Ability to be in the here and now, without judgement and in a state of open-ended presence.
This capacity is strongly linked to Openness and Learning mindset, but emphasizes the quality of making oneself fully available in encounters with other people, in an accepting, mindful, sensitive and non- judgmental way. This quality can partly be regarded as a skill that can be trained by practicing mindfulness exercises. But arguably a well- developed capacity for presence is also dependent on being relatively free from preoccupation with projecting and defending a particular self- image or a psychological need for upholding the stability of a certain worldview that provides a sense of safety. See also the discussion of Humility below. Presence is also related to Self-awareness.
Ability to be in reflective contact with own thoughts, feelings and desires; having a realistic self-image and ability to regulate oneself.
What goes on inside a person has a considerable impact on that person’s potential for being effective when engaging with complex issues, especially in interaction with people with diverse perspectives and interests. Challenging situations evoke emotional and cognitive reactions. If a person is not capable of monitoring these reactions, the capacity for handling them in constructive ways is limited, and the person may act out emotions, defensive reactions and hasty judgments without really noticing that this is happening. Self-awareness involves being aware of emotional, cognitive, motivational and other internal psychological processes as they happen (or shortly afterwards). Being in touch with and understanding one’s own inner processes often leads to greater self-acceptance, less need to cling to an idealized self-image and therefore less need for psychological defense mechanisms. A well- developed capacity for self-awareness makes it possible to actively manage the relationship between internal (spontaneous) processes and the expectations and needs coupled to a particular role or function the person has.
Several formulations relating to the self were mentioned by survey respondents: self-reflection, self-care, self-acceptance, self-leadership, and personal integration of mind, body, soul. Self-awareness is closely linked to Presence, Humility, Integrity and Authenticity, Openness and Learning mindset.
Having a basic mindset of curiosity and a willingness to be vulnerable and embrace change and grow.
A capacity to be open to learning, reevaluation and be curious about alternative ways of perceiving and interpreting various issues requires a self that has a considerable measure of robustness. If one’s sense of self-regard is dependent on identification with a certain self-image or if one’s sense of safety is linked to a need to defend a certain set of beliefs and values, there is probably a need for having psychological defense mechanisms that might inhibit the capacity for remaining open and curious when encountering unfamiliar or diverging views or events.
Openness and a learning mindset is therefore not to be regarded solely as a skill that can be trained, but is intimately linked to adult development processes involving the whole self. Openness is also one of the personality traits included in the Big Five framework.
In the survey some respondents listed qualities that can be linked with the capacity for openness, such as tolerance for ambiguity/uncertainty/ discomfort, having a growth mindset and willingness to let go (of existing patterns).
Openness and Learning mindset is strongly related to Critical thinking, Complexity awareness, Perspective skills, Humility, Creativity and Communication skills.
A commitment and ability to act with sincerity, honesty and integrity.
This item is partly about values one has identified with and is committed to practicing, but it is also strongly related to personal maturity. In order to be capable of acting with sincerity, honesty and integrity, a person has to be keenly aware of his or her inner processes (reactions, emotions, identifications, see the item Self-awareness below) as well as having a robust self-sense that is not easily threatened and thereby giving the person an ability to be appropriately vulnerable.
Having a deeply felt sense of responsibility and commitment to values and purposes relating to the good of the whole.
Having an “inner compass” is not a skill, but is rather a consequence of having a broad scope of awareness that also has led to a motivation to care for and contribute to the welfare of something much larger than oneself. This larger whole can be constructed in different ways: humanity, the global ecosystem, or particular large-scale issues, such as climate change, environmental problems, public health, human rights, etc.The concept of an inner compass is related to how people make priorities when making decisions and acting. A stable inner compass anchored in values relating to a larger whole means that concerns for the well-being of the larger whole are factored in in various situations.
Quite a few concepts that were listed by survey respondents can be related to Inner compass, e.g. being grounded in ethical values, passion for the whole, caring about others, solidarity and sense of purpose.
Having an inner compass firmly anchored in a commitment to contribute to the good of the whole is intimately related to other IDGs, such as Connectedness, Long-term orientation and visioning, and Perseverance.
Under hösten 2020 och våren/sommaren 2021 arbetade jag med första fasen i projektet Inner Development Goals (IDG, se vidare http://innerdevelopmentgoals.org). Projektets namn anspelar på FNs Agenda 2030 med sina 17 områden för Sustainable Development Goals. Jag ska inte ta plats här för att mer ingående beskriva projektets bakgrund och metodik, detta finns beskrivet ingående i den rapport jag skrivit (http://www.innerdevelopmentgoals.org/s/211201_IDG_Report_Full.pdf). Men grundtanken bakom projektet är att världen står inför angelägna utmaningar, som vi också har mycket kunskap om. FNs Sustainable Development Goals formulerar vad vi borde uppnå både för att “rädda världen” och att uppnå en bättre värld vad gäller miljö, folkhälsa, mänskliga rättigheter, etc. Men vi är inte så framgångsrika med att uppfylla målen så långt. En anledning till detta är att vi inte ägnat tillräckligt med uppmärksamhet och investeringar i att utveckla våra kapaciteter, både som individer och som organisationer och samhällen. Projektets första fas handlade om att identifiera och formulera vad det nu är för färdigheter och kvaliteter vi behöver utveckla mer av. I en andra fas, som just påbörjats, är målet att inventera och beskriva metodik för att främja utvecklingen av dessa färdigheter och kvaliteter.
Jag hade rollen som “metodledare” i IDG-projektet, vilket innebar att jag var drivande och koordinerande i att utforma insamlingen av data, koda data och formulera en första version av “Inner Development Goals”. Det arbete vi gjorde, där över 800 personer bidrog med förslag på viktiga färdigheter och kvaliteter, ledde så småningom fram till ett ramverk bestående av 23 nyckelfärdigheter och kvaliteter, ordnade i fem grupper, som kom att kallas Being – Relationship to Self; Thinking – Cognitive Skills; Relating – Caring for Others and for the World; Collaborating – Social Skills; och Acting – Driving Change.
Jag är stolt över rapporten (länk ovan) som jag skrev ihop i somras (som många bidragit till), men jag vet också att det inte är så många som faktiskt läser rapporter. Jag tänkte därför att presentera utdrag ur rapporten här, genom att en i taget presentera de 23 färdigheterna och kvaliteterna i korta blogginlägg. I rapporten är de inte numrerade, vilket kanske var dumt, det hade kanske underlättat orienteringen. Men här lägger jag ut de korta beskrivande texterna för varje färdighet/kvalitet i den ordning de behandlas i rapporten, och förser dem med nummer. Eftersom rapporten är på engelska blir också dessa blogginlägg på engelska.
En översikt över de 23 färdigheterna och kvaliteterna finns här.
Texten nedan är kapitel 4 ur min nyligen publicerade studie Integrationsfrämjande genom dialog. Praktiker och förändringsteorier i sex verksamheter (länk längst ned).
********************************
När man startar och driver en verksamhet eller ett projekt så gör man det för att man vill uppnå något slags mål, man vill att verksamheten ska fylla en funktion man anser behövs. Frågan är då hur detta ska gå till. Det finns numera väl genomtänkt metodik för att utveckla och utvärdera olika typer av verksamhet, som brukar gå under beteckningen programteori (se t.ex. Funnell & Rogers, 2011; Pawson & Tilly, 1997). Programteori är mer en metodik, eller en samling metodiker, än en teori och kan vara till stor hjälp för att utveckla arbetssätt genom att de bakomliggande föreställningarna blir synliga och tillgängliga för reflektion. I Funnell & Rogers framställning har programteori två huvuddelar: förändringsteori (theory of change) och aktivitetsteori (theory of action).
Förändringsteorin är de föreställningar verksamhetsledare har om vilka verkansmekanismer som kan sättas i arbete för att uppnå en önskad förändring. Om man t.ex. vill främja integration så kan man utgå från väldigt olikartade förändringsteorier (se vidare kvadranterna i kapitel 5).
Aktivitetsteorin är de konkreta aktiviteter man tänker sig att genomföra inom den verksamhet man bedriver. Dessa aktiviteter är det konkreta uttrycket för de underliggande förändringsteorierna.
Det är ganska vanligt att verksamhetsledare inte har en klart formulerad och kritiskt granskad programteori, utan verksamhetens former har vuxit fram efter hand och är ibland baserade på relativt oartikulerade antaganden om vad man vill uppnå, vad som fungerar och vilka aktiviteter man vill genomföra. Med stöd av programteori kan man skapa en tydligare bild av hur föreställningarna om förändringsmekanismer och aktiviteter och förhållningssätt egentligen ser ut. Därmed blir det också lättare att överväga om det finns andra, alternativa, förändringsteorier och aktiviteter som skulle kunna bidra till att uppnå de önskade målen än de man hittills satt i arbete. En klar bild av vilka antaganden som finns om förändringsmekanismer i en viss verksamhet gör det också möjligt att kritiskt granska och bedöma graden av trovärdighet i verksamhetens programteori.
Jag har i denna studie använt ett format för att beskriva och analysera programteori som bygger på fyra komponenter: narrativ, förändringsteori, praktiker och mål. Jag har för de verksamheter vi studerat gjort figurer med fyra kolumner där jag i varje kolumn i punktform sammanfattat de mest centrala inslagen i verksamheternas arbetssätt.[1]
Figur 3: Format för att överblicka verksamheters programteorier
1. Narrativ är den verklighetsbeskrivning som ligger till grund för respektive verksamhet. När jag analyserat intervjuer och dokumentation (t.ex. verksamhetsplaner) har jag funnit tre viktiga delkomponenter i narrativen. Den första av dessa är problemformuleringen, d.v.s. vad det är för problem eller uppgifter som är centrala för verksamheten och hur dessa beskrivs. Inte sällan uppstår en känsla av konkurrens mellan problemformuleringar: andras utpekande av vissa problemställningar ses som problematiskt därför att det upplevs som att de sätter fokus på “fel” saker i relation till de frågor man själv ser som angelägna. Den andra delkomponenten är framträdande antaganden, ofta om orsakssamband i uppkomsten av de problem man vill ta sig an. Dessa antaganden kan vara viktiga för att de leder vidare till vilka åtgärder man tror ska kunna vara verksamma för att ta hand om eller förebygga en problematisk företeelse, alternativt förverkliga en positiv vision. Den tredje delkomponenten, som är olika starkt framträdande i olika verksamheter, är värderingar som är centrala för den inriktning man valt för verksamheten.
När man studerar olika verksamheter, i synnerhet om man jämför olika men närliggande verksamheter, så blir det uppenbart att narrativen är mycket olika och att de präglar inriktningen på verksamheten starkt. Narrativen har ofta djupa rötter i den personliga biografin hos de personer som startade verksamheten, eller i en viss organisations eller rörelses historia. Narrativen har en nära koppling till den fjärde komponenten i vårt sätt att beskriva programteorier, målen, eftersom problemformulering och värderingar är de ramar inom vilka målen formuleras.
2. Förändringsteorier är som sagt de föreställningar som finns inbyggda i verksamheterna om verkansmekanismer. Ibland är de tydligt uttalade, men inte sällan krävs ett visst arbete för att frilägga och formulera föreställningar som finns, men hittills inte blivit tydligt artikulerade.[2] Ett tillvägagångssätt är att ta utgångspunkten i de konkreta aktiviteter och förhållningssätt som förekommer i en verksamhet och sedan ställa frågor kring varför verksamhetsledarna gör det de gör. Vissa förändringsteorier är centrala och styr och genomsyrar hela arbetssättet. Andra förändringsteorier är smala och bara relevanta för mycket avgränsade situationer eller delmål.
3. Praktiker är de mönster för bemötande och interaktion som verksamhetsledarna uppvisar och som avses medverka till måluppnåelsen. I litteraturen om programteori talar man mest om “aktiviteter” här, d.v.s. vad det är för olika typer av aktiviteter som ingår i en verksamhets program. Detta är givetvis relevant för denna studie också, men jag fann att mycket av det som antogs vara verksamt hade mindre med särskilda aktiviteter att göra och mer med verksamhetsledares sätt att bemöta, leda och kommunicera med deltagare. Jag inkluderar därför både aktiviteter (t.ex. vissa övningar, användandet av bilder) och förhållningssätt i denna komponent.
4. Mål finns ofta formulerade i verksamhetsplaner, projektbeskrivningar och manualer, om sådana finns. Vi fann att flera av verksamheterna formulerar mål på väldigt olika skalnivåer, från mycket breda mål, som fred på jorden, till mycket specifika mål, som att bidra till att deltagarna ska kunna hantera konfliktsituationer med sina barn på ett bättre sätt (se vidare kapitel 8). I flera fall fick vi ha en rätt ingående dialog med verksamhetsledare om hur de verkliga målen (till skillnad från det uppdrag man fått sig tilldelat av uppdragsgivare) för den egna verksamheten skulle kunna formuleras.
Jag upprättade tabeller enligt strukturen i figur 3 för var och en av de sex verksamheterna, där de fyra komponenterna beskrivs med utgångspunkt från dels verksamheternas egen dokumentation, dels (och framför allt) intervjuer med verksamhetsledarna. Dessa tabeller finns återgivna i bilaga 1. I kapitel 7 finns en redogörelse för undersökningsdesignen jag använde för att konstruera dessa tabeller. Tabellerna utgör en kondenserad beskrivning av verksamheternas programteorier så att det blir möjligt att jämföra dem och använda kontrastverkan mellan dem för reflektion och, eventuellt, kritisk granskning. En sådan överblick och jämförelse kan göra det lättare att se särprägeln i olika verksamheters programteorier, bedöma om programteorierna är välgrundade och överväga om det finns anledning att utveckla programteorierna vidare, t.ex. genom att lägga till fler praktiker och förändringsteorier än de man hittills använt sig av. Om du som läsare själv arbetar i en verksamhet som använder dialog i sammanhang där det finns betydande skillnader i föreställningsvärldar så utgör tabellerna i bilaga 1 exempel på hur man kan göra för att tydligare formulera den egna verksamhetens programteori. Att läsa och reflektera över de sex tabellerna kan också, utan att göra en likartad tabell över den egna verksamheten, utgöra en startpunkt för att reflektera över egna antaganden, mål och praktiker.
[1] Se kapitel 7 för en redogörelse av hur vi gick till väga.
[2] Chris Argyris och Donald Schön (1974) skiljde mellan “espoused theories”, de teorier man säger sig använda, och “theories-in-use”, de underliggande föreställningar som faktiskt styr hur man tänker och agerar, utan att man kanske är medveten om det. Det kan finnas stora diskrepanser mellan “espoused theories” och “theories-in-use”, vilket innebar att vi var måna om att inte bara prata om verksamhetsledarnas idéer om sina program, utan snarare be dem beskriva av vad de faktiskt gör och utifrån deras aktiveter och konkreta förhållningssätt utforska underliggande förändringsteorier.
Jag lyssnar ibland på radions P1, när journalister har lite mer tid på sig att intervjua politiker om hur de tänker sig att deras partiers politik ska göra samhället bättre. Jag tänker då ofta att vi medborgare skulle ha nytta av om journalister inspirerades av programteori när de intervjuar. Dels för att förmå politiker att bli tydligare och mer konkreta, dels för att hjälpa oss lyssnare att få en klarare förståelse för särdragen i partiernas politik. Varje parti, varje politiker utformar politik och åtgärdsförslag inom ramen för vissa antaganden om hur människor och samhället fungerar, och mer konkret om vad som fungerar och vad som inte fungerar när man vill åstadkomma något. Om vi kan få politikerna att på ett tydligare sätt redovisa den bärande logiken i deras politik så får vi medborgare bättre möjligheter att bedöma om vi tycker att politikerna adresserar rätt problem, om vi håller med om målen och om vi tror att de åtgärder som föreslås skulle kunna fungera. Om det är lättare att jämföra partiernas synsätt så kan det i förlängningen också bli uppenbart att skillnader i synsätt kan användas för att utveckla bättre strategier för hanteringen av viktiga samhällsfrågor. Det förutsätter då att man faktiskt reflekterar över skillnader i vilka problem man sätter fokus på, i vilka antaganden man har om vad som fungerar och inte, och inte minst på allvar lyssnar på de invändningar meningsmotståndare har mot egna problemformuleringar och åtgärdsförslag.
Jag har skissat på en intervjuguide som, givetvis med anpassning till det särskilda sammanhanget, skulle kunna användas i sådana intervjuer. Guiden bygger på en variant av programteori som jag själv använder i forskning. Den består av fyra delar, som grovt kan kallas Problemformulering, Mål, Förändringsteorier och Åtgärder.
Intervjuformen lämpar sig för intervjuer där intervjuaren vill höra hur politikern tänker sig att man ska hantera specifika samhällsproblem. Exempel på sådana kan vara klimatförändringar, särskilda miljöproblem, långtidssjukskrivningar, ungas psykiska ohälsa, svaga skolresultat, gängkriminalitet, våldsbejakande extremism, utsatta förortsområden, arbetslöshet bland invandrare, missbruk, våld i nära relationer, hot och hat mot offentliga personer, m.m., m.m.
Syftena med intervjuformatet är:
(1) att tydliggöra och konkretisera hela kedjan av problemformulering, antaganden, förändringsteorier, åtgärder och mål. I synnerhet gäller det att få politikerna att förklara hur de tänker sig att föreslagna åtgärder steg för steg ska leda fram till önskade resultat, d.v.s. vilka verkansmekanismer de tror på. Härigenom kan vi medborgare få större möjligheter att dels bedöma i vilken mån vi tycker synsättet stämmer överens med våra egna föreställningar, dels ta ställning till om vi tror att de föreslagna åtgärderna faktiskt skulle kunna fungera;
(2) att underlätta för oss medborgare att jämföra olika partiers problemformuleringar, mål, förändringsteorier och mål inom olika politikområden.
Intervjuguiden bygger på huvudfrågor och (eventuella) följdfrågor. “[X]” nedan ska förstås bytas ut mot problem, orsaker eller mål som är relevanta i sammanhanget.
Hur skulle du vilja beskriva vad problemet med [X] är? Vilka är de allvarligaste konsekvenserna?
Företrädare för parti A/B/C/D ser ju [X] som det stora problemet i sammanhanget, hur tänker du om det?
Vill du peka ut särskilt viktiga orsaker till att problemet med [X] finns?
Företrädare för parti A/B/C/D menar att [X] spelar en viktig roll för problemet, hur vill du kommentera det?
Finns det värden eller principer som är särskilt viktiga för hur ni i ert parti ställer till [problem X]?
Mål
Vad vill ditt parti uppnå i den här frågan, vilka är era mål?
Kan du konkretisera era mål mer? Hur skulle vi veta att er politik givit resultat?
Parti A/B/C/D menar att det är viktigt att uppnå [X], hur ser du på det?
Åtgärder
Vilka åtgärder föreslår ni för att kunna uppnå de mål ni satt?
Vad innebär detta mer konkret? Vem ska göra vad? Hur ska det finansieras?
Parti A/B/C/D kritiserar era åtgärdsförslag för de menar att dessa åtgärder skulle kunna leda till de oönskade konsekvenserna [X]. Hur vill du kommentera det?
Parti A/B/C/D kritiserar era åtgärdsförslag för de menar att dessa åtgärder inte alls är verksamma vad gäller problem [X], som de menar är centrala. Hur vill du kommentera det?
Parti A/B/C/D har en annan syn, de föreslår i stället åtgärden [X], hur ser du på det?
Förändringsteorier
Hur tänker ni er att de åtgärder ni föreslår ska leda till önskade resultat? Kan du beskriva hur ni tänker själva verkansmekanismerna? Precis hur ska åtgärderna sätta igång en kedja av händelser som leder till att målen uppfylls?
Parti A/B/C/D argumenterar ju att det är mer effektivt/ger färre oönskade effekter om man i stället förlitar sig på [verkansmekanism X]. Hur ser du på det argumentet?
Detta är bara ett utkast, inte så grundligt genomtänkt, men jag tänker att något i denna anda skulle kunna behövas. Formatet är nu tänkt mest för de utförliga intervjuer som ibland förekommer i radio och TV. Om politiska dagstidningsjournalister inför t.ex. val gör denna typ av intervjuer, så skulle de kunna skriva ihop rätt välstrukturerade artiklar där olika partiers programteorier kan ställas sida vid sida, som ett slags mer grundliga varudeklarationer att begrunda inför våra vägval.
En av mina absoluta favoritforskare för närvarande är Deanna Kuhn, som flitigt forskar och publicerar om vanliga människors färdigheter i att bilda sig välgrundade (och illa grundade) uppfattningar i olika frågor. Jag har tidigare skrivit om hennes viktiga bok The Skills of Argument (http://blog.perspectus.se/?p=186).
Nu senast fick jag ta del av ett nyskrivet och ännu opublicerat rätt kortfattat bokkapitel med titeln Why do people argue past one another rather than with one another? av Deanna Kuhn och Kalypso Iordanou. Utgångspunkten för texten är den enligt författarnas bedömning låga kvaliteten på det offentliga samtalet (i USA, får man anta) om olika samhällsfrågor.
Författarna börjar med att räkna upp några olika förklaringar som framförts. En sådan förklaring hänvisar till en allmän utveckling av samhällskulturen. Författarna är dock särskilt intresserade av förklaringar på individnivå, d.v.s. varför den enskilda personen uppvisar väldigt förenklade former av resonemang kring viktiga samhällsfrågor. Här pekar de på tre typer av förklaringar som framförts av andra forskare. Den första går ut på att det är känslor som styr hur man tänker om olika frågor. Den andra förklaringen går ut på att vi människor är motiverade att skydda de uppfattningar vi redan har och därför undviker att utsätta oss för synsätt från andra som skulle kunna ifrågasätta de egna uppfattningarna. En tredje förklaring bygger på evolutionsresonemang. Människor ska enligt denna hypotes ha utvecklat färdigheter i argumentation inte för att debattera med andra, utan för att kunna övertala andra och därmed öka chanserna att få gehör för egna intressen. Enligt denna förklaring så syftar inte de former av argumentation vi är utrustade för till att pröva och utveckla argument eller till att komma fram till vad som är sant, utan till att få det vi vill. Kuhn och Iordanou påpekar att dessa möjliga förklaringar inte är ömsesidigt uteslutande, utan snarare kumulativa eller ömsesidigt påverkande.
Men författarna själva är intresserade av en fjärde möjlig förklaring, relaterad till individers färdigheter i att resonera sig fram till slutsatser. De utgår från redan etablerad forskningsbaserad kunskap om att sådana färdigheter uppvisar igenkännbara utvecklingsmönster från tidiga barndomen till vuxenlivet och att vuxna uppvisar stora skillnader i färdigheter i reflektion. I kapitlet fokuserar de på betydelsen av en speciell kognitiv begränsning som är extra problematisk när människor bildar sig uppfattningar i viktiga samhällsfrågor, kopplad till svag benägenhet att överväga ett flertal möjliga orsakssamband (multivariable causation).
Små barn, säger författarna, ser en viss händelse som orsak till ett visst utfall om händelse och utfallet förekommer tillsammans. Senare börjar barn att utbilda en föreställning om orsak och verkan och kan börja utveckla förmågan att resonera sig fram till vilken orsak som är mest sannolik av flera möjliga alternativ genom logiska jämförelser. Dock visar studier att yngre tonåringar har en tendens att peka ut en enskild faktor som orsak till ett visst utfall, även om de själva tidigare uppvisat en förståelse av att andra faktorer också visat sig påverka utfallet. Kuhn och Iordanou hänvisar till flera experimentella studier som visar att det är mycket vanligt att vuxna har en stark benägenhet att tro på en-faktorförklaringar, d.v.s. att peka ut en enskild orsakande faktor som ansvarig för en viss typ av händelser (de nämner exemplet fetma).
Nästa steg i författarnas framställning är att påpeka att de flesta viktiga samhällsföreteelser orsakas av flera samverkande faktorer. Om en stor andel av alla vuxna har en stark benägenhet att bara se en förklaring till dessa företeelser kan det bli mycket problematiskt. En konsekvens av denna tendens att förvänta sig att företeelser har en förklaring är att man då ser olika förslag till förklaringar som konkurrenter och ömsesidigt uteslutande: antingen är min förklaring riktig eller så är det din förklaring som är korrekt. Författarna pekar på resultat från en studie där man lät ett hundratal personer välja mellan tre olika alternativ i tre olika frågeställningar. En av dessa löd så här:
Venezuela är ett land med ekonomiska problem, oförmöget att betala sina räkningar. Dr. P Garet hävdade att orsaken till detta var alltför många social program för att ge stöd till människor. Välj ETT argument som skulle vara bäst att använda om du vill argumentera för att han hade fel.
A. Dålig hushållning med pengar är en mer sannolik orsak till landets ekonomisk problem.
B. Vissa länder som Haiti har väldigt få program för att ge stöd till människor och Haiti har allvarliga ekonomiska problem.
C. Vissa länder som Sverige har många sociala program och har inte några ekonomiska problem.
Alternativ A motsäger inte Garets förklaring och visar alltså inte att den är felaktig. Alternativ B pekar på att företeelsen kan förekomma utan den förklaring som Garet framför, men är inte heller bevis för att Garets förklaring är fel. Alternativ C, däremot, motsäger direkt Garets hypotes, eftersom den hänvisar till att förekomsten av sociala program inte nödvändigtvis leder till ekonomiska problem. Personer som har en god förmåga att pröva resonemang skulle sannolikt påpeka att dessa uppgifter är otillräckliga för att dra en bestämd slutsats. Men ingen av deltagarna i studien visade några tecken på osäkerhet, de övervägde alternativen och valde ett av dem. Hälften valde alternativ A, och en fjärdedel alternativ B. En stor majoritet valde alternativ A i alla tre scenarier som de ställdes inför.
Studien hade en andra fas, där man lät dels personer som konsistent valt alternativ A, dels personer som konsistent valt alternativ C, diskutera en fråga de själva hade olika uppfattningar om med varandra, där de fick välja på en lista med olika teman. C-paret valde att diskutera huruvida det är mer effektivt att upplysa folk om hälsorisker med rökning eller höja tobaksskatten för att minska rökning. A-paret valde att diskutera om anledningarna till att lärare säger upp sig är låga löner eller dåliga arbetsmiljö. Forskarna spelade in och analyserade samtalen. I fallet med de som valt alternativ C fanns det flera drag av god diskursiv kvalitet i resonemangen. Båda parterna hänvisade till empirisk evidens som stöd för uppfattningar och båda parterna visade förståelse för att de båda uppfattningarna inte var ömsesidigt uteslutande. I fallet med de som valt alternativ A förlöpte samtalet annorlunda. Parterna turades om att argumentera för sin egen uppfattning utan att hänvisa till tänkbar evidens. Ingen av dem kommenterade den andres argument, utan fortsatte bara bygga på med flera argument för den egna uppfattningen. De uppvisade heller inga tecken på att inse att båda faktorerna kunde vara verksamma. I forskarnas tolkning såg A-paret ingen funktion i samtalet utöver att föra fram sina egna argument för den uppfattning de hade.
I en annan studie var fokus uppfattningar i en fråga snarare än förklaringar till en företeelse. 70 deltagare fick resonera om vad man borde göra åt problemet med unga människor som tagits till USA som barn och nu bodde olagligt i USA. De fick pricka in sin uppfattning på en sjugradig skala från “Sänd tillbaka dem” till “Låt dem få stanna”. De fick sedan förklara varför de tyckte som de tyckte, samt visa hur starkt de kände inför frågan på en skala från 1-10. Över 70% av deltagarna hade starka preferenser (-3/-2 eller +3/+2 på skalan), resten placerade sig på eller intill mitten. Forskarna menar att en fullgod motivering för ens uppfattning kring denna fråga kräver att man överväger två konkurrerande aspekter: samhället och dess lagar å ena sidan, och individer som inte medvetet brutit mot lagarna å andra sidan. Forskarna sorterade deltagarnas resonemang i tre kategorier: a) de som tog hänsyn till båda aspekterna, b) de som resonerade kring flera faktorer, men bara på ena sidan, och c) de som bara framförde ett argument för sin uppfattning. Över 70% hamnade i c-kategorin, d.v.s. formulerade bara ett argument för sin uppfattning. 10% formulerade flera argument, men bara för den egna uppfattningen. 17% nämnde argument för båda sidorna.
Forskarna fann också en tydlig relation mellan mer komplexa resonemang å ena sidan och hur starka övertygelserna och känslorna var å andra sidan. Den mindre grupp som nämnde argument för båda uppfattningarna lade sig själva i mitten på den 7-gradiga skalan. I den stora grupp som bara nämnde ett argument hade 90% en stark uppfattning i någon av ytterändorna på den 7-gradiga skalan. Ståndpunkter i ytterkanterna var också kopplade till starkare känslor inför frågan. Forskarna menar att det är rimligt att tolka resultaten så att mer nyanserade resonemang minskar benägenheten till att ha starka affekter inför omstridda samhällsfrågor, eller omvänt att starka känslor inför en fråga innebär begränsningar i benägenheten att ha mer sammansatta resonemang kring olika aspekter.
Kuhn och Iordanou föreslår med ledning av dessa studier att det kan vara produktivt att fokusera på att främja mer nyanserade kognitiva representationer av komplexa samhällsfrågor, snarare än att försöka dämpa människors affektnivåer. Dock pekar de på att det gjorts försök att få folk att överväga faktorer som talar emot deras uppfattningar, men att detta ofta väcker mer motstånd. De föreslår i stället strategin att få personer att överväga konsekvenser av och gränser för deras egna uppfattningar. Genom att ställa följdfrågor kan man utforska hur långt personer är villiga att driva sina uppfattningar, d.v.s. hur extrema de är beredda att vara. Detta, menar de, kan vara en mer verksam strategi för att få människor att bli mer nyanserade och överväga olika omständigheter och värden.
Slutligen, i kapitlet, pekar författarna på betydelsen av att människor kan ha olika “epistemologiska” antaganden, nämligen vad gäller den grundläggande föreställningen om att uppfattningar är något som bör prövas och revideras efter hand, snarare än att de är direkta avbildningar av verkligheten. Jag själv önskar så att våra skolor skulle vara mer framgångsrika i att främja detta synsätt på åsikter och uppfattningar om verkligheten, samt vänja barn och ungdomar vid att ställa sig frågor kring viktiga teman. Det kan vara frågor som t.ex.:
– Hur kan man veta om detta verkligen stämmer?
– Finns det andra relevanta faktorer som också påverkar uppkomsten av detta problem?
– Vilka olika sätt att resonera finns det om den aktuella frågan?
– Vilka omständigheter talar för och emot att en viss uppfattning är befogad?
– Vilka olika typer av konsekvenser skulle en viss åtgärd kunna tänkas få?
Kuhn, D. & Iordanou, K. (2019). Why do people argue past one another rather than with one another?, opublicerat bokkapitel. Se Deanna Kuhns sida på researchgate.net.
Om du tycker att integration av de många flyktingar och andra migranter som kommit till Sverige under senare år är en fråga som engagerar dig, då kommer du nog att tycka att den intervju som länkas nedan är intressant och viktig. Intervjun med Driton Rama är hämtad ur en serie intervjuer som vi gjort inom ramen för ett pågående forskningsprojekt, där vi valt ut sex verksamheter i olika delar av landet som använder någon typ av dialogmetodik för att bana väg för integration. Jag själv ser integration som en av de allra viktigaste samhällsfrågor svenska samhället har att hantera (det finns som vi alla vet också andra ödesfrågor). Många olika typer av åtgärder är nödvändiga, i forskningsprojektet fokuserar vi ett delområde: hur vi överbrygger de klyftor som finns i föreställningsvärldar och utgör hinder för en konstruktiv integration.
I intervjun berättar Driton Rama om den metodik som används i ENIG, Etableringsprogram för nyanlända i grupp. Programmet består av 16 träffar à 2 timmar och genomförs i bl.a. Kristianstads kommun på uppdrag av Arbetsförmedlingen. Programmet riktar sig till utrikesfödda som kommer från krigsdrabbade länder och står långt från integration i arbetsmarknaden, särskilt personer som misslyckats med SFI-kurser och praktik, lider av effekterna av traumatiseringar efter krigsupplevelser och/eller har svårt att tillgodogöra sig kunskap i de konventionella kurser som erbjuds därför att de har mycket låg utbildningsnivå och eventuellt är mer eller mindre analfabeter.
En presentation av Driton Ramas bakgrund återfinns efter intervjun.
