Category: Medvetenhet i samhällslivet

När systemfrågorna är osynliga för makthavarna

Jag vet att det finns en hel del frustrerade samhällsentreprenörer runt omkring i svenska samhället. Det är människor som verkligen känner att en av de mest meningsfulla saker man kan syssla med är att bidra till samhällets förmåga att hantera de samhällsuppgifter som är viktiga för oss människor i allmänhet, eller för särskilda grupper med särskilda omständigheter och behov. Sådana människor finns på många håll i samhället. En del arbetar inom förvaltningar, myndigheter, föreningar, företag och andra etablerade organisationer. Andra driver projekt, startar initiativ eller agerar på andra sätt utanför etablissemanget. De jag tänker på som frustrerade är de som ser behov av att utveckla bättre strategier, kompetenser och strukturer, därför att det befintliga systemet inte fungerar särskilt bra vad gäller vissa samhällsproblem, men befinner sig i en miljö där deras chefer, de politiker som har inflytande och även många kollegor saknar “systemisk komplexitetsmedvetenhet.” [Se gärna figuren som är länkad här.]

“Systemisk komplexitetsmedvetenhet” innebär bl.a. att man förväntar sig att det kan vara betydelsefullt att rikta uppmärksamheten mot de egenskaper som “systemet” har.

Hur är förvaltningen uppbyggd och vilka konsekvenser får den struktur som finns? Vilka värderingar och synsätt genomsyrar organisationen och vad får detta för konsekvenser? Vilka problem faller mellan stolarna, därför förvaltningen är organiserad så att ingen känner sig ansvarig för dessa problem? Hur kan man inrätta nya forum för samverkan, så att man blir bättre på att samordna insatser mellan olika förvaltningar och myndigheter? Vilka kompetenser saknas? Hur kan man förändra klimatet till det bättre? Hur blir vi en lärande organisation?

Dessa frågor handlar om systemiska egenskaper och processer. Många tjänstemän och politiker ser dock inte verksamheten med systemiska glasögon. Det finns en nivå som de inte varseblir, i deras synfält finns i stället en mängd enskilda sakfrågor, uppgifter, uppdrag och avgränsade projekt. De ser inget problem med att dela upp verksamheten i enskilda delar som kan fördelas till mindre enheter. Systemet möter de mest i form av huruvida budgeten går ihop, om siffrorna stämmer, om man uppnår de mål som ställts upp. Kanske möter man ibland systemegenskaperna i form av misslyckanden, arga medborgare/kunder, kriser eller annan negativ återkoppling. Detta leder dock inte till att man verkligen ser över hur systemet fungerar och kunde utvecklas som ett system. Det är i stället enskildheter som åtgärdas: man sparar in, effektiviserar genom rationaliseringar, omplacerar personal eller utfärdar andra instruktioner. Men hela verksamheten behandlas som om allting är en förvaltningsfråga. De övergripande strategiska frågorna blir helt enkelt lämnade därhän.

Ser man inte systemet som ett system, då kommer man heller inte att reflektera över hur man kan arbeta med just systemegenskaper. Det som syns är enskildheter och linjära, konkreta orsakssamband.

Jag tror det behövs en bättre pedagogik kring systemiska frågor. Vi behöver ett ännu bättre språk för att ställa systemiska frågor, beskriva systemegenskaper och resonera om systemiska förändringsprocesser. Systemiska sammanhang behöver synliggöras tydligare för de som bara har en vag medvetenhet om dem och därför inte intresserar sig för strategiska utvecklingsfrågor, fastän det borde ligga i deras uppdrag att göra det.

Vuxenutvecklingsteori och mobbning i arbetslivet

I veckan deltog jag i en konferens ordnad av Metodicum på temat Arbetsplatsmobbning – kränkande särbehandling i arbetslivet. Jag var främst nyfiken på hur forskare som Gabriel Oxenstierna, Töres Theorell, Erik Blennberger och Tomas Brytting talar om temat. Jag fick flera gånger under dagen anledning att fundera över vad ett vuxenutvecklingsperspektiv skulle ha att tillföra i hur vi talar om och försöker hantera destruktiva mellanmänskliga processer i arbetslivet. Filosofen Ken Wilber, som ju skrivit mycket om medvetandeutveckling, använder ibland uttrycket “flatland” (ung. slättland) för att beteckna perspektiv som saknar medvetenhet om att skillnader i grader av medvetenhet, jagutveckling och komplexitet i tänkandet ibland är mycket betydelsefulla för att förstå och hantera sociala företeelser. Ordet dök upp i mitt huvud flera gånger under föreläsningarna (som var intressanta och givande, f.ö.).

1. Det talades om “mobbing” och “kränkande särbehandling” som företeelser som man tydligt måste markera är oetiska och otillåtna, men jag saknade en diskussion om hur svårt det är att i det enskilda fallet komma överens om vad som är att beteckna som mobbing/kränkande särbehandling och vad som inte är det. De som agerar på ett sätt som av någon uppfattas som mobbing skulle ju sällan, ens för sig själva, hålla med om att det de gjort är mobbing. De har en helt annan sorts berättelse om det som hänt och hur de själva agerat. Vuxenutvecklingsteorin beskriver hur många vuxna saknar perspektivmedvetenhet, vilket bl.a. innebär att de inte ser sin egen version av det som händer som en subjektiv tolkning, utan tar för givet att deras egen bild av verkligheten är sann. När den ena parten går till en högre chef eller till personalavdelningen och säger att de utsätts för kränkande särbehandling så tycker de själva att de har fullkomligt övertygande bevis för att de blivit systematiskt illa behandlade. Men det är inte så lätt för den som får hela berättelsen i knät att sortera i det man får höra. Den andra parten har en helt annan historieskrivning. Att komma fram till ett avgörande om huruvida det som hänt är att betrakta som kränkande särbehandling är i en del fall mycket svårt (men det finns givetvis också glasklara fall).

2. När det på konferensen talas om etiska principer för bemötande och begrepp som mobbing och kränkande särbehandling så problematiseras inte att det är väldigt olika ställt med människors förmåga att översätta abstrakta principer till den egna vardagsverklighetens situationer. En del personer rör sig väldigt smidigt mellan abstraktionsnivåerna. När de tänker på ett begrepp som “personlig integritet” så har de inga svårigheter att föreställa sig vad det kan innebära när man jobbar i missbruksvården och ska diskutera insatser med en förnekande och aggressiv missbrukare. Men för andra är översättningen mellan abstraktionsnivåer inget som går av sig själv. Ett begrepp som “kränkande särbehandling” blir då bara ett abstrakt begrepp som stannar på nivån att vara ett abstrakt begrepp. Hur den abstrakta principen faktiskt kan se ut i en livs levande vardagssituation är en fråga som man inte reflekterar över.

Personer som själva har lätt att röra sig mellan abstraktionsnivåerna, men inte riktigt ser att just detta är något som inte alla människor kan (eller i alla fall saknar vana och benägenhet att göra), lever i det som Ken Wilber kallar “flatland.” De ser inte riktigt det stora praktiska problemet i att översätta de fina värderingarna till konkreta, unika livssituationer. Tänker jag.

3. En tredje infallsvinkel är att förmågan att i vardagen, i synnerhet i situationer där man blir provocerad och frustrerad, agera i enlighet med etiska principer förutsätter en förmåga som faktiskt inte alla har: att medvetet varsebli egna reaktioner och de egna beteendena i samma stund som de äger rum. Många människor reagerar och agerar utan reflektion. De lägger helt enkelt inte riktigt märke till vad som försiggår i dem själva. De noterar inte att det de själva säger och gör faktiskt är bidragande orsaker till det andra säger och gör. Därmed ser de sig inte riktigt som medskapare till t.ex. konflikter. De reflekterar inte över att de skulle kunnat sagt eller gjort något annat, och att då förloppet skulle blivit annorlunda.

Om man inte uppmärksammar den problematik som ligger i att många människor faktiskt inte har kontakt med sina egna reaktioner och förhållningssätt när de befinner sig i sociala situationer, då ser man heller inte att det finns ett stort pedagogiskt problem i att påverka oönskade attityder och beteenden. Det är inte bara att formulera en värdegrund eller komma överens om normer för hur man ska bete sig mot varandra. Det kan finnas stora och svåröverbryggbara (skojigt ord…) glapp mellan ord och handling.

//Hmm, jag får verkligen brottas med min egen drift att bara skriva saker som är ordentligt genomtänkta och stringent formulerade. Jag tränar på att skriva mer spontant, men det går sådär . . . //

Komplexitetsmedvetenhet

Det finns en rätt omfattande forskning kring hur människor varseblir, tolkar och hanterar uppgifter som har olika komplexitetsnivåer. Denna forskning har bl.a. lett fram till allt bättre (mer stringenta, mer relevanta) formuleringar av vad komplexitet är för något. Forskare som Michael Commons, Kurt Fischer, Elliott Jaques, Theo Dawson och Sara Ross har bidragit med olika varianter på temat. Teorierna måste dock översättas till praktiska sammanhang för att man verkligen ska se hur relevanta dessa perspektiv kan vara.

Jag gillar begreppet komplexitetsmedvetenhet. Det pekar på att det kanske inte i första hand handlar om en förmåga att mentalt processa komplex information, utan mer om i vilken mån en person har en förväntan om att ett problem, en arbetsuppgift, ett projekt kan inrymma komplexa förutsättningar, omständigheter och orsakssammanhang som man behöver utforska för att lösa uppgiften på ett bra sätt.

En del människor förväntar sig inte att man kan behöva luska efter särskilda omständigheter, möjliga orsaker och tänkbara konsekvenser i olika riktningar när man tar sig an en uppgift. Om man inte har denna förförståelse (“det kan vara klokt att ta reda på mer . . .”), då kommer man att sätta igång att göra saker utan att närmare fundera på om det finns anledning att ta hänsyn till särskilda omständigheter och utan att fundera närmare över vilka konsekvenser man behöver kalkylera med, bortanför de omedelbart uppenbara, konkret synliga konsekvenserna.

Jag tycker jag ser detta ofta, med ibland väldigt olyckliga konsekvenser. Tjänstemän, politiker, chefer sätter igång och gör saker utan skymten av en tanke på att de kanske borde informera sig om omständigheter och andras samlade kunskap och erfarenhet om vad som är viktigt att ha med i bilden när man ska gå till aktion.

Man har inte alltid tid att vara så omsorgsfull man egentligen skulle vilja, det är självklart. Men när personer med viktiga uppgifter och ansvarsområden saknar komplexitetsmedvetenhet blir resultatet ofta ett stort resursslöseri och i värsta fall kontraproduktivt.

Fem medvetenhetsnivåer i politiken . . .

Ett av mina absoluta hjärteområden sedan jag började få upp ögonen för medvetandeutveckling som förklaringsansats är samspelet mellan medvetandestrukturer/jagutvecklingsnivåer å ena sidan, och hur människor, rörelser, organisationer och samhället i stort hanterar samhällsfrågor å andra sidan. Det var mitt intresse för detta tema som gjorde att läsningen av Ken Wilbers bok “Up from Eden” var en så omvälvande upplevelse för mig i mitten på 1980-talet att jag fortfarande håller på att utforska konsekvenserna av ett sådant perspektiv.

Jag kommer nog att fåfängt sträva efter att greppa området i resten av mitt liv och fortsätta att av och till lämna små reserapporter (se min publikationslista).

I höstas höll jag ett halvdagsseminarium under rubriken Fem nivåer i politikers utveckling, som syftade till att ge en introduktion till ett vuxenutvecklingsperspektiv på politik, d.v.s. hur vi hanterar samhällsfrågor. Jag har just förstått att man enkelt kan infoga länkar till filer i en blogg, så detta blogginlägg är helt enkelt en liten introduktion till det kortfattade skriftliga underlag jag satte ihop till seminariet. Är du nyfiken, så varsågod att bekanta dig med modellen:

5 nivåer i politisk kompetens

Befinner du dig i ett sammanhang där du tror att det skulle kunna vara spännande att ordna ett seminarium/en föreläsning kring detta tema är du välkommen att kontakta mig.

Perspektivmedvetenhet

“Perspektivmedvetenhet” är ett av mina absoluta favoritbegrepp. Det pekar mot en av de riktigt betydelsefulla aspekterna av vuxenutveckling, ett slags färdighet som långt ifrån alla vuxna människor i vårt samhälle har i nämnvärd grad. Perspektivmedvetenhet står för en aktiv medvetenhet om att alla människor, inklusive man själv (hemska tanke . . .), ser och tolkar verkligheten genom ett perspektiv som har vissa egenskaper. Det är egenskaperna i perspektivet som styr vad det är jag uppmärksammar, vilka frågor jag ställer mig, vad jag tycker om det ena och det andra och hur jag agerar i olika frågor och situationer. I den mån man utvecklat perspektivmedvetenhet vet man att man själv och andra hela tiden tolkar det som händer: det finns ingen “sann” bild av verkligheten. Perspektiven blir “variabler,” d.v.s. jag vet att jag skulle kunna se och uppleva världen annorlunda än jag gör om jag var uppväxt i en annan kultur, var präglad av andra livserfarenheter, hade haft andra föräldrar, hade gått en annan utbildning, hade hamnat i andra sociala kretsar, etc., etc.

De som saknar perspektivmedvetenhet reflekterar inte över det egna tolkandet. De tycker ofta att de ser verkligheten som den är. Jag har rätt och ni har fel. Personer med en svagt utvecklad perspektivmedvetenhet är ofta rätt ointresserade av andra synsätt än det egna. De ser inte poängen med att sätta sig in i andras perspektiv. De tycker att dialoger är slöseri med tid, eftersom de inte har med sig en aktiv medvetenhet om att de själva kan upptäcka helt nya och viktiga infallsvinklar genom att ta del av hur andra ser och tolkar. Utan perspektivmedvetenhet går det trögt att skapa lärande organisationer, och vi blir mycket sämre på att ta hand om problem och utveckla bra verksamheter än vi skulle kunna vara.

Mycket skulle vara annorlunda i samhälle och organisationsliv om det fanns en  mer välutvecklad perspektivmedvetenhet bland oss vuxna . . .

Så att hitta vägar att främja en större perspektivmedvetenhet i samhället är, tycker jag, en synnerligen meningsfull och värdig uppgift att arbeta med. Vårt pågående forskningsprojekt om TIP, The Integral Process for Complex Issues, är ett bidrag, men det finns många, många sätt att arbeta med temat.

[För er där ute som är bekanta med Ken Wilbers böcker och “integral teori”: perspektivmedvetenhet är ett begrepp som täcker en stor del av betydelsen i Wilbers begrepp “visionslogik.” Jag har mer eller mindre slutat använda ordet “visionslogik” och föredrar “perspektivmedvetenhet”.]

Expertsyndromet

Ordet “expertsyndromet” bygger på bl.a. Bill Torberts, Bill Joiners och Stephen Josephs forskning och utvecklingsarbete kring skillnader i grader av medvetenhet hos ledare och medarbetare. Att agera som en “expert” innebär i denna modell att man har fullt fokus på att utföra sitt eget hantverk väl, men bara i begränsad grad uppmärksammar den komplexitet, det större sammanhang, de parter som berörs och de perspektivskillnader som finns runt omkring de omedelbara konkreta uppgifter experten är upptagen av.

“Experten” får sin självkänsla av att vara den som är bra på att sköta sitt hantverk och sätter därför en ära i att själv kunna leverera lösningar på problem. Experten noterar inte riktigt att alla aktörer ser aktuella frågor inifrån perspektiv som har väldigt olika egenskaper. Experten tenderar att ta sitt eget perspektiv för givet som det självklara sättet att tolka situationen.

Det finns mycket att säga om expertsyndromet, som inte riktigt får plats i en bloggtext. Men när man väl fått syn på fenomenet kan det vara rätt nedslående att se expertsyndromet i aktion i våra myndigheter, förvaltningar och andra organisationer. En organisation befolkad av personer som är fångna i expertsyndromet blir en organisation där man har fokus på rätt kortsiktiga, konkreta frågor. Man orkar inte riktigt med att hålla en stadig kompassriktning utifrån de övergripande strategiskt viktiga frågorna som t.ex. utveckling av kapaciteten att hantera komplexa samhällsfrågor. Vi får ett fokus på “quick fixes” som ska uppvisa handlingskraft, men där man inte kollar av vilka som berörs av frågan och borde konsulteras, vad som redan gjorts och vad man lärt av det, vilka långsiktiga konsekvenser man behöver ta hänsyn till, hur den enskilda frågan hänger ihop med de fundamentala övergripande samhällsfrågorna och -trenderna, etc., etc.

Vi får organisationer där ledningen helt enkelt tappar bort att arbeta strategiskt, därför att alla är fullt upptagna med sin egen lilla bit. Vi får också organisationer där det finns ett stort ointresse, t.o.m. motstånd och misstro, inför de aktörer som har annorlunda perspektiv än det egna. Man för inte dialoger för att få en rikare förståelse för vad som bör göras och hur det kan göras, utan vidtar en mängd okoordinerade åtgärder av kortvarig verkan, som ger en ryckighet i verksamheten. Förvaltningen består av en mängd stammar som var och en har sina egna sedvänjor och trosföreställningar. När de ska samverka med varandra vacklar de fram och tillbaka mellan god vilja och revirförsvar.

Min bild av svenska samhället är att det finns alltför få ledare och sakkunniga som har den grad av bred och flexibel medvetenhet som behövs för att hantera samtidens många utmaningar. Det behövs människor som har en skolad uppmärksamhet som alldeles spontant scannar av hur den enskilda frågan hänger ihop med den stora bilden, vilka aktörer som berörs av ett visst initiativ och hur de tänker, vilka perspektiv som behöver konsulteras för att man verkligen ska kunna agera på ett klokt sätt och inte minst vilka reaktioner och processer som går igång i en själv och hur man tar ansvar för att hantera dessa på ett professionellt sätt. Ack ja.