Month: March 2010

Lojong: When the world is filled with evil, transform all mishaps into the path of bodhi

[För en bakgrund till Lojong, se första Lojongkommentaren.]

En av sakerna jag gillar med Lojongsystemet är det tar hela grejen med andlighet rakt in i livets svåra situationer. Det är väl (jämförelsevis) ingen konst att odla välvilja och att stilla sinnet från en massa destruktiva tankar och känslor när man sitter i ett tyst rum och mediterar. Men Lojong är designat för att arbeta med sig själv när man är mitt i allt som pågår i ens liv.

“När världen är full av ondska, förvandla alla motgångar till uppvaknandets väg:” Nå, i sådana här sammanhang får språket gärna vara lite högtidligt. Men meningen är nog så jordnära: När det känns för jävligt, då är det ett bra tillfälle att se efter hur jag kan förhålla mig till det som händer runtomkring mig och i min själ, så att jag tar vara på tillfällena för transformation.

Det finns en mängd naiva och idealiserande föreställningar om “andligt uppvaknande,” “upplysning” och heliga människor som går ut på att man ska nå ett tillstånd av oändlig frid, visdom, insikt och fläckfri godhet. Men jag tycker det finns också många kloka och jordnära andliga traditioner som inte siktar mot en tillvaro bortom den vanliga mänskliga tillvaron, utan handlar om att vakna upp mitt i en vanlig vardag. Att utveckla en allt mer stabil förmåga att bevittna alla de processer som pågår i den egna själen innebär inte att man tar avstånd från känslor, värderingar, tankar, viktiga relationer, etc. Det handlar, som jag förstår det, mer om att ha ett centrum inom sig, vittnessjälvet, som kan se och konstatera vilka tankar och tolkningar hjärnan producerar, vilka känslor och tyckanden som väcks i kroppen och vilka begär och fantasier som ständigt uppkommer. Inte för att bli av med dem, det är ju där själva livet pågår, utan för att vinna en viss frihetsgrad. Mina tankar, känslor, reaktioner är sällan på liv och död, men det kan kännas så. Att ha en viss förankring i en vittnesposition ger möjlighet att själv navigera, snarare än att kastas hit och dit av vindar och strömmar.

Det är spännande att se hur de österländska erfarenheterna av flera tusen års utforskande av det mänskliga medvetandets natur och utvecklingsmöjligheter tas tillvara och omformas till synsätt, metoder och värden som vi kan ha stor nytta av i det postmoderna samhället. Se t.ex. Åsa Nilsonnes och Anna Kåvers böcker om dialektisk beteendeterapi och acceptans. Man kan faktiskt se deras böcker som en bruksanvisning för hur man kan arbeta med denna Lojongslogan, även om de har fokus på människor som verkligen är plågade av svåra känslor och saknar en stabil jagstruktur.

För den som är intresserad av att läsa mer om vittnessjälvet i vardagen rekommenderar jag också min egen text Brist på självinsikt: En viktig orsak till elakartade konflikter. Jag tycker fortfarande att den är bland det viktigaste jag skrivit (fast titeln är inte så bra . . .).

Lojong: Always maintain only a joyful mind

[För en bakgrund till Lojong, se första Lojongkommentaren.]

Av alla Lojongslogans så är nog den här den värsta: Upprätthåll alltid ett glädjefyllt sinnestillstånd. Första gången jag läste den så påminde den mig om en stor skylt som fanns utanför kassorna på varuhuset Billhälls vid Stigbergstorget i Göteborg i mitten på 1980-talet. “Var glad, så blir allting lättare” stod det. Jag hånskrattade åt det och tyckte det var ohyggligt naivt, kitschigt och närmast en förolämpning gentemot människor som är i svåra livslägen. “Stoppa dina sorger i en gammal säck.” Men jag kan inte värja mig mot det denna Lojongslogan påminner om. Det finns faktiskt en möjlighet att arbeta på sitt eget sinnestillstånd. Man kan visserligen inte sätta på och stänga av sina känslor hur som helst. Men man kan sträva efter att upprätthålla en positiv, välvillig och glädjefylld sinnesstämning.

I en av de första böckerna jag läste av Chögyam Trungpa (minns inte vilken just nu) så talar han om hur lätt det är att bli fast i en “poverty mentality,” d.v.s. i en upplevelse av att ha brist på det goda i livet: för lite kärlek, för lite sex, för lite fritid, för lite pengar, för lite livsglädje, o.s.v. Trungpas budskap var hårt: Sluta med det. Du kan i stället fokusera på vad du kan ge till andra människor. Ersätt fattigdomsmentaliteten med en generositetsmentalitet, tyckte Trungpa. Chockerande.

“Always maintain only a joyful mind.” Jag misslyckas ofta jämmerligen med att leva efter denna slogan. Men jag tycker i princip att det är en God Sak att jobba på. Både för min egen skull och för andras väl.

En intressant insikt när jag försöker jobba  med denna uppgift är att jag i vissa lägen inte vill. Knepigt. Varför vill man inte sträva efter ett glädjefullt sinnestillstånd? Nä, jag vill tycka synd om mig själv i fred . . .

Perspektivmedvetenhet

“Perspektivmedvetenhet” är ett av mina absoluta favoritbegrepp. Det pekar mot en av de riktigt betydelsefulla aspekterna av vuxenutveckling, ett slags färdighet som långt ifrån alla vuxna människor i vårt samhälle har i nämnvärd grad. Perspektivmedvetenhet står för en aktiv medvetenhet om att alla människor, inklusive man själv (hemska tanke . . .), ser och tolkar verkligheten genom ett perspektiv som har vissa egenskaper. Det är egenskaperna i perspektivet som styr vad det är jag uppmärksammar, vilka frågor jag ställer mig, vad jag tycker om det ena och det andra och hur jag agerar i olika frågor och situationer. I den mån man utvecklat perspektivmedvetenhet vet man att man själv och andra hela tiden tolkar det som händer: det finns ingen “sann” bild av verkligheten. Perspektiven blir “variabler,” d.v.s. jag vet att jag skulle kunna se och uppleva världen annorlunda än jag gör om jag var uppväxt i en annan kultur, var präglad av andra livserfarenheter, hade haft andra föräldrar, hade gått en annan utbildning, hade hamnat i andra sociala kretsar, etc., etc.

De som saknar perspektivmedvetenhet reflekterar inte över det egna tolkandet. De tycker ofta att de ser verkligheten som den är. Jag har rätt och ni har fel. Personer med en svagt utvecklad perspektivmedvetenhet är ofta rätt ointresserade av andra synsätt än det egna. De ser inte poängen med att sätta sig in i andras perspektiv. De tycker att dialoger är slöseri med tid, eftersom de inte har med sig en aktiv medvetenhet om att de själva kan upptäcka helt nya och viktiga infallsvinklar genom att ta del av hur andra ser och tolkar. Utan perspektivmedvetenhet går det trögt att skapa lärande organisationer, och vi blir mycket sämre på att ta hand om problem och utveckla bra verksamheter än vi skulle kunna vara.

Mycket skulle vara annorlunda i samhälle och organisationsliv om det fanns en  mer välutvecklad perspektivmedvetenhet bland oss vuxna . . .

Så att hitta vägar att främja en större perspektivmedvetenhet i samhället är, tycker jag, en synnerligen meningsfull och värdig uppgift att arbeta med. Vårt pågående forskningsprojekt om TIP, The Integral Process for Complex Issues, är ett bidrag, men det finns många, många sätt att arbeta med temat.

[För er där ute som är bekanta med Ken Wilbers böcker och “integral teori”: perspektivmedvetenhet är ett begrepp som täcker en stor del av betydelsen i Wilbers begrepp “visionslogik.” Jag har mer eller mindre slutat använda ordet “visionslogik” och föredrar “perspektivmedvetenhet”.]

Expertsyndromet

Ordet “expertsyndromet” bygger på bl.a. Bill Torberts, Bill Joiners och Stephen Josephs forskning och utvecklingsarbete kring skillnader i grader av medvetenhet hos ledare och medarbetare. Att agera som en “expert” innebär i denna modell att man har fullt fokus på att utföra sitt eget hantverk väl, men bara i begränsad grad uppmärksammar den komplexitet, det större sammanhang, de parter som berörs och de perspektivskillnader som finns runt omkring de omedelbara konkreta uppgifter experten är upptagen av.

“Experten” får sin självkänsla av att vara den som är bra på att sköta sitt hantverk och sätter därför en ära i att själv kunna leverera lösningar på problem. Experten noterar inte riktigt att alla aktörer ser aktuella frågor inifrån perspektiv som har väldigt olika egenskaper. Experten tenderar att ta sitt eget perspektiv för givet som det självklara sättet att tolka situationen.

Det finns mycket att säga om expertsyndromet, som inte riktigt får plats i en bloggtext. Men när man väl fått syn på fenomenet kan det vara rätt nedslående att se expertsyndromet i aktion i våra myndigheter, förvaltningar och andra organisationer. En organisation befolkad av personer som är fångna i expertsyndromet blir en organisation där man har fokus på rätt kortsiktiga, konkreta frågor. Man orkar inte riktigt med att hålla en stadig kompassriktning utifrån de övergripande strategiskt viktiga frågorna som t.ex. utveckling av kapaciteten att hantera komplexa samhällsfrågor. Vi får ett fokus på “quick fixes” som ska uppvisa handlingskraft, men där man inte kollar av vilka som berörs av frågan och borde konsulteras, vad som redan gjorts och vad man lärt av det, vilka långsiktiga konsekvenser man behöver ta hänsyn till, hur den enskilda frågan hänger ihop med de fundamentala övergripande samhällsfrågorna och -trenderna, etc., etc.

Vi får organisationer där ledningen helt enkelt tappar bort att arbeta strategiskt, därför att alla är fullt upptagna med sin egen lilla bit. Vi får också organisationer där det finns ett stort ointresse, t.o.m. motstånd och misstro, inför de aktörer som har annorlunda perspektiv än det egna. Man för inte dialoger för att få en rikare förståelse för vad som bör göras och hur det kan göras, utan vidtar en mängd okoordinerade åtgärder av kortvarig verkan, som ger en ryckighet i verksamheten. Förvaltningen består av en mängd stammar som var och en har sina egna sedvänjor och trosföreställningar. När de ska samverka med varandra vacklar de fram och tillbaka mellan god vilja och revirförsvar.

Min bild av svenska samhället är att det finns alltför få ledare och sakkunniga som har den grad av bred och flexibel medvetenhet som behövs för att hantera samtidens många utmaningar. Det behövs människor som har en skolad uppmärksamhet som alldeles spontant scannar av hur den enskilda frågan hänger ihop med den stora bilden, vilka aktörer som berörs av ett visst initiativ och hur de tänker, vilka perspektiv som behöver konsulteras för att man verkligen ska kunna agera på ett klokt sätt och inte minst vilka reaktioner och processer som går igång i en själv och hur man tar ansvar för att hantera dessa på ett professionellt sätt. Ack ja.