[För en bakgrund till Lojong, se första Lojongkommentaren.]
En av sakerna jag gillar med Lojongsystemet är det tar hela grejen med andlighet rakt in i livets svåra situationer. Det är väl (jämförelsevis) ingen konst att odla välvilja och att stilla sinnet från en massa destruktiva tankar och känslor när man sitter i ett tyst rum och mediterar. Men Lojong är designat för att arbeta med sig själv när man är mitt i allt som pågår i ens liv.
“När världen är full av ondska, förvandla alla motgångar till uppvaknandets väg:” Nå, i sådana här sammanhang får språket gärna vara lite högtidligt. Men meningen är nog så jordnära: När det känns för jävligt, då är det ett bra tillfälle att se efter hur jag kan förhålla mig till det som händer runtomkring mig och i min själ, så att jag tar vara på tillfällena för transformation.
Det finns en mängd naiva och idealiserande föreställningar om “andligt uppvaknande,” “upplysning” och heliga människor som går ut på att man ska nå ett tillstånd av oändlig frid, visdom, insikt och fläckfri godhet. Men jag tycker det finns också många kloka och jordnära andliga traditioner som inte siktar mot en tillvaro bortom den vanliga mänskliga tillvaron, utan handlar om att vakna upp mitt i en vanlig vardag. Att utveckla en allt mer stabil förmåga att bevittna alla de processer som pågår i den egna själen innebär inte att man tar avstånd från känslor, värderingar, tankar, viktiga relationer, etc. Det handlar, som jag förstår det, mer om att ha ett centrum inom sig, vittnessjälvet, som kan se och konstatera vilka tankar och tolkningar hjärnan producerar, vilka känslor och tyckanden som väcks i kroppen och vilka begär och fantasier som ständigt uppkommer. Inte för att bli av med dem, det är ju där själva livet pågår, utan för att vinna en viss frihetsgrad. Mina tankar, känslor, reaktioner är sällan på liv och död, men det kan kännas så. Att ha en viss förankring i en vittnesposition ger möjlighet att själv navigera, snarare än att kastas hit och dit av vindar och strömmar.
Det är spännande att se hur de österländska erfarenheterna av flera tusen års utforskande av det mänskliga medvetandets natur och utvecklingsmöjligheter tas tillvara och omformas till synsätt, metoder och värden som vi kan ha stor nytta av i det postmoderna samhället. Se t.ex. Åsa Nilsonnes och Anna Kåvers böcker om dialektisk beteendeterapi och acceptans. Man kan faktiskt se deras böcker som en bruksanvisning för hur man kan arbeta med denna Lojongslogan, även om de har fokus på människor som verkligen är plågade av svåra känslor och saknar en stabil jagstruktur.
För den som är intresserad av att läsa mer om vittnessjälvet i vardagen rekommenderar jag också min egen text Brist på självinsikt: En viktig orsak till elakartade konflikter. Jag tycker fortfarande att den är bland det viktigaste jag skrivit (fast titeln är inte så bra . . .).