Komplexitetsmedvetenhet

Det finns en rätt omfattande forskning kring hur människor varseblir, tolkar och hanterar uppgifter som har olika komplexitetsnivåer. Denna forskning har bl.a. lett fram till allt bättre (mer stringenta, mer relevanta) formuleringar av vad komplexitet är för något. Forskare som Michael Commons, Kurt Fischer, Elliott Jaques, Theo Dawson och Sara Ross har bidragit med olika varianter på temat. Teorierna måste dock översättas till praktiska sammanhang för att man verkligen ska se hur relevanta dessa perspektiv kan vara.

Jag gillar begreppet komplexitetsmedvetenhet. Det pekar på att det kanske inte i första hand handlar om en förmåga att mentalt processa komplex information, utan mer om i vilken mån en person har en förväntan om att ett problem, en arbetsuppgift, ett projekt kan inrymma komplexa förutsättningar, omständigheter och orsakssammanhang som man behöver utforska för att lösa uppgiften på ett bra sätt.

En del människor förväntar sig inte att man kan behöva luska efter särskilda omständigheter, möjliga orsaker och tänkbara konsekvenser i olika riktningar när man tar sig an en uppgift. Om man inte har denna förförståelse (“det kan vara klokt att ta reda på mer . . .”), då kommer man att sätta igång att göra saker utan att närmare fundera på om det finns anledning att ta hänsyn till särskilda omständigheter och utan att fundera närmare över vilka konsekvenser man behöver kalkylera med, bortanför de omedelbart uppenbara, konkret synliga konsekvenserna.

Jag tycker jag ser detta ofta, med ibland väldigt olyckliga konsekvenser. Tjänstemän, politiker, chefer sätter igång och gör saker utan skymten av en tanke på att de kanske borde informera sig om omständigheter och andras samlade kunskap och erfarenhet om vad som är viktigt att ha med i bilden när man ska gå till aktion.

Man har inte alltid tid att vara så omsorgsfull man egentligen skulle vilja, det är självklart. Men när personer med viktiga uppgifter och ansvarsområden saknar komplexitetsmedvetenhet blir resultatet ofta ett stort resursslöseri och i värsta fall kontraproduktivt.

Fem medvetenhetsnivåer i politiken . . .

Ett av mina absoluta hjärteområden sedan jag började få upp ögonen för medvetandeutveckling som förklaringsansats är samspelet mellan medvetandestrukturer/jagutvecklingsnivåer å ena sidan, och hur människor, rörelser, organisationer och samhället i stort hanterar samhällsfrågor å andra sidan. Det var mitt intresse för detta tema som gjorde att läsningen av Ken Wilbers bok “Up from Eden” var en så omvälvande upplevelse för mig i mitten på 1980-talet att jag fortfarande håller på att utforska konsekvenserna av ett sådant perspektiv.

Jag kommer nog att fåfängt sträva efter att greppa området i resten av mitt liv och fortsätta att av och till lämna små reserapporter (se min publikationslista).

I höstas höll jag ett halvdagsseminarium under rubriken Fem nivåer i politikers utveckling, som syftade till att ge en introduktion till ett vuxenutvecklingsperspektiv på politik, d.v.s. hur vi hanterar samhällsfrågor. Jag har just förstått att man enkelt kan infoga länkar till filer i en blogg, så detta blogginlägg är helt enkelt en liten introduktion till det kortfattade skriftliga underlag jag satte ihop till seminariet. Är du nyfiken, så varsågod att bekanta dig med modellen:

5 nivåer i politisk kompetens

Befinner du dig i ett sammanhang där du tror att det skulle kunna vara spännande att ordna ett seminarium/en föreläsning kring detta tema är du välkommen att kontakta mig.

Perspektivmedvetenhet

“Perspektivmedvetenhet” är ett av mina absoluta favoritbegrepp. Det pekar mot en av de riktigt betydelsefulla aspekterna av vuxenutveckling, ett slags färdighet som långt ifrån alla vuxna människor i vårt samhälle har i nämnvärd grad. Perspektivmedvetenhet står för en aktiv medvetenhet om att alla människor, inklusive man själv (hemska tanke . . .), ser och tolkar verkligheten genom ett perspektiv som har vissa egenskaper. Det är egenskaperna i perspektivet som styr vad det är jag uppmärksammar, vilka frågor jag ställer mig, vad jag tycker om det ena och det andra och hur jag agerar i olika frågor och situationer. I den mån man utvecklat perspektivmedvetenhet vet man att man själv och andra hela tiden tolkar det som händer: det finns ingen “sann” bild av verkligheten. Perspektiven blir “variabler,” d.v.s. jag vet att jag skulle kunna se och uppleva världen annorlunda än jag gör om jag var uppväxt i en annan kultur, var präglad av andra livserfarenheter, hade haft andra föräldrar, hade gått en annan utbildning, hade hamnat i andra sociala kretsar, etc., etc.

De som saknar perspektivmedvetenhet reflekterar inte över det egna tolkandet. De tycker ofta att de ser verkligheten som den är. Jag har rätt och ni har fel. Personer med en svagt utvecklad perspektivmedvetenhet är ofta rätt ointresserade av andra synsätt än det egna. De ser inte poängen med att sätta sig in i andras perspektiv. De tycker att dialoger är slöseri med tid, eftersom de inte har med sig en aktiv medvetenhet om att de själva kan upptäcka helt nya och viktiga infallsvinklar genom att ta del av hur andra ser och tolkar. Utan perspektivmedvetenhet går det trögt att skapa lärande organisationer, och vi blir mycket sämre på att ta hand om problem och utveckla bra verksamheter än vi skulle kunna vara.

Mycket skulle vara annorlunda i samhälle och organisationsliv om det fanns en  mer välutvecklad perspektivmedvetenhet bland oss vuxna . . .

Så att hitta vägar att främja en större perspektivmedvetenhet i samhället är, tycker jag, en synnerligen meningsfull och värdig uppgift att arbeta med. Vårt pågående forskningsprojekt om TIP, The Integral Process for Complex Issues, är ett bidrag, men det finns många, många sätt att arbeta med temat.

[För er där ute som är bekanta med Ken Wilbers böcker och “integral teori”: perspektivmedvetenhet är ett begrepp som täcker en stor del av betydelsen i Wilbers begrepp “visionslogik.” Jag har mer eller mindre slutat använda ordet “visionslogik” och föredrar “perspektivmedvetenhet”.]

Expertsyndromet

Ordet “expertsyndromet” bygger på bl.a. Bill Torberts, Bill Joiners och Stephen Josephs forskning och utvecklingsarbete kring skillnader i grader av medvetenhet hos ledare och medarbetare. Att agera som en “expert” innebär i denna modell att man har fullt fokus på att utföra sitt eget hantverk väl, men bara i begränsad grad uppmärksammar den komplexitet, det större sammanhang, de parter som berörs och de perspektivskillnader som finns runt omkring de omedelbara konkreta uppgifter experten är upptagen av.

“Experten” får sin självkänsla av att vara den som är bra på att sköta sitt hantverk och sätter därför en ära i att själv kunna leverera lösningar på problem. Experten noterar inte riktigt att alla aktörer ser aktuella frågor inifrån perspektiv som har väldigt olika egenskaper. Experten tenderar att ta sitt eget perspektiv för givet som det självklara sättet att tolka situationen.

Det finns mycket att säga om expertsyndromet, som inte riktigt får plats i en bloggtext. Men när man väl fått syn på fenomenet kan det vara rätt nedslående att se expertsyndromet i aktion i våra myndigheter, förvaltningar och andra organisationer. En organisation befolkad av personer som är fångna i expertsyndromet blir en organisation där man har fokus på rätt kortsiktiga, konkreta frågor. Man orkar inte riktigt med att hålla en stadig kompassriktning utifrån de övergripande strategiskt viktiga frågorna som t.ex. utveckling av kapaciteten att hantera komplexa samhällsfrågor. Vi får ett fokus på “quick fixes” som ska uppvisa handlingskraft, men där man inte kollar av vilka som berörs av frågan och borde konsulteras, vad som redan gjorts och vad man lärt av det, vilka långsiktiga konsekvenser man behöver ta hänsyn till, hur den enskilda frågan hänger ihop med de fundamentala övergripande samhällsfrågorna och -trenderna, etc., etc.

Vi får organisationer där ledningen helt enkelt tappar bort att arbeta strategiskt, därför att alla är fullt upptagna med sin egen lilla bit. Vi får också organisationer där det finns ett stort ointresse, t.o.m. motstånd och misstro, inför de aktörer som har annorlunda perspektiv än det egna. Man för inte dialoger för att få en rikare förståelse för vad som bör göras och hur det kan göras, utan vidtar en mängd okoordinerade åtgärder av kortvarig verkan, som ger en ryckighet i verksamheten. Förvaltningen består av en mängd stammar som var och en har sina egna sedvänjor och trosföreställningar. När de ska samverka med varandra vacklar de fram och tillbaka mellan god vilja och revirförsvar.

Min bild av svenska samhället är att det finns alltför få ledare och sakkunniga som har den grad av bred och flexibel medvetenhet som behövs för att hantera samtidens många utmaningar. Det behövs människor som har en skolad uppmärksamhet som alldeles spontant scannar av hur den enskilda frågan hänger ihop med den stora bilden, vilka aktörer som berörs av ett visst initiativ och hur de tänker, vilka perspektiv som behöver konsulteras för att man verkligen ska kunna agera på ett klokt sätt och inte minst vilka reaktioner och processer som går igång i en själv och hur man tar ansvar för att hantera dessa på ett professionellt sätt. Ack ja.