Kränkande särbehandling, eller . . . ?

I senaste Arbetsmiljöundersökningen från Arbetsmiljöverket (med siffror för 2009) uppger ca 9% av de tillfrågade att de under senaste året utsatts för mobbning från chef eller arbetskamrater. Det brukar se ut så, år efter år. Likadant är det i många av de arbetsmiljöenkäter som genomförs på företag, förvaltningar och i andra organisationer. Detta är klart jobbigt. Man vill ju inte att medarbetare ska bli mobbade i den egna organisationen. Dessutom har arbetsgivaren enligt arbetsrätten ett ansvar att både förebygga och utreda kränkande särbehandling.

En del organisationer uppmanar också sina medarbetare att göra en anmälan om de blir utsatta för mobbning. Men det lämnas inte in så värst många sådana anmälningar. I själva verket är det nog så att de allra, allra flesta arbetsgivare inte vet så mycket om vad det är för slags händelser och upplevelser som ligger bakom de där 9 procenten som uppger att de blivit utsatta för mobbning/trakasserier/kränkande särbehandling. Och om man inte vet det, hur ska man då kunna vidta verksamma förebyggande och hanterande åtgärder?

Kunskapsläget är rätt torftigt, får man nog ändå säga, trots att det är ett angeläget arbetsmiljöproblem. Det har gjorts och görs en del forskning på området, bl.a. ett nu pågående projekt vid Karlstads universitet, lett av docent Margaretha Strandmark, som syftar till att utveckla strategier. Men det är mycket vi inte har så vidare bra koll på.

I förra veckan ledde jag en seminariedag om temat kränkande särbehandling och trakasserier med ett tjugotal personalspecialister på en större arbetsplats. Jag började dagen med att be dem tänka efter och komma med förslag på vad det kan vara för scenarier som ligger bakom att nästan en tiondel av deras medarbetare kryssar i en ruta i arbetsmiljöenkäten som innebär att de anser sig varit utsatta för kränkande särbehandling. På kort tid listade vi över 15 olika tänkbara scenarier, alltifrån flagranta fall av trakasserier, till att det nog finns en och annan medarbetare som tycker de blivit utsatta för trakasserier när deras chef haft ett medarbetarsamtal och framfört kritik angående deras bemötande mot de människor de möter i sin yrkesroll.

Jag satte mig idag med materialet, och jämförde också med de 22 punkter som finns med i de norska mobbningforskarnas enkätformulär Negative Acts Questionnaire, och försökte sortera i dessa olika scenarier. Jag tänker mig att det finns en skala där ena änden är sådana fall som helt entydigt är att beteckna som kränkande särbehandling och andra änden är sådana fall där någon tycker sig blivit trakasserad, men en saklig bedömning ger vid handen att det inte finns grund för att tala om trakasserier. Jag tror de entydigt fastställbara trakasserierna/mobbningen är en relativt liten andel av de 9 procenten. Detta minskar inte problemets betydelse, förstås, det är oerhört viktigt att förebygga och ta itu med de allvarliga fallen, även om de inte är så frekvent förekommande. Men det är ju intressant att se närmare på alla de fallen som ligger emellan ytterändarna på skalan, där det inte är så lätt att entydigt fastställa om det som skett nu ska betecknas som kränkande särbehandling eller inte. Ta gärna en titt på uppställningen jag gjorde idag (Kränkande särbehandling typologi). Den är givetvis väldigt skissartad, men jag tycker ändå den ger en bild av frågans komplexitet. Den visar också tydligt, tycker jag, att det knappast kan finnas en enda strategi för att förebygga och hantera kränkande särbehandling som kan leda till att nollvisionen uppnås.

Vill vi göra något åt den där procentsiffran så tror jag vi behöver mer kunskap. Vi måste fråga de människor som anger att de blivit utsatta för kränkande särbehandling vad det är de varit med om, i betydligt mer specificerad form än vi gjort hittills.

Tips på dokumenterad kunskap, bra strategier och goda idéer/reflektioner mottages tacksamt.

 

10 thoughts on “Kränkande särbehandling, eller . . . ?”

  1. Jag har jobbat ganska mycket med mobbning både med barn och vuxna och jag håller med dig att mobbningssituationerna ser väldigt olika ut och att – man får ha olika angreppsätt- det finns mycket erfarenhet men inte så mycket samlad forskning som man kan ha nytta av. Vuxenmobbningen som jag kommit i kontakt med har varit en serie mycket märkliga historier som avspeglar organisationernas mörka sidor. det är svårkategoriserade men jag brukar ha med mig ett organisations- ett grupp och ett individperspektiv.
    Många konsulter har likande historier. Kanske man skulle börja med att samla in dem.

  2. Jo, det är ju ofta extremt svårt att bilda sig en välgrundad uppfattning om vad som är vad i dessa historier. Men lagstiftning och arbetsmiljöhandböcker formulerar sig som om det är glasklart vad som är kränkande särbehandling. Ett antal väldokumenterade fallbeskrivningar, där inte bara den utsattes tolkning finns, skulle kanske kunna skapa mer förståelse för hur komplicerade mobbningprocesser kan vara.

  3. Det är en fröjd att läsa dina blogginlägg. Jag har inga tips men flera tankar. En är att jag kom att tänka på en föreläsning jag såg av Marc Hauser. Han snackade om psykologin hos mobbare och mobboffer. Saxat från en text om detta på http://www.slate.com/blogs/browbeat/2010/07/23/the_moral_psychology_of_bullies_and_their_victims.html:

    “It turned out that the bullies and defenders were similarly advanced in their moral judgments as compared to the victims. They each behaved more like adults, by rating the “attempted harm” scenario— I tried to poison you but failed —more negatively. The victims seemed to be delayed in their moral development; like the younger kids, they focused on the outcome as opposed to the intention.”

    Min uppfattning är att detta gäller även i vuxen ålder. Många som upplever att de blir trakasserade eller illa bemötta saknar verktyg att bemöta trakasserierna och många gånger är det nog åtminstone en av anledningarna till att de blev utsatta för det från början. Det vore intressant att jämföra olika arbetsplatser vad gäller egoutveckling hos personalen och hur mycket upplevd mobbning som förekommer.

  4. Detta är intressant, Jonas. Jag tror säkert att det vore fruktbart att se närmare på interaktionen mellan “mobbare” och “utsatta”, med särskilt fokus på skillnader i hur man konstruerar situationen/processen respektive vilka kognitiva redskap respektive vilken handlingsrepertoar man har för att hantera situationer där det uppstår frustration, irritation, etc. Men man får förstås i så fall vara beredd på att hamna i skottlinjen för ganska tungt artilleri från alla de som går igång på alla cylindrar om man på något sätt antyder att mobbningen har något att göra med den mobbades personlighet eller förhållningssätt. Man måste vara omsorgsfull i att navigera bland värdeomdömen och förklaringar, alltså… Givetvis går det att ta avstånd från beteenden som av den som utsätts för det upplevs som kränkande, samtidigt som man har en mer komplex förståelse för varför interaktionen kommer till stånd, men det kräver utrymme för att utveckla lite mer nyanserade resonemang.

    Men min bild är att vi ännu egentligen vet väldigt lite om vad som döljer sig bakom de där siffrorna på förekomst av mobbning i arbetslivet. Först när vi vet mer om det går det att utforma bra undersökningsstrategier.

  5. Jag handleder skolkuratorer, och att arbeta med mobbning, omdöpt till likabehandling, omdöpt till kränkande särbehandling ( tror jag är det som gäller just nu)är en av deras viktiga uppgifter.
    Skolkuratorerna suckar ofta över att det är så “otillåtet” att se ömsesidigheten i de situationer som uppstår. Den ofattbara slutsatsen att man då påstår att det är den mobbades eget fel kommer ofelbart upp. Vad vinner vi på att göra offer mer maktlösa än de är ???
    Nåväl, jag visade typologin för dem och dom tyckte den var mycket intressant o att den stämde med deras erfarenheter. Dom hade dock aldrig varit på kurs, föreläsning i ämnet som gjort liknande försök

  6. Tack, Margareta för återkopplingen. Min bild är att det största hindret för bättre och mer verksamma strategier för att minska mobbning/kränkande särbehandling är just de rätt låsta diskurserna kring temat. De står i vägen för att förstå komplexiteten i frågan och därmed att utveckla förebyggande åtgärder som faktiskt funkar. Svag komplexitetsmedvetenhet . . .

  7. Jag har gjort följande korta analys – tar gärna emot synpunkter:
    Förövare – offer relationen
    I en förenklad värld är den ene vit och den andres svart, den ene god och den andre ond. I en komplex värld växlar bilden av god och ond, svart eller vit. Att se komplexiteten innebär att kunna hålla mer än en boll i luften samtidigt. Att vara komplexmedveten förväxlas ibland (illvilligt?) med en slags relativism, typ det går inte att döma någon för något. Man tolkar (illvilligt?) att man menar att offret får skylla sig själv om man intresserar sig för den ömsesidiga dynamiken i det som leder fram till en övergreppshandling.
    Jag undrar ibland vilken människosyn som ligger bakom det svart-vita tänkandet. Det fråntar ju offret en möjlighet att bryta sig ur den renodlade offer-positionen, bilden av sig själv som totalt maktlös. Min erfarenhet är att den som varit utsatt för ett övergrepp av något slag växer med att kartlägga vilka försvarsstrategier han/hon ändå använt sig av, dvs när den totala offer-rollen ifrågasätts. Den utsatte mår bättre trots att detta synsätt förutsätter att det kanske fanns fler saker att göra för att skydda sig.
    Margareta Hyden har i sin doktorsavhandling om kvinnomisshandel skapat en användbar modell att hantera denna känsliga fråga (se den ömsesidiga dynamiken mellan förövare och offer) utan att ge utrymme för att urvattna förövarens ansvar för sin handling. Fritt ur minnet: Hon gör en tidslinje där samspelet, situationen mot övergrepp, byggs upp och där man kan kartlägga både offer o förövares beteende/samspel. När själva övergreppet sker gör man ett brott i ”samspelslinjen” och tydliggör att just där är förövaren 100% ansvarig för sina handling. (Vad som hände innan är således ingen ursäkt.) Efter övergreppet återupptas samspelslinjen.
    Som terapeut (eller tänkande medmänniska) godtar man inte att en förövare beskriver sitt övergrepp/destruktiva beteende som en automatisk följd av någon annans beteende. Även om hustrun/mannen är orimligt tjatig, distanserad eller vad som, måste man inte supa till eller på annat sätt göra den andre illa. Även om man haft en förfärlig uppväxt måste man inte bli kriminell osv.
    Som terapeut (eller tänkande medmänniska) godtar man heller inte att den som blivit offer inte har några som helst resurser att skydda sig, att ta makt över händelseförloppet. Dock, i en kärleksrelation blir det orimligt att behöva tänka i termer av att skydda sig. Ska kärleken hålla behöver samspelet förändras i grunden så att behovet att genom övergrepp skapa ett maktöverläge helt enkelt försvinner.
    I brottsmedling finns idén om ömsesidighet i så motto att man utgår från att både förövare och offer får med sig något av brottsmedlingen. Den bygger på frivillighet för parterna att delta i medlingen och att det finns ett erkännande från förövaren/gärningspersonen. Erkännandet kan tänkas motsvara ”brottet” i samspelslinjen. Själva medlingen handlar mycket om att parterna lyssnar på varandras berättelser och att detta leder till en slags insyn i den andres perspektiv (perspektivmedvetenhet) som motverkar destruktiva känslor som överdriven rädsla, hämnd, förnekelse mm

  8. Fint att höra att det finns de som arbetar med att utveckla sätt att kunna kommunicera på ett mer nyanserat sätt om frågor som har så stark laddning som denna. Vi behöver det. Det verkar vara en av de svåraste uppgifterna för samhället att klara av: att gå bortom låsta tankefigurer. Jag kommer att tänka på ett diktfragment av Rumi som finns i många tolkningar. Denna är kanske en god bit från originalet, men ändå kraftfull:
    Out beyond right and wrong,
    there is a field.
    Meet me there.

  9. Hej! Det har gått några år sedan era inlägg skrevs så hanteringen är kanske annan idag? Jag vet ej??
    Jag har blivit utsatt för alla fel en chef kan begå som bröt mot värdegrun, demokrati och allas lika värde m.m. Då jag bad hennes chef om hjälp om utredning och avslut. Skolförvaltningens ledning på kommunal hög nivå…som hanterande detta på ett avskyvärt sätt, hot om omplacering, återbetalning och tjänst sedan 17 år helt klanderfritt är i fara.
    Jag skrev en lång, mycket detaljerad anmälan med klockslag, vem som närvarade och vad som gjorts och sagts… Trycker på knappen sänd…. Var hamnar min arbetsskadeanmälan???
    Jo, direkt till inblandad chef..!!? Detta måste förändras…nu har hon fått total insyn i allt jag anklagar och har upplevt som brister i yrkesrollen och bemötande… Ofattbart och vore inte kunna vara möjligt// Camilla

  10. Hej Camilla, det låter som en svår situation för dig. Arbetsgivaren ska ju, enligt den nya föreskriften från Arbetsmiljöverket som trädde i kraft sista mars, ha en policy för kränkande särbehandling. Där ska stå vem man kan vända sig till, hur man får stöd och vad som händer med en anmälan. I vägledningen till föreskriften sägs också detta: “Se till att den eller de som håller i utredningen inte på något sätt är inblandade själva och kan agera opartiskt. Det är bra om någon extern resurs tar hand om utredningen, förslagsvis företagshälsovården eller annan expert. Redan innan man anlitar resursen bör man se till att denne ges för­ utsättningar att agera oberoende och opartiskt. Det gäller att alla inblandade står bakom kontraktet.” Detta är inte lag, men ändå starka rekommendationer från Arbetsmiljöverket. Att din chef får ta del av anmälan är i och för sig normalt, man måste ju få veta vad man anklagas för. Men det är orimligt att den som anklagas själv gör utredningen ….

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.