“Perspektivmedvetenhet” är ett av mina absoluta favoritbegrepp. Det pekar mot en av de riktigt betydelsefulla aspekterna av vuxenutveckling, ett slags färdighet som långt ifrån alla vuxna människor i vårt samhälle har i nämnvärd grad. Perspektivmedvetenhet står för en aktiv medvetenhet om att alla människor, inklusive man själv (hemska tanke . . .), ser och tolkar verkligheten genom ett perspektiv som har vissa egenskaper. Det är egenskaperna i perspektivet som styr vad det är jag uppmärksammar, vilka frågor jag ställer mig, vad jag tycker om det ena och det andra och hur jag agerar i olika frågor och situationer. I den mån man utvecklat perspektivmedvetenhet vet man att man själv och andra hela tiden tolkar det som händer: det finns ingen “sann” bild av verkligheten. Perspektiven blir “variabler,” d.v.s. jag vet att jag skulle kunna se och uppleva världen annorlunda än jag gör om jag var uppväxt i en annan kultur, var präglad av andra livserfarenheter, hade haft andra föräldrar, hade gått en annan utbildning, hade hamnat i andra sociala kretsar, etc., etc.
De som saknar perspektivmedvetenhet reflekterar inte över det egna tolkandet. De tycker ofta att de ser verkligheten som den är. Jag har rätt och ni har fel. Personer med en svagt utvecklad perspektivmedvetenhet är ofta rätt ointresserade av andra synsätt än det egna. De ser inte poängen med att sätta sig in i andras perspektiv. De tycker att dialoger är slöseri med tid, eftersom de inte har med sig en aktiv medvetenhet om att de själva kan upptäcka helt nya och viktiga infallsvinklar genom att ta del av hur andra ser och tolkar. Utan perspektivmedvetenhet går det trögt att skapa lärande organisationer, och vi blir mycket sämre på att ta hand om problem och utveckla bra verksamheter än vi skulle kunna vara.
Mycket skulle vara annorlunda i samhälle och organisationsliv om det fanns en mer välutvecklad perspektivmedvetenhet bland oss vuxna . . .
Så att hitta vägar att främja en större perspektivmedvetenhet i samhället är, tycker jag, en synnerligen meningsfull och värdig uppgift att arbeta med. Vårt pågående forskningsprojekt om TIP, The Integral Process for Complex Issues, är ett bidrag, men det finns många, många sätt att arbeta med temat.
[För er där ute som är bekanta med Ken Wilbers böcker och “integral teori”: perspektivmedvetenhet är ett begrepp som täcker en stor del av betydelsen i Wilbers begrepp “visionslogik.” Jag har mer eller mindre slutat använda ordet “visionslogik” och föredrar “perspektivmedvetenhet”.]
Efter drygt 30 års familjerådgivande ( o annan konflikthantering/medling) blir vissa frågor framträdande. Perspektivmedvetenhet är utan tvekan det mest frekventa jag arbetat med för att öka förståelse/ minska missförstånd mellan parter vare sig gemenskapen är en familj eller en arbetplats. Ett hjälpmedel ( som fungerat mycket bra) har varit att fråga efter det jag kallar behovets tre delar nämligen:
1. Bristtillstånd: Vad bekymrar dig /i aktuellt sammanhang/, vad vill du Undvika
2. Önskat tillstånd: Hur är det när det fungerar bra, Vad vill du Uppnå
3. Vald väg: Hur tror du man bäst tar sig till ” önskat tillstånd, vilka Utvägar ser du.
När människor inser att det är hyfsat överens om “önskat tillstånd” eller att deras önskade tillstånd går att kombinera blir konflikten kring 3. vald väg hanterbar. Vald väg är ofta den del av en konflikt människor spontant pratar om utan att redovisa 1 o 2.
Modellen är enkel att följa och den går att lära ut för klienters framtida bruk.
Hej Margareta, roligt att stöta på dig här :-). Tack för kommentaren. Vi behöver verkligen bra redskap för att främja reflektion kring hur man själv och andra tänker, tolkar och resonerar, det kan öppna nya vägar.