partens maktövertag. Man kan helt sakna möjligheter att agera, därför att makthavaren inte tillåter någon arena att agera på, man kan låta bli att agera av rädsla för att utsättas för repressalier, eller man kan vara i en situation där man helt enkelt tror att det är meningslöst att driva frågan, eftersom det ändå inte finns några möjligheter att komma någon vart.
Det finns ytterligare ett konfliktbegrepp som komplicerar saken, nämligen de situationer där olika parter har intressen som är oförenliga, men där en eller flera parter är omedvetna om intressekonflikten. Detta konfliktbegrepp var viktigt för stora delar av vänstern under 1900-talet. Man gjorde en samhällsanalys som gick ut på att stora delar av de underprivilegierade grupperna saknade medvetenhet om den orättvisa samhällsordning de befann sig i. Stora delar av arbetarklassen, kvinnorna, folken i tredje världen och andra grupper hade inte (ännu) utvecklat en medvetenhet om sina egna intressen och den orättfärdiga maktordning de befann sig i. Med ett sådant perspektiv är det självklart att man vill använda begreppet konflikt även om berörda parter inte själva ser sig som parter i en konflikt och även om de är omedvetna om att deras (egentliga) intressen blockeras av makthavarna (kapitalisterna, männen, i-länderna, etc.).
För min egen del kommer jag att fortsätta använda min konfliktdefinition och jag kommer nog i de flesta sammanhang att låta bli att avgränsa den till att gälla bara de ”manifesta konflikterna,” även om det vore mest korrekt att inleda definitionen med ”En manifest social konflikt uppstår…” (”social” för att också peka ut att definitionen inte gäller intrapsykiska konflikter…) Anledningen är helt enkelt att det utanför universitetets väggar är viktigt att ha ett språkbruk som fungerar bra för människor som inte är så vana vid teoretiska distinktioner, utan vill ha en konfliktdefinition som är lätt att koppla till den egna vardagstillvaron.
Jag har också tänkt en del utifrån temat makt, asymmetri i konfliktsammanhang. Det är svåra, komplexa sammanhang om man ska ta in “hela världen”. De senaste sju åren har jag arbetat med konflikthantering utifrån att möta, ingripa/agera och kommunicera här och nu i konfliktsituationer.
Mina erfarenheter att utbilda poliser i yttre tjänst med allt ifrån 3 års tjänstgöring till 30 års tjänstgöring, har gett mig insikten i att makt eller upplevelsen av makt har en stor inverkan på hur man hanterar/ agerar och kommunicerar med motparten i en konfliktsituation. Och det som kanske är värre, att de som har makten har en bristande insikt om hur motparten upplever ett asymmetriskt förhållningssätt och varför de agerar.
Många poliser är trygga i sin makt, att de har lagen på sin sida och har rätt att bruka våld när det gäller ingripandesituationer löpande, i vardagen över tid. Vid särskilda händelser däremot, demonstrationer, bråk i förorter, bråk på torget, kritiska lägen där de själva blir utsatta för angrepp, försvinner tryggheten i att ha makt och ersätts med en indignation över motpartens agerande / bemötande!
Då vill man som polis/myndighetsutövare bli sedd som en person som har ett namn och familj och glömmer helt bort att man har ett yrke som representerar makt.(här kan vi ta med lärare, skattmasar,präster, räddningspersonal och andra). Inom konflikthantering talar vi om ordningskonflikter, vi talar om behov och intressen och konstruktiv problemlösning, under ytan där finns också temat makt. Vad är en ordningskonflikt? Önskan att förändra given ordning, vem har bestämt ordningen, vilka krafter vill behålla ordningen etc ? Frågor om makt och resurser, anser jag.
När jag utbildar i kommunikation och bemötande har jag temat makt som bas.
Det vill säga att jag försöker medvetandegöra de grupper jag utbildar, militärer, kriminalvårdare, socialarbetare m.m i det faktum att de har ett överläge och att de människor de ska bemöta är eller upplever sig vara i ett underläge och att det läget har en stor betydelse för hur bemötandet, agerandet och kommunikationen kommer att gestalta sig. Många har inte ens reflekterat över den utgångspunkten. Så temat makt är en viktig komponent, hur man sedan i en akademisk ansats /teori/förklaring ska hantera det vet inte jag. Men makt är en levande komponent här och nu.
Titti L
Jo, jag ser det också som en väldigt viktig del i behandling av maktaspekten i konflikter att de som utöver makt i allmänhet har en berättelse om vad det är de sysslar med som de som blir utsatta för maktutövandet inte alls har en inblick i. Och makthavarna är som du skriver ofta ordentligt oreflekterade kring detta . . .
Alltså, jag ser det som en kärnfråga! Så hur kan du, om jag har uppfattat dig rätt, inte vilja ta med det, makt, som en viktig komponent när det gäller konflikthantering ,förståelse om konflikter, angående ditt inlägg. Eller har jag missuppfattat!?
Hur centralt det är att fokusera på makt beror ju på vilket sammanhang man befinner sig i. Utbildar man poliser är det förstås centralt. Utbildar man en personalgrupp som vill bli bättre på att hantera konflikter kollegor emellan är det inte lika centralt. Handlar det om en grupp som känner sig fullständigt överkörda av en maktmissbrukande ledning så är det kanske inte en utbildning i konfliktlösning som bör stå på programmet . . .
Men hur talar du om vad konflikter är för något? Har du en definition? Vad säger du om folk frågar vad som är en konflikt och vad som inte är det?
Jag blir osäker på vad du åsyftar med makt Titti? Dels tycker jag mig höra maktlöshetskänslan som en individ kan uppleva i förhållande till en polis i stunden, dels resonemanget om polisen som maktens utövare och hur man förhåller sig till ordningsmakten?
Jag brukar främst tala om makt i grupper som utövar någon form av ledarskap i sin konflikthantering, lärare, poliser, chefer, projektledare eller så. För att de bör reflektera över konflikter som en del av maktutövandet.
I vanliga grupper, med par eller när jag pratar om kommunikation tycker jag känslan av maktlöshet är mycket mer intressant än makt. Det är som jag upplever det känslan av maktlöshet som skapar stress och driver negativa försvarsmekanismer, inte om den andra har någon makt.
Makt som generellt begrepp tycker jag är besvärligt för det skapar så många associationer och det är besvärligt att reda ut skillnaden mellan formell makt, maktstrukturer av olika slag, relationell makt o.s.v.
Tillägg: Jag brukar använda din definition Thomas när jag bryr mig om att definiera en konflikt så tydligt, vilket jag oftast inte gör. Fast när jag läser din text så känner jag en viss hopplöshet eller frustration. Det är svårt att fånga så vitt skilda konflikter som du berör i samma begrepp. Borde man försöka göra det?
Finns det inte en risk att det blir förvirrande? Jag har varit med om grupper där jag tänkt mig prata om interpersonella konflikter i arbetslivet och vissa av deltagarna sett ordet konflikt och tänkt på internationella konflikter. Det är förstås delvis ett organisatoriskt problem i just de situationerna med det är också ett allmänt problem. Ibland tycker jag att det är berikande att se likheterna mellan vitt skilda typer av konflikter, ibland är det mest besvärligt.
Hej Johan, anledningen till att jag skrev bloggen om makt och konflikter var ju just att jag hade deltagare som tyckte mitt sätt att definiera konflikter är problematiskt. Det händer inte ofta, men när det händer så handlar det ofta om personer som ser asymmetriska maktrelationer som det stora problemet. Hamnar man i en sådan diskussion är det ohållbart att bara insistera på att det måste finnas ett agerande från parten i underläge för att man ska kalla det som händer för en konflikt. Men i de flesta grupper blir det förvirrande att ha flera olika allmänna konfliktbegrepp (latenta, manifesta, undertryckta, sociala, etc.).
Nej, det är klart. Jag är också osäker på om du hade en teoretisk föreläsning för andra akademiker eller om det var en föreläsning för akademiker som ville lära sig hantera konflikter bättre?
Det förra har jag inte så stor erfarenhet av men att folk tar upp frågor om maktstrukturer kön, HBT o.s.v. är rätt vanligt. Vad jag framförallt har med mig från konfliktlösningsutbildningen är möten mellan individer och det är det jag brukar hänvisa till då. Jag berättar att det jag talar om är konflikthantering som i en eller annan form handlar om individer som möts, oavsett om det sker fysiskt eller inte. I enskilda möten handlar det om just de individerna, deras relation, känslor, behov o.s.v.
Det gör maktskillnader på gruppnivå ointressanta ur mitt perspektiv. Vilket i verkligheten handlar om att jag tycker det är rätt obehagligt att prata om makt på gruppnivå. Det tycks mig som att det alltid leder till försämrad empati, åtminstone med de som anses privilegierade, men det är ett annat ämne. Däremot kan jag förstås prata om makt där det finns formella eller informella maktskillnader för det är reellt mellan individerna.
För mig har det fungerat rätt väl men det är förstås inte så teoretiskt stringent. Men som du säger, det är inte det viktigaste utanför universitets väggar.