Berättelser vs. principer som kompasser i vardagen

Jag tror att en av de mest svårfångade övergångarna i vuxnas medvetandeutveckling handlar om balansen mellan att tolka sin värld med hjälp av berättelser kontra att tolka sin värld med hjälp av principer. Lite mer högtidligt kan man tala om en berättelsecentrerad kontra en principcentrerad föreställningsvärld. Jag ska försöka förklara vad jag är ute efter genom att återberätta en situation och använda den som illustration.

Jag fick nyligen höra om ett obehagligt morgonmöte på en arbetsplats. Det handlar om en avdelning på ett läkemedelsbolag med ett drygt 20-tal medarbetare, varav 16 var närvarande denna dag. Personalen består av huvudsakligen av två personalkategorier, läkare och icke-läkare, med en betydande statusskillnad sig emellan. Morgonmötet äger rum varje dag och är kort, bara 10-15 minuter. Först informerar avdelningschefen eller hans ställföreträdare, om det finns några viktiga saker att informera om, sedan går man ett raskt varv runt där var och en har tillfälle att ta upp frågor som behöver redas ut. Denna morgon är avdelningschefen bortrest och morgonmötet inleds av hans ställföreträdare, Anna. Det finns inte så mycket att informera om, men under rundan ger en av icke-läkarna, Birgitta, uttryck för sin irritation över att en läkare enligt Birgitta inte förberett vissa dokument tillräckligt noga, med följd att det uppstår ett stort och onödigt extraarbete för Birgitta och hennes kollegor. Birgitta menar att läkarna gör det lätt för sig och bryr sig inte om konsekvenserna för icke-läkarna. Tonen är frustrerad och förebrående och det finns ett påtagligt budskap om att Birgitta (och hennes kollegor) blir illa behandlade av läkarna. Det är inte första gången Birgitta ger uttryck för en känsla av att vara offer för orättvis behandling av läkarna, och flera av kollegorna tycker att Birgittas sätt att beklaga sig är tröttsamt. En av läkarna, Cecilia, är den som förberett dokumenten Birgitta syftar på. Cecilia går i svaromål och menar att hon följt de riktlinjer man kommit överens om för denna typ av dokument. Det uppstår en diskussion mellan Birgitta och Cecilia om vad riktlinjerna egentligen säger. Anna, ställföreträdande chefen, säger inte så mycket. Under diskussionen mellan Birgitta och Cecilia kommer det också kommentarer från andra, delvis direkt riktade till Cecilia men också i form av relativt högljutt tissel några personer emellan. Det är två av de andra läkarna, Daniela och Ellen, samt i viss mån avdelningens sekreterare, Frida, som lägger sig i diskussionen. Daniela, Ellen och Frida är nära förbundna med varandra. De sitter ofta tillsammans och pratar och skrattar på ett av arbetsrummen. Daniela och Ellen har arbetat på avdelningen länge och har mycket åsikter om vad som händer på arbetsplatsen. De ser sig själva som de mest effektiva och kompetenta och menar att flera av deras kollegor är lata, långsamma och mer eller mindre inkompetenta. Mest kritiska är de mot Cecilia och Anna, som båda under lång tid fått ta emot kritiska och sarkastiska kommentarer och ifrågasättanden. Nu på mötet byter de tre menande blickar med varandra, ler försmädligt och kommenterar Cecilias agerande sinsemellan. De fäller också ljudliga kommentarer av karaktären ”– Det här har vi ju pratat om tusen gånger, du måste väl ha begripit vid det här laget hur det ska vara.” Tonen är direkt giftig, ingen som är närvarande kan missta sig på den antagonistiska stämningen riktad mot Cecilia. Anna, som har rollen som mötesledare, vet inte riktigt hur hon ska handskas med situationen, men avslutar mötet med att be några av de inblandade att komma till hennes arbetsrum för att klara ut hur riktlinjerna ska se ut. Efter mötet pratar flera av de som var närvarande om hur obehaglig stämning det var. Ordet ”mobbning” används flera gånger för att beteckna det som pågår.

På denna arbetsplats finns ett antal medarbetare som aldrig talar illa om kollegor, även om de ibland är kritiska mot det ena eller det andra. Men det finns också de som ofta yttrar sig om vissa personer i nedsättande ordalag.

Jag tror att det är på det här viset: Personerna i båda dessa grupper har å ena sidan olika subjektiva reaktioner på kollegors agerande och personlighet. Somliga gillar man, andra tycker man mindre bra om. Några irriterar man sig på, därför att de beter sig på ett sätt man tycker är jobbigt, de gör inte sitt arbete med den kvalitet man tycker är rimlig att förvänta sig, eller de gör saker man tycker är moraliskt felaktiga. Å andra sidan har båda grupperna också en uppsättning värderingar, moraliska principer kring hur man bör bete sig. Det som gör dessa värderingar till principer är just att de ska vara allmängiltiga: de ska gälla alla, alltid, om det inte finns alldeles särskilda skäl för att göra undantag.

Jag tror att det som skiljer de här grupperna åt är att personerna i den ena gruppen är berättelsecentrerade, medan de i den andra gruppen är principcentrerade. De berättelsecentrerade personerna har sina bilder och historieskrivningar av andra människor och av det som händer på, i detta fallet, arbetsplatsen. Birgitta är inbäddad i en berättelse som går ut på att hon blir systematisk förfördelad av de bekväma läkarna, som inte drar sig för att vältra över arbetsbörda på icke-läkarna, som står lägre i rang än de själva. Hon är fången i en förövare-offer-dramaturgi. Allt som händer tolkas i ljuset av denna berättelse, det hon sett och hört broderas ut med hennes egna tolkningar och antaganden, känslor väcks och kommer sedan till uttryck i hennes attityd och agerande. Daniela och Ellen är å sin sida inbäddade i en berättelse som går ut på att de själva är de kompetenta, de som håller verksamheten uppe, medan det finns en rad kollegor (inklusive den ställföreträdande chefen) som är trögfattade, ineffektiva och saknar tillräcklig kompetens för sina positioner. Denna berättelse fyller liksom ut hela synfältet, den är så bestickande att dess logik blir helt dominant.

Skulle man tala med Birgitta, Daniela och Ellen och fråga dem om vad de har för moraliska värderingar kring hur människor bör bete sig mot varandra så skulle man säkert få rätt tydligt artikulerade svar. Men i det dagliga livet tar berättelserna överhand och försätter principerna ur spel. Den inre logiken i berättelserna är för personerna själva så övertygande att den tränger bort föreställningarna om hur man principiellt sett bör agera mot varandra. Principerna gäller liksom inte när man har att göra med personer som burit sig dumt åt, utan där är det det ”faktum” att de andra är inkompetenta/lata/arroganta/o.s.v. som är det avgörande för hur man reagerar.

Hos de principcentrerade personerna är det annorlunda. De har också sina reaktioner, men de känner en stark inre förpliktelse att faktiskt så gott man kan bete sig i samklang med de principer de tycker bör gälla. Även om de personligen är irriterade eller moraliskt upprörda bemödar de sig om att inte ägna sig åt förtal och skvaller, inte bete sig kränkande och respektlöst. De har alltså också sina berättelser, men det finns en motvikt till dem som innebär att de inte bara agerar ut sina åsikter ohämmat.

Nu har jag tagit ett exempel från en arbetsplats och vad som händer där. Men den grundläggande dynamiken kan man lika gärna hitta t.ex. i parrelationer, i diskussioner om kontroversiella samhällsfrågor eller i internationella konflikter. I många domäner blir det betydelsefullt om de inblandade personerna tolkar och agerar huvudsakligen med ledning av sina berättelser, eller om de har en uppsättning värderingar och principer som de konsulterar innan de skrider till handling. Om berättelserna är riktigt övertygande medan principerna känns abstrakta och irreleventa för det drama som just nu utspelar sig, då är principerna inte mycket värda.

Övergången från en renodlat berättelsecentrerad föreställningsvärld till en principcentrerad kan man se avspeglad i jagutvecklingsteorins stadiebeskrivningar, i Jane Loevingers tradition. Den sker, enligt modellen, mellan jagstadierna Self-aware och Conscientious. Det finns i jagutvecklingsteorin minst tre-fyra jagutvecklingsstadier efter Conscientious. Den principcentrerade föreställningsvärlden är alltså inte slutpunkten i vuxenutvecklingen (se t.ex. diskussionen av perspektivmedvetenhet i ett av mina blogginlägg). Givetvis är det också som många har påpekat så att en viss person inte konsistent fungerar på ett enda jagutvecklingsstadium, utan kan slira mellan flera.

Hur är det ställt med förmågan att tänka kritiskt om samhällsfrågor?

Jag håller just på att läsa en bok av den amerikanska forskaren Deanna Kuhn. Den heter “The skills of argument” (Cambridge University Press, 1991) och redovisar resultaten av ett mycket ambitiöst forskningsprojekt om hur “vanliga människor” egentligen resonerar om angelägna samhällsfrågor. Forskarna har gjort noga strukturerade intervjuer där deltagarna i undersökningen (160 personer) fått resonera om tre olika problemställningar: (1) Vad orsakar att fängelseinterner återfaller i brottslighet efter de frigivits?; (2) Vad orsakar att barn misslyckas i skolan?; och (3) Vad orsakar arbetslöshet?

Intervjuerna har analyserats mycket noggrant för att vinna kunskap om hur människor egentligen tänker om orsakssammanhang och i synnerhet i vilken mån de reflekterar över hur man kan veta något om orsakerna till de problem som diskuteras. Mycket intressant. Och betänkligt.

Jag ska inte här försöka sammanfatta allt som är intressant och viktigt med denna studie, men jag vill göra en snabböversättning av ett par stycken i det avslutande kapitlet. Då låter det så här:

“Den viktigaste, mest värdefulla typen av kunskap är varken säker bortom alla tvivel eller den slumpartade produkten av personligt tyckande. I stället är den produkten av ett ansträngande kognitivt arbete där möjligheter tänks ut, övervägs och utvärderas och där man når fram till underbyggda slutsatser. Bara en minoritet av den population vi undersökte (mellan 9 och 22% bland de ämnen som undersöktes) uppvisar denna epistemologiska förståelse. Utan en sådan har folk små incitament och liten benägenhet att utveckla de argumentationsfärdigheter som är vår studies främsta fokus.

Det enskilt mest avslöjande resultatet i den epistemologiska kategorin är den höga grad av säkerhet deltagarna anser sig ha vad gäller deras uppfattningar om hur de fenomen de tillfrågats om kan förklaras. Graden av säkerhet är något lägre för det ämne där deltagarna har minst personlig erfarenhet (återfall i brottslighet), men för alla tre ämnena säger sig minst hälften av deltagarna vara säkra eller mycket säkra på att deras teorier om orsaker är riktiga; för skoltemat når denna andel nästan tre fjärdedelar.

De frågor om orsakssammanhang som deltagarna är så säkra att de vet svaren på är dock komplexa frågor där även de experter vi också intervjuade saknar förutsättningar att ha säker kunskap. […] Fångars återfall i brottslighet, barns misslyckande i skolan och arbetslöshet är frågor där experter är överens om att det handlar om komplexa fenomen som tydligt omfattar mångfaldiga och interagerande orsaker och effekter i många riktningar, effekter som dessutom varierar mellan individer och grupper, även om en del vanliga mönster kan urskiljas. Ändå är det bara en liten minoritet av vanliga människor som ser fenomenen på detta sätt. För det mesta så är de säkra på att de “vet” svaren på våra frågor, men i den naiva betydelsen av att aldrig ha reflekterat över om svaren skulle kunna vara annorlunda.” (s. 264-265)

Ack ja. Jag tänker på hur fruktansvärt betydelsefullt det är att barn och ungdomar i skolan (och på andra håll) tränas i att tänka, d.v.s. hur man bildar sig underbyggda uppfattningar om viktiga frågor. Kuhns bok är tjugo år gammal, men jag tror tyvärr inte det har hänt så mycket sedan undersökningen gjordes. Jag misstänker att här finns ett viktigt “förbättringsområde” som kunde ha stor betydelse för våra möjligheter att upprätthålla ett anständigt samhälle där vi klarar av att hantera våra gemensamma problem på ett rimligt skickligt sätt.

På spaning efter mönster bland förändringsagenter

Jag brottas för närvarande med en i mitt tycke väldigt svår uppgift. Jag söker efter en lämplig begreppsapparat och sätt att prata om förändringsarbete i bred mening. Mer precist handlar det om att kunna sätta ord på skillnader i föreställningsvärldar och förhållningssätt hos personer som är engagerade i någon sorts samhällsnyttigt förändringsarbete. Jag och mina närmaste kollegor (Pia Andersson, Anneline Sander, Anna Tiger, Sofia Emanuelsson, m.fl.) har under de senaste åtta åren genomfört ett antal fallstudier som på olika sätt handlar om samhälleligt förändringsarbete. Vi har analyserat egenskaperna i de arbetssätt som över tid utvecklats i en rad verksamheter: Tryggare och Mänskligare Göteborgs kansligrupp, fritidsgården Mixgården, Ung Kultur 116 (ett projekt kring klotter/graffiti i Göteborgs Stad), Hyresgästföreningens i Västra Sverige mobiliseringsarbete bland boende i Hjällbo, Eva Ohlssons arbete med hedersrelaterat våld i Halland och föreningen Fanzingos arbete med att främja ungdomars berättande i media. Vi har också intervjuat ett rätt stort antal enskilda personer om hur de driver förändringsarbete inom sina egna organisationer eller i form av olika projekt.

Jag är en sökande natur, som dras till fenomen som jag (och andra) ännu inte har riktigt förstått. Jag drar mig för att alltför snabbt binda mig till en färdig teori, utan vill vara öppen för att upptäcka mönster och sätta ord på dessa. Många av mina kollegor är mer fokuserade på att pröva och förfina mer stringenta modeller, där det finns väldefinierade begrepp och variabler som man kan använda för att analysera empiriska data och få välsorterad kunskap. Jag är också ute efter att kunna formulera kunskap så välstrukturerat som möjligt, men jag tycker att många teorier och modeller är alltför snäva för att verkligen kunna göra rättvisa åt en komplex och svårfångad verklighet. Här finns alltså en målkonflikt mellan att å ena sidan bibehålla en öppenhet för verklighetens variationer och unika företeelser och å andra sidan faktiskt kunna formulera begrepp och modeller som skapar ordning och översikt och hjälper att förstå orsakssammanhang och mönster med viss stringens.

Att befinna sig mitt i detta spänningsfält mellan kaos och ordning är att varken låta sig uppslukas av kaos och därmed ge upp ambitionen att skapa ordnad kunskap eller välja och lägga fast en diskurs som stänger dörren till de fenomen som inte är beskrivbara med den modell man valt. Det är både jobbigt och stimulerande.

Hur som helst, jag är mitt i ett sökande efter ett språk som kan beskriva relevanta mönster och variationsrikedom så att dessa blir begripliga och därmed lättare att reflektera över och utvecklas i. Jag gjorde under det gångna året ett rätt seriöst försök att skriva ihop en teoretisk referensram för att beskriva egenskaper i samhällsförändringsagenters föreställningsvärldar. Den kommer snart att publiceras i tidskriften Integral Review. När jag nu sitter och analyserar och reflekterar över fallstudier (t.ex. intervjutranskriptioner) så är det inte så enkelt att fånga in de mönster jag tycker mig se i den teoretiska referensramens termer. Jag bollar med tre olika teoretiska modeller (eller vad man nu ska kalla dem för), som alla tre har intressanta och relevanta infallsvinklar att erbjuda, men som inte utan vidare låter sig byggas ihop med varandra. Den modell jag just nu är mest sysselsatt med, därför att den ger mig ett språk för mönster som jag själv tycker är mycket intressanta att bättre förstå, är Michael Basseches teoretiska referensram kring dialektiskt tänkande. Han beskriver en dialektisk föreställningsvärld som genomsyrad av en insikt om betydelsen av processer, relationer, kontext (system/strukturer) och perspektiv inom många olika domäner. Den andra modellen är “medvetenhetskompassen,” baserad på Bill Joiners och Stephen Josephs “leadership agility”-modell. Medvetenhetskompassen sorterar upp medvetenhet genom att beskriva fyra olika domäner att rikta uppmärksamhet mot i t.ex. ledarskap och förändringsarbete: Uppgiften, Kontexten, Intressenter och Själv. Den tredje modellen är en familj av komplexitetsteorier, så som Michael Commons Model of Hierarchical Complexity, Kurt Fischers Skill theory och Elliott Jaques Requisite Organization.

I vårt fallmaterial ser jag att det finns många förändringsagenter som tar sig an uppgiften på ett sätt som väl beskrivs av Michael Basseches dialektiska tänkande: stark processorientering; medvetna sätt att etablera och bygga relationer; kunskapssökande; fokus på att involvera människor i reflektion och utveckling av sina perspektiv; sökande efter hur man kan etablera forum för genuin dialog; ickedömande inför olikartade synsätt och beteenden; välutvecklad insikt i hur alla fenomen är inbäddade i en större kontext som har en rad egna egenskaper och förändringsprocesser.

Jag tror det med hjälp av de tre modeller jag nämnde ovan går att beskriva ett dialektiskt förhållningssätt så pass tydligt att det faktiskt går att göra analyser av t.ex. intervjuer med förändringsagenter och med rimlig grad av stringens bedöma hur stora inslagen av en dialektisk föreställningsvärld är i den intervjuades sätt att resonera och agera. Likaså bör det gå  (fast det är svårare) att beskriva egenskaperna i en föreställningsvärld och agerande hos personer som inte i nämnvärd utsträckning resonerar dialektiskt.

Det mer specifika förståelseproblem jag brottas med just nu är att det verkar finnas betydande skillnader mellan olika personer vad gäller vilka domäner de tillämpar ett dialektiskt förhållningssätt på. Det tycks finnas en del som med stor skicklighet använder sig av ett flertal av ingredienserna i ett dialektiskt förhållningssätt när de arbetar med pedagogiska och andra utvecklande mål i förhållande till vissa målgrupper, som t.ex. ungdomar med sociala problem, men inte i nämnvärd grad använder samma förhållningssätt i kontakten med andra aktörer, som t.ex. myndighetsföreträdare. Formuleringen av mål och uppgifter kan vara rätt smal, t.ex. att stödja en viss målgrupp i att utveckla nya färdigheter och livsvägar (inget fel i det, givetvis, det kan vara synnerligen meningsfullt att fokusera på det sättet). Inom detta verksamhetsfält tillämpas många eller alla aspekter av ett dialektiskt förhållningssätt. Det finns dock andra förändringsagenter som på ett helt annat sätt utvecklar visioner om att bidra till en bredare förändring av hur vissa delar av samhället fungerar. Här handlar det om något som går långt utöver att skickligt utveckla och bedriva en egen välfungerande verksamhet, nämligen att påverka hur andra aktörer och system fungerar. Detta kan man förstås också ta sig an utifrån en dialektiskt verklighetsuppfattning, med (tror jag) beskrivbara karakteristiska drag i hur man formulerar mål och hur man tar sig an utmaningen.

Så jag hoppas att mina ansträngningar att begripa mig på de olika fallstudierna i ljuset av en uppsättning illa integrerade teoretiska modeller så småningom ska resultera i mer klarhet i hur man kan beskriva olika sorters “förändringsagentskap.”

En dialektisk världsbild

Den amerikanske forskaren och psykoterapeuten Michael Basseches gjorde i sin doktorsavhandling en inträngande studie av “dialektiskt tänkande.” Avhandlingen bearbetades till en bok, Dialectical thinking and adult development, som kom ut 1984 och som är en av vuxenutvecklings-litteraturens klassiker.

Basseches pekar ut tre element som starkt genomsyrar den dialektiska världsbilden. Dessa tre element kan sägas vara uttryck för en långt utvecklad komplexitetsmedvetenhet, som resulterat i antaganden om verklighetens natur.

I den dialektiska verklighetsuppfattningen uppmärksammas:

Processer. Allting befinner sig i ständig förändring som också ständigt ändrar förutsättningarna. I den dialektiska verklighetsuppfattningen förväntar man sig att allting är inbäddat i förändringsprocesser av olika slag. Man söker därför aktivt förståelse för dessa processers karaktär. Hur var det innan? Vad håller på att hända? Hur kan det tänkas bli framöver? Vilka slutsatser drar vi av detta? Den intensiva medvetenheten om att allting är statt i förändring leder också till en insikt om det fåfänga i att räkna med stabila förhållanden. I den dialektiska verklighetsuppfattningen är det en självklarhet att man inte kan utgå från att förutsättningarna kommer att vara desamma i framtiden. Därför är det heller inte så meningsfullt att tänka ut alltför detaljerade koncept för hur man vill att det ska bli, eftersom det finns alltför många variabler som utvecklas på ett svårförutsägbart sätt. En dialektisk verklighetsuppfattning leder i allmänhet till en uttalad processorientering, vilket innebär att man startar något, men fullt och fast räknar med att det händer saker under resans gång som innebär att man kommer att förändra såväl mål som strategier i takt med att det händer olika saker, liksom att resultaten kanske kommer att bli något som man inte alls kunde föreställa sig innan man gav sig i kast med ett initiativ.

Kontext. Varje projekt, varje initiativ man tar sig an är inbäddat i en kontext och denna kontext har en mängd egenskaper som utgör ramar för vad som kan hända och vad som inte kan hända. Den dialektiska verklighetsuppfattningen kännetecknas av att man förväntar sig och uppmärksammar att det större sammanhang man verkar inom ofta har karaktären av ett komplext system av olika sorters strukturer. Det finns organisatoriska strukturer och rutiner, det finns kulturella normsystem, det finns regelverk, maktförhållanden, beslutsordningar, etc., etc. Den som verkligen uppmärksammar att den kontext man befinner sig har sina egna former, den är också väl medveten om att de egna möjligheterna att komma någon vart med ett eget initiativ är större om man faktiskt förstår och försöker att aktivt navigera i de komplexa strukturer man har omkring sig. En vanligt konsekvens av en dialektisk verklighetsuppfattning är att man söker efter “manöverutrymme.” Var finns det en öppning, där något kan hända? Fokus ligger mer på att söka efter de möjligheter som kontexten faktiskt öppnar för, snarare än att utan hänsyn till egenskaperna i den kontext man befinner sig tänka ut en färdig idé som man sedan försöker förverkliga.

Relationer. Saker och ting, liksom personer och organisationer, står inte för sig själva med sina inneboende fasta egenskaper. Allting befinner sig i olika sorters relationer till något annat. Många företeelser är vad de är därför att de står i en viss sorts relation till något annat. Det går inte att förstå det enskilda utan att förstå karaktären på relationerna som det enskilda har till andra företeelser. I en dialektisk verklighetsuppfattning förväntar man sig att relationer mellan människor, mellan människor och saker och saker emellan har sina egna, betydelsefulla egenskaper. Relationernas egenskaper kan man varsebli och förstå. Man kan också medvetet arbeta med att skapa och förändra relationer, de är inte givna. Egenskaperna i relationer kan vara viktiga förklaringar till det som händer, förklaringar som inte kan reduceras till egenskaper i de enskilda parterna/elementen i relationen. Hur en viss person beter sig kan inte bara förklaras med inneboende egenskaper hos denna person, utan också genom karaktären på den relation som personen har med andra.

Själv vill jag gärna lägga till ett fjärde element till Basseches tre: perspektiv. Basseches skriver ingående om hur dialektiska tänkare har en stark medvetenhet om hur allt meningsskapande är beroende av egenskaperna i de perspektiv, diskurser, föreställningsvärldar vi har, men han behandlar detta tema som en underkategori till “kontext.” Jag har skrivit om “perspektivmedvetenhet” på annat håll.

De tre (eller fyra) aspekterna av en dialektisk verklighetsuppfattning enligt Basseches är förstås ofta sammanvävda med varandra: kontexter befinner sig i förändring; förändringar betingas av egenskaper i kontexten; relationer befinner sig i förändringsprocesser; det enskilda kan ha olika sorters relationer till kontexten; hur allting ser ut kan förändras när perspektiven förändras, etc., etc. Flera av de dialektiska tankeformer som Basseches identifierade handlar därför om transformation, vilket blir ett naturligt tema om man kombinerar föreställningar om förändringsprocesser, kontextens struktur och relationers egenskaper. Att förstå transformation och att själv arbeta med transformation ligger nära till hands för en dialektisk tänkare.

För den som har en dialektisk världsuppfattning blir det ofta en självklarhet att man som enskild människa vid en enskild tidpunkt inte kan ha kunskap om alla relevanta förutsättningar och därmed inte heller kan tänka ut färdiga planer som sedan i ordnade former ska implementeras. Man vänjer sig vid att inte ha så mycket kontroll, utan ställer in sig på att visserligen ha visioner och värderingar, men räkna med att man får ta ett steg i taget och se vad som händer. Att läsa av var “systemet” befinner sig just nu och göra det som verkar möjligt att göra är en typisk hållning. Personer med en dialektisk världsbild talar ofta om det de gör i termer av att vara katalysator, enzym eller matchmaker. De styr inte, de genomför inte en färdig plan, utan de är en aktiv faktor i processer som följer sina egna banor, där man kan tillföra lite energi som påverkar processerna i en gynnsam riktning.

I en alldeles nyutkommen doktorsavhandling har Barrett Brown intervjuat 13 personer som alla arbetar med att utveckla och leda relativt storskaliga hållbarhetsprojekt och som dessutom genom jagutvecklingstest visat sig höra till något av de tre sista stadierna i Susanne Cook-Greuters version av jagutvecklingsteori. Brown var intresserad av att studera hur personer i de sena jagutvecklingsstadierna tänker och agerar som förändringsledare. Han fann i intervjumaterialet åtta karakteristiska mönster som han sorterar i tre huvudkategorier:

1. Design from a Deep Inner Foundation
– Sustainability work as spiritual practice;
– Design grounded in transpersonal meaning;
– Uncertainty embraced, with trust in self, others and the process.

2. Access to Powerful Internal Resources and Theories to Design
– Use of intuition and ways of knowing other than rational analysis;
– Navigation via systems theory, complexity theory and/or integral theory.

3. Adaptive Design Management
– Dialogue with the system to consistently adapt the design;
– Roles adopted as space holder, creator of supportive conditions, and catalyst;
– Development cultivated in self, others, and the collective.

Sex av de åtta mönster Brown funnit kan, som jag ser det, direkt förklaras med hjälp av Basseches beskrivning av egenskaperna i den dialektiska verklighetsuppfattningen. De övriga två är de som handlar om hållbarhetsarbete som en andlig praxis och den transpersonella dimensionen (att uppleva sig som en kanal för något större än man själv, samt att ta emot inspiration som upplevs komma från en transpersonell källa) kan inte direkt härledas från Basseches ramverk, i alla fall inte utan att bygga ut det ett par steg.

Jag tror verkligen att Basseches har prickat in något mycket fundamentalt, av stor betydelse i synnerhet för förståelsen av skickliga sätt att hantera komplexa frågor och processer. För er som intresserat er för teorier om hierarkisk komplexitet (t.ex. MHC, the Model of Hierarchical Complexity, eller LAS, the Lectical Assessment System) kan Basseches synsätt ge en spännande kontrastverkan. Vuxenutveckling handlar kanske inte bara om att behärska alltmer komplexa orsakssammanhang. Det handlar kanske också om att lära sig leva med och skickligt hantera att vi inte kan behärska komplexa orsakssammanhang genom allomfattande teorier, invecklade strategier, sofistikerade organisationsformer och framför allt inte genom att tänka ut smarta planer och sedan försöka få dem genomförda.

BASSECHES, M. A. (1984) Dialectical thinking and adult development, Norwood, N.J.: Ablex Press.

BROWN, B. C. (2011) Conscious Leadership for Sustainability: How Leaders with a Late-Stage Action Logic Design and Engage in Sustainability Initiatives, Doctoral dissertation, Fielding Graduate University. Finns (i skrivande stund i alla fall) här: http://integralthinkers.com/featured/conscious-leadership/

Komplexitetsnivåer

Jag satte mig just och skrev ihop en anpassad och försvenskad version av komplexitetsnivåerna 8-12 i Model of Hierarchical Complexity, MHC. Jag behöver en sådan enkel översikt i en del kurser och seminarier, där vi inte har tid att gå in så djupt i det här med olika komplexitetsnivåer, utan där det mer handlar om att få en glimt av vilken betydelse skillnader i komplexitetsnivå kan ha. Man kan resonera om arbete, ledarskap, konfliktbeteenden, relationer, politik, etc. med utgångspunkt från ett komplexitetsperspektiv. Jag har mixtrat lite i förhållande till de väldigt matematiskt stringenta definitioner av nivåerna som finns i MHC, särskilt i det två sista nivåerna nedan.

**************************************************************

Konkret nivå (MHC: 8 Concrete)

Den konkreta nivån innebär att man bara talar om konkreta, specifika och enskilda händelser och företeelser. Samtal och tankar handlar om sådant man varit med om, namngivna personer, saker, etc. i det förflutna, nuet eller framtiden. Den konkreta nivån blir mest begriplig om man uppmärksammar vad som saknas i tankar och resonemang. På den konkreta nivån generaliserar man inte, d.v.s. man talar inte om de enskilda konkreta saker som exempel på en generell företeelse. Man formulerar alltså inte generella kategorier av händelser, personer och ting som har vissa egen­skaper gemensamt (Kategorinivån), utan håller sig till det enskilda fallet. Inte heller uppmärksammar man och resonerar kring vilka typer av orsakssamband som kan förklara det konkreta (Sambandnivån). Den konkreta nivån domineras av berät­telser om incidenter, människor man känner till, saker man själv är intresserad av.

Kategorinivån (MHC: 9 Abstract)

På kategorinivån ser man det enskilda fallet som ett av många i samma kategori, där kategorin tillskrivs gemensamma egenskaper. Den positiva aspekten av detta är att man kan resonera om problem och frågor i allmänhet, man kan t.ex. sammanfatta många enskilda fall till en typ av problem och sedan resonera om vad som bör göras åt denna typ av problem, snarare än att prata om just ett enskilt specifikt fall. I kontrast till den konkreta nivån blir det på kategorinivån mer naturligt att resonera kring hur vissa typer av frågor bör hanteras, därför att man kan bortse från det specifika fallets alla detaljer och i stället fokusera på det som är relevant för många liknande fall. En begränsning i kategorinivån är att man inte reflekterar över orsaks­samband, utan tenderar att tillskriva de olika kategorierna fasta egenskaper. Kategorinivån är därför fylld med stereotyper, generaliseringar om t.ex. vissa grupper av människor. Resonemang på kategorinivån karakteriseras av att det görs många påståenden och fälls många omdömen, utan att personerna bemödar sig om att söka förklaringar, ge argument som stödjer påståendena eller ta hänsyn till varierande omständigheter. I den mån “förklaringar” ges, så har de också karaktären av påståenden, som t.ex.: “Bankdirektörer skaffar sig förmånliga fallskärmar för att de är giriga.” “Invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken för att de saknar moral.” Typiskt för kategorinivån är att det saknas resonemang om sammanhang, förklaringar, orsak-verkanrelationer. Varje påstående, åsikt och trosföreställning är sig själv nog.

Sambandnivån (MHC: 10 Formal)

På sambandnivån resonerar man med hjälp av föreställningar om generaliserade relationer mellan kategorier. Man har tankar om hur olika företeelser hänger samman med varandra genom orsak-verkanrelationer eller på andra sätt. Det handlar inte bara om vad det var som var orsaken till att just en viss sak hände (vilket hör hemma på den konkreta nivån), utan vilka allmänna principer för orsakssamband som kan tänkas förklara den enskilda händelsen. På sambandnivån utgår man från att det finns begripliga förklaringar till det allra mesta. Står man inför ett problem, så söker man förstå varför verkligheten ser ut som den gör och vad som skulle kunna göra att man kan gå i en önskad riktning. På sambandnivån blir det naturligt att tänka hypotetiskt, eftersom man har föreställningar om hur saker fungerar. Man kan göra mentala experiment: om man skulle göra på det viset, vad skulle då hända? Om man i stället gör så där, hur blir det då? Typiskt för resonerande på sambandnivån är att man efterfrågar skälen till att man ska tro på en viss slutsats och man prövar om ett påstående verkligen stämmer överens med kända fakta eller logisk rimlighet. Begräns­ningen i sambandnivån ligger i resonemangens enkelriktade karaktär. Uppmärk­samheten fokuseras på en företeelse, som står i något slags linjär relation till bakomliggande orsaker, eller kommande konsekvenser. Orsakssamband uppfattas som enkelriktade: en sak orsakar en annan. Man kan söka förklaringar till händelser, eller spekulera om möjliga konsekvenser av ett visst förhållande. Det saknas dock föreställningar om att faktorer kan vara ömsesidigt beroende i komplexa nätverk.

Systemnivån (MHC: 11 Systematic)

På systemnivån för man resonemang som bygger på föreställningar om att orsaks­samband bildar komplexa nätverksrelationer, system eller ömsesidigt beroende relationer. I system kan olika variabler hänga samman med varandra på sätt som inte går att reducera till enkla linjära orsak-verkanrelationer. Många omständigheter och förutsättningar kan bilda system, där systemet som sådant har egenskaper som får långtgående konsekvenser för delarna i systemet. På system­nivån är det vanligt att man tänker i termer av den enskilda delens funktion i ett helt system, hur händelser leder till konsekvenser i systemet, som i sin tur återverkar på händelserna på kom­plexa sätt. Resonemang på systemnivån är ofta mer omfattande, det går inte att tala om komplexa sammanhang i enskilda satser, utan man behöver beskriva och resonera mer utförligt för att göra rättvisa åt den komplexitet man ser.

Perspektivnivån (MHC: 12 Metasystematic*)

På perspektivnivån reflekterar man över egenskaperna i hela system, jämför olika typer av system med varandra och resonerar om hur systemen är relaterade till varandra. En särskilt viktig aspekt av perspektivnivån är insikten om att man själv och andra betraktar världen med hjälp av perspektiv som själva är system och har en rad egenskaper. Perspektivens egenskaper ses som viktiga förklaringar till att man ser världen som man ser den. Man blir medveten om att världen kan se annorlunda ut om man betraktar den utifrån ett annat perspektiv. Detta får mestadels som konse­kvens att man är intensivt medveten om att man själv har blinda fläckar: det egna perspektivet hjälper en att se vissa typer av sammanhang väldigt tydligt, men man vet också att det är frågor man inte ställer, aspekter man inte ser, sammanhang man inte varseblir, eftersom det egna perspektivets antaganden och begreppsvärld styr varseblivning och tolkning. Personer som resonerar på perspektivnivån är i allmänhet svagt identifierade med ett visst perspektiv eller värdesystem och är snarare intres­serade av att prova ut olika synsätt och infallsvinklar och lära av den kontrastverkan som uppstår när man ser en fråga ur olika perspektiv.

———————————————————————————————————–

* Beskrivningen av Perspektivnivån avviker ganska kraftigt från MHCs definition av den metasystematiska nivån

Thomas Jordan, februari 2011

Funktioner i strukturerade förändringsmetoder

Jag är projektledare för ett forskningsprojekt om hur vi (=engagerade människor, samhällets organisationer, etc.) kan bli bättre på att hantera svårlösta, komplexa samhällsfrågor. Projektet har flera delar, varav en handlar om att nå en bättre förståelse av olika typer av metoder som används när en grupp människor behöver utveckla en gemensam strategi för att hantera en besvärlig fråga. Exempel på sådana metoder är bl.a.: Open Space, Framtidsverkstad, Strategic Choice Approach, World Café, Opera, WorkOut och TIP, The Integral Process for Complex Issues (som vi själva arbetar med).

Vad är det egentligen sådana metoder tillför? Varför skulle de behövas? Räcker det inte att sätta sig tillsammans och prata sig fram till vad som är vettigt att göra? Min vinkel på dessa frågor kan knytas till begreppet “scaffolding,” som ju ordagrant betyder “byggnadsställning,” men som i pedagogisk forskning har använts för att beteckna alla typer av stödstrukturer som underlättar lärande, kunskapsbildning och färdighetsutveckling. Om vi tänker på metoder för problemlösning som olika former av “scaffolding,” eller stödstrukturer, så blir nästa fråga att ta reda på vad det är som olika inslag i metoderna är tänkta att stödja. Jag har, utifrån min egen förförståelse, börjat samla ihop punkter kring denna fråga. Detta är verkligen “work in progress,” så om någon vill hjälpa till att tänka kring detta så tar jag tacksamt emot kommentarer.

Ansatsen är sannolikt relevant också för andra typer av metoder och processledning, inte minst vad gäller olika metoder för konflikthantering.

Nedan finns den sammanställning som jag har i nuläget, den kan säkert omformuleras och vidareutvecklas på många sätt.

********************************************************

I. Stöd för uppmärksamhet

Hur olika inslag i metoderna utgör stödjande strukturer för att mobilisera och rikta deltagarnas individuella och kollektiva  uppmärksamhet.

  • Fokusera deltagarnas uppmärksamhet på samma tema/sakfråga så att det blir möjligt för gruppen att arbeta tillsammans.
  • Strukturera deltagarnas uppmärksamhet så att en uppgift i taget kommer i fokus, som t.ex.: inventera relevanta frågor, formulera mål, analysera relevanta omständigheter, utveckla handlingsplan, koordinera genomförande, utvärdering.
  • Synliggöra oreflekterade antaganden och tolkningar och öppna upp (eller t.o.m. riva upp) deltagarnas mentala kartor i syfte att skapa utrymme för nya ansatser och idéer.

 

II. Relationer

Hur inslag i metoderna stödjer etableringen av relationer med sådana egenskaper att det blir möjligt att arbeta produktivt tillsammans.

 

  • Skapa trygghet i rummet: en känsla av att vara välkommen och etablering av en grundläggande tillit som sänker trösklarna till att föra dialoger och samarbeta.
  • Skapa gynnsamma förutsättningar för att människor som tidigare inte känner varandra personligen ska knyta kontakt och etablera relationer.
  • Frigöra energi som låsts i konfliktfyllda relationer så att en känsla av viss gemenskap kan uppstå och att möjliggöra kreativ och produktiv användningar av skillnaders mellan perspektiv och intressen.

 

 

III: Attityder/Känsla

Hur inslag i metoderna stödjer förändringar i attityder och inställningar.

 

  • Mobilisera engagemang, energi och hopp att gemensamma ansträngningar ska kunna leda till meningsfulla resultat.
  • Förskjuta fokus från hinder, frustration och förebråelser till möjligheter.
  • Stärka deltagarnas känsla av ansvar för åtgärder och resultat.

 

IV. Förståelse

Hur inslag i metoderna leder till en fördjupad förståelse och formulering av förutsättningar, orsakssamband, konsekvenser och möjligheter.

 

  • Klargöra och formulera deltagarnas intressen och behov så att dessa kan kommuniceras och förstås av beslutsfattare och/eller andra intressenter.
  • Dela relevant information så att deltagarna kan se och förstå de förutsättningar, orsakssammanhang och möjligheter som genomsyrar det större sammanhang som sakfrågorna befinner sig i.
  • Nå fram till en gemensam verklighetsbeskrivning av situationen och till en gemensam strategi.

 

  • Öka medvetenheten om olika perspektivs egenskaper, så att deltagarna på ett kreativt sätt kan använda de spänninger som finns mellan olika perspektiv i synen på orsakssammanhang, värden och önskvärda åtgärder.

 

 

V. Resursmobilisering

Hur inslag i metoderna mobiliserar och stärker deltagarnas resurser.

 

  • Skapa gynnsamma förutsättningar för att mobilisera och aktivera deltagarnas kunskaper, färdigheter, kreativitet och andra resurser.

 

VI. Samordning av handling

Hur inslag i metoderna stödjer samordning av de handlingar som är nödvändiga för att genomföra strategin.

  • Samordna genomförandet av strategin genom planering, ledning och uppföljning.

“The Judgment Factory”

Jag snubblade surfandes över ett litet pedagogiskt trick som jag tror kan vara användbart för oss som vill hitta vägar att främja lite mer komplexitetsmedvetenhet och perspektivmedvetenhet i arbets- och samhällsliv. Det är en egentligen enkel sak, men även sådant som är “sunt förnuft” kan ibland behöva ett namn för att uppmärksammas och spridas. Tricket kallas “The Judgment Factory,” på svenska ungefär “Omdömesfabriken” (låter ju som vanligt inte lika tjusigt på svenska som på engelska 🙁 ). Det handlar helt enkelt om att etablera vanan att när någon fäller ett (förhastat) omdöme, gå tillbaka till att kolla vilka informationer som egentligen ligger till grund för omdömet, vilka tolkningar som gjordes av dessa informationer, samt om det finns möjliga alternativa tolkningar av samma informationer.

Läs mer på denna länk:

The Judgment Factory: Reverse engineering dangerous judgments in turbulent times

Det finns en intressant liten Youtubesekvens där en kvinna berättar om hur man använt “The Judgment Factory” för att öka förtroendekapitalet i ett företag som genomgår en rörig omorganisation:

The Judgment Factory: Cultivating a Self-Reflecting Culture to Build Trust

“The Judgment Factory” kan ses som en light-version av Chris Argyris “Ladder of inference,” som fick stor spridning genom att den finns med i Peter Senges The Fifth Discipline Fieldbook. En svensk översikt av “the ladder of inference” finns i denna fil, för utförligare förklaring se t.ex. denna länk: ladder of inference).

Fem aspekter av medvetenhet

Sökandet efter att ändamålsenligt språk för att synliggöra vad skillnader i grader av medvetenhet (och omedvetenhet) betyder i samhälls- och arbetsliv går vidare. För närvarande tycker jag det fungerar mycket bra att resonera kring fem aspekter av medvetenhet. Inför ett seminarium häromveckan såg jag över förklaringarna av dessa fem aspekter av medvetenhet och filade lite på formuleringarna. Här är de:

Komplexitetsmedvetenhet

Att förvänta sig att det kan finnas särskilda omständigheter, bakomliggande orsakssamband och systemegenskaper som kan vara relevanta att se och förstå för att kunna utföra en uppgift på ett framgångsrikt sätt. Låg grad av komplexitetsmedvetenhet innebär att man inte reflekterar över möjliga orsaker och konsekvenser, utan tar ställning och agerar på grundval av det konkret uppenbara. Hög grad av komplexitetsmedvetenhet leder i allmänhet till en undersökande grundhållning: man är väl medveten om att det förmodligen finns en mängd relevanta omständigheter, orsakssammanhang och möjliga konsekvenser som man ännu inte har kunskap om. Grader av komplexitetsmedvetenhet kan beskrivas med hjälp av t.ex. MHC, en teoretisk modell över nivåer av hierarkisk komplexitet.

Kontextmedvetenhet

Att överblicka det vidare sammanhang som uppgiften befinner sig i, vilka egenskaper detta vidare sammanhang har, vilka förändringsprocesser som pågår där, samt hur åtgärder vad gäller den konkreta uppgiften påverkar den vidare kontexten och hur kontexten påverkar den konkreta uppgiften. Kontextmedvetenheten varierar bl.a. vad gäller den skalnivå en person uppmärksammar och känner ansvar för. Exempel på växande skalnivåer är sekvensen: min egen arbetsdag, min arbetsgrupps uppgifter, mitt hantverks kvalitetsnormer, min organisations måluppfyllelse, relationen mellan min organisation och en föränderlig omvärld. Ju större skalnivå en person överblickar, desto större är sannolikheten att denne känner ansvar för att bidra till att den större helheten fungerar väl.

Intressentmedvetenhet

Att aktivt reflektera över vilka intressenter som är betydelsefulla aktörer i relation till den uppgift man arbetar med, samt söka förstå de olika intressenternas intressen och upplevelse. Hög grad av intressentmedvetenhet gör det möjligt att ta ett steg tillbaka från det egna synsättet och egna intressen och lämna plats för att ta del av andras synsätt och intressen, utan att förlora kontakten med de förra. Det innebär vidare en förmåga att reflektera över hur egna och andras målsättningar förhåller sig till varandra och söka vägar att öka förenligheten mellan dessa, t.ex. genom att anpassa sitt sätt att kommunicera så att det knyter an till andra intressenters föreställningsvärldar.

Självinsikt

Att medvetet varsebli karaktären på egna tankar, känslor, tyckanden och beteenden, reflektera över inre processer och experimentera med nya och mer effektiva förhållningssätt. Hög grad av självinsikt medför en insikt om att egna inre processer är en viktig bidragande orsak till hur interaktionen med andra fungerar. En starkt utvecklad självinsikt gör det möjligt att utveckla personliga tekniker för att aktivt hantera egna reaktioner så att dessa i så liten utsträckning som möjligt står i vägen för uppnåelse av överordnade mål.

Perspektivmedvetenhet

Att uppmärksamma egenskaper i eget och andras perspektiv och därmed nå insikt i hur egenskaper i perspektiv styr varseblivning, tolkningar, ställningstaganden och förhållningssätt. En hög grad av perspektivmedvetenhet innebär ett flexibelt förhållande till egna och andras trosföreställningar och värdesystem och leder till en förmåga och vilja att använda kontrastverkan mellan olika perspektiv för att utveckla en rikare förståelse och mer välgrundande handlingsstrategier.

När systemfrågorna är osynliga för makthavarna

Jag vet att det finns en hel del frustrerade samhällsentreprenörer runt omkring i svenska samhället. Det är människor som verkligen känner att en av de mest meningsfulla saker man kan syssla med är att bidra till samhällets förmåga att hantera de samhällsuppgifter som är viktiga för oss människor i allmänhet, eller för särskilda grupper med särskilda omständigheter och behov. Sådana människor finns på många håll i samhället. En del arbetar inom förvaltningar, myndigheter, föreningar, företag och andra etablerade organisationer. Andra driver projekt, startar initiativ eller agerar på andra sätt utanför etablissemanget. De jag tänker på som frustrerade är de som ser behov av att utveckla bättre strategier, kompetenser och strukturer, därför att det befintliga systemet inte fungerar särskilt bra vad gäller vissa samhällsproblem, men befinner sig i en miljö där deras chefer, de politiker som har inflytande och även många kollegor saknar “systemisk komplexitetsmedvetenhet.” [Se gärna figuren som är länkad här.]

“Systemisk komplexitetsmedvetenhet” innebär bl.a. att man förväntar sig att det kan vara betydelsefullt att rikta uppmärksamheten mot de egenskaper som “systemet” har.

Hur är förvaltningen uppbyggd och vilka konsekvenser får den struktur som finns? Vilka värderingar och synsätt genomsyrar organisationen och vad får detta för konsekvenser? Vilka problem faller mellan stolarna, därför förvaltningen är organiserad så att ingen känner sig ansvarig för dessa problem? Hur kan man inrätta nya forum för samverkan, så att man blir bättre på att samordna insatser mellan olika förvaltningar och myndigheter? Vilka kompetenser saknas? Hur kan man förändra klimatet till det bättre? Hur blir vi en lärande organisation?

Dessa frågor handlar om systemiska egenskaper och processer. Många tjänstemän och politiker ser dock inte verksamheten med systemiska glasögon. Det finns en nivå som de inte varseblir, i deras synfält finns i stället en mängd enskilda sakfrågor, uppgifter, uppdrag och avgränsade projekt. De ser inget problem med att dela upp verksamheten i enskilda delar som kan fördelas till mindre enheter. Systemet möter de mest i form av huruvida budgeten går ihop, om siffrorna stämmer, om man uppnår de mål som ställts upp. Kanske möter man ibland systemegenskaperna i form av misslyckanden, arga medborgare/kunder, kriser eller annan negativ återkoppling. Detta leder dock inte till att man verkligen ser över hur systemet fungerar och kunde utvecklas som ett system. Det är i stället enskildheter som åtgärdas: man sparar in, effektiviserar genom rationaliseringar, omplacerar personal eller utfärdar andra instruktioner. Men hela verksamheten behandlas som om allting är en förvaltningsfråga. De övergripande strategiska frågorna blir helt enkelt lämnade därhän.

Ser man inte systemet som ett system, då kommer man heller inte att reflektera över hur man kan arbeta med just systemegenskaper. Det som syns är enskildheter och linjära, konkreta orsakssamband.

Jag tror det behövs en bättre pedagogik kring systemiska frågor. Vi behöver ett ännu bättre språk för att ställa systemiska frågor, beskriva systemegenskaper och resonera om systemiska förändringsprocesser. Systemiska sammanhang behöver synliggöras tydligare för de som bara har en vag medvetenhet om dem och därför inte intresserar sig för strategiska utvecklingsfrågor, fastän det borde ligga i deras uppdrag att göra det.

Vuxenutvecklingsteori och mobbning i arbetslivet

I veckan deltog jag i en konferens ordnad av Metodicum på temat Arbetsplatsmobbning – kränkande särbehandling i arbetslivet. Jag var främst nyfiken på hur forskare som Gabriel Oxenstierna, Töres Theorell, Erik Blennberger och Tomas Brytting talar om temat. Jag fick flera gånger under dagen anledning att fundera över vad ett vuxenutvecklingsperspektiv skulle ha att tillföra i hur vi talar om och försöker hantera destruktiva mellanmänskliga processer i arbetslivet. Filosofen Ken Wilber, som ju skrivit mycket om medvetandeutveckling, använder ibland uttrycket “flatland” (ung. slättland) för att beteckna perspektiv som saknar medvetenhet om att skillnader i grader av medvetenhet, jagutveckling och komplexitet i tänkandet ibland är mycket betydelsefulla för att förstå och hantera sociala företeelser. Ordet dök upp i mitt huvud flera gånger under föreläsningarna (som var intressanta och givande, f.ö.).

1. Det talades om “mobbing” och “kränkande särbehandling” som företeelser som man tydligt måste markera är oetiska och otillåtna, men jag saknade en diskussion om hur svårt det är att i det enskilda fallet komma överens om vad som är att beteckna som mobbing/kränkande särbehandling och vad som inte är det. De som agerar på ett sätt som av någon uppfattas som mobbing skulle ju sällan, ens för sig själva, hålla med om att det de gjort är mobbing. De har en helt annan sorts berättelse om det som hänt och hur de själva agerat. Vuxenutvecklingsteorin beskriver hur många vuxna saknar perspektivmedvetenhet, vilket bl.a. innebär att de inte ser sin egen version av det som händer som en subjektiv tolkning, utan tar för givet att deras egen bild av verkligheten är sann. När den ena parten går till en högre chef eller till personalavdelningen och säger att de utsätts för kränkande särbehandling så tycker de själva att de har fullkomligt övertygande bevis för att de blivit systematiskt illa behandlade. Men det är inte så lätt för den som får hela berättelsen i knät att sortera i det man får höra. Den andra parten har en helt annan historieskrivning. Att komma fram till ett avgörande om huruvida det som hänt är att betrakta som kränkande särbehandling är i en del fall mycket svårt (men det finns givetvis också glasklara fall).

2. När det på konferensen talas om etiska principer för bemötande och begrepp som mobbing och kränkande särbehandling så problematiseras inte att det är väldigt olika ställt med människors förmåga att översätta abstrakta principer till den egna vardagsverklighetens situationer. En del personer rör sig väldigt smidigt mellan abstraktionsnivåerna. När de tänker på ett begrepp som “personlig integritet” så har de inga svårigheter att föreställa sig vad det kan innebära när man jobbar i missbruksvården och ska diskutera insatser med en förnekande och aggressiv missbrukare. Men för andra är översättningen mellan abstraktionsnivåer inget som går av sig själv. Ett begrepp som “kränkande särbehandling” blir då bara ett abstrakt begrepp som stannar på nivån att vara ett abstrakt begrepp. Hur den abstrakta principen faktiskt kan se ut i en livs levande vardagssituation är en fråga som man inte reflekterar över.

Personer som själva har lätt att röra sig mellan abstraktionsnivåerna, men inte riktigt ser att just detta är något som inte alla människor kan (eller i alla fall saknar vana och benägenhet att göra), lever i det som Ken Wilber kallar “flatland.” De ser inte riktigt det stora praktiska problemet i att översätta de fina värderingarna till konkreta, unika livssituationer. Tänker jag.

3. En tredje infallsvinkel är att förmågan att i vardagen, i synnerhet i situationer där man blir provocerad och frustrerad, agera i enlighet med etiska principer förutsätter en förmåga som faktiskt inte alla har: att medvetet varsebli egna reaktioner och de egna beteendena i samma stund som de äger rum. Många människor reagerar och agerar utan reflektion. De lägger helt enkelt inte riktigt märke till vad som försiggår i dem själva. De noterar inte att det de själva säger och gör faktiskt är bidragande orsaker till det andra säger och gör. Därmed ser de sig inte riktigt som medskapare till t.ex. konflikter. De reflekterar inte över att de skulle kunnat sagt eller gjort något annat, och att då förloppet skulle blivit annorlunda.

Om man inte uppmärksammar den problematik som ligger i att många människor faktiskt inte har kontakt med sina egna reaktioner och förhållningssätt när de befinner sig i sociala situationer, då ser man heller inte att det finns ett stort pedagogiskt problem i att påverka oönskade attityder och beteenden. Det är inte bara att formulera en värdegrund eller komma överens om normer för hur man ska bete sig mot varandra. Det kan finnas stora och svåröverbryggbara (skojigt ord…) glapp mellan ord och handling.

//Hmm, jag får verkligen brottas med min egen drift att bara skriva saker som är ordentligt genomtänkta och stringent formulerade. Jag tränar på att skriva mer spontant, men det går sådär . . . //